atterhemskan

Jag är student, och är äntligen påväg mot mitt drömyrke, så det är väl ÅRETS glädjeämne för min del. Mer mot "dagens" glädjeämne: Jag har äntligen pannbenat mig igenom hela "Dellman's Histology", som har varit FI #1 nu i över en månad. Har känts ungefär såhär: Och nu känns det bara såhär: Och nu börjas det med Essential Genetics. Tänker gå in ödmjukt och och hoppas undvika och . I övrigt bör jag börja oroa mig. Alla smilies tyder på att jag har uppfyllt dagens kvot av svåra ord. Kanske dags att slå igen böckerna för kvällen?

Kan det vara liknande den här? Som vår pluton sjöng den (Lt förevisade, och den handlade i om hela vårat kära kompani): Hallå Säkpluton Stolta starka Säkpluton Ta era kängor och spring med oss Vi är ju dom av eld och stål Hallå R3 Stolta starka R3 Ta era slangar och spring med oss Vi är ju dom av eld och stål Hallå Klargöring Stolta starka Klargöring Ta era flygplan och spring med oss Vi är ju dom av eld och stål Hallå Staben Stolta starka Staben Ta era ordrar och spring med oss Vi är ju dom av eld och stål Hallå UH Stolta starka UH Ta era kockar och spring med oss Vi är ju dom av eld och stål ... i vänlig variant, men det går ju alltid att förvrida till smutskastning om man vill och byta ut plutonsnamn. *** Och så en som jag lägger in för den är rolig, även om den inte är lätt att marschera till: Blinka lilla stjärna där Säg mig nu vart faan jag är Skogen sa att kartan felar Tror jag kommer hem i delar (alt. "vill helst inte hem i delar") Blinka lilla stjärna där Säg mig nu vart faan jag är.

(ursäkta att jag river upp ett ämne så sent, men ibland hittar man saker sent) Det var en minst sagt lustig taktik. Knappast något som Flygvapnets SÄK förband lär ut. Hunden i skydd innan du besvarar elden Flygvapnets säkförband lär nuförtiden (kull 04/05) ut följande i efterhandssituationer: Skydd, släpp hund, besvara elden. När man väl funnit fienden har alltså fienden högre prioritet än hunden - det får "kosta" en hund att slå ut en fi. Alternativet var att binda upp hunden, men säg den som har tid med det i en efterhandssituation? (( Hufö: "Hallå, kan ni sluta skjuta en stund, jag måste stalla vovven?" Fi: "Haha, hehe." MERA PANG-PANG. )) Men å andra sidan kan man bli lite realistisk och inse att de flesta hundförare, trots direktiv, kommer att försöka skydda sin jycke, om de i det ögonblicket har tankeförmåga nog till det. Hunden är ens bebis. Även de värsta macho-grabbarna bland vpl hundförare sitter på hundgården och gråter när hunden ska lämnas vid MUCK. Minns också att på slutövningen - kan ha varit kompaniövningen: min grupp hamnade i strid, och när jag började - som man gör i fredstid - lugnt föra undan min hund, kom C Hundgården fram och kommenderade att jag och hunden skulle vara med, de ville se hur hunden hanterade situationen. *infoga hufö stolthet här: min vovve klarade situationen galant, sprang så fiiiint brevid matte och la sig när matte gjorde det...* Däremot har ju hunden inte så mycket hörsel kvar efter några dylika moment. Min hade ju nära till pension i alla fall, så de brydde sig väl inte så värst om hennes hörsel längre... *** I övrigt anser jag att pistol på hundförare är kass, för det går inte att delta i något moment på samma grunder som andra soldater (ja, hundförare är soldater). Jag erkänner villigt att jag avskydde att ha AKn hängande kring halsen, och kom hem efter fältveckor med ett vänsterlår som var blå-grått av blåmärken då jag gått med vapenpipan som slagit emot för varje steg. Jag var ju tvungen att bära den framtill, och den var i vägen, slog på mig, slog på min hund... TROTS DETTA bär jag hellre AK än går obeväpnad (eller med pistol). Varför? Jo, för när fi kommer (och som hundförare är jag ju ute och aktivt letar efter fi, eller hur?) VILL JAG HA MITT VAPEN. Detta betyder tvyärr att man dessförinnan behöver släpa på sagda vapen, men so be it. Ta skitmackan, svälja den hel, le och vara glad. / Atterhemskan

