Till att börja med har jag inte varit i Afghanistan själv. Jag gör ett försök att delta i diskussionen baserat på information jag inhämtat från sjuksköterskor som varit där.
Sjuksköterskor i utlandsstyrkan ska i största möjliga utsträckning ha flera års relevant erfarenhet och en eller flera specialistutbildningar. Dessa väljer sedan självmant att söka sig till utlandsstyrkan och insats i Afghanistan. Dessa "urvalskriterier" gör att de sjuksköterskor som anställs för tjänster utanför campet i Afghanistan generellt sett har en helt annan erfarenhet/drivkraft/ambition än den genomsnittliga svenska sjuksköterskan. Märk väl distinktionen mellan de som tar anställning som distrikts/mottagningssjuksköterska och en tjänst som innebär att man sitter i säkerhet på campen - och akutsjuksköterskorna som söker något helt annat.
En viss del av dessa har genomgått värnplikt och kan med en uppfräschning förväntas agera på ok nivå rent soldatmässigt. Resterande kommer med sin ambition och sitt intresse att tillgodogöra sig GSU INT på ett bra sätt. Kanske lika bra som en stridssjukvårdare som under "tvång" genomgick en x månader längre värnplikt.
Frågan om 'två sjuksköterskor kontra en sjuksköterska och en sjukvårdare' gäller för mig MMT/"ambulanserna". Jag antar att dessa huvudsakligen medföljer/understödjer skyttegrupper/motsvarande och därmed blir inte fördelningen på hela styrkan "soldat först/sjuksköterska först" 50/50 med två sjuksköterskor. Värdet av den förhöjda medicinska förmågan som ytterligare en akutsjuksköterska innebär överstiger i min mening kraftigt värdet av den teoretiskt sett högre soldatförmågan som en sjukvårdare innebär direkt sjukvårdsgruppen ansluter till en större styrka.
Det lät inte helt optimalt att vara ensam sjuksköterska med flera svårt skadade (FS17), oavsett hur många sjukvårdare/motsvarande som kunde hjälpa till initialt.
/Sjuksnu från www.Sjuksköterska.nu
