Karl Stranne

Sista arméförbandet utbildades nog i mitten av 90-talet. Läste i någon tråd i något annat forum att m/45 fanns kvar för värnpliktiga i flottan in i början av 00-talet. Torde stämma. När jag var i flottan -96-98 hade vi m/45B, främst använt i vakttjänsten i civila hamnar.

Krook summerar det hela väl. Som jobbandes i civila fredsmissioner kan jag understryka ett par saker. i) Pengar som drivkraft är inget fel. Felet blir om det är enda drivkraften. Då tror jag man tröttnar rätt fort oavsett. ii) Idealismen tror jag behvövs, men samtidigt ska man ha bra klart för sig att även om man är en del i maskineriet som jobbar för vad som troligtvis är en god sak, så är den delen rätt liten och ingen enstaka individ är vare sig avgörande eller såpass påverkande att det kan vara ens enda drivkraft heller. Det gäller även i en NGO tror jag. Samtidigt är det viktigt att man ibland "tittar upp" och ser det större perspektivet, för att hålla sig motiverad. Om man ger sig in i det hela med öppna ögon (eller iaf med öppningsbara ögon), kan ens idealism överleva till och med sådana saker. Själv använder jag en hälsosam dos cynism och svart humor för att hålla den levande. iii) Äventyrslustan kan, om än de risker som Krook beskriver, spela en stor roll. Beror helt på missionen. Men oavsett så är jag övertygad om att man växer som människa - förutsatt att man är en människa som klarar att leva ett icke-svensson liv. Min bror skulle aldrig fixa det exvis, det är inte alla som är skapta så. Jag skulle å andra sidan aldrig fixa att leva hans liv. Samtidigt som man behöver det större perspektivet tror jag att den största tillfredsställelsen kommer i att göra sitt jobb, och därmed bidra till att de du gör det jobbet tillsammans med kan lita på dig, och att försöka ta tillvara på erfarenheterna för ens egen utveckling i första hand. I ens lilla mikrokosmos kan man ändå både hjälpa och stjälpa, så även om det ofta känns som om man jobbar emot det större maskineriet så kan man, om man tittar runt sig, övertyga sig om att det goda jag gör, gör jag för min kollega intill och för att själv bli bättre. Det är så jag motiverar mig på daglig basis. Kombinerat med att lyfta blicken till det där större perspektivet då och då. Och jag håller helt med observationen att dina bekanta inte verkar ha särskild koll. Inte helt och hållet deras fel antar jag när hela vardagen runtomkring dem anser det viktigare med nästa iPhone-modell, det är betydligt mer vanligt än det är ovanligt... tyvärr.. Min slutsats och rekommendation är att åka. Om det visar sig vara miserabelt har du iaf rett ut det. Om du inte åker finns risken att du ältar det sen. Skit i omgivningen, dom kommer finnas kvar där när du kommer tillbaka - iaf dom som räknas.

Krook, jag avfärdar alls inte dina ord lätt, tvärtom. De råd jag refererade till i mitt inlägg ovan var bland andra dina. Vad jag ville säga var i) att jag inte har några illusioner: jag har mångårig erfarenhet av "ögonöppnande" och är inte någon blåögd idealist, även om detta inte utesluter en samtidig känsla av plikt och principer som växt fram under åren, och ii) jag känner mig själv ganska bra, både vad gäller fysiska och psykiska ansträngningar, samt vad som stimulerar mig. Detta ligger också till grund för den plan jag har i åtanke - vilken absolut tar hänsyn till de aspekter du lyfter angående "lågnivåarbete". Om jag beskrev detta mer i detalj här skulle du förmodligen förstå vad jag fikar efter, men jag vill inte nödvändigtvis outa mig för mycket på ett publikt forum.

Krook, jag ville bara påvisa att i) jag har en del att bidra med, ii) jag har de senaste åren utvecklat en vilja inom mig att sätta själva "bidragandet" i sig i främsta rummet hellre än min egen materiella vinning (dvs de där romantiska - blåögda? - idealen), iii) jag kan ta en hel del av vad verkligheten slänger åt mig, och iv) jag är mycket medveten om mig själv och min kapacitet både fysiskt och psykiskt. Jag är alltså ingen gymnasist som frågar om jägartjänst och hur tufft baskerprovet är, men eftersom jag inte haft direkt med FM (den svenska) att göra på många år var jag tvungen att försöka bena ut begreppen lite. Jag har redan utvecklat en plan mycket med hjälp av råden jag fick här (framför allt de som syftade till att ta ner en på jorden) och har en ganska klar målbild. Om ett par år kan jag försöka komma ihåg att återrapportera här för att se hur det gick.

