civilist

Det är väldigt svårt att förstå både den militära och den politisk-strategiska logiken bakom omfattande bombningar av Libanon (utanför de södra delarna). Tror den israeliska militärledningen verkligen att detta allvarligt skulle försvåra Hizbollahs förmåga att föra in vapen och förstärkningar till Libanon? Det borde vara relativt enkelt att transportera förråd längs olika libanesiska småvägar med civila bilar, lite på samma sätt som Nordvietnam och Vietcong använde Ho-Chi-Minh-leden under Vietnamkriget. Trots massiva bombningar under flera års tid lyckades inte USA stoppa den leden. Men, viktigare – hur väger Israel i så fall dessa (rimligen begränsade) framgångar mot lidandet man åsamkar den libanesiska civilbefolkningen? Vad tror man sig uppnå med att slå sönder libanesisk civil infrastruktur, förutom att kraftigt öka tillströmningen av sympatisörer till Hizbollah och ytterligare minska den libanesiska regeringens inflytande? På både kort och lång sikt skjuter Israel sig självt i foten. Ett land måste naturligtvis försvara sig mot terrorister och raketbeskjutning. Men jag hade haft större förståelse för en betydligt mer restriktiv reaktion från Israels sida – exempelvis: - specialförband för underrättelseinhämtning, och sedan räder med markförband för att slå mot Hizbollahs ställningar i södra Libanon - artilleri och flygangrepp mot Hizbollah i södra Libanon, inledda av specialförband - i undantagsfall, och med stöd av goda underrättelser, flygangrepp mot Hizbollahs ledning på andra platser i Libanon. På sikt borde Israel ha allt att vinna på en någorlunda demokratisk och stabil stat i Libanon – tyvärr är nog inte detta intresse delat av Hizbollah, Syrien eller Iran. Som andra skrivit i tråden är det svårt att se hur Hizbollah ska hanteras – avväpning, inlemning i Libanons armé? Hizbollah och Hamas kan ses som organisationer som begåvat byggt upp omfattande stöd genom skolor, sjukstugor och andra lokala välfärdsinsatser som inte erbjudits av diverse centralmakter. Samtidigt har andra delar av rörelserna genomfört mängder med vidriga terrorangrepp mot civila. Jag har ingen förståelse för att Hizbollah och Hamas raketbeskjutningar. Den närmaste förklaringen jag hittat till de senaste angreppen mot Israel är att de för båda rörelserna är sätt att ”lätta på trycket” – för Hamas del att få befolkningen i Gazaremsan att sluta upp bakom Hamasstyret, snarare än att vända missnöje med arbetslöshet och levnadsförhållanden mot den nyvalda regeringen, och för Hizbollahs del ett sätt att inför G8-mötet i St Petersburg avleda uppmärksamheten kring Irans kärnvapenprogram. (Och visst vore det att föredra att Israel lämnade Västbanken snarast – tyvärr har nog stödet minskat för en reträtt bland den israeliska allmänheten efter uttåget ur Gaza och kaoset därefter).

