Jump to content

Hur orka?


Guest pansarvagnsänka

Recommended Posts

Guest pansarvagnsänka

Dessa veckor då han bara är hemma på helgerna känns oändligt många. Snart är det dessutom helgtjänst samt några veckor i Boden (bor i Halland), och efter nyår vet man inte vad som händer. Hela grejen känns skitläskig, och vissa dagar har jag ingen aning om hur jag ska lyckas behålla fokus på sådant som är viktigt i min egen vardag - dagarna måste ju rulla på med jobb, barn, skola, tvättider, dammsugning och bolibompa. Väntar varje kväll på att han ska ringa så jag åtminstone får höra hans röst, men ofta känner jag mest irritation när han väl ringer. Varför? Jag vet inte. Kanske för att han som valt att dela mitt liv ändå gör det på avstånd, att han inte är med mig i allt jag går igenom på hemmaplan, att han kanske väljer döden framför sin familj... Om han blir ivägkallad, gud hjälpe oss... jag vet inte om jag klarar av det! :,-(

Link to comment
Share on other sites

Hej du... Några ord från mig som har min kille i Afghanistan just nu. Nej, det är inte lätt det här att vara ensam kvar hemma med alla vardagsbestyr plus bördan som oron innebär. Det är inte konstigt att man kan känna sig övergiven och bortprioriterad som jag tycker det låter som du känner dig. Jag har själv känt vanmakt, ilska och en oerhörd massa oro, för att inte tala om känslan av att inte vara lika betydelsefull i min killes liv som han är i mitt...

 

Hur mycket har ni pratat om det här din man och du? Säg vad du känner, tala om vad du tänker.

 

Kram

Link to comment
Share on other sites

Guest pansarvagnsänka

Vi har pratat, och pratat, och pratat. Och det enda vi får ut av det är att han känner att jag ställer ultimatum, vilket jag inte gör. Och jag känner mig rädd och ledsen. Han brukar säga att "vi vet ju inte hur det blir, det är ju inte säkert att vi behöver åka någonstans", och det är ju sant. Men det är ju ändå insatser de tränas inför, syftet med hans träning ÄR att han SKA åka... Känns inte som han tar min oro på allvar, riktigt. Men jag vet inte hur jag ska klara det den dagen han får besked om inkallelse... Hur ska jag klara av att se honom åka hemifrån och inte veta om jag får se honom mera? Hur fan ska JAG känna trygghet för mig och min son?

 

Vilken styrka är din man med i Afghanistan? Hur ofta hör du från honom?

 

Kram

 

 

Hej du... Några ord från mig som har min kille i Afghanistan just nu. Nej, det är inte lätt det här att vara ensam kvar hemma med alla vardagsbestyr plus bördan som oron innebär. Det är inte konstigt att man kan känna sig övergiven och bortprioriterad som jag tycker det låter som du känner dig. Jag har själv känt vanmakt, ilska och en oerhörd massa oro, för att inte tala om känslan av att inte vara lika betydelsefull i min killes liv som han är i mitt...

 

Hur mycket har ni pratat om det här din man och du? Säg vad du känner, tala om vad du tänker.

 

Kram

Link to comment
Share on other sites

Det har varit lite olika hur mycket han hört av sig, han har inte varit på samma ställe hela tiden så det har varierat med tillgång till telefon och internet. Men i det stora hela har vi kunnat ha rätt ok kontakt. Det bästa tycker jag har varit att hans mobil har täckning så vi har kunnat sms:a lite, det har gett mig möjlighet ta kontakt när det varit nåt.

 

Afghanistan är inte nån säker plats, trots att det är värre i andra delar än i "våra" provinser så händer det lite grejer mest hela tiden tycker jag. Min kille är dock inte en del av ett stridande förband så som NBG kommer att kunna vara (om jag uppfattat det rätt). Jag förstår din oro, jag har också haft tankar på att han kanske inte kommer hem igen. Och det är så hemskt när man trillar ner i det hemska svarta hålet och börjar tänka såna tankar. När maktlösheten får ta över.

 

Du skriver att du inte ställer ultimatum, men att det är så han upplever det. Uppenbarligen har din man bestämt sig för att genomföra det här uppdraget. Om du nu inte kan ändra på situationen så gäller det att tänka efter om det finns någonting som kan få dig att känna dig bättre till mods med situationen? Att skriva här och söka kontakt med andra i samma sits är ju ett sätt. Om du hade känt att din man hade större förståelse för dina känslor, hade det gjort att du hade mått bättre?

 

Jag var från början väldigt negativt inställd till att min kille skulle iväg. Efterhand djupnade min förståelse för att det här är nåt han verkligen vill göra, nåt som han tänkt på i många år och verkligen verkligen känner starkt för. Och hans förståelse för mina känslor har väl blivit lite bättre också. Han är omtänksam när han ringer, jag hör att han oroar sig för hur jag klarar allt här hemma, han säger att jag är hans lilla hjälte som är så duktig och fixar allt nu när han är borta. Låter kanske löjligt men det värmer så att han fattar att det är tufft och att han är stolt över mig. Och jag är stolt över honom.

