von Döbeln

Möjligt att du har rätt. Men det finns överaskande många också på detta forum som ofta säger att inte finns någon risk för krig eftersom ingen tjänar på det. Det är en mycket naiv trosuppfattning och vanlig i världshistorien. Den har varit fel väldigt många gånger. Och att resonera så är ett grundläggande fel där man förutsätter att andra har samma världsuppfattning och samma logik som en själv. Exakt min åsikt! Att tro på freden är förvisso mänskligt, och bör uppmuntras. Men den onda verkligheten gör sig alltsom oftast grymt påmind när krutröken skingras och avtal sluts. En fred i ett område av världen kan verka bestående för stunden, men snart ersättas av kaotiskt våld, där på platsen eller någon helt annanstans. Världsamfundets roll är här central. Bara genom samtal, dialog, förståelse och bred samstämmighet hos omgivningen kan freden ha förutsättningar att bli bestående. Nordirland är väl det bästa exemplet på en långvarig konflikt som i nuläget verkar övergå i en stabil fred.

Styrbjörn är det fartyg jag själv tjänstgjorde på under perioden mars-juni 1994. Då var hon en del i vår incidentberedskap, bland annat bestyckad med en alldeles ny ubj-torped samt au-grk och självfallet sjunkbomber. Instämmer fullkomligt med tidigare nämnd synpunkt här; skeppstekniskt är hon helt shipshape. Om jag inte missminner mig är hon årsbarn med prinsessan Madeleine (1982), och 25, 26 år är ju ingen ålder för en dam av den här digniteten, vare sig av kunglig eller naval kaliber. Känns mycket gott att höra att hon rustas för insats igen, tilläggas kan ju också att det ursprungliga skrovet, vilket i Sverige användes i PTK Jägaren ju var designat för oceanfart. Det gungar gott, men det ska det ju göra. Uthålligheten kan bli ett problem, men med ett lagfartyg på gott avstånd är det OK också. Enligt kockarna var käket gränssättade, vilket bör äga sin riktighet. Då snackar vi en vecka. Självfallet beror det på manningen också. Går sannolikt att minska denna om primäruppgiften är bevakning och inte ubåtsjakt. GMY all

Vad finns det för annan forskning från den tiden om Finlands försvarsmakt som är av högre kvalitet? Jag har läst en hel del av vad som var offentligt om Finlands försvarsmakt under 1980-talet och om Finlands avsikt var att göra PR så lyckades man katastrofalt dåligt. Många västliga bedömare hade inte förstått att Finland hade en omfattande krigsorganisation trots Parisfredens begränsningar. (I strategispelet Arctic Front består exempelvis Finlands fältförband av 7 svaga brigader.) Jag tror i stället att man från statsledningens sida inte hade något emot ifall man i väst trodde att Finland var en sovjetisk satellitstat utan försvar så länge som Sovjetunionen insåg att det skulle krävas mycket stora resurser för att anfalla landet. Med all respekt för era kunskaper och analys av nämnda verk om finsk försvarsplanering, vilket jag inte läst, vill jag gärna föra in ytterligare en historisk aspekt i denna tråd. Våra två länder har en gemensam historia av 650 år, därefter har vi gått skilda vägar, men ändå varit mycket beroende av varandra under hela denna tid. Finland föddes som självständig nation under ett krig, och utkämpade därefter två krig mot Sovjetunionen under förra seklet. Minnena av dessa krig är betydligt färskare än de bleka svenska stormaktstida och gustavianska krigsminnen. Som svensk soldat högaktar och respekterar jag de finländska soldaterna, samt hela den finska nationen när det kommer till krigföring. För all del har nu över sextio år förflutit sedan fredsslutet i det senaste kriget mot vår gemensamme store granne i öst, men vad är väl sextio år mot de snart 200 som förlutit sedan Sveriges senaste krig? Minnet av krigets verklighet är långt mycket mer levande i Finland än i Sverige. Detta får mig att tro att Finland hade överlevt både ett tredje och ett fjärde krig mot Sovjetunionen. Vad gäller då här och nu på ett mer konkret plan? Jag tror det vettigaste och rimligaste vi kan göras är att fortsätta sida vid sida, utan att för den sakens skull isolera oss från andra länder i Europa och världen. EU-anslutningen som fredsprojekt sympatiserar jag med, där är vi ju båda med. När det gäller mer ren militär verksamhet tror jag liksom en av er (vill minnas att det var 01/B3?) att numerär aldrig ska underskattas. Vi byggde hela vår försvarspolitik på denna idé, detta under åtminstone halva kalla kriget. Så länge siffrorna, de kalla antalet soldater nationen Finland kan mobilisera, är de som nämndes i ett annat inlägg här så känner jag ingen akut oro för den geopolitiska situationen i vår gemensamma närområde.

