Skademarkörer

[Krizan]

Har ni haft några galna upplevelser av skademarkörer på en övning?

 

Har ni varit skademarkörer själva?

 

Innan jag lägger upp någon historia om när jag var markör vill jag se om någon kommer ihåg mig... he he.

[Munin]

Galna och galna.

 

Det var iaf rätt kul att få knocka (simulerat) en chockskadad dylik när jag var ensam med honom och en nackskadad markör.

 

Eller som blågul sjukvårdsinstruktör uttryckte det efteråt: - Ja, så kan man också göra...

[Pansarslusken]

Det första jag kommer på är när jag gjorde min utbildning till sjukvårdsman på Säkpluton Sjö.

 

Under den befattningsutbildningen så hade vi mycket praktisk sjukvård, dvs. hälften av sjukvårdarna sminkade upp sig som skademarkörer och sedan gick de runt på ön (Kungsholmen, å vilka minnen!) och la sig ganska samlat på en plats. Detta för att vi skulle simulera en skadeplats med många skadade, antingen en civil olycka eller en Jakt/Und-patrull som blivit utsatta för ett eldöverfall. När vi gjorde detta var det rätt kallt, i början på vintern.

Jag var i gruppen som letade efter de skadade.

 

Efter att den barska löjtnanten skrikit "AGERA" så sprang alla sjukvårdarna iväg för att leta efter skadade. Efter en tids springande så hittade vi dem och stabilisierade de vi kunde stabilisiera och tog efter prioriteringslista de skadade till avtransport.

Allt gick väldigt bra, och efter sammanlagt 45 minuter (sjukvård+debriefing) så frågar vår ganska stränga löjtnant om vi inte var 10 sammanlagt. Vi svarar att så är fallet. Efter en snabb räkning så får vi bara de skadade till 4. Vi går till skadeplatsen och kollar i omgivningen och efter en stund hittar man en soldat med dubbel ventil-pneumothorax (två skottskador i torson) som efter att legat bakom en buske i nästan en halvtimme, rest sig upp och hämtat en komarock från sin stridssäck, sedan gått och lagt sig igen.

 

Behöver jag säga att löjtnanten sa att han skulle varit död?

Det vi lärde oss var att man alltid ska kolla runt en skadeplats för att kontrollera att sårade som kanske vandrat iväg i chock finns i området.

 

Vet inte om ni ser det roliga i detta, men för oss var det skitkul att se en skakande kamrat ligga invirad i en komarock och en sur löjtnant bakom oss.

 

Komiskt var det, även om det på rikigt inte skulle varit lika kul.

Men man lär sig av sina misstag.

 

Förresten, jag var "sjukvårdschef" i just det utförandet och fick en värmande utskällning i vinterns minusgrader.

 

God afton!

[Magasinstopp]

Under ett rep inför storövning, hade vi ett antal olika olyckor. Genomgående så eskalerade olyckorna och den sista var enorm. Tre civila fordon i EN fontalkrock(??).

Jag gick fram och överblickade med 2 sjv, eftersom allt föll på plats och alla fick något att göra återgick jag till radiosambandet.

Efter ett tag hörs ett DÅN och massor av rök.

SHIT! Brand! Panik! UT MED ALLA!!!

Plötsligt ser jag ett par kängor sticka fram under en av bilarna.

"Jag drar", tänkte jag och drog som sjutton.

VRÅÅÅÅÅÅL! Sårmarkörens näsa hade fastnat i underredet på bilen och skarpt näsblod forsade.

 

Nu vet jag att Gruppchef inte ska ingripa, utan delegera........

[Gusten]

Jag var "medvetslös" under en övning. Två killar lyfter upp mig på en bår och ska förflytta mig från A till B. Vägen dit går genom ett brett lerdike som är lårdjupt. Konversationen mellan killarna är:

 

Soldat 1 -Jag pallar inte längre...

 

Soldat 2 -Mina händer glider (pga leran), jag tappar snart greppet!!

