Försvarsmakten: På patrull i Afghanistan

[RSS-Bot]

Tobias Bestelid gjorde två insatser i Afghanistan. En av 7 500 svenska män och kvinnor som engagerade sig i den svårlösta konflikten. Här berättar Tobias om insatsen som förändrade Försvarsmakten – och hans eget liv.

Sverige, 25 maj 2021. 14 ökenuniformerade soldater kliver ur ett civilt flygplan på Jönköpings flygplats. Två har anlänt någon dag tidigare. Den regniga vårkvällen är fjärran från den intensiva ökenhetta som soldaterna upplevt någon dag tidigare i Mazar-e-Sharif i Afghanistan. Enligt den norska vädertjänsten yr.no är det 21 graders skillnad mellan Jönköping och Mazar-e-Sharif just denna dag.

Sällan blir kontrasterna så starka som när krispig småländsk majluft fyller lungorna i stället för kvav ökenluft mättad med sand och partiklar från miljontals koleldade eldstäder. Det sägs att varje land har sin lukt. Afghanistans är bränd stenkol. Bara i Kabul beräknas 3 000 personer per år dö av den giftiga luften, enligt siffror från afghanska hälsoministeriet.

FS 40, som precis landat i Jönköping, är den sista svenska kontingenten som får andas in den afghanska stenkolsluften. Kontingentschef överste Ola Hansson var den som tog emot den blågula fanan efter att den halats för sista gången på tyska Camp Marmal i Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. I april, efter 20 år i landet, beslutade USA och Nato att lämna Afghanistan och alla ingående nationer påbörjade arbetet med att avveckla sina truppbidrag. FS 40 är, precis som beteckningen antyder, den 40:e svenska kontingenten som tjänstgjort i Afghanistan.

Vägbomben

Elva år tidigare, Shulgarahdistriktet, Afghanistan, 17 september.

Den bepansrade terrängbilen, av modell Galten, vaggar hårt och ryckigt fram och tillbaka på den guppiga grusvägen. Jag sitter i takluckan som takskytt med en kulspruta 58. Framför oss kör ytterligare en Galt och framför denna enheter ur den afghanska armén, ANA, samt afghanska polisen, ANP. Den svensk-finska gruppen i de två Galtarna är tillfälligt sammansatt. Det är dagen före det afghanska valet och den svenska styrkan och övriga nationers truppbidrag nyttjas till max. Vi rullar in i en liten by som ser ut som vilken liten afghansk by som helst. Låga lerhus med små bakgårdar, en grusväg som utgör huvudväg genom byn och här och var små stånd med bröd och rosaröda granatäpplen till försäljning.

Vi är sist i fordonskolonnen och jag agerar post bakåt. När vi kommit halvvägs genom byn får jag en känsla djupt nere i magen av att något är fel. Det är något med hur folk tittar på oss. Känslan är så stark att jag rapporterar in det över radion.

I slutet av byn börjar frodiga majsfält och en allé av högresta träd flankerar grusvägen. Det är där det händer.

Vägbomben sliter sönder motorblocket på den första Galten. Motordelar, skyddsplåt, pansarglas, löv och grus slungas åt alla håll. Tryckvågen är massiv.

– IED! skriker radiosignalisten gång på gång över radion till TOC:en, larmcentralen.

Redo för eldöverfall

Jag snurrar runt med lavetten och spanar av åt alla håll. Adrenalinet rusar i blodet. Just nu är jag den ende som kan ge moteld vid ett eldöverfall. Vi är tvärtvåa rent ut sagt. Galten framför oss står och ryker. Efter en stund öppnas en av dörrarna och en soldat trillar ut på grusvägen. Sedan en till. Och en till. När alla är ute  intar de eldställningar och agerar enligt konstens alla regler. Blod, blåmärken, ryggont, omtumlade och chockade. Men inte mycket mer än så.

Efter några timmar kommer skyttekompaniet till vår undsättning. Den sprängda Galten bärgas på en lastbil. Vi påbörjar färden hemåt genom den afghanska natten. Jag står fortfarande som takskytt i vår bil. I en svacka blir kolonnen stående en lång stund. Plötsligt hörs skurar av kulspruteeld uppifrån de höga bergen. Några spårljus viner förbi ovanför mig. Sedan är det tyst och lugnt.