@BJE: Det verkar som om din definition av väpnad strid är något snäv - stat mot stat i högintensiv konflikt. Väpnad strid måste väl också kunna inkludera upprorsbekämpning? Vad är det annars som orsakat 2500 amerikaners död de senaste tre åren i Irak? Även om det inte är uttalat i dag har Sverige redan valt två, i mina ögon, märkliga nischningar av sin försvarsmakt: 1) förtäckt industristöd, 2) minimal försvarseffekt (5-9000 man, mestadels i ickegripbara förband) till maximal kostnad. Inga av dessa ser jag som nyckelområden. Gör du? Jag föredrar att nischa sig mot något relevant. Visst är det bra att lära sig av historien - exempelvis att den sällan upprepar sig. Ryssland utvecklar sig i en mycket negativ riktning sedan 2000, och jag utesluter inte alls att landet återigen blir ett hot mot Sverige. Däremot tror jag inte att Ryssland kommer att hota Sverige på samma sätt som under kalla kriget, och därför är ett alltför ivrigt tittande i backspegeln inte nyttigt. Ursäkta tjatet - Hur såg Ericsson ut 1989? Hur ser det ut i dag? Om vi är alltför förstående gentemot försvarsmaktens tröghet kanske vi borde fråga oss varför inte Tolkskolan toksatsar på tyska (man vet ju aldrig när tysken återkommer som hot)? Eller varför inte danska? Apropå länder med mycket erfarenhet både av låg- respektive högintensiva konflikter - enligt Jane's Defence Weekly "the Israel Defence Force is gradually transforming itself from a force designed to fight short conventional wars into a military adapted and aimed at managing a continuous low-intensity conflict [...] 'All of the IDF's courses, from basic training through senior command courses, now concentrates on LIC warfare'" (JDW, 1 september 2004, s 24-28). Eventuellt använder Israel en annan definition av "förmåga till väpnad strid"? @Skuggan: Tack för informationen - jag ska fortsätta läsa på. Köper också dina resonemang i stort, med undantaget att jag tycker att Sverige först ska satsa på bra granatkastare (inte minst för att de är gripbara inom förbandet - kompani/bataljon på ett helt annat sätt än haubitsarna) och sedan överväga Archer. Apropå att välja och välja bort - Sverige har ju inte raketartilleri, markrobotar eller dedikerad CAS (typ A10) - förmågor vi ansett oss klara oss utan. Jag är dock fortfarande nyfiken på vilken precision ostyrd ammunition har på olika avstånd.

Sådärja, då blev det lite fart och fläkt. Trevligt. Jag gör mitt bästa för att förtydliga mig. I mina funderingar har jag utgått från hur konflikter vanligen har sett ut sedan det kalla kriget tog slut fram till i dag. Det är alltså inget försök att spå framtiden. Utifrån detta tycker jag att Sverige i första hand ska välja att nischa sig mot ett nyckelområde: markförband insatta i lågintensiva konflikter i urban miljö, såsom upprorsbekämpning (counter-insurgency) och fredsbevarande insatser. Eftersom detta är ytterst krävande tror jag att Sverige måste investera stora delar av sin försvarsbudget för att bli bra. En sådan kompetens skulle 1) göra Sverige till en värdefull allierad, 2) vara mycket lämpligt om Ryssland en dag blev (mer) fientligt. (Eftersom tråden handlar om Archer och eldrörsartilleri - igen, jag säger inte att Archer är ett dåligt system eller aldrig kommer att behövas. Jag tycker bara att den begränsade försvarsbudgeten skulle investeras i annat, just nu). @dxl: Hur kommer det sig att "vara förberedd på det okända" så ofta innebär att titta bakåt? För att citera Vysotskijs ironiska kommentar: "Fienden kommer i Il-76, Ivan Rogov, T-72 och BMP-1. Frågor på detta?" @BJE: - Om eldrörsartilleri inte anses fylla någon funktion i en brigad måste den väl inte ha brigadartilleri för att kunna kallas brigad? Vi har ju fortfarande kavalleriskvadroner, trots att dessa inte innehåller hästar. Alternativt - eftersom det inte är sannolikt att vi kommer att ha en hel brigad insatt utomlands, kan vi istället tala om fyra självständiga bataljoner som kan ges extra ledning och logistik, mm. - Jag kände inte till att utvecklingen sprungit i från BAMSE. På vilket sätt? - Givet den minimala försvareffekt och de ytterst begränsade förband försvarsmakten kan erbjuda för 37 miljarder, tror att att vi måste tänka här och nu, snarare än både och. Vi har de senaste 17 åren sett gott om exempel på omfattande materielanskaffningar som motiverats med att försvaret ska anpassas till nya hotbilder, materiel som sedan direkt ställts i förråd när den levererats. Framtiden är svår att förutäga. Är det inte bättre att åtminstone i nuläget försöka ge skattebetalarna valuta för sina pengar? På vilket sätt tycker du att dagens försvarseffekt talar för att vi har råd att fortsätta satsa på "både och"? - Ja, Strv122 vill jag satsa på. De senaste åren har vi sett ett antal västerländska arméer indragna i just sådana typer av konflikter jag tror att Sverige måste bli bättre på att hantera: Israel på de ockuperade territorierna, USA, Storbritannien, m fl i Irak. Alla har haft stor nytta av stridsvagnar, medan artilleri spelat en marginell roll. Jag utesluter inte att Sverige skickar med stridsvagnar till lågintensiva konflikter. Däremot tror jag inte att artilleri skulle vara särskilt användbart. @Skuggan: Aj då, jag misstänkte att det skulle gå illa om en artillerist lade sig i diskussionen. :P Jag trodde uppriktigt att granatkastare hade högre kastbana än (kanon-)haubitsar. Exempelvis Global Security anger granatkastares fördelar gentemot eldrörsartilleri i urbana miljöer som att de har högre kastbana. Men de kanske bara syftar på kanoner? Skulle granatkastare och haubitsar i så fall kunna ha ungefär samma kastbana? På vilket avstånd är spridningen på ostyrda granater från en FH77B 125 x 75 m? Några exempel på granatkastarammunition: - Gran (Ryssland) laserstyrd, 9 km räckvidd, på förband - Fireball (Israel) GPS/laserstyrd, 14 km räckvidd, prototyp - XM395 (USA) GPS/laserstyrd, 10 (15) km räckvidd, prototyp - Fransk RAP-VLR demonstrator provsköts 1986 till 17 km (ha lite tålamod medan ppt:en laddar, gå sedan till slide 20)