 

1 -Fan, jag har fastnat aahhh.... (faller omkull)

 

Jag: Känner efter en halv minut hur jag blir blöt längs hela ena sidan (ligger i framstupa sidoläge). /Gusten

[rhdf]

jag var ständig skademarkör under GU (undrar fortf. varför )

 

under en övning så hade jag "nöjet" att först Åka G-båt, lyftas upp på kaj, och sedan åka 20-bil med "bårställ". Detta gjordes liggandes på bår med båda benen i "Saab-skenor"

 

Av någon anledning så hade man kommit på att det bästa sättet att ställa en bår i en G-båt var "på tvären" vilket gjorde att man hade en lite väl bra utsikt över vattenytan :P

 

under vår fältvanevecka så sattes jag i ett av pjäsvärnen på trelge skjutfält

enkel beskrivning av detta:

stort runt hål ca 2,5 m djupt med ett pjästorn som står på ett fundament i mitten

 

jag skulle "spela" nedkyld och satte mig föjdaktligen under själva pjäsen iklädd Comarock

av någon anledning så dröjde "räddningspatrullen" så jag satt säker där en timme innan de kom på den briljanta idén att man kanske skulle följa fotspåren i snön som försvann ner i värnet

 

jag behöver kanske inte nämna att jag inte behövde anstränga mig för att spela nedkyld...

[Kimster]

hm .. det har inte med bara HV att göra direkt..

 

*flyttar*

 

 

/ Kimster

BlåGul

[Nestor]

Somnade på en sakdemarkörsövning.

 

Skulle simulera medvetslöshet (till följd av art-eld. Fina "skador" i ansiktet), så jag låg först ute under en gran i 20 minuter. Regning och jävligt.

Hur reagerar man inte sedan när man blir inlyft i ett sjukvårdstält, uppvärmt av dieselaggregat på högvarv och med en luftfuktighet runt en 1-2%?

 

Komighet-deluxe. Sov stenhårt i tre timmar.

Edited September 22, 2006 by Nestor

[Christer]

EN04 slutövning.

 

Civil buss beskjuten med RPG-7, flertalet skadade.

 

Jag hade splitter i benet och var allmänt förvirrad. Skrek som ett as när första sjv-patgbn anlände. Efter ca en halvtimme hade jag tappat rösten. Då hade ännu inga sjukvårdare kommit fram till oss skadade utan de var kvar i ett väntläge 200-300m bort från oss i väntan på fler vagnar å soldater ur kompaniet. Visst de agerade kanske rätt med att vänta, men min röst tog slut så när sjukvårdarna äntligen kom in i bussen så var de flesta ganska tysta..

 

Har även varit skademarkör på Hv-övning. Måste säga att sjukvårdskunskaperna på detta kompaniet var mycket dåliga. Dessutom låg jag 10m från övriga skadade, trots det var de ingen som uppmärksammade mig. Spela medvetslös + ligga stilla direkt på marken + November = Kallt

 

Sjukvårdarna på EN04 däremot var mycket duktiga och imponerade djupt på mig.

Edited September 22, 2006 by Christer

[Munken_swe]

En viss furir som spelade chockad förare i en påkörning simulerade att han fick något sorts anfall och började gurgla med något som skulle föreställa fradga eller spyor, vet inte riktigt men övertygande var det iaf. Saliv kan föreställa mycket. Han höll på att "kvävas" pga. att man hade lagt honom i felaktig framstupa sidoläge som jag var tvungen att rätta till snabbt. Det nästan sprutade ur munnen på honom. Det var så övertygande att en ungdom fick avlägsna sig en bit av illamående. Det blev en del skratt när "övningen avbröts" hördes och furiren snabbt skuttade upp och sanerade ansiktet. :P Minnen för livet. Mycket bra skådis.

[Krizan]

Jag var skademarkör på ett soldatprov i år som av nån anledning hölls mitt inne i stan. Vi höll till i en park en regnig och kall dag. Längs med den här vägen soldaterna skulle gå fanns det ett antal stationer och en av dessa var sjukvård, med en bukskada och ett brutet ben. Vi var fyra stycken ungdomar som skulle markera i skift och en som var med och hjälpte till runtomkring stationen som ett par lottor höll i. Jag fick benbrottet - på med en sårskada i gummi och lite fejkblod, byta till en "skrotuniform" med amftecken (man blir som bekant både lerig och "blodig" av att markera). Och sen var det bara att invänta gruppen, lägga sig ned och yla på - jag spelade så bra att det var en grupp som frågade om jag hade ont på riktigt, och min kompis sa att det var ett under att ingen drämde till mig för att jag skulle hålla käften .

