Psyke

[Guest koenigsegg88]

Att hela tiden pressa sig till max fungerar för mig vilket stärker känslan av att inte ge upp. "Nu har du sprungit 1,5 mil och har 6 km kvar då ger du knappast upp"

Ibland känns det skönt att "stänga av" den mentala biten, det är ju bara att springa svårare än så är det inte.

[Christer]

Den som säger att det bara är att koppla bort det jobbiga, tror jag inte en sekund på. I annat fall så har nog denna inte upplevt något riktigt jobbigt.

 

För min del är de viktigaste faktorerna för att orka fortsätta min självbild och andras förväntningar.

 

Jag tror att jag är en kille som inte ger upp när jag bestämt mig för något. Än så länge har jag inte svikit detta påstående om mig själv. Det känns viktigt för mig att leva upp till denna självbild, att jag aldrig ger upp eller klagar. För det är den killen jag är och vill vara.

 

Sen har vi andras förväntningar som också är viktiga, får jag möjlighet att genomföra vpl på ett ansträngande förband då skall jag F*n leva upp till kraven, både de formella och informella. Det sägs ju att jägare aldrig ger upp, ska jag då nån dag kunna bli det så måste jag ju leva upp till detta. Innan inryck har man en förväntad bild av hur det skall vara. Detta är i många fall bra. Det får värnpliktiga att tro att det förväntas saker av dem. Rycker man in på K3 exempelvis så förväntar jag mig att folk är snärtiga, inte klagar och aldrig ger upp. Den bilden har jag fått av tidigare årskullar. Därför är det nu upp till oss att leva upp till detta.

 

Hade man däremot förväntat sig att rycka in på något ställe man trodde var "slappt", men som det senare visar sig ställas höga krav, då kan det bli svårt attt ställa om tror jag.

 

Men i slutändan handlar det nog om att bestämma sig. För att göra detta krävs vilja vilket är den största framgångsfaktorn.

Vissa fixar det inte, vid något tillfälle bestämmer de sig att det är viktigare att ligga hemma i en skön säng än att bära den gröna baskern. Förhoppningsvis är det inte jag.

[Guest koenigsegg88]

Den som säger att det bara är att koppla bort det jobbiga, tror jag inte en sekund på. I annat fall så har nog denna inte upplevt något riktigt jobbigt.

Let´s talk about it! Vilka saker jag har upplevt hör inte hit, men varför anser du att man inte kan koppla bort det jobbiga?

Att bara släppa det och tänka på något annat? Eller att ändra inställning, lägg på ett leende under den pissiga marschen?

[Christer]

Den som säger att det bara är att koppla bort det jobbiga, tror jag inte en sekund på. I annat fall så har nog denna inte upplevt något riktigt jobbigt.

Let´s talk about it! Vilka saker jag har upplevt hör inte hit, men varför anser du att man inte kan koppla bort det jobbiga?

Att bara släppa det och tänka på något annat? Eller att ändra inställning, lägg på ett leende under den pissiga marschen?

Att ändra inställning kan man göra, att vara positiv å inte klaga. Absolut! Det är ett av de bästa sätten.

 

Om ansträngningen är sådan att man kan koppla bort den eller tänka på annat så är det troligtvis inte särskilt jobbigt. När det är riktigt riktigt jobbigt så kan jag inte släppa det, det är jobbigt, de e sant. Men man ska ju även klara av jobbiga saker. Kan du tänka på annat och glömma att det är riktigt jobbigt då är du f*n en ubermench. Jobbigt är jobbigt, oavsett om man tänker på annat.

 

I min värld, där jag, Christer lever...

[Guest koenigsegg88]

Den som säger att det bara är att koppla bort det jobbiga, tror jag inte en sekund på. I annat fall så har nog denna inte upplevt något riktigt jobbigt.

Let´s talk about it! Vilka saker jag har upplevt hör inte hit, men varför anser du att man inte kan koppla bort det jobbiga?

Att bara släppa det och tänka på något annat? Eller att ändra inställning, lägg på ett leende under den pissiga marschen?

Att ändra inställning kan man göra, att vara positiv å inte klaga. Absolut! Det är ett av de bästa sätten.

 

Om ansträngningen är sådan att man kan koppla bort den eller tänka på annat så är det troligtvis inte särskilt jobbigt. När det är riktigt riktigt jobbigt så kan jag inte släppa det, det är jobbigt, de e sant. Men man ska ju även klara av jobbiga saker. Kan du tänka på annat och glömma att det är riktigt jobbigt då är du f*n en ubermench. Jobbigt är jobbigt, oavsett om man tänker på annat.

 

I min värld, där jag, Christer lever...