@Maskirovka: Krigat i städer har man gjort ganska länge, inte bara just nu. (Det fanns förvisso fantasier under det kalla kriget, i till exempel Sverige, om att städer skulle kunna undvikas som slagfält i framtida konflikter. Som tur är är det överspelat nu.) Eftersom människor världen över fortsätter att flytta in till stora städer, och eftersom sensorer och vapen blir allt bättre på att upptäcka och döda fiender i öppen terräng, är tredje världens storstäder också framöver mycket sannolika slagfält. Det är de miljöer där miliser och gerillor kan hävda sig bäst, och samtidigt de miljöer som innehåller nyckelfunktioner och stora delar av befolkningen. Vid konflikter i Sudan, Kambodja och Kosovo torde det vara kritiskt att behärska de stora städerna där. @Skuggan: Lågintensiv krigföring i städer går sällan att föra i samma höga tempo som framryckning i exempelvis öken, vilket gör avstånden inom räckhåll för granatkastare (som med modern ammunition har räckvidder på 13-20 km). Huvudskälet för granatkastare gentemot haubitsar är dock att granatkastarna har högre kastbana än haubitsarna, vilket gör att granaterna kommer åt fiender som befinner sig mellan högre hus. Framförallt kan man dock fråga sig hur ofta fienden i en lågintensiv konflikt stannar på ett och samma ställe så pass länge att han kan bekämpas med indirekt eld; vanligen handlar det nog snarare om korta stridsavstånd med direktriktad eld (se Irak). I de fåtal fall där där indirekt eld behövs, borde det räcka med granatkastare. Vi får se i hur många situationer amerikanerna kommer att använda Excalibur i Irak - antar att de kommer att tycka att granaten är för dyr...

