Tjenare. Jag va nummer 27 om någon såg mig. ;)
Infohelgen va lärorik. Själv tycker jag att marschen var det ända momentet där man behövde pressa sig. Detta kanske inte va så konstigt eftersom, jag citerar kapten Eriksson: "Ge fan i att skapa luckor som ni sedan springer igen. de stackarna bakomer får ju fan springa ett halvt maraton!!!!!" Det blev ständigt luckor där framme, och alternativen man hade var att springa igen luckorna eller gå så jävla fort det bara gick för att fylla igen framåt efter att de framför en hade sprungit. När man sedan gått ikapp killen framför och själv blev lite överaskade att man kunde gå så fort så va det dags igen.. killen framför springer och man får börja gå fortare än en elite gångare får att inte behöva springa och skapa lucka till bakomvarande. 2.5mil marsch på detta viset va lite jobbigt måste jag erkänna :P
Rästen gick som en dans. Någon större psykisk utmaning tycker jag inte det va än iaf. Men för er som tyckte det kan jag lugna er med att säga att hjärnan lär sig snabbare än musklerna. Man vänjer sig fortare vid att tåla stress och sömnbrist än att springa och marscha.
Själv fick jag väldens underbaraste kängor dom gav min inte den minsta antydning till blåsa eller skavsår.
Se nu till och marschträna mycket. Vi ses den 14:e juni igen