Ja, önskar att jag fick se/pröva dessa nya spännande fordon. Själv har jag ju minnen av tiden sådär innan urtiden, 04-05, med en terrängbil 13 per grupp. *Nostalgi.* Det var hemskt kallt när man satt inklämda fyra-fem personer i mellanutrymmet längre stunder. All rörelse-värmen gick ur kroppen, och bilen hade ungefär samma isoleringsförmåga som en konservburk med hål i, motsvarande. Vi satt med stridsvästar och vapen i en röra på golvet, försökte få plats med fötter och knän någonstans däremellan, och delade filtar allesammans för att hålla värmen... den värmeanordning som fanns blåste brännluft på EN persons fötter. Resten av oss genomförde (vänskaplig) knä-och-smalbensbrottning för att komma så nära värmen som möjligt medan vi snackade skit, tuggade kex, halvsov, helsov, generellt återhämtade stridsvärde, och väntade på urlastning eller ny uppgift... okay, så det var iskallt, men samtidigt småmysigt. *Slut nostalgi.* /atterhemskan, hufö fbs, modell stenålder

Ännu en tältepisod. Jag sover som vanligt i... kan det varit ett 12-manna? Motsvarande. Då detta var på en kurs i SBK/Hv regi, så var tältet i fråga lite av det tveksamma slaget, och upprättandet inte mycket bättre. Dvs, då tältet blåser, svajar kaminen tydligt. På ena sidan är tältduken sträckt, på den andra slapp. Jag har alltså lagt mig med tanken "ramlar det, så ramlar det, och jag hoppas att kaminen ramlar där ingen ligger..." Mitt i natten vaknar jag och sätter mig käpprak upp, och ser bara tältvägg, rakt framför nosen. Tänker: tältet har rasat. Säger: SHIT. Tältet har rasat! Någon bakom mig mumlar något frågande. Jag vänder mig om. Där är resten av tältet. Kaminen lutar som vanligt, folket sover som vanligt, eldposten tittar väldigt frågande på mig. Jag: Eh, oj. Sedan lägger jag mig ned och sover vidare. Ovanligt nog minns jag det här rätt tydligt själv. Och jag minns känslan av att tältduken hänger över huvudet på mig. Och förvåning då jag vänder mig om, och tältduken plötsligt försvinner. På något sätt har jag vridit mig i sömnen så att när jag satt mig upp har jag hamnat med ansiktet mot tältväggen.

Tja, svar har ju redan anlänt, men jag lägger till mina fem öre. Sov under min "ensamma vargen" ofta under lumpartiden, och föredrog den klar över det moderna sovsäcksöverdraget, som man bara blev blöt i. Sovsäcksöverdrag är det klart inte, och fukt samlas lätt på eventuell utrustning/sovsäck som vidrör vid tältduken. Därav viktigt att spänna upp med slanor! Men en lämplig trädgren kan man även spänna tältet över. Annars går det bra att klämma in (den stora) ryggsäcken i fotänden om man inte är så lång, så får man lagom tak-höjd för fötterna. Skydd mot vind i den öppna änden kan väskan också bidra med. I vpl spände gruppen alltid upp tälten i igelkottsformering, med träd-ändan på varje tält utåt, så när något var på gång var det bara att kravla ur sovsäcken, greppa vapnet, och liggande eldställning bakom tältets eget träd var färdig. Har efter lumpen på frivilligutbildning råkat ut för att spänna ihop två dukar till en pyramid (träd stod i mitten), som var oväntat rymlig och hade mer än nog plats för två pers och utrustning. Fördel, lättare att hålla värmen inne (skulle jag gissa). Nackdel, du ser inte ut. Som den hundförare jag var (och fortfarande är) kan jag även använda den för snabb uppstallningsplats hund: spänn tält, ställ vattenskål, om tid/behov finns ordna granrisbädd med filt/värmejacka på under tältduken, och allt är klart för att lämna jycken. En riktigt trevlig hundkoja blir det. Går även utomordentligt att göra vovven sällskap därinne (mys, päls, vaaaarm... och risken att någon smyger sig på mig då är, tja, obefintlig). Suck. Saknar tältduk. Sorg.