 

Nu till det roliga. Första gruppen gjorde sitt och skulle sen bära mig från A till B i brandmannagrepp - och de vacklade och pustade, och när de satte ned mig sa killen som burit mig "hur kan något så litet väga så mycket?". Kan tilläggas att jag med min relativt stora muskelmassa väger 63-64 kg i vanliga kläder och säkert 3-4 kg mer i uniform och kängor fast jag bara är 162,5 cm lång. De hade nog väntat sig nätta 55 kg... En annan grupp hade ett par tyskar med - och klart de fick uppdraget att ta hand om mig. Bra engelska pratade de i alla fall. De kläckte ur sig en del konstiga frågor för att få mig "lugn" ("how many brothers or sisters do you have?", bland annat). Och när sista gruppen i mitt skift lade ned mig hamnade mitt ansikte i jämnhöjd med den andre markörens akterspegel - och hans byxor hade hasat ned. Vi ungdomar fick oss i alla fall ett gott skratt.

 

Sen var det lunch, sen gick nästa skift på, och sen var det mest att vegetera i väntan på att alla skulle bli färdiga. Därefter avfärd till hemvärnsgården, fika och dela ut pris till duktigaste gruppen - ett gäng danskar på besök.

[skaya]

Jag ska vara markör på VLLs stora katastrofövning Ludde på torsdag. Det ska bli exciting ;D

 

Återkommer med annekdoter.

[Wemla]

Too many times...

Har varit markör en hel del gånger inom en hel del organisationer det är alltid lika roligt/tråkigt/spännande...

Har varit inom försvaret,HV, röda korset, scouterna, civilt, etc..

Har även råkat ut för dom kanske inte lika många gånger, men det är på något sätt inte lika roligt..

[Kato]

För ett par år sedan då man var engagerad i ungdomsverksamheten så var vi en grup ungdomar som skulle agera skadade spetznassoldater för ett gäng hemvärnsnissar. Vi skulle enligt scenariot landa med fallskärm och i striden hade vi blivit ordentligt skadade, andra döda.

Jag fick till uppgift att agera allvarlig skottskada i buken.

 

Skulle egentligen vara avsvimmad och på gränsen till död, men jag hade inte uppfattat ordern riktigt så jag låg på båren och bara gallskrek som alla andra mindre allvarligt "skadade".

Det var ganska kul, för alla försökte skrika saker på ryska och det var svårt att hålla borta skrattet från de desperata försöken.

 

Iaf. vi hade fått reda på att en högre officer skulle komma och övervaka övningen och se hur den gick, så skulle han utvärdera den sedan. Det var dåvarande hemvärnschefen som var och inspekterade alla hemvärnskompanier i norra sverige, och idag var han här.

Såg honom gå runt bland skadeplatsen, och när han kom till mig försökte jag såklart glänsa genom att skrika "kommandantski!" och peka på honom allt vad jag kunde. Han gick med en bit när jag blev buren på bår och kollade hur allt gick till, och jag skrek självklart fortfarande som en stucken gris.

 

Tyckte det gick bra, men sedan när vi hade uppställning och det var hans tur att utvärdera så var det absolut första han gjorde att be den som hade bukskada att gå ett steg fram ur leden, jag gjorde det, sedan så gav han mig en redig och medelst högljudd utskällning inför hela kompaniet, officerarna och ungdomsgruppen. Han var INTE glad över min insats, som jag självklart trodde jag genomfört med yppersta perfektion.

Det var inte särskilt kul, tyckte han kunde visa lite bättre respekt för en då, kis på 16 bast som inte genomgått grundutbildning.

Edited September 24, 2006 by Kato

[Solon]

Truppen skall göra genomsök i ett hus.