Tony 35E, det ligger en hel del i vad du säger. Och man ska absolut vara medveten om sina begränsningar och vad det kan leda till. Jag hade problem med just ryggen för några år sedan, något som fick mig att träna ordentligt och regelbundet för att se till att jag inte får en relapse. Därför är jag troligtvis i mitt livs bästa form just nu, trots att jag var idrottsligt aktiv i så gott som hela min ungdom. Och jag är inte alldeles ovetande om vad det innebär att bära tungt och gå långt, även om jag inte gjorde det i lumpen - mitt nuvarande jobb samt mitt intresse för friluftsliv gör att jag då och då bär både en 25-30 kg tung ryggsäck gåendes en bra bit över flera dar, och 18 kg skyddsväst vissa dagar. Det fysiska är dock ena ingrediensen. Det mentala och dess inställning är den andra. Att springa maraton är ett exempel på hur man (jag) övervinner det. En tredje, poängerna som Krook gör angående ersättning o.dyl., är inte oväsentligt, men kommer absolut i andra hand. För mig personligen alltså. Jag har kommit till en punkt i livet där vad man håller på med är betydligt viktigare än vad man får för det. Tony 35E, din dator styr du enklast upp genom att gå ner till höger (troligtvis - iaf om du inte har allra senaste versionen av windows) och klicka på den lilla rutan som markerar språk - iditt fall torde det stå EN där. Öppna den, så kan du navigera dig fram till att ändra tangentbordsspråk. Du kommer få lägga till svenska om det nu är det du vill ha, sen kan du lägga till en tangentbordskombination för att växla enkelt mellan språken (exvis alt-shift-A eller dylikt). Sen funkar tangenterna enligt modellen snarare än vad som står på dem. Kör själv tre olika språk förutom svenska beroende på behov.

Motsvarande Civilt om du vill köpa nytt är troligen den här Var man kan köpa den har jag ingen koll på, men har man ett namn på den så är det lättare att leta. /Slugg Köpte ett tiotal från Skogma häromsistens.

Konkreta och bra råd, tackar för det. Alldeles riktigt att funderingarna präglas av okunskap - det var det jag hoppades åtgärda genom den här tråden och det tycks vara på god väg. Just "Rätt väg är CVAT. Dvs civil arbetstagare inom FM. Utifrån den positionen kan trådskaparen sen anmäla intresse hos sin chef att vidareutvecklas som chef och därifrån gå AOU eller en RO-utbildning." är precis ditåt mina tankar lutar efter alla goda råd i tråden. Jag ser det hela som två sorters utmaningar: den där man får gnugga de små grå, vilket jag gör på daglig basis och har så gjort i ett decennium och förvisso inte har något emot att fortsätta med. Den andra är när man får lösa praktiska problem, gärna under stress - dvs. gnuggandes andra sorters små grå. Häri är jag kraftigt understimulerad för tillfället, och jag vet av erfarenhet att jag är ganska duktig på det, samt har en för ändamålet användbar inställning att uppgifter ska lösas, på ett eller annat sätt, men de ska lösas. Och hur tillfredsställande det känns när man faktiskt lyckas! Till detta kommer en relativt nyligen uppvaknad känsla av plikt gentemot något annat och större än mig själv. Jag jobbar just nu i en miljö där de flesta jag har att göra med på ett eller annat sätt gör stora personliga uppoffringar för en sak de tror på. Jag finner mig beundrande av detta, och försöker antagligen utröna om jag har vad som krävs för det. Lönenivåer och dylikt sitter i baksätet för min del av olika anledningar.

Jag är absolut med på att jag inte kommer bli någon SOG-operatör om jag skulle göra något. Samtidigt är det definitivt så att med åldern har både fysiken och huvudet kommit - när jag var i den 'vanliga' åldern var jag i ganska dåligt fysiskt skick och hade ingen större lust att göra något åt det heller. De senaste antal åren däremot har vinden vänt 180 grader, och fysiska utmaningar ter sig.. tja, utmanande. Att överlasta en ryggsäck och ta sig uppför ett berg är något jag gjorde senast förra helgen (och här där jag bor är bergen annorlunda än hemma...), och tänkte inte en enda gång "vad fan gör jag här" utan bara "upp ska jag". Samtidigt har jag absolut erfarenhet och kvalifikationer som bör tas tillvara på. Tänker inte gå in mer i detalj på vad detta innebär, mer än att jag vet att jag kunde vara en resurs vad gäller analyser och kunskap. Men då jag är ganska praktiskt lagd till sinnet tänker jag mig att det vore ganska väl anpassat med ett jobb där jag använder detta, kopplat med en RO-tjänst där man får utlopp för/bidrar till detta också. Är jag fel ute på det? Jag frågar, eftersom jag inte har helt klart för mig vad den andra delen av det innebär. Det kanske inte är någon dålig idé att så att säga testa med Hemvärnet först. Jag har svårt att tro att det skulle krävas GMU dock, jag gjorde trots allt mina 17 månader och när jag muckade hade jag furirs grad. Det borde väl räknas även om det var innan Framnäs brann och systemet NATO-anpassades? Tack för alla svar för övrigt, både de uppmuntrande och de klargörande!