Nästa dag, valdagen, har vår grupp fått en ny Galt och är på väg ner längs samma väg igen.

Stupad kamrat

Det är andra gången jag är här i Afghanistan, nu som chef över den Nato-ledda Isaf-styrkans psykologiska operationer i svenskarnas ansvarsområde i norra Afghanistan. Första gången jag var i Afghanistan var 2006, på FS 12. Året innan blev specialförbandens hemliga närvaro i Afghanistan hett nyhetsstoff på samtliga svenska nyhetsredaktioner.

Dystra men lösnummersäljande rubriker i svenska tidningar berättade om hur specialförbandsoperatörerna Jesper Lindblom och Tomas Bergqvist stupat i Afghanistan efter att ha kört på en improviserad sprängladdning bara några hundra meter från campen i Mazar-e-Sharif. Det var en händelse som berörde mig djupt, inte enbart för att jag då var på väg ner till samma insatsområde, utan också för att Jesper och jag var lumparkompisar från kustjägarna, och också hade träffats innan mönstringen och varit på löparläger ihop.

Jesper – eller Bosse som vi kallade honom av någon anledning – blev 28 år. Varje dag när jag passerade platsen där sprängdådet skedde fick jag en klump i magen och skänkte en tanke till Jesper.

Fokus på området väster om Mazar-e-Sharif

Varje insats har sitt fokus eller inriktning. En viktig del för FS 19 var att etablera närvaro och skapa säkerhet väster om Mazar-e-Sharif.

– Det övergripande syftet med FS 19 agerande väster om Mazar-e-Sharif var att bryta den negativa utvecklingen inom området där en ökad talibannärvaro hade lett till en stor ökning av antalet eldöverfall och IED-attacker, säger överste Gustaf Fahl, som var kontingentschef på FS 19.

Huvudfokus för operationerna var byarna Ali Zayi, Zig Zig och Arzan Kar. En av uppgifterna var att etablera en framskjuten bas på en höjd i Ali Zayi. Det var som att ge sig rakt in i ett getingbo.

– Operationen innebar en mycket stor påfrestning på FS 19 med en omfattande stridsaktivitet men resulterade i att säkerheten efterhand förbättrades avsevärt, säger Gustaf Fahl.

Jag vet inte om siffran är korrekt, men jag räknar till 77 attacker och incidenter under vår tid i insatsområdet. En officer från Boden mister båda benen i ett eldöverfall, en annan soldat förlorar ena benet i en attack. OMLT-teamen, som tränade afghanska armén, var många gånger mycket utsatta. Vid ett tillfälle stred de i tre timmar och med hjälp av flygunderstöd kunde de dra sig tillbaka till sin bas – för att upptäcka att även den var under attack och stridigheterna fortsatte.

Under en "leave", en ledighetsperiod i Sverige, nås jag av den värsta nyheten. Skyttekompaniet QL har gått på en improviserad sprängladdning som tagit 22-årige vagnchefen Kenneth Wallins liv. Överstelöjtnant Mathias Holmqvist var skyttekompanichef på QL på FS 19:

– Insatsen var intensiv och mycket påfrestande för alla inblandade, inklusive våra anhöriga. Vi gjorde allt vi kunde och det är nog det man ska ta med sig. Vi har alla lämnat en del av oss själva i Afghanistan, inte minst genom de stupade och skadade. Det var mycket nära ögat flera gånger och alla vi som var med vet att det var tur, självklart byggd på skicklighet, som gjorde att det inte blev fler förluster.

Lokalanställda hårt ansatta

FS 19 bestod av 520 svenska kvinnor och män. Varje insats bestod också av något lika viktigt – de lokalanställda och alla de som inte var direktanställda av svenska styrkan men som på ett eller annat sätt stöttade insatsen och det dagliga arbetet. Även de råkade illa ut.

Talibanernas grepp om området var hårt. Vid bygget av den framskjutna basen i Ali Zayi blev en lokalt anställd ingenjör avrättad och lämnad i diket. På flaggplan på Camp Northern Lights minns jag båren med den unga livlösa kroppen, det bleka ljuset från kylcontainerns lampor och den vackra stjärnklara afghanska natten ovanför.

