Jump to content

Search the Community

Showing results for tags 'erfarenheter'.

  • Search By Tags

    Type tags separated by commas.
  • Search By Author

Content Type


Forums

  • Kasern - Militära Forum
    • Luckan -Allmänt militärt forum
    • Filmsalen - militär media
    • Pliktverket - mönstring, inryck och utbildning
    • Hemvärnet och Frivilliga försvarsorganisationer
    • Internationella insatser - Utlandstjänst
  • Materielverket - Vapen, Materiel, Fordon och Utrustning
    • Vapenkassunen
    • Materielplatsen
    • SJÖ-farkoster
    • MARK-fordon
    • LUFT-farkoster
  • Soldathemmet - Icke militära Forum
    • Markan (off topic)
    • Dagrummet
    • Teknikenheten
    • Hinderbanan
  • Försvarsdepartementet
    • FM AKTUELLT / Förändringar / Försvarsbeslut
    • Krig och Konflikter Idag
    • Krigsarkivet
  • SoldFs Garnison
    • SoldF.com Forum
    • SoldF.com - informationssidan
  • Besök och gästforum
    • Öppet hus - Gästforum
    • Signalcenter - Nyheter från Försvarsmakten

Find results in...

Find results that contain...


Date Created

  • Start

    End


Last Updated

  • Start

    End


Filter by number of...