Jag är beväpnad med ett markör vapen, hoppar fram bakom ett hörn, riktar vapnet mot truppen och skriker mycket övertygande "bang, bang, bang". En av soldterna får upp sitt vapen och avlossar några skott.

Jag släpper mitt vapen och tar mig för buken samtidigt som jag sjunker ned på golvet och "vrider mig i smärta". Truppen framrycker och säkrar den delen av huset. Väl framme vid mig stannar två soldater och stirrar på i ca. 30-60 sek innan den ene frågar den andre:

-Vad skall vi göra?

-Jag vet inte.

Efter ytterligare 10-40 sek ropar en av dem ut mot resten av huset "Skall vi hjälpa dem skadade?"

Till svar kommer ett vrål "JA FÖR I HE***TE!!! HÄMTA BÅR OCH KALLA HIT SJUKTRANSPORTEN!!!".

Jag ligger där på golver och försöker komma på om jag skall skratta eller gråta.

Vid det här laget har en blågul kommit fram för att undersöka vad som händer.

Dem, börjar förbinda mina sår och blågul försöker vara behjälplig och måla upp en bild av situationen.

"När ni sitter där på knä märker ni hur golvet är dränkt i blod, era uniformsbyxor är helt genomsura av blod.

När ni under söker honom märker ni att han har 10-15 skott i buken."

Då utbrister en av soldterna "10-15? jag sköt ju bara 3-4 skott! fan också"

Jag som vet att soldaten har rätt ligger där och försöker hålla masken och inte börja fnissa över blåguls något klumpiga inspel.

Edited September 24, 2006 by Solon

[Munken_swe]

Truppen skall göra genomsök i ett hus.

Jag är beväpnad med ett markör vapen, hoppar fram bakom ett hörn, riktar vapnet mot truppen och skriker mycket övertygande "bang, bang, bang". En av soldterna får upp sitt vapen och avlossar några skott.

Jag släpper mitt vapen och tar mig för buken samtidigt som jag sjunker ned på golvet och "vrider mig i smärta". Truppen framrycker och säkrar den delen av huset. Väl framme vid mig stannar två soldater och stirrar på i ca. 30-60 sek innan den ene frågar den andre:

-Vad skall vi göra?

-Jag vet inte.

Efter ytterligare 10-40 sek ropar en av dem ut mot resten av huset "Skall vi hjälpa dem skadade?"

Till svar kommer ett vrål "JA FÖR I HE***TE!!! HÄMTA BÅR OCH KALLA HIT SJUKTRANSPORTEN!!!".

Jag ligger där på golver och försöker komma på om jag skall skratta eller gråta.

Vid det här laget har en blågul kommit fram för att undersöka vad som händer.

Dem, börjar förbinda mina sår och blågul försöker vara behjälplig och måla upp en bild av situationen.

"När ni sitter där på knä märker ni hur golvet är dränkt i blod, era uniformsbyxor är helt genomsura av blod.

När ni under söker honom märker ni att han har 10-15 skott i buken."

Då utbrister en av soldterna "10-15? jag sköt ju bara 3-4 skott! fan också"

Jag som vet att soldaten har rätt ligger där och försöker hålla masken och inte börja fnissa över blåguls något klumpiga inspel.

 

Hur mycket hjälp behöver man med 10-15 skott i buken? Borde inte ryggen vara ett enda stort hål?

[Guest sonne]

Vi var skademarkörer på EN04 slutövning. scenariot var att vi hade eskorterat en buss med civila i som sprängts och våra bilar hade kört av vägen. Fick tilldelat att spela chockad det var fruktansvärt roligt, minns speciellt första patrian som kom dit, insatschefen stod och snackade i radio och jag stod och drog i honom och skrek varför dom inte hjälpte oss (dom var tvungna att säkra området) Skulle ta brandsläckare från patrian och var allmänt förrvirad han blev lite besvärad över att inte kunna jobba ostört sen frågar han om jag kan stå post o visa in sjuktransporterna visst svara jag och irrar ut i skogen, sätter mej tillslut och är allmänt apatisk. Mycket roligt och alla från EN skötte det mycket bra. Det e väldigt roligt när man känner att man bara sjunker in mer och mer i rollen.