Antihundtjänst. Det handlar mer om att lura människorna bakom hunden om att hunden har fel. Hunden, om den är spårsäker och har lite erfarenhet, kommer virra en stund och sedan plocka utgående spår, vad du än har gjort. Hårt underlag gör det svårare, men en bra hund tar det. Gå i vatten är värdelöst, doften spolas i mängder från dina fötter och längs stranden. Simma över sjöar vet jag folk som gjort, men ändå åkt fast. Någonsin sett en hund som "smakar" på sjöar när den badar? Någonsin sett en hund som setat och vindat långt, långt, långt, ut över vatten? Försöka springa virrvarr och sno in spårlinan är värdelöst, hunden vindar sig till kanten av virrvarret och följer kanten till utgående spår. Sno in linan gör hunden ändå. Klättra nedför klippor? Tja, fördelen är väl att vissa spårglada hundar kommer kasta sig rätt ut utan att fundera på hur högt det är, men om föraren i änden av linan är med är det ingen fara. Bara att klättra ned, hitta spåret, och fortsätta. Har du en bra hund efter dig? Grattis. Bara sitt ned och ta det lugnt, de hittar dig snart. Är du tvungen att undkomma? Det handlar om att springa snabbt och långt och sedan ta en bil, eller lägga dig i ett väl uttänkt bakhåll och skjuta hunden, samt vara beredd på en snabb reträtt innan gruppen får tag på dig, för då du öppnar eld har du just avslöjat dig. Kom bara ihåg att ett dåligt uttänkt bakhåll kommer slå tillbaka på dig, för hunden pekar ut dig för föraren långt innan de kommer inom synhåll.

Precis, precis. Det är bra att människan som kör är klar i huvudet.

Flygbassäk på F17 04/05 hade terrängbil 13. Fordonsförartjänsten var väl inte mer lökig än någon annan, det var en massa ansvar för vård av fordon och kontroll av lastning och så vidare. Däremot får inte en fordonsförare köra om han inte har haft 6 timmars vila de senaste 24 timmarna (eller motsvarande, jag minns inte exakt, var hufö, inte fofö, så jag fick "köra" hund vare sig jag sovit eller inte på en vecka). Det betyder att ute på övningar är fordonsföraren nästan garanterad att få sova... oftast mer än de andra. Till exempel kanske han/hon får sova istället medan resten av gruppen ligger i o-plats.