Joined

  • Start

    End


Group


Website URL


Placering


Intressen


*Namn


Detaljer Grundutbildning


Övrig militär verksamhet

Found 2 results

  1. Jag tyckte vi behövde en tråd där vi delar med oss av hur man I-N-T-E ska göra när man är ute i terränglådan, eller där nåt som började så bra slutade i ren misär. I höstas var jag ut i skärgården och paddlade några dar och eftersom jag kom till öarna där jag skulle övernatta ganska sent var det ju beckmörkt. Naturligtvis var det ljud och ljusdiciplin som gällde och jag lyckades under hela veckan med konststycket att placera tältet med minst ett pissmyrsbo i absiden. Tältet heter numera "Camp pissmyra". *tack Hilleberg för insektstätt innertält, och tack Ursuk för "pisstäta" torrdräkter*
  2. Erfarenheter från utlandsstyrkan. Denna text riktar sig till dig som funderar på att ta anställning i utlandsstyrkan och som i normala fall inte arbetar för Försvarsmakten. Jag vill här dela med mig av mina erfarenheter. Detta för att det kan vara svårt att förutse vad det är man ger sig in på om man i det dagliga livet saknar kontakt med militären. Vem är jag? Jag är en man i sina bästa år. Jag har närmare 15 års erfarenhet av förvärvsarbete bakom mig inom olika branscher. Jag har varit på utlandsmission tidigare. Utbildningsmässigt har jag en universitetsexamen (samhällskunskap, statsvetenskap samt historia). Jag har tjänstgjort på LMT (Liasion Monitoring Team) i Kosovo. Tanken med LMT är att det ska vara KOFOR:s ”ögon och öron” ute i samhället. LMT skapades efter kravallerna 2004 då KFOR insåg att man har dålig information om vad som händer ute i samhället. För att lösa uppgiften inom LMT bör man ha praktiska/teoretiska kunskaper om den miljö man värkar i (det civila samhället). Militära erfarenheter vunna på ett övningsfält är av litet värde. Under föregående mission var kraven för att komma med LMT att man skulle ha studerat statsvetenskap samt ha goda kunskaper om samhället. Detta gällde civilisterna. Jag är osäker på hur kraven på militärerna såg ut. Gruppen jag hamnade i denna gång saknade en blandning av bakgrund, kunskaper och erfarenhet. Det var bara militärer och jag. Det bör tilläggas att i teamen före och efter oss fans det bara en militär per team. I det Finska teamet som var där samtidigt som oss fanns det ingen militär. Dom fysiska kraven var omfattande, däremot saknades krav på praktiska/teoretiska kunskaper. Militärerna i gruppen hade små praktiska/teoretiska kunskaper av det civila samhället. Två hade arbetat inom det militära i ca 20 år. Högre studier i exempelvis statsvetenskap saknades. Jag ska nu beskriva två typer som du kan möta i utlandsstyrkan och som är mindre vanliga i världen utanför det militära. Jag tror att dom är rätt så vanligt förekommande inom Försvarsmakten. Det första fallet kan vi kalla för ”idioten” (imbecill). Under hela missionen var han oförmögen att begripa eller lära sig något i en större omfattning. Hans ologiska tänkande och brist på erfarenhet av arbete med ickemilitära frågor gjorde han omöjlig att arbeta med. Han kunde heller inte arbeta i grupp. Då han hade arbetat i det militära hela livet (ca 20 år) var utgångspunkten för honom den miljö som han var hemmastadd med, övningsfältet. Han var helt bortkommen i det civila samhället (på Balkan dessutom). Detta ledde till dagliga motgångar (oftast var det samma motgångar). Då han saknade grundläggande kunskaper om samhället, tolkade han det han såg och hörde på ett sätt som passade in i hans värklighet, vilket givetvis resulterade i många missuppfattningar och dylikt. Att han mentalt befann sig på ”ett övningsfält” kunde exempelvis resultera i att han alltid ville ut och prata med ”mannen på gatan” när det var dåligt väder och vid andra dåliga tidpunkter. Han saknade förmågan att inse att människor inte promenerar ute i snöstorm mm. Således saknade idioten helt kompetens för att vara på LMT. Förutom avsaknaden av rätt kompetens (och oförmåga att lära sig) var han omöjlig att ha att göra med (lyssnade aldrig). Hans oförmåga att fungera i grupp var dokumenterad sedan tidigare. Detta är en individ som aldrig borde ha skickats på utlandstjänst. Det bör tilläggas att han hade problem hemma (skilsmässa). En vistelse utomlands skulle ge han en möjlighet att komma bort från problemen hemma. Hur kunde en individ som aldrig skulle ha släppts utanför regementets grindar hamna på LMT? Teamets chef var hans kompis. Det andra exemplet är ”apan”. Apan hade en känsla av särskilt berättigande, dvs. att han hade orimliga förväntningar på särbehandling och på att andra automatiskt ska svara upp till hans förväntningar (narcissistisk personlighetsstörning). Han hade en extrem känsla av självhävdelse och ett stort behov av att befinna sig i centrum. Han hade enligt sig själv särskilda behov, vilket möttes av förståelse i gruppen och dessa behov blev tillfredsställda. Han kunde exempelvis mestadels inte vara ensam, men detta var inget problem då någon militär alltid ställde upp. Då han var en speciell och unik person åt han delvis annorlunda mat än vi andra, hans tvätt skulle tas hand om på ett speciellt sätt etc. Apans mål med tillvaron var att få uppmärksamhet, och det mesta av hans energi gick till detta. Militärerna såg inget konstigt med detta beteende, och dom uppmuntrade det indirekt genom att förse han med all den uppmärksamhet han krävde, vilket givetvis sporrade han att vilja ha mer. I en sådan miljö var han inte mottaglig för argument (varför skulle han vara det?). Då apan inte mötte något motstånd spårade han så småningom ut helt. Halvvägs in i missionen kunde han gå runt en hel dag och borra i väggarna med en borrmaskin. Dessa två fall är extrema och representerar givetvis inte alla militärer, men det var dom