 

missa tydligen Christers inlägg där samma övning tydligen, trevligt =)

Edited September 24, 2006 by sonnerup

[Solon]

Hur mycket hjälp behöver man med 10-15 skott i buken? Borde inte ryggen vara ett enda stort hål?

 

Antingen behöver man jäkligt mycket hjälp eller så behöver man ingen alls, mest troligt är att man behöver en präst och en dödgrävare.

[Lindeberg]

Sjukvårdsövning veckan innan jul. Drygt 20 medverkade. Hälften sjukvårdare, resten skademarkörer. Undertecknad var sjukvårdare. Vi hade övat stora olyckor hela dagen, och även här var det alltså drygt 10 personer som var skadade. Det exakta antalet hade man ju i bakhuvudet. Omhändertagandet flöt på och när alla (trodde vi) var avtransporterade gick vi en skräp-upplockar-runda, och vad hittade man då om inte en skademarkör i snödräkten (snö på backen och mörkret började falla) bakom några upp-och-nedvända båtar. Han hade som uppgift att spela medvetslös. Det var jag som hittade honom, och han var riktigt nöjd med att vi inte hade hittat honom tidigare.

 

Vid ett annat tillfälle bröts bro nånstans i de småländska skogarna. När vi skulle vara längre tid (över nån timme) på ett ställe brukade jag lasta ur all utrustning från min minibuss (bårar, vindskydd för skadade, sjukvårdsmateriel, vatten osv). Vi skulle dock inte stanna så länge här, så jag frågade plutch om jag kunde slippa lasta ur och sätta upp vindskydd och grejer för att nästan direkt behöva lasta in igen. Jag fick till svar att jag fick göra vad jag ville, och jag lastade inte ur.

 

Jag befinner mig i anslutning till minibussen när en soldat kommer springande och ber om hjälp. Han säger att en annan soldat trillat ner från lastbilen och verkligen behöver hjälp. Soldaten som bad om hjälp spelade så fantastiskt verklighetstroget att jag inte hade en tanke på att det var övning. Det var ju dessutom vanligt att körbanan på de upplastade brodelarna var snorhala och soldaterna skulle ju i ur och skut naturligtvis maskera lastbilar och brodelar. Inte så konstigt om någon skulle falla någon gång när det var kallt, mörkt och halt.

 

Jag grabbar tag i min sjukvårdsväska och springer med soldaten till skadeplatsen och frågar honom flera gånger om det är en skarp skada. Han svarar inte. När vi kommer fram ser jag ett befäl stå vid sidan om skademarkören lugnt och stilla, och jag börjar förstå att det verkligen är en övning. Jag pustar ut lite, och tar hand om den skadade. Samtidigt hade en kollega röjt ut utrustningen från minibussen (det var några kubiks prylar), också i tron om att det var en skarp olycka.

 

 

Lite tidigare på året kom en soldat fram till mig och klagade över smärta i tummen. Han berättade hur en annan soldat råkat smälla igen en lastbilsdörr när han hade tummen emellan. Jag tyckte det var en så banal skada så jag antog att den var skarp. Batförbandsplatsen låg bara 100 meter från vår position, så jag ilastade den skadade och körde dit. Efter några minuter kommer det upp för samtliga närvarande att det är en fingerad skada, och förvåningen hos mig var stor. Det var Plutch som bestämt skadan, och både jag och stf plutch var ovetandes om det. Riktigt kul i efterhand.

[bushman]

har inte så många erfarenheter av just att vara skademarkör år HV.

har däremot vart det ett par gånger åt räddningstjänst och civilförsvar.

blev laggd i ett buskage brevid en gångbana en gång.

 

tittar upp och inser att ovanför mig i buskarna har hundägarna i området, tydligt visat att det finns för lite papperskorgar.

det hänger ung 20 bajspåsar rakt ovanför mig.

kontrollerade marken runt mig, men den verkade fekteliefri.

 

kan säja att jag hade ytterst roligt åt den stackars "räv" från polisen, som fick uppgiften att hitta mig.