Jo, det har jag betänkt. På ett sätt är det väl inte mer än rätt iofs. Om man vill bli RO lär man åtminstone genomgå en grundläggande icke-civil utbildning. Och som RO behöver man kanske inte kyssa den andra karriären adjö heller? Eller tar jag för lätt på kombinationen? Jag vet att man på MUST ibland efterfrågar den kompetens jag besitter, även civilt så som den är i dagsläget. Man kanske kunde kombinera det med en RO-tjänst?

Jo, har kollat, men min erfarenhet säger att en hemisda med några stycken text sällan sammanfattar vare sig vad en tjänst innebär eller vilka vägar och möjligheter det finns. Däremot blev jag lite inspirerad av att se att tolkar verkar vara reservofficerer. Där har jag verkligen något att bidra med eftersom jag jobbat internationellt i nästan ett decennium, och redan kan ett av de två språk som är i fokus. Idealiskt vore om det kunde kombineras med något slags underrättelseverksamhet med lite mer fysiska krav. Hmm, tror ett mönster börjar utkristallisera sig som man kan ta med sig till en yrkesinformatör för vidare dialog. Fortfarande gnager det där med åldern. En 37-åring på en specialistofficersutbildning?

Nja, som rekryt fick vi visserligen lära oss vapenhantering och att marschera och dylikt, men mycket mer var det inte. Det räknas säkert, men samtidigt är som sagt amitionsnivån om inte högre, så lite annorlunda. Iaf tills jag har nån aning om vad jag talar om Det underlättar absolut om man har det klart för sig först. Problemet för mig är att jag inte vet vilka möjligheter det finns, så jag har svårt att specificera det - lite höna-ägg-problematik. Men visst, analytiker skulle jag passa som med min erfarenhet. Civilanställd på MUST är exempelvis något som finns på radarn. Samtidigt skulle det inte skada med någon form av operativt element i tjänsten, då jag är den mest praktiskt lagde kontorsråttan jag träffat.. Jag får en kick av att lösa praktiska problem med få resurser tillhanda. När jag först började tänka på detta utan att veta något, vilket inte är jättestor skillnad mot nu, funderade jag på om man kunde bli reservofficer för att ha en bra mix av fortsatt nuvarande karriär och tjänstgöring, men jag är rädd att det tåget gått - kadettskola är väl inget för en gamling? Men det kanske mest beror på att jag inte förstår mekanismerna bakom dessa arrangemang. Jag border förmodligen kontakta en yrkesinformatör vad det lider.

Jag läste en tråd om äldre som ville göra GMU, vilket triggade mig till att registrera mig då jag har en liknande fråga: jag har på gamla dar börjat gå i tankar om vad jag skulle kunna bidra med. Jag gjorde vpl som PB RaSign i flottan, har sedan dess inte haft något med Försvarsmakten att göra (krigsplaceringen gick ut för flera år sedan) förutom vad jag väl kan kalla bilaterala kontakter genom jobbet. Ålder 37, fysiskt tillstånd gott (bättre än under vpl i alla hänseenden, även om det väl inte är att säga mycket), magisterexamen i statsvetenskap, och påföljande internationell karriär i säkerhetspolitiska frågor. Jag har således ingen gröntjänst att gå till Hemvärnet med. Dessutom känns ambitionsnivån som steget högre, även om jag har förstått att dagens hemvärn är en annan skapelse än den bild jag växte upp med. Jag undrar vart man ska vända sig om man som jag på ålderns höst känner att det vore riktigt att ställa sin erfarenhet och kvalifikationer till nationens förfogande och höra vilka möjligheter som finns, eller åtminstone ett "tack, men nej tack".. Och om någon på detta forum har en fingervisning att ge?