Vad menas med ödmjukhet? (frågan är seriös) Tackar för tipsen och ska absolut göra det ödmjukhet Där är en liten fingervisning. Men en sak är ju att man inte tar sig vatten över huvudet... Men en sak är ju att inte tänka som kompisen " blir jag inte jägare vill jag inte göra vpl", utan att mer låta dom dra i sina trådar och ge dej en tjänst dom tror passar dej. MEN du måste ju säga till om du verkligen vill något, men även lyssna på vad dom har att säga... Mina råd borde vara giltiga för alla som ska genomföra militär grundutbildning i alla tider, omvärldsanalyser av dagsfärskt datum, försvarspolitiska beslut och historiens oundvikliga gång till trots. Hoppas därför du kan ha nytta av dem också. På min tid utbildades, ja, uppfostrades vi till att svara mot kalla krigets krav- trots att den affären i den officiella historieskrivningen hade upphört några år tidigare. Det skulle under min grundutbildning visa sig att denna inställning till den militära grundutbildningen var väl betänkt av våra beslutsfattare, eller var det bara tur? Hursomhelst en fråga för ett annat forum. Det viktiga är att då, 1993-1994, var det en stor majoritet som genomförde grundutbildning. Detta förhållande formade i hög grad de beslut jag fattade som 19-årig mönstrande i Solna (innan etablissemanget i Näsby Park invigdes 1995). Jag ville främst två saker med min grundutbildning. 1. Genomföra den i Flottan, och där vid ett fartygsförband. 2. Använda tiden- gärna 15 eller 17 månader- på ett så bra sätt som möjligt. För mig innebar min militära grundutbildning det som man med äldre språkbruk gärna kallade för mandomsprov, eller varför inte, att bli man? I vår tid är detta uttryck definitivt förlegat, främst självfallet för att Försvarsmakten jobbar hårt för att få in så mycket kvinnor i organisationen, mycket vällovligt anser jag. Men då blir ju begrepp som mandomsprov och att bli man förstås inte lika gångbara. I vår tid kanske man skulle kunna säga att jag blev vuxen under det år min grundutbildning till sist kom att bli. Jag hamnade i Flottan, fyra månaders landutbildning, därefter under åtta månader placerad på tre olika fartyg. Jag lärde mig MASSOR om sjömanskap och annat praktiskt arbete till sjöss, vilket var det som jag var väldigt intresserad av, för att inte säga totalt uppslukad av, innan jag mönstrade. Man skulle kunna sammanfatta detta som att Staten gav mig vad jag ville ha, mot ett pris i form av en hel del tid av mitt liv. En affärsuppgörelse om man så vill. Men det bästa med min utbildning var främst att jag DESSUTOM fick en mycket god praktisk erfarenhet av grupprocesser, ledarskap, psykologi och liknande ämnen, vilka jag då visserligen var intresserad av, men inte alls hade tänkt mig skulle betyda så mycket för mig efter muck. Långt senare i livet, ungefär fyra år efter muck, skulle det visa sig att de kunskaper jag tillägnat mig under året i Flottan skulle vara oerhört värdefulla. Idag jobbar jag med undervisning, utbildning, ledarskap och kunskap- både i den gröna världen och civilt. På ett plan lärde jag mig tio gånger mer under mitt år i Flottan, än under nio år i grundskolan. Detta visade sig alltså vara en investering från min sida, vilken på det personlighetsutvecklande planet visat sig vara en mycket god affär för min del. Tur eller skicklighet? Ja, det spelar nog inte så stor roll idag. Jag är tacksam, ödmjuk, som någon frågade om tidigare här i tråden. Vi lärde oss i ledarskapsutbildningen vid Marinens Krigshögskola begreppet "att vara ödmjuk i sin överlägsenhet". För mig blev det något bara lite mer än en tom fras då, 1993. Idag vet jag precis vad detta begrepp står för för mig. Mitt råd till dig i din situation blir därför att försöka informera dig så mycket som möjligt om vad som gäller i Försvarsmakten idag, helst direkt från myndigeheten. Tyvärr lämnar Pliktverket en del övrigt att önska när det gäller hur informationen kring utbildning i Försvarsmakten sker, vad som sägs, hur det formuleras och så vidare. Kolla därför hellre Försvarsmaktens egen information. Vilka förband utbildas just då du ska utbildas, var, vilka personliga egenskaper och färdigheter krävs där? Lär dig så mycket som möjligt om hela Försvarsmakten, se vad du kan bidra med i arbetet där, men fundera också så ordentligt du orkar på vad du själv vill... se det som en affär mellan dig och Staten. I själva verket handlar det än så länge om plikt; du är skyldig att genomföra militär grundutbildning, även om bara 10-12% av de värnpliktiga genomför utbildningen. Men för tankens skull kan min liknelse vara bra, den hjälpte mig. Även om din situation idag, 15 år senare, är mycket annorlunda jämfört med hur den var för mig i eftersvallet av kalla kriget, så hoppas jag ändå mina tankar och råd kan vara dig till nytta. Lycka till!