Kvinnligt nätverk, ja...minns att det första mötet (lagt mitt i min första fältvecka så jag missade utbildningen på larmminor *fräs*). Det var obligatoriskt. Så jag fick snällt ta mig dit. Visserligen är det trevligt att sitta och snacka lite med andra tjejer i samma situation. Men det är rätt otrevligt när ett nätverk som skulle kunna göra nytta för att underlätta "hjälmen finns inte i storlek small" och dylikt ägnar två-tre timmar åt smågnäll som "vi var på övning och fick ingen lunch" och än värre: "asså, det e typ en massa grabbar i vårt gemensamma duschrum, jag tycker att man borde...". Enda fördelen som jag såg det var delicatobollarna. Och jag tror plutonen uppskattade de delicatobollar jag stoppade i fickorna och delade upp senare under natten. Sedan håller jag med om att det kan vara negativt att särskilja tjejerna och låta övriga på förbandet tro att de har ett "prata bakom ryggen"-forum. Ska man ha det skadar det ju inte om även manliga får gå dit och lyssna/prata. Eller att de är väldigt öppna om vad de gör och säger. För min del tyckte jag att kvinnligt nätverk skulle kunna fungerat bra, men hade blivit ett gnällforum. Jag gick inte dit (var dessutom i fält igen på nästan samtliga möten därefter, och vem vill släpa sig in från en patrullering välkuperad råterräng eller en o-plats i regnet för att sitta och äta delicatobollar till priset av gnäll?) Hellre ta bort det än att låta det stödja tjejer vars mål i lumpen verkar vara att hitta något att anse sig kränkta av. Finns säkert förband där det fungerar bättre. Finns säkert personer som ger det en chans istället för att som jag dömma ut det efter ett möte. Och ja, ut med gnällspikarna. Gör du lumpen, tös, får du tåla att du är omgiven av killar, och att det inte går att "boka" det gemensamma duschutrymmet efter eget huvud. Och du får - tills förbättring sker, i alla fall - tåla att hjälm med mera, kommer vara i tält-storlek för dig. Bara att tacka, bocka, och skratta inombords när löjtnant delar ut vantar storlek 11 till dina händer storlek 5,5. Handduken tyckte jag däremot inte det var något problem med. På kasern hade man det stora badlakanet. Ute i fält märkte man att lilla handduken räckte precis (för mig på 167cm), om man inte var för blyg... Kränkning ska man alltid slå ned hårt på, som sagt. Men samtidigt skadar det bara om man aktivt LETAR efter kränkning. Vilket kvinnligt nätverk bör akta sig för att göra. /Atterhemskan

Som jag sa: ...vilket betyder, nej, de kommer inte alltid stämma perfekt. De är <i>generaliseringar</i>. Kvinnor har mer komplicerade röster och är bättre på språk? Men det finns ju manliga operasångare. Män är bättre på matte? Men det är en kvinnlig forskare som håller på att räkna ut formlerna för att fånga ljus. Inte en absolut sanning så långt ögat når. Alla är som du sa individer. Jag håller dock med om att jämnställdhetsarbetet kan orsaka klyftor på individnivå, tror jag drog upp även det i mitt inlägg... i första paragrafen.

