Haha, vilken massa roilgheter.
Sömnpratare, sömnexercis etc verkar alla som någon gång sovit en natt i försvarsmaktens famn ha upplevt. Själv slet jag upp alla sängkläderna en natt precis i början av lumpen och sprang ut i korridoren med dem i famnen. Väl där vaknade jag och undrade vad tusan jag höll på med.
Ett av de värsta koma-minnena jag har var under baksermarschen typ tre månader senare. Sista natten var det (som sig bör) sömnförbud, och vi bara gick och gick där i vinterskogen med nattens förbannade mörker som enda vän. Minns hur medvetandet trubbades av och försvann efter hand som timmarna gick. Berghausen blev liksom till vilket annat organ i kroppen som helst, benen gick av sig själva. Hela maskineriet av att ta in och analysera sinnesintryck kärvade ihop. Så länge man gick rakt fram klarade man det, men vid minsta hinder eller förändring av marschhastigheten märktes den fördröjning hjärnan hade. Man klampade in i träd, in i kamraten framför, snubblade och snavade. Ibland glömde jag bort var jag var någonstans, ibland blev det dagsljus ute, ibland såg jag spotlights ute i skogen.
Såg och hörde flera saker som inte fanns (antar jag), folk som smög omkring här och var, folk som klättrade i träden eller hängde i trädgrenarna, djur som klättrade på framförgående kamratens ryggsäck (som f.ö. var det enda användbara riktmärket man hade), stockar som jag trodde låg i vägen och därför klev över (måste sett heldumt ut), viskande röster, rop osv.
En kille längre fram hade tydligen somnar på riktigt, gåendes. (Hört flera fall av detta från andra ställen) När kolonnen hade svängt hade han helt enkelt fortsatt rakt framåt för att strax därefter ramla ihop över ett buskage.
Haha, känns som igår när man tänker på det