Ska man då avbryta samarbetet NU? Jag har för mig att Archer började som ett privat initiativ från (dåvarande) Bofors. (Trots en del letande hittar jag dock inga belägg...). Det står naturligtvis företag fritt att utveckla det de vill, men det blir en annan femma om de vill ha statligt stöd. I så fall bör det finnas mycket goda motiv från, i det här fallet, försvarsmaktens och regeringens sida. Och detta även om projektet har kostat mycket. Annars får vi en situation när företag efter en viss utvecklingsperiod kan begära stöd/beställningar med motivationen att man annars kastar pengarna i sjön. Därför: Ja, projektet bör avbrytas nu, trots att det har kostat en del, för att undvika de större utgifter som annars kommer senare. Ungefär samma förhållande gäller väl luftvärnsroboten BAMSE? En demonstrator är finansierad, men inte anskaffning i full skala. Detta kan i så fall också ses som slöseri - om demonstratorerna ändå är utvecklade, varför inte köpa hela serien nu? Dessa argument tycker jag alltså inte håller - försvarsbudgeten ska investeras i det som behövs mest just nu, inte i ett antal behjärtansvärda bra-att-ha-projekt för framtida bruk. Dessa får regeringen återkomma till när dagens brister är åtgärdade.

Som jag skrev tidigare - jag är skeptisk till haubitsar i den viktigaste och en av de vanligaste insatsmiljöerna idag - städer. Där tror jag betydligt mer på granatkastare på kompani- och bataljonsnivå. Visst kan det finnas behov av haubitsar, och då ska de såklart ha god skyddsnivå, men just nu finns det mer angelägna områden att investera i (se tidigare inlägg).

Pratar Gripen så dålig svenska? :P Ka-tjing! Uppriktigt sagt, jätteskoj.

Av GU-eleverna noll procent (utöver eventuella civila studier före eller efter tjänstgöring; ibland har man dock ägnat några timmar militära glosor på tyska, franska eller engelska). Som sagt: Tack för det. Ingen risk att "allting ändras över en natt" således. (Vän av ordning hade gärna sett studier i serbo-kroatiska odyl från tidigt 1990-tal och framåt - se diverse insatser på västra Balkan, från 2001 kompletterat med arabiska, pasthu, mm). Apropå Archer - är det någon som har bättre koll på totalkostnaderna för systemet, än de något oklara uppgifterna i början av tråden?

Fienden kommer i Il-76, Ivan Rogov, T-72 och BMP-1. Frågor på detta? Ja, en fråga: Hur stor andel av tolkskolans elever pluggade något annat än ryska fram tills nyss (2005-06?)?

Archer är inte ett "omedel bums"-projekt, detta är något som pågått i flera år. Om vi alltid ska ändra materielanskaffningen över en natt enligt dagsaktuella behov så kan vi säga adjö till allt vad långsiktig utveckling heter. AMOS kommer att komma, precis som stående förband (IA06 någon?) och SEP. Inget av dessa skulle komma särskilt mycket fortare om vi lade ner Archer, däremot skulle vi slänga en hel del utvecklingspengar i sjön som vi sedan skulle få betala igen om säg tio år när 77B verkligen måste bytas ut. Berlinmuren föll 1989, Sovjetunionen upplöstes 1991 - ganska länge sedan. Jag har sett väldigt få tecken på att "materielanskaffningen alltid ändras över en natt" - betydligt fler tecken på en förbluffande seghet (alltifrån att Tolkskolan fram tills nyligen bara språkutbildade i ryska till Gripenprojektet). I bland kan det vara nyttigt att jämföra med andra stora organisationer. Hur såg Ericsson ut 1989? Hur ser det ut i dag? Globala företag arbetar mycket med långsiktig utveckling, men de har aldrig lyxen att avstå från förändring under 5-10-15 år. Här har Försvarsmakten mycket att lära. Angående stående förband med yrkessoldater skulle jag gärna se en urban brigad med SEP, Strf90, Strv122 och AMOS - lite mer än IA06. Och det tror fortfarande skulle kosta en del, pengar som kan tas från en hårdhänt översyn och bantning av materielanskaffningen. Vidare saknar jag en vettig verksamhetsidé, till grund för vilka förband som ska finnas och hur de ska utrustas. En verksamhetsidé att utgå ifrån när behovet av Archer diskuteras. I de konflikter Sverige deltar i nu har jag svårt att se nytta av Archer, och lutar fortfarande åt att det är industristöd samt tradition som är motiven.