Jag, ännu en tjej, håller med dig om att jämnställdhet har blivit en för stor sak. Många manliga tassar försiktigt och vågar inte vara sig själva i rädsla att trampa någon på tårna, kör med något form av förmildrat beteende mot tjejer, vilket leder till att tjejerna inte blir upptagna i gemenskapen på samma sätt. Många kvinnliga går runt och letar efter skäl att anmäla någon. Båda gör fel. Istället är det dags att lista ut skillnaderna mellan män och kvinnor, fysiska begränsningar och de mentala skillnader (och därmed skäl till missförstånd!) som faktiskt finns. De är förresten utlistade redan. Utbilda på dem, då. Fakta: nej, tjejer kommer i genomsnitt inte orka springa milen lika snabbt som killarna. De har inte samma explosiva styrka. De tar kanske inte heller samma extrema belastning. Däremot påstås det att det under långa perioder av hårt arbete och stress inte märks någon skillnad hos män och kvinnor (vilket är biologiskt logiskt). Och några exempel, hittade i en studie från början av 1990-talet, som i många fall (inte alla!) stämmer (så gå inte och bli förolämpade nu): Tjejer är inte lika heirarkiska och tävlingsinriktade i sitt sätt som män, de är mer omvårdnade och gruppinriktade, med gemensamt ansvar istället för män där gruppchefen tenderar att dela ut stycken av ansvaret till individer i en rangordning. En kvinnlig gruppchef säger "vi har" istället för "jag har" när en uppgift är löst eller planerad i gruppen, och uppfattas som en svag ledare av en manlig högre chef, medan en kvinnlig högre chef kan uppfatta den manliga gruppchef som domderar fram ett "jag har" som egoistisk och att han stjäl äran av gruppens arbete åt sig själv. En tjej kan öppna munnen och kliva rakt över de heirarkiska gränser som männen ser tydligare än hon gör, utan att för den sakens skull mena att hota någons ledarroll, medan en man drar sig undan tjejernas sociala snack och tycker att de är jobbiga, kan inte chefen bara ta täten och sätta igång snart? En man sitter och rullar ögonen och tycker att det snackas för mycket medan en grupp kvinnor pratar in sig i uppgiften innan de delar upp den, medan en kvinna i en grupp män där gruppchefen börjar delegera deluppgifter utan att diskutera helheten blir osäker och inte vågar göra någonting, för tänk om hon gör fel och hennes del i uppgiften inte passar med de andra delarna?Hon behöver se helheten innan hon kan arbeta, han vill bara ha sin uppgift och om den inte passar in i slutet, då får han väl anpassa den. Män tävlar mot varandra, kvinnor drar varandra med sig. Män låter gruppchefen leda, sköter sin del av uppgiften och är nöjda, tar äran och stoltheten för sin del: kvinnor gör sin del och gör gärna gemensam sak i det mesta, gruppchefen organiserar och deltar, och tar gemensam ära, gemensam stolthet. Men mentalt sätt, vad vill vi ha i försvaret? Vi vill naturligtvis ha den heirarkiska ordningen. Rimliga mängder av inbördes tävlan skadar inte heller. Men vi vill dessutom, åtminstone på gruppnivå, ha den omvårdnande sidan. Den soldat som ser till gruppens väl och ve och alltid hjälper sina kamrater. För att göra det hela bättre, så orienterar män och kvinnor helt olika och kan mycket väl gräla över kartor: kvinnor vill orientera i bilder, män i avstånd och vinklar. Och om gräl: kvinnors hjärnor är mer fokuserade på språk och mäns mer på matematik, med följden att kvinnors röster är rent ljudtekniskt mer komplicerade och de uttrycker sig ibland svårare. Kvinnors röster måste tydligen passera ett extra centrum i hjärnan innan den når förståelse. Vad gör då hjärnan i en stressad situation, speciellt för en man som har snäppet svårare för språk? Hjärnan vill hålla sig till det enkla, resten har den inte tid med: den skippar automatiskt det där extra steget mot förståelse och kvinnans inlägg försvinner. (Från någon vetenskapstidning. Och det förklarar varför jag aldrig kunde förvänta mig att mitt inlägg i någonting stressigt kom med om jag inte först hade pojken i frågas fulla uppmärksamhet, tyvärr ofta fick jag istället bara irritation när jag försökte påkalla den uppmärksamheten.) Självklart har arméer i alla tider fungerat väl utan kvinnor (i stridande befattning) och skulle säket fortsätta att göra det i framtiden också. Men många kvinnor vill vara med. Och från försvarets sida: mångfald har ju önskats. Angående varför mångfald är bra... tänk såhär. Vi har ytan ur rektangeln A, som motsvarar allt som kan vetas eller tänkas eller frågas om någonting. Urval 1 (i detta fall det manliga könet, kan även vara en etnisk grupp eller en individ eller religiös grupp) har kunskap och förståelse inom område B, som är en cirkel på A's yta. Urval 2 (i detta fall det kvinnliga könet) har kunskap och förståelse inom område C, ännu en cirkel över A's yta. B och C sammanfaller (korsar, ligger dubbelt, kalla det vad du vill) över en viss yta: den del de har gemensamt. De förstår varandra i den gemensamma delen. De har svårare att förstå varandra i de enskilda delarna. Däremot, tillsammans, täcker de en större yta (det vill säga har en bredare kunskap och förståelse av allt som finns inom A) än någon av dem har enskilt. Synergi, tror jag det kallas. Från den som ännu inte lärt sig att vara kortfattad, speciellt inte nattetid. /Atterhem Edit: fummelfingrar