Jag ser det som att när man tex. är ute coh springer milen och pressar hela tiden så underlättar det om man kopplar bort det för ett tag och tänker på härliga stunder. Att pressa känns som att det lägger sig på den "undermedvetna" nivån, vilket kroppen då gör automatiskt.

[BuddhaSWE]

Jag tror att man kan koppla bort huvudet, exempelvis bara titta på fötterna på gubben framför å bara gå.

[twintip]

Koppla bort och koppla bort... är väl lättare att tänka att det är skönt.

 

"mmm vad sköna mina skoskav är, detta är njutning i hög grad!" "ooh vad härligt när det krampar i vaderna... detta är livet." liknande tankar fungerar för mig. I övrigt så funkar det väl bra att gilla läget...

[Squaddy]

Jag vet inte om fler har upplevt det här, men jag tycker det är lättast att pressa sig när man redan är seg och trött. Man är liksom mindre mentalt närvarande om man har sovit för lite och är allmänt trött i kroppen. Iofs så är väl det inte så himla lyckat att pressa sig hårt om man redan har träningsverk eller är stel, fast jag tycker iaf det är SKÖÖNARE att ge järnet då!

[Finkel]

En möjlighet är ju också att bli förbannad på sig själv. Typ om man är ute och springer och benen håller på att ge vika så blir man vansinnig på att man inte klarar mer och pressar fram enegi som man inte visste man hade och bara maler på. Detta kan också resultera i en ganska komisk löpstil...

[Balt]

Jag brukar nog köra en kombination av först intala mig att det är skönt och att jag förtjänar det här! sen så blir man litte arg och sen att "låta ganska högt" funkar okså. när man har dom där 2 sista kilometrarna kvar på milen så kan nog en och en annan hög grymtning komma över läpparna....

[Krizan]

Dessa fraser kör jag:

 

"Varje sekund du tillbringar såhär kommer du få tiofallt tillbaka i framtiden!"

 

"Klarar dom klarar du!"

 

"Vill man bli bäst måste man anstränga sig mer än nödvändigt."

 

Ypperlig motivation, särskilt man gör sega men nödvändiga saker som löpning, repklättring...

[033]

Hur bär man sig åt för att komma iväg? Har inga problem när jag väl är ute men jag har hiskeligt svårt att börja.. mitt "ambitiösa" träningsschema kom helt av sig, först pga ett avslutande läxberg i skolan, och sen pga en ihållande förkylning.. och nu är det jätyttesvårt att ta sig ut o träna...

 

det var enkelt i höstas, då tränade jag inför att mönsrta till jägare eller spaning och tänkte att jag måste klara att springa i ösregn för att kunna bli det... med utb. reserven och platsen som stabsass försvann all träningsmotivation...

 

Någon som har några tips för hur jag skall komma igång igen mentalt? Försökte som sagt på marinjägarprogrammet (dvs. "Tviinga" ut mig) men det gick åt pipan pga ovanstående orsaker.

[twintip]

Utan träningsmotivation så tränar man ju inte... så enkelt är det. Se till att skaffa en ny motivationskälla eller försök bli beroende av träningens endorfiner...

[lebos]

Själv tänker jag:

"Ta i lite till, det finns mer att ta av"

"Det gäller bara en liten stund, ta i utav bara h*****e"

"Nu ska jag visa de j******a!"

"Det är värt det"

"Bara kärringar och svaga människor ger upp"

"En liten bit till bara, en liten bit till bara..."

 

kanske nån fler också...

 

De hjälpte mig bla med:

* Fälttestet, klådde vårt fysmonster till kapten samt hela plutonen. 3, 31 minuter. (jag kunde inte gå på en kvart)

* Fältjägarmilen, under en träning hade vi uppställning direkt efter fyspasset. Jag såg inte när resten av min pluton avbröt träningen och skyndade sig till uppställningen. Sen fick jag panik då jag inte såg någon annan på ett tag, spurtade som f*n till uppställningen. Spydde och fortsatte, kom i tid och kände mig oerhört stärkt av någon anledning.

* Fälttest nr 2, Livgardet. Klådde fysmonstret till MP.

 

Tilläggas kan att jag är en blekfet norrlänning som väger mellan 85-90 kg. Utövar fysik aktivitet väldigt sällan.

 

Det där med att ta sig för att träna ha jag skitsvårt för.

Precis innan jag fick anställning på mitt nuvarande jobb pajade min bil, och jag jobbade förståss på det skift som ingen av mina andra kompisar gjorde.

Vad gör man? Jo, jag skaffade en cykel.

Nu är det vecka 9 eller 10 som jag har cyklat till och från tre-skifts-jobbet, 7-8 km enkel väg.

Nöden har ingen lag, dessutom så fysar man lättare om man inte har något val.

 

Ses i Nijmegen!