Jag tycker det kan diskuteras om det verkligen är haubitsartilleri vi behöver - betydligt viktigare i dag anser jag det vara att anskaffa AMOS och modern ammunition, eftersom granatkastare fungerar bättre i urbana miljöer än haubitsar. Och urbana miljöer är redan i dag kritiska vid konflikter. Men det var inte huvudpoängen. Som jag ser det finns det betydligt mer angelägna områden att investera inom, just nu. (OT-varning) Exempelvis: Stående förband med yrkessoldater, professionella underofficerare, specialisering i urban krigföring. Om Försvarsmakten är sugen på prylar - köp: Tillräckligt med robust, modern soldatutrustning på individuell nivå, grupp och pluton, fler Galten, några C17, anpassa ett antal Strf90 och Strv122B till urban strid, utveckla SEP. Jag har svårt att tro att FH77B verkligen måste moderniseras omedel bums, i stället för att vänta i kanske fem år. Misstänker att det (som så många andra gånger) handlar om industristöd. Märkligt - jag trodde vi levde i en marknadsekonomi?

En sak som kommit bort i diskussionen om hur bra/dålig Archer eller alternativa system är - är det nya haubitsar som Sveriges försvarsmakt behöver allra mest, just nu? Jag kan tänka mig en mängd andra områden som är viktigare att investera i, från att anställa yrkessoldater till stående förband och öva dessa mycket och ofta, till att anskaffa bra personlig utrustning och transportflyg (C17). PS: Jo, det går att jämföra äpplen och päron - investeringar måste vägas mot varandra.

WTF!? Finns det någon som har koll på substansen i siffrorna/artikeln? Som andra skrivit verkar det vansinnigt dyrt med flera miljarder för 24 Archer - särskilt med tanke på att Archer skulle bli ett billigare alternativ än att köpa befintliga, utländska haubitsar... Är det kanske den vanliga, stora blåsningen av skattebetalarna från FMV/Bofors (/motsvarande inhemsk försvarsindustri)? "Mer pang för pengarna", sa försvarsministern i går - tjena. (Angående en förvisso bra skrivelse om att banta försvarsbyråkratin. Skrota gärna hela FMV bums).

@Vinter: Jag tror jag förstått konceptet kring PDW, men tack för klargörandet. Det jag försökte peka på var att det inte behöver bli särskilt mycket släpande med ett alternativt vapen (kompakt karbin), men desto fler fördelar. Igen, jag är inte så intresserad av att propagara för Tavors eventuella förträfflighet. Den vet vi, som du skriver, mer om när vapnet kommit ut på förband i stort antal och prövats i strid. Håller med Magnus Redins resonemang om plaster. Det jag är ute efter är principerna bakom vapenanskaffningen. Då landar jag i att ett enhetsvapen till de allra flesta inom Försvarsmakten är att föredra framför ett antal särlösningar. Med ett enhetsvapen underlättas utbildning och användning av olika vapen för olika uppdrag - enhetsvapnet fungerar likadant, handgrepp, balans och känsla är (ungefär) samma trots olika kalibrar. Det finns flera logistiska fördelar (samma ammunition till flertalet, reservdelar). Givet mått och vikt på kompakta karbiner tycker jag fördelarna ovan överväger stort mot en specialiserad PDW/kpist. FN P90 ska då jämföras exempelvis med G36C, FN SCAR och HK 416 (båda i 5.56-versionen med kort pipa) och kanske Tavor - särskilt med nyutvecklad ammunition. HK MP7 (finns det fler?) är lättare och kompaktare, och har därigenom en fördel. Den fördelen tycker jag då äts upp av argumenten ovan.

@Vinter: Tavor är inte det vapen jag förespråkar, utan exempel på en kompakt karbin i en serie med flera vapen. FN SCAR och HK 416/417 är andra sådana enhetsvapen. Om det går att ta fram bätte fungerande 5.56-ammunition (se Jöjjes inlägg), får man i så fall ett och samma system för alla soldater, i stället för att många har P90 (/motsv) och andra AK5 (/motsv).