Toll har helt rätt. Det värsta du kan göra är att själv reagera på skotten, eller att ömka hunden. Ömkande (stackars lilla fido var det läääskigt kom ska jag krama om dig) är ett klassiskt sätt att få hunden att bli rädd för något. (Förvisso ett bra sätt att få hunden att sluta jaga bilar, då brukat med måtta.) Brukar tyvärr ses hos småhundägare när större hundar dyker upp (det klassiska dyka ner och fånga upp hunden i famnen-beteendet). Ergo, småhundar som skäller som galna på passerande större hundar. Reagera inte själv på skotten. Bara fortsätt med det du håller på med (tex att gå lugnt vidare). Och om hunden reagerar och vill dra iväg eller vägrar röra sig ska det inte ömkas, mer något i stil med ett jämnt och lugnt drag i kopplet och ett "kom nu här" av den lugna men lite avfärdande typen man vänder till fem-åringen som absolut vill dra iväg till leksaksaffären. Eller, rättare sagt, vad du än gör: gör ingen stor sak av det. Sedan kan det vara svårt att få bort skotträdsla. Går dock ofta att "ta udden av det".

Jag har inget emot att du är lite elak mot mig, i många fall förtjänar jag det ( ). Mer träning innan inryck skulle varit bra, ja. Angående "modig" har du rätt där också. Men jag personligen skulle ha mått dåligt mentalt och aldrig förlåtit mig själv om jag gett mig på de "stora" proven, de som kändes viktiga - de för där tygremsorna på ärmen, till exempel. Jag hade alldeles för stor prestationsångest före proven, och alldeles för höga krav på mig själv för att ge mig på grund av tex ett skadat knä. Knät blev en fiende. Knät skulle besegras. Smärta, ilska, gå vidare. Bevisa för mig själv och befälen att "för svag" inte stämde. "Modig nog att avbryta pga uppkommen skada" kunde fara åt helvete. Ungefär så gick tankegångarna. (Ung och dum och stolt, framåt?) Nej, jag har ingen lust att bli någons förebild för allt jag gjort fel. Jag skrev mer inlägget som en varning för "såhär kan det gå när man är ung och dum och svag men jävligt motiverad". Tappert kämpat i all ära, men i längden korkat. (jag nu -> <- jag för ett år sedan) Edit: förtydligande av sömndrucket morgonmummel.