Det var prästen Anders Radix, major Mikael Nergård från G 3 och jag som fick i uppgift att besöka ingenjörens familj och visa Sveriges deltagande i sorgen. Uppgiften var också, som seden kräver, att ekonomiskt kompensera familjen för förlusten av deras son.

– Vi satt där på golvet och blev erbjudna te, hemma hos familjen som precis fått sin son mördad av talibanerna. En väldigt märklig situation med en stämning som var tryckt och mycket sorgsen. Mina tankar kretsade kring mina två söner. Om någon kom hem för att betala för en förlorad son, vad skulle det ha gett mig, säger major Mikael Nergård.

Debatten om tolkarna

En vintervit morgon, långt efter att jag hängt av mig min ökenuniform, kom det ett meddelande på Facebook. En av tolkarna jag arbetat med skrev att han är på Arlanda och undrade om jag kunde hämta honom och hjälpa honom att få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Strax därefter kom samma fråga från en annan lokalanställd jag arbetat nära med.

Jag träffade dem och mötte oförståelsen i deras blick när jag förklarade att jag inte kunde hjälpa till med varken boende, jobb eller uppehållstillstånd.

– Men vi har ju arbetat för Sverige? Vi har riskerat våra liv. Sverige måste kunna hjälpa oss, säger de.

Debatten om hur Sverige behandlade de lokalanställda hamnade snart i media.

I dag är mina forna afghanska kollegor och jag fortfarande Facebookvänner. På glada bilder visar de upp familjer, vänner, nyfödda bebisar och ett tryggt och lugnt liv långt bortom vägbomber, hot och terrorattacker. En bor i Göteborg, en i Oslo och två andra i Berlin.

– Jag har ett bra liv nu, min vän. Ska bli högskoleingenjör! skriver en av dem på Facebook en dag.

Hans bakgrundsbild är två vita fredsduvor mot en molnfri, blå himmel.

För så är ju en utlandstjänstgöring också. Full av nya vänner, glada minnen och historier med lyckliga slut. Aldrig har magrutorna varit så definierade, grillen smakat så gott och skratten varit så hjärtliga som under insats långt hemifrån. Vissa blev ihop, andra gjorde slut. Vissa lämnade Försvarsmakten, andra gick in i Försvarsmakten. Vissa var där för äventyret, andra för att vässa sitt cv, tjäna pengar eller göra skillnad.

Att göra skillnad på riktigt är viktigt

För många av oss var det nog en mix av allt det där, men känslan av att göra skillnad i ett av världens mest utsatta länder var säkert extra stark för många gissar jag. De afghanska flickorna kunde gå i skolan, vägbomber röjdes och poliser och militärer tränades.

– Personligen, efter flera insatser i Afghanistan, tycker jag att det är ett mäktigt land och folk. Jag lider med dem och vill inte ha insatserna ogjorda trots att de varit mycket påfrestande. Jag är stolt över det vi bidragit med, säger överstelöjtnant Mathias Holmqvist.

I en rapport från 2018 konstaterar människorättsorganisationen Human Rights Watch att det är en stor framgång att miljontals flickor i Afghanistan fått tillgång till utbildning sedan talibanerna föll 2001.

Shohna ba Shohna, skuldra mot skuldra på dari, skulle de afghanska säkerhetsstyrkorna och de internationella trupperna kämpa mot IS, al-Qaida och talibanernas förtryck. Nu finns det ingen västerländsk skuldra att luta sig mot längre. Och redan nu är flickskolor öppet mål för talibanerna. I mitten av maj i år detonerade en bilbomb vid en flickskola i Kabul. Minst 85 personer dödades och 147 skadades. 

– Det är en fruktansvärd upptrappning i vad som alltmer framstår som ett mönster av riktade attacker mot kvinnor och flickor. Risken för att vi kommer se fler liknande attacker framöver är stor, säger Human Rights Watch tillförordnade chef för organisationens avdelning för kvinnors rättigheter, Heather Barr, till Sidas tidning Omvärlden.

Framtiden får utvisa hur länge de flickskolor som vi svenskar var med och bidrog till kommer finnas kvar. Min gissning är att det inte blir särskilt länge. I Afghanistan, under talibanernas styre, tillåts flickors pennor aldrig bli vassare än svärdet.

Läs hela inlägget här >>