@Vinter: Jag citerar mig själv: "För att få en idé om mått och vikt, kolla Tavor MTAR: väger 2,4 kg oladdat och är 48 cm lång, 25 cm pipa. 3,235 kg med 30 skotts magasin, rödpunktssikte och vapenrem.[...] Skälen att inte anskaffa ett renodlat PDW (FN P90, HK MP7) är att en kompakt karbin med 5,56 x 45 mm ger större eldkraft också till understödsförband (utsatta vid konflikter utan frontlinjer). Vidare underlättar en enhetlig stomme träning och ger logistiska fördelar (ammunition, reservdelar). Dessutom har en kompakt karbin ungefär samma mått och vikt som ett renodlat PDW (P90) eller en kpist (MP5)." Om jag ska fortsätta exemplifiera med Tavor MTAR - den väger alltså ca 2.9 kg laddad och är 48 cm lång. FN P90 väger ca 3.5 kg laddad (med 50 skott) och är 50 cm lång. Utifrån detta, och argumenten ovan - varför skulle P90 vara så mycket bättre?

@Adam Wilhelm: FN SCAR lockar, HK 416/417 lockar än mer (mekanismen), men bäst vore att få detta enhetstänkande i bullpupversion (se tidigare inlägg).

@jöjje: Med "svag axel", syftar du då på hylsutkastet? Det verkar som om FN F2000 har löst (tomhylsor kastas framåt). Annars missuppfattar jag dig. En av poängerna med bullpup är ju att man får dem lika korta som en konventionell AK är när kolven är fälld. G36C är ju 72 cm med utfälld kolv (och 23 cm pipa). Om man fäller kolven kommer man ju ner i ungefär samma längd som en Tavor MTAR (48 cm, 25 cm pipa), dvs lika kompakt. Tavor med mekanism från G36, hylsutkast från FN F2000 och en 7.62-pipa som tillval är en idé om hur ett enhetsvapen skulle kunna vara. Skriv gärna mer om "M2" - har den provats i Irak? Synpunkter i övrigt?

@106: Tss, tss, petitesser... Mer seriöst ser jag få skäl för försvarsmakten att ha en kpist, när det finns mycket kompakta karbiner, med bättre prestanda. Hålspetsammunitionen var mer för polisen, så att de också skulle kunna hoppa på enhetsvapnet.