som hördes och syntes mest. Dom angav tonen och detta accepterades av dom andra militärerna då dom inte fann något konstigt med detta beteende. Kulturkrocken började redan under utbildningen. Jag visste att vi under missionens gång skulle flytta från CV (Camp Viktoria) till ett eget hus i samhället. Då detta var minst tredje gången som denna typ av verksamhet skulle inledas (uppstarten av ett ”Field House”), utgick jag från att vi skulle utnyttja erfarenheter från tidigare hus (Bosnien och Makedonien), men jag hade fel. Det fanns inga sådana planer (jag återkommer till utnyttjandet av tidigare vunna kunskaper längre ner). Utbildningen var alldeles för lång, hela två månader (förra gången jag var ute var den på ca 3 veckor). Vissa av militärerna tyckte dock att den var för kort. Man kan tänka sig att utbildningens längd bättre skulle motsvara den erfarenhet som man har. I detta fall att militärerna får gå en längre utbildning. Under utbildningen blev vi uppdelade i grupper som vi skulle jobba inom i Kosovo. Jag hamnade med idioten. Den första tiden i Kosovo bodde vi på CV. Då vi (civila) var i majoritet fungerade allt normalt. Militärerna höll sig i schack, förutom idioten som spårade ur direkt. P.g.a. problemen hemma (som han var på flykt undan) överkonsumerade han och detta ledde bl.a. till att han brukade somna i Moose Bar (bar på CV) mm. Under hela missionen var han den mest instabila faktorn i teamet. Det var även nu som det framkom att han var helt omöjlig att ha att göra med. Han visade heller inga tecken på att börja anpassa sig till omgivningen. Samma misstag begicks kontinuerligt. Efter ett antal veckor var det dags att flytta ut till huset. I det undermedvetna såg jag inte fram emot det, nu förstår jag varför. Det var en radikal förändring. Plötsligt satt man där med militärerna. Det var nu som dom kulturella skillnaderna visade sig med all styrka. Då dom inte ”läste mellan raderna”, d.v.s. det för mig normala sättet att kommunicera, blev kommunikationen lidande. Förutom helt olika bakgrund, samt intressen, hade militärerna andra grundläggande värderingar. Skillnader som var så stora att någon ”symbios” egentligen inte var möjlig. Vi bodde under samma tak, men något utbyte skedde inte. Dom befann sig mentalt i en annan värklighet. Rationalitet och sunt förnuft stod inte högt i kurs. Tid var definitivt inte pengar. Det var nu som apans extrema behov av uppmärksamhet visade sig med full kraft. Dom första månaderna (i vissa stycken hela missionen) gick mycket tid åt att färdigställa huset. Då militärerna valde att avstå från att utnyttja tidigare erfarenheter, tog detta onödigt mycket tid och resurser. Då det är ren idioti att återuppfinna hjulet (inte utnyttja tidigare erfarenheter), engagerade jag mig inte i dom olika projekten för att färdigställa huset. Att inte nyttja tidigare erfarenheter var något generellt, och gällde inte bara huset (jag uppfattade det nästan som en oskriven regel). En annan slutsats som jag kunde dra under den första delen av missionen var att argumentation gäller inte i det militära. Den som har rätt är den som skriker högst. Rena djungeln således (apan tyckte att det var ett vuxendagis). Halvvägs i missionen gav jag upp mina försök att ”smälta in”. Det var helt uppenbart att jag befann mig i en miljö där det sunda förnuftet inte gällde. Då det inte gick att ”komma någonvart” slutade jag bry mig. Jag gick på ”autopilot” resten av missionen. Mitt tålamod för idioten var helt slut. Att arbeta med honom var som att befinna sig i filmen ”Måndag hela veckan” med Bill Murrey. När jag berättade för chefen att jag tycker att han uppför sig som om han mentalt vore på ett övningsfält, så förstod han mig inte. Det är dock oklart vad han inte förstod (var det att man kan tycka att det är konstigt att man mentalt befinner sig på ett övningsfällt?). Absolut botten nåddes när teamets chef var ledig i 3 veckor och idioten blev chef. Han var den enda som hade någon slags kontroll över honom. När han var borta så lång tid spårade idioten ur. Vi jobbade 7 dagar i veckan. På helgerna var jag och idioten ute och snurrade vid 7 på morgonen. Det var dött ute, men han var oförmögen att tolka det. Som grädde på mosen kom apan tillbaka utvilad och var ute efter mer uppmärksamhet. Det gick inte lägre att förtränga att jag befann mig i ett dårhus. Under andra delen av missionen gav jag upp försöken att smälta in med dom. Jag kan inte säja att jag gick miste om mycket (antalet samtalsämnen var något begränsad). Som tur var hade jag ett eget rum och en dörr som mestadels var stängd. Idioten slapp jag jobba med. En militär fick ta över i några veckor för att det skulle se bra ut (han skulle få bättre betyg för besväret). Sen fick idioten jobba ensam då han inte kan jobba med människor. När jag frågade runt klarnade bilden för mig. Idioten har aldrig fungerat med människor. Teamets chef skulle ha kunnat ta med bara militärer, men han valde att ta med någon utifrån, någon som kunde ”lalla runt” med idioten, då han uppenbarligen inte ville utsätta någon av sina egna för det. Idioten åstadkom dock inga skador i terrängen då han tilldelades några avsidesbelägna byar där han inte kunde göra någon skada. Det störta misstaget jag gjorde under andra delen av missionen, var att komma tillbaka från mitt långa leave. Då planet var försenat fick jag tid på Arlanda att fundera på vad det var jag höll på med. Tyvärr tog jag fel beslut (och åkte ner). Chefen förstod givetvis inte detta (hur mycket finns det egentligen bakom Potemkinfasaden?). Sammanfattningsvis var detta helt bortkastad tid för mig. Min kunskap och kompetens var inte efterfrågad. Jag var ett ”pittoreskt inslag” i teamet, som teamets chefen sa vid ett tillfälle.
×
×
  • Create New...