Men nu överdriver du väl! Programmet och debatten handlar om vilket land det var som kränkte svenskt vatten. Det är ju ingen som på något sätt ifrågasätter svenska soldaters och officerares (möjligen de i högsta ledningen) insatser, och det har väl aldrig fallit någon skugga över dem i de här sammanhangen? /Andreas Frågar du mig, Andreas, så överdriver Psilander inte alls. Det är ett problem, inte främst för de höga beslutsfattare som eventuellt mörkar en sanning, om någon sanning nu någonsin kan uppdagas. Även om de KAN hamna i kyla och blåsväder, så sitter de säkert så länge detta område i svensk debatt är ett träsk av spekulation, antaganden, lösa teorier och konspirationsfetischism. Problemet är därför just att de deltagande soldaternas, sjömännens och officerarers uppgifter och upplevelser alltför sällan tas på allvar, varför skuggan över de beslut som fattades eller inte fattades, det som gjordes och inte gjordes, faller än tyngre på dem. Även om du kanske tror på oss, så är alltför många negativa, blundande eller likgiltiga för denna fråga. Ingen seriös diskussion kan heller föras innan dess att alla kort läggs på borden, jag talar nu om ljudband, krigsdagböcker, videoband och annan samtida dokumentation, likväl som utredningar, analyser, diplomatiska noter, anteckningar och vilket material som helst av senare karaktär jämfört med de förstnämnda källorna. Helst vill jag även ha materiella lämningar efter främmande undervattensverksamhet i svenska vatten. Ingen klarhet kan nås i detta nationella trauma förrän en samsyn kring hur frågan ska diskuteras kan nås. Vi bör börja om, nå ett tillstånd där bordet är rensat från bråte som hindrar en fri och saklig forskning och debatt kring frågan; gamla fördomar, smutskastning, förfelad fredsiver och karriärism. Vi som var där håller tyst eller pratar och plågas än idag- som jag. Eller håller tyst och plågas än mer... GMY

Till och börja med kan man inte föra ett krig mot ett politiskt begrepp. Om du säger att "andra" Irakkriget inleddes för fem år sedan, vad var då "mellankrigstiden" i från slutet av desert storm till för fem år sedan? J.K Nilsson Nej, man kan självfallet inte föra krig mot politiska begrepp, vilket