 

själv brukar jag på sjv-övn glädja sjv instrk och andra, genom att undersöka halvdockan som används till HLR, och konstatera rigor mortis....

Edited September 25, 2006 by bushman

[Mr_Confused]

Har fått vara skademarkör för plutonens sjukvårdare en gång, vi skulle föreställa en strilsäk-grupp som blivit påskjuten och jag hade fått en kula i armen. Av löjtnanten som höll i övningen fick jag en Oscar för mina ömkliga skrik på hjälp, men det som sjukvårdarna hade roligast åt var när de skulle ge mig morfin för att lindra smärtan:

 

Jag är nämligen ganska så spruträdd, så när jag hör att sjukvårdarna börjar diskutera smärtstillande så spetsar jag öronen mitt i allt skrikandet. Hela kroppen spänner sig när de mäter upp rätt mängd morfin i sprutan. Jag låg med ansiktet åt ett annat håll och kunde inte se om de gjorde detta på riktigt, eller på låtsas. Jag fortsatte skrika och snyfta om vartannat, men i huvudet rullade följande tankar blixtsnabbt genom huvudet, gång på gång:

 

"Shit, tänker de sätta en spruta i mig?

Men det är ju bara en övning, då gör de väl inte det på riktigt?

Eller? De kanske sprutar in saltlösning, för att öva?

Nej, det kan inte vara möjligt..."

 

När så ögonblicket kom för sjukvårdaren att ge mig smärtstillande, lyckades jag hålla mig lugn och satte mig upp något, tittade honom i ögonen, pekade mot kanylen och sade "Du sätter inte den där i mig." Efteråt berättade sjukvårdaren att det av min ton och mitt ansiktsuttryck låtit som att meningens underförstådda fortsättning var "...annars dör du", men han lugnade mig genast med att de självklart inte skulle sätta en spruta i mig på riktigt. Efter en halv sekunds stor lättnad lade jag mig ned igen och fortsatte mina smärtfyllda skrikanden, som snart avtog allt eftersom morfinet gav verkan...

[effte]

Grundkurs för medvetslösa:

1) Var inte medvetslös mitt på en myrstig.

2) Skäggstubb i ansiktet som inte är din egen är ett varningstecken.

2a) Yra i din medvetslöshet om HLR-dockan bredvid och att den är tänkt att användas

 

Grundkurs i största allmänhet:

Frågas det efter någon som skall vara axelskadad och det ligger en laddning rådjurstarmar i rummet fyllda med äckligt gojs, hoppa fort som fan fram som frivillig på axelskada.

 

På det sistnämnda fallerade jag och fick en jäkla massa tarmar hopknutna på magen och insmetade med "blod". 'Jahapp, då går vi ut och lägger oss då', tyckte jag. 'Nej, vi blev klara lite tidigt. Det momentet är först om 45 minuter'.

 

Ridå. Jättekul att gå och hålla i de jävla tarmarna i 45 minuter. Kul att gå och ställa sig bredvid folk som fikade dock!

 

Första genomförandet. 'Puh, snart klart och jag kan bli av med de jävla tarmarna'.

 

'Här bryter vi för lunch'.

 

Ridå II.

 

Tyckte det gick bra, men sedan när vi hade uppställning och det var hans tur att utvärdera så var det absolut första han gjorde att be den som hade bukskada att gå ett steg fram ur leden, jag gjorde det, sedan så gav han mig en redig och medelst högljudd utskällning inför hela kompaniet, officerarna och ungdomsgruppen. Han var INTE glad över min insats, som jag självklart trodde jag genomfört med yppersta perfektion.

Det var inte särskilt kul, tyckte han kunde visa lite bättre respekt för en då, kis på 16 bast som inte genomgått grundutbildning.

 

Bristande respekt i tilltalet? Eller bristande skådespelarförmåga? Jag hänger inte helt med.

[sleget]

På den tiden det begav sig inom flyget så blev vi anfallna av ett gäng hemvärnare.

En ung kille skulle spela livlös/andningsuppehåll typ.

En kille i gruppen, Kalle som var sjukvårdare och mycket seriös fast hade inte alla hästar i stallet milt uttryckt sprang fram till hemvärnskillen och började kolla.