 

Jag har ingen aning om nåt av det jag skriver är till nån hjälp. Bara vill säga att det kan bli ok fast man från början tycker det är rena katastrofen.

 

Kram

Link to comment
Share on other sites

Jag kan bara säga att jag förstår att du är orolig, och inget som jag skriver kommer att kunna få dig att känna dig mindre orolig.

 

Men om sanningen ska fram så är det VÄLDIGT otroligt att han skulle förolyckas under tiden han tjänstgjorde i NBG.

Han tillhör det bästa Sverige har att erbjuda inom US just nu ( Bortse ifrån SSG osv.)

Han har en fungerande Befälskedja i ryggen, samt en väldigt väl samövad enhet som han jobbar inom.

 

Med det sagt, så förstår jag att DU känner en oro inför att vara själv med vardagsbestyr och uppfostran, men du kommer att lösa det GALANT!! ( för det finns egentligen inte alternativ, eller?) Tro på din man, men framför allt TRO PÅ DIG SJÄLV!!!!!!!

 

Det här är HANS dröm, du har säkert en dröm som du vill genomföra ( en som kanske inte involverar vapen, samt annat farligt ) men likt väl en dröm...

 

Passa även på att gå in och läs

 

http://forum.soldf.com/index.php?showtopic=23914

 

http://forum.soldf.com/index.php?showtopic=29800

 

http://forum.soldf.com/index.php?showtopic=31817

 

http://forum.soldf.com/index.php?showtopic=28613

 

Mvh Pappa6116

Link to comment
Share on other sites

Hej, vad jag förstår av det jag läser är han på en ubildning inför utlandstjänst? Det låter så. Min sambo ska iväg nu på tisdag för att utbilda sig som stridsvagsnförare tror jag det var. Och jag är mkt ledsen över detta. Men vad jag vet så är det ytterst sällan svenska soldater stupar, men för det så kan man ju inte undgå att känslan finns där. Sedan så kanske man kan tycka att det inte är så hemskt för mig då vi inte har några barn, men jag tycker det är fruktans värt att han ska åka iväg nu på tisdag som kommer nästa vecka.

 

Men min sambo ringde mig varenda dag då han var på sin förra utbildning, så fort han fick en ledig stund så jag fick trots allt höra hans röst varje kväll när vi lade oss. Det var bra för mig iallafall och han tyckte säker att det var bra för hans del, då han visste att jag kännde mig lugn utav det. Sedan så blir det mkt ensammare då de är borta det är ju så. Och då jag inte har något jobb eller egna barn hemma så kan det bli oerhört långtråkgit om dagarna.

 

Men jag ska försöka hålla humöret uppe och ta det här på bästa möjliga sätt även om det kan vara svårt. Det blir som lite omvänt för mig, min sambo ska ner över och jag är här uppe i norr. Då din är i boden och du är där nere. är det NBG din sambo är med i? Min sambo är med i amfibie och ska till Tchad vid årsskiftet på en 01:a

 

Hur länge har han varit borta från dig? Min sambo kommer torligtvis få komma hem varannan helg och de helger de är lediga där nere ska han komma upp iaf då han betalar biljetten sj. vilket jag tycker är viktigt att de gör även om de måste betala dom själva. Så vi slipper gå helt i taket över att bara få träffa dem varannan helg.

 

Jag vet inte heller hur det blir till jul. Om de får koma hem eller om de har helg tjänst då. Jag hoppas för allt i världen att han får komma hem.

 

Jag önskar dig all lycka och du kommer att klara det här.

Även om det är jobbigt så kommer vi ta oss igenom det.

Kanske inte helt tår fritt men vi ska stå där när våra soldater komer hem.

 

Kram

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa veckor då han bara är hemma på helgerna känns oändligt många. Snart är det dessutom helgtjänst samt några veckor i Boden (bor i Halland), och efter nyår vet man inte vad som händer. Hela grejen känns skitläskig, och vissa dagar har jag ingen aning om hur jag ska lyckas behålla fokus på sådant som är viktigt i min egen vardag - dagarna måste ju rulla på med jobb, barn, skola, tvättider, dammsugning och bolibompa. Väntar varje kväll på att han ska ringa så jag åtminstone får höra hans röst, men ofta känner jag mest irritation när han väl ringer. Varför? Jag vet inte. Kanske för att han som valt att dela mitt liv ändå gör det på avstånd, att han inte är med mig i allt jag går igenom på hemmaplan, att han kanske väljer döden framför sin familj... Om han blir ivägkallad, gud hjälpe oss... jag vet inte om jag klarar av det! :,-(
Link to comment
Share on other sites

Guest Guest_Cesilia_*

hej tjejer!

 

 

Fundera på om ni inte vill vara med och skriva om detta!

Det är viktiga känslor ni tar upp.

Ni är hemskt välkomna att maila, och andra med!

Mvh Cesilia/ "boken för anhöriga-projektet"

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.



×
×
  • Create New...