Flera diskussioner i Kasunen berör en fundering jag haft ganska länge: I ställlet för att skaffa en eventuell ersättare till kpist m/45, fundera över alternativ beväpning hos delar av hemvärnet (pistol? AK4B? kpist?), och modifiera AK5 till AK5D - skulle inte en enhetsvapen vara på plats? Ett enhetsvapen skulle bestå av en gemensam stomme med några alternativa komponenter. Enhetsvapnet är ett resultat av dagens beprövade teknologi. Vapnet är baserat på en gemensam stomme. Genom att byta ut ett fåtal delar anpassas enhetsvapnet till soldaternas uppgifter. Därigenom underlättas utbildning och användning av olika vapen för olika uppdrag - enhetsvapnet fungerar likadant, handgrepp, balans och känsla är samma trots olika kalibrar. Logistik och reservdelsförsörjning förenklas. Dessutom kan försvarsmakten relativt enkelt anpassa sig till nya/befintliga kalibrar (6,8, 7,62 x 39), genom att köpa in några ytterligare komponenter. Först och främst är detta en tillverkningsfråga. Förmodligen är det bara en mindre andel soldater som verkligen kommer att byta pipa inför olika uppdrag, och om den möjligheten finns är det mer att betrakta som en bonus. De soldater som kan behöva olika vapen kan få sina behov tillgodosedda genom att försvaret anskaffar en något större andel av en viss version. Enhetsvapnet borde vara en bullpup, eftersom dessa vapen ger ett kompakt vapen med en fullängdspipa, alternativt ett mycket kompakt vapen med en kort pipa. Båda är fördelaktiga vid strid i urban miljö, vid transport i fordon och i annan tjänstgöring i trånga utrymmen. Vidare är balansen centrerad över pistolgreppet, det är alltså inte framtungt som konventionella vapen (vars framtunghet ökas ytterligare med diverse sikten och lampor). Detta gör också att det lättare bärs i anläggningsställning under längre tid. Vapnets hylsutkast är framåt (se FN F2000), varför soldaten kan byta anläggningsaxel (vanligt i urban strid) utan att tänka efter och behöva ändra exempelvis utkastlucka. Enhetsvapnet är i stor utsträckning tillverkat av komposit och plast. Det är lätt, men ändå robust. Vapnet kan tas isär i ett fåtal delar, utan verktyg, för underhåll i fält. Mekanismen bygger inte på att krutgaser leds in i patronläget, utan frammatningen av nya patroner sker med hjälp av en pistong. Därför minskas slitage och behov av rengöring (liksom i G36). Inledningsvis ser jag behov av framförallt två vapen - Kortpipig 5,56 mm karbin - Långpipigt 7,62 mm halvautomatiskt skarpskyttevapen Den kompakta karbinen blir standardvapen till all personal som inte har strid med AK som huvuduppgift samt till de som strider i bebygggelse. Givet att stridsavståndet för dessa vanligen är mycket kort, gör det förmodligen inte så mycket att 5,56 fungerar sämre ur kortare pipor på längre avstånd. Detta kanske till viss mån kan kompenseras med tyngre ammmunition (Mk262?). Tyvärr ser jag inget "idealt" vapen (om något sådant finns). För att få en idé om mått och vikt, kolla Tavor MTAR: väger 2,4 kg oladdat och är 48 cm lång, 25 cm pipa. 3,235 kg med 30 skotts magasin, rödpunktssikte och vapenrem. De soldater som kommer att ha en kompakt karbin kommer förmodligen sällan att använda det på större avstånd än 100 m. De kommer att använda vapnen i självförsvar. Skälen att inte anskaffa ett renodlat PDW (FN P90, HK MP7) är att en kompakt karbin med 5,56 x 45 mm ger större eldkraft också till understödsförband (utsatta vid konflikter utan frontlinjer). Vidare underlättar en enhetlig stomme träning och ger logistiska fördelar (ammunition, reservdelar). Dessutom har en kompakt karbin ungefär samma mått och vikt som ett renodlat PDW (P90) eller en kpist (MP5). Med hålspetsammunition (motsvarande) kanske en kompakt 5,56 mm karbin även ersätta kpist? Långpipigt 7,62 mm halvautomatiskt skarpskyttevapen med 20 skotts magasin gör att gruppen kan verka på längre avstånd, mot flera motståndare på kort tid. Möjligen behöver man komplettera dessa två vapen med en 5,56 mm AK med fullängdspipa. Å andra sidan - givet de korta stridsavstånden i städer, och givet att skarp- och kulspruteskyttarna i gruppen kan verka på längre avstånd, kanske man kan klara sig ändå.

@syte johansson: Jag har inga särskilda preferenser vad gäller passagerarplan (mm); ta något lagom stort med bra räckvidd, bränslesnålt och modernt i övrigt. När det gäller A400M är jag skeptisk tills den bevisat sin förmåga i fält (seeing is believing), men jag litar mer på Airbus förmåga att bygga passagerarplan. Med C17 och några passagerarplan som bas kan man undersöka lämpliga taktiska plan - och det är mycket möjligt att man fastnar för nuvarande Tp84, fast jag hade gärna sett ett mindre plan....