Hm, jo, som tjej kan jag meddela att en kvinna som är i tillräckligt hård fysisk träning inte får mens, dvs slipper även PMS. Under min värnplikt på tio månader hade jag mens kanske tre gånger... och en gång var jullovet, en gång då jag var hemma i tre veckor efter en blindtarmsoperation. I övrigt finns det p-sprutor som blockerar mensen helt och hållet. Vet inte om jag är representativ, men jag kan göra mitt bästa... Kvoteringen ska i min åsyn bort, speciellt för kvinnor. Dels kommer det då fel människa på fel plats, och dels underminerar den möjligheten för de kvinnor som faktiskt klarar kraven och passar i tjänsten att bli väl bemötta. Själv styrke-kvoterades jag in till min befattning... kom in på en befattning styrka 4 (några månader efter höjt till styrka 5) med min styrka 2. Jag klarade av min värnplikt. Förvisso har jag nu en kaputt axel som plågar mig dagligen med någon typ av "kronisk muskelinflammation" och ett knä som jag inte längre kan lita på, men jag muckade med godkända resultat. Jag gick mitt tyngsta utbildningsprov utan hjälp från någon, utan att sakta ner min grupp, och var vid bättre mental hälsa och stämning än några större och starkare grabbar som gick samtidigt... ett prov där jag bar uppemot min egen vikt. Så visst, jag klarade mig, bevisade att man kan pannbena sig igenom trots att man är tjej och trots att man fått rakt i ansiktet av sina befäl att man är "för svag". För svag? Vid inryck, ja. Men inte framåt muck, tror jag, då var jag (för min storlek) rent hiskeligt stark och uthållig. Hiskeligt stark och uthållig och med två envisa förslitningsskador. Kasst sett: Hur roligt är det att redan i 20-års åldern ha dragit på sig skador som, tja, vem vet om de någonsin försvinner eller inte? Jag trivdes där jag var och älskade min befattning. Men det skulle ha varit bättre för min hälsa att hamna någon annanstans. Inte för att jag någonsin skulle ha erkänt det eller hållit med om det vid inryck. Och jag tvivlar på att jag trivts lika bra på någon kontorsbefattning. Men kroppen drog på sig belastningsskador när den ville orka med tanken. Borde tränat mer. Lätt att vara efterklok. Angående pannben och attityd... svårt. Pannben är mycket individuellt, kan finnas eller saknas hos både tjejer och grabbar. Attityd: en tjej som spelar för mycket på feminiteten och vill ha hjälp "bara för att hon är tjej" är inget att ha. Fyll dina egna kängor, tös. Klarar du inte av det, hitta ett par högklackade civila dansskor att fylla. Och nej, du får vara lite praktisk, att till exempel "boka" fältduschen extra bara för att du är blyg är kanske inte alltid populärt. Ska du göra lumpen får du acceptera att i många fall är bäst att bara försöka smälta in. Hm. Ja. Utan att totalomkasta din personlighet och försöka vara någon du inte är. Sedan har vi det här med hur män och kvinnor uppfattas olika. Det sitter i oss alla sedan barnsben att vi är olika, behandlar varandra olika, ser på varandra olika, förväntar oss olika från män och kvinnor. Svårt att ändra på det bara för att någon slängt på en en m90. Jag tror inte det botas med en massa tjafs om jämställdhet si och feminism så och jävla gubbe dit och gnällkärring hit. Jag ser hellre ett rent och skärt "så här reagerar vi" och "så här tänker vi" från båda sidor. Det finns skillnader i psyke, skillnader i hur man uttrycker sig för att mena samma sak, mer eller mindre könsbundet och mer eller mindre individuellt, och bara man har någon hum om dem blir så mycket så mycket lättare att kommunicera och samarbeta och acceptera varandra. (Finns mycket mer att säga här. Önskar bara att jag läst på det innan lumpen, tyvärr gjorde jag det först efter muck...) Till exempel uppfattas kvinnor som vekare. Kan stämma, i många fall... sällan får unga tjejer i dagens samhälle lära sig att försöka själv, att de kan själva. De nästan lär upp sig själva att alltid förvänta sig hjälp... avskyvärt, tycker jag: någon (värnplikt för ALLA!) borde ta dem i kragen och ruska om dem, det behöver de. Hela min generation skulle behöva det....mutter morr. Kan bara tala konkret om mig personligen och min "vekhet". Det är väldigt tydligt när jag inte mår bra... när jag gick och hade ont i knät på soldatprovet, då grät jag, dels för att jag hade ont och dels för att jag var så arg på mig själv. Så jag gick och grät, och uppfattades nog som en vek liten lipsill. Men ur min synvinkel... jag grät inte bara, jag grät och GICK VIDARE. Jag "vet" jag att jag har ett djävulskt pannben när jag väl har bestämt mig, när jag för något skäl anser det nödvändigt, och då spelar det längre ingen roll att jag har ont eller att tårarna rinner. Då kör jag på. Men gråter gör jag. Vet inte om det beror på att jag är tjej eller inte, men det finns där. Vet inte heller om det gör mig "vek" eller inte. Sanningen ligger ju i betraktarens öga - dvs, i varifrån betraktaren tittar. Ja, en "tjatmoster" är jag i alla fall... kan aldrig fatta mig kort. /Atterhemskan