Lite OT kanske behövs en separat tråd "Föräldrar i Utlandsstyrkan", men vill spinna vidare lite på vad som har sagts tidigare i tråden.
Är själv 32år, fru och 2 barn (6p & 9f år) Ända sedan jag sökte till utlandstjänstgöringen har vi talat om hur det skulle bli om jag blev antagen. När jag sedan blev antagen så blev det liksom ingen direkt chock utan vi visste direkt vad det var vi skulle ta tag i.
Det som vi upplevt som jobbigast är egentligen kompisar, kamrater släkt & vänner som uttrycker sig klantigt i stil med "men du måste ju vara dum i huvudet", "hur kan du låta honom åka?" osv. osv. istället för att stötta och uppmuntra. Det värsta är de personer som pratar om sånt med mina barn utan att jag eller min fru är i närheten
Just det här med att ligga i försvarsställning och försvara sig om varför man åker, det tär på krafterna efter ett tag. Och i takt med att fler personer vet om det så kommer det fler och fler och frågar samma saker hela tiden, "vad säger dom där hemma?", "men folk dör ju där borta, vet du inte det?". Nu har jag slutat svara på frågor från personer som jag klassar som skvallerfolk, utan svara bara på "riktiga"-vänners undringar och funderingar. medan hänt-i-veckan-karlsson hänvisas till att det är en privat angelägenhet.
Men det finns ju en hel del positiva saker med. Skolorna här i bygden har efterfrågat om man kan komma och berätta lite sånt. Mina egna barn är tämligen stolta och berättar gärna om vart deras pappa ska åka, man måste ta tag i saker som man inte har gjort tidigare. Jag och min fru har sannerligen växt samman ännu mer, sedan vi vetat om att jag ska iväg.
Ja ja, nu låter jag kanske som en kärring men, bara för att man har fru, barn och sånt så är inte utlandstjänstgöring någon omöjlighet.
Ja ja, det var mina 15 min i rampljuset.
/K