Först: Nyheten om eventuell anskaffning av 2 C17 var den bästa på länge när det gäller Försvarsmakten. Där ser man vad lite yttre tryck (EU:s planering kring Battle Group) kan åstadkomma. Känns också skönt att man åtminstone verkar fundera i banorna kring att anskaffa befintlig material, och inte gå och vänta på något som kanske kommer 2008 (planerad första flygning för A400M). Även jag tror att det är vettigt att anskaffa två C17 så fort som möjligt, och sedan, när de bevisat sitt värde, klämma in några till. Sedan: Personligen tycker jag att dessa C17 skulle kompletteras med några flygplan av passagerarplansmodell för lägre anskaffnings- och driftskostnader. Ett sådant plan skulle då kunna modifieras för att snabbt växla mellan passagerarflyg, ambulans och frakt. Förslag: Airbus A350. Gillar också idén om ett mindre flygplan, fältmässigt, som kan starta/landa på korta banor. Däremot vet jag inte vad det skulle vara för modell. C2A Greyhound kostar enligt Global Security 39 M US$, C130J kostade 1998 48.5 M US$, enligt USAF fact sheet, och C27 är nog inte heller så billig. Håller man ändå på att fönstershoppa flygplan som kan landa på små ytor, och som visar sig kosta mycket, kanske man lika väl kan festa loss med några helikoptrar (CH47F skulle smaka). Kanske bäst att hålla fast vid befintliga C130? Eller finns det mindre, och billigare, "bush-plan"? Idealt vore ju om lilleman ("bush-planet") kunde åka med storebror (C17) till operationsområdet.

Mitt foerslag skulle vara att organisera en nordisk transportgrupp med en kombo av militaera och civila plan, samt fartyg: - 3-4 C17 - 4 Airbus A350, modifierade enligt MRT (Multi Role Transporter) - passagerarplan, fraktplan, ambulansplan - 2 Rorofartyg - Granska InCat katamaraner noggrannt - fartyg som fraktar 500 man med utrustning i 40-50 knop kanske kan vara ett alternativ till flyg (vid insatser vid kuster...) - Befintliga Hercules fraan Danmark, Sverige, Norge - Absalon 6300 tons flexibla stoedfartyg fraan Danmark - Rorofartyg fraan Norge Airbus A400M kanske vi kan komma tillbaka till naer den har flugit, kommit ut paa foerband och proevats i strid. Vid det laget tror jag att priset har stigit en smula. Se paa hur gamla flygvapnets Herculesplan aer - 35 aar. Kostnaden foer C17 ska slaas ut oever aatminstone 30 aar.

@syte johansson: Nederländernas teknologiska inflytande inom EU:s försvarsindustriella samarbete är mindre än Sveriges, visst. Däremot tror jag att deras totala säkerhetspolitiska inflytande är större, bland annat tack vare NATO-medlemskap, yrkesförsvar och långtgående samverkan med tunga NATO-länder som Tyskland och Storbritannien. @sleget: Du tar upp ett av de viktigaste skälen till att återinföra underofficerare - kontinuiteten avseende hantverkskunnandet. Det är svårt att uppnå i en organisation (privat företag/försvaret) där många bara stannar några år på platser som anses mindre statusfyllda. @JK Nilsson: - Är det inte självklart att försvaret ska följa politikernas vilja? Ska försvarets beslutsfattare själva bestämma vad de vill göra? Kallas det inte olydnad/militärdiktatur? Jag definierar försvarseffekt som mest pang/skattekrona, oavsett var det ska pangas. Utifrån den definitionen får Belgien och Holland ut mer försvarseffekt än Sverige. - Jag tror inte att vi får så lång förvarning inför nästa kris/krig att vi hinner ställa om hela samhällsapparaten för att producera krigsmaterial. Detta bland annat beroende på att så många (politiker, militära beslutsfattare, forumsmedlemmar - no offence, syftar inte på dig) backar in i framtiden, övertygade om att morgondagens krig kommer att se ut som gårdagens.

@Krook: Kanske det inom försvaret finns en kvarvarande kultur av att man inte behöver bry sig så mycket om personalen? Man har ju under drygt 100 års tid kunnat tvinga in folk enligt pliktlagstiftning - knappast en konkurrensutsatt situation som leder till ansträngningar att bli bättre.