Blågul står och domderar -" Han andas inte - vad göra?"

Kalle - Jajaja,konstgjord andning då?

Blågul - Ja det är rätt.

 

Varpå Kalle böjer sig ned och kniper åt näsan och skall börja göra konstgjord andning på riktigt!

Hemvärnskillen kom till sans och balans VÄLDIGT snabbt och spottar,svär och fäktar med armarna.

 

Vad hemvärnskillen kom ihåg från den övningen var Kalles mustach mot sina läppar, snacka om trauma!

 

*Kalle heter egentligen inte Kalle*

[Koskela]

Ha, ha , ha!!!

 

Vi var ett raskt gäng som åkte runt på en massa B-styrkor på 90-talet, både mot vpl och hv.

 

Vi hade en gedigen garderob att plocka rekvisita ur, bland annat sårskademarkörutrustning.

 

Hursomhelst skulle vi köra ett stridsmoment och sjukvård mot ett hvobjekt (där den sk Alundakvinnan försvann).

Sagt och gjort, påslag och urdragning, men vi lämnade kvar en skadad i vår sst innan vi försvann. Det tog ett tag för gubbarna i A-styrkan att förstå att det låg en sårad kvar. Efter påstöning av Blågul går "Evert" och "Enok" försiktigt fram till den sårade, som ligger och skriker. Efter överläggningar med varandra och sina samveten så ger "Enok" skademarkören ett nådaskott med orden typ "- nu slipper vi höra hans gnällande!"

RIDÅ!

 

/Koskela

[Gusten]

@ Koskela

 

Två killar som du säkert känner igen var B-styrka åt våran grupp då jag var på LOMOS kurs vintern 93. Dessa två, R*****r (K4) & P***e (K4), kom lallandes ur skogen och var flyktingar. Jag gjorde en milt sagt brysk kroppvisitering på dem båda. Kände sedan igen P (som var hur glad som helst) och som veckan innan varit kund hos mig .

 

Ett annat moment samma kväll, så kommer samma killar och då bär R på P. R skriker att hans kamrat är svårt skadad. P blir placerad på den snötäckta marken och efter att tag så kläcker en av killarna (gruppens ljushuvud) att det är väl lika bra att skjuta killen i skallen så han slipper lida. Lt som var BG var inte lika imponerad av förslaget och jag såg aldrig till killen igen på någon övning. Tyvärr så har jag inte sett varken R eller P på länge, de hittade på en del bus den helgen och gjorde livet surt för LOMOS gruppen. Att sedan UNT kom ut och ville ta en bild på oss är ju en annan femma. Jag gled åt sidan lite försiktigt. Varför? Jo, för att vi liknade mest tagna ur serien "Någonstans i Sverige" med våra visserligen M59 uniformer men med Mauser 96. /Gusten

[Krizan]

Varför ligger jag på golvet och vrider mig i skrattparoxysmer?

 

:P

[Koskela]

@Gusten

Både R****r och P***e har flyttat från stan, tyvärr!

 

Jag drar mig till minnes en ungdomsövning av det mer oseriösare slaget, då ungdomarna skulle luftlandsättas med hkp för ett överfall och fritagning av fångar.

 

Enligt und var en våra högre chefer skadad och i fi händer. En fritagningsstyrka arrangerades av ungdomsavdelningen som skulle undsätta nämnda chef.

Hkp kommer i form av en L50 inkörandes på en mörk skogsväg. På kommandot "Uppsittning" hoppar 15 raska ungdomar med mauser och k-pist upp. Hkp skulle simuleras av K******n(K3) med hjälp av megafon på flaket. Max stressfaktor på ungdomarna!

 

Nåja "hkp":n landar , troppen stormar, nedgör den lede fi och släpar tillbaka den skadade till den väntande "hkp":n. Ordentligt bandagerad kontrolleras hans ID mha ficklampa. Då konstateras det snabbt att det är fel fånge man har fått tag på! -Gör om!

Med ett rappt -JASÅ! hivar dom ut skademarkören, fortfarande bunden till händer och fötter ut från flaket 1½m över marken!!

 

Av ett rent under bryter han inga ben, ungdomarna gör en ny motstöt mot B-styrkan och tar den rätte och drar iväg.

 

Kvar på vägen ligger en milt sagt blåslagen skademarkör/målstyrka som har fått sig en riktig flygtur....

 

/Koskela

Edited October 7, 2006 by Koskela

[zifos]

Kanske en aning OT men men...

 

Som del av en B-styrka vid en av F21s bataljonsövningar i Vidsel fick man ju uppleva ett och annat... Både av att vara skademarkör och av det mer "krigiska" slaget. Fick först agerar uppretad folkmassa och kasta ägg mot en VCP. Just då råkar det passera en minibuss med inte ont anande värnpliktiga. Först hamnar ett ägg mitt i framrutan och vi närmar oss bussen, öppnar bakluckan men stänger den snabbt igen. Momentet hade nog fått en lite olämplig vändning om vi hade tagit de 5-10 AK5 som de trafiksäkerhetsmedvetna vpl hade placerat där...

Mitt i natten agerade jag och två till fulla bybor som bara skulle passera genom deras förläggning. Minus 30 grader och två komiga bevakningssoldater skulle ta hand om oss... Vi förgyllde nog deras vaktpass klockan 2 på natten.

Så till det som nog mesta har att göra med ämnet... Agerade bybo som brutit benet. De mycket vänliga värnpliktiga som tog hand om mig stoppade in mig i en buss och konfererade lite om vad de skulle göra och kontaktade sjuktransport. När jag ligger där mitt i natten och väntar på sjukvårdarna ska komma får jag för första gången se norrskenet! Kunde ju inte direkt springa ut och studera det närmare. Det var bara att snällt ligga kvar...

Blev sen transporterad till ett sjukvårdstält där dom skulle "sy" mitt sår på benet och allmänt ta hand om mig. Till saken hör att det även var 10 holländare som deltog i B-styrkan så alla pratade engelska. Efter lite omplåstring frågade dom om jag hade ont någon annanstans (på engelska). "Hmm, mina fötter är ganska kalla..." (på svenska) Sjukvårdaren stirrade på mig och sa bara: "Jag var helt säker på att du var holländare! Då har du ju förstått allt vi har sagt till varandra!"

Så då var det bara för mig att sticka upp fötterna i armhålan på den stackars sjukvårdaren. Blev dock sen matad med både kanelbullar och saft!

[Dasher]

Jag vill tro att det finns fler anekdoter att berätta kring det här ämnet

 

Själv kan jag inte minnas så mycket jag själv har sagt/råkat ut för som skademarkör, men jag minns en gång när vi hade ett sjukvårdsmoment på en stor övning. Det var en regional HvU-övning, och vi var väl en 30 pers på den övningen. Under det momentet så tog jag och en kamrat hand om en äldre herre, jag minns inte exakt vad som hade hänt honom men vi hade lagt benen i högläge och han var rätt stabil. Han var rätt trött. Jag har jobbat som ungdomsjournalist, och därför har jag vana av att få folk att prata. Jag ställde honom lite frågor bara för att prata lite (som man ska göra?), och jag tror att han inte hade väntat sig att bli så grundligt förhörd

 

Jag fick mina misstankar bekräftade efter följande ordväxling;

 

Jag: "Men har du några husdjur hemma då?"

 

Han: "Jaa... Katter."

 

Jag: "Hur många då?"

 

Han: "Fyra"

 

Jag: "Vad heter de då?"

 

Då såg han mig i ögonen, suckade djupt, och replikerade; "Olika."

 

Då insåg jag att jag kanske skulle lugna mig lite med frågorna

[Wemla]

Olyckplatsövning:

 

Bil krockat med cyklist (jag).

Deltagarna tar hand om bilen och bilisterna, stänger av bilen (därmed lyktorna och det bli becksvart).

En av deltagarna ska gå runt bilen och snubblar lite på cykeln och tar ett skutt över cykeln tror han och landar på min mage för att sedan skutta vidare på min handled.

Det vart skarpt ett tag kan jag säga. Tack och lov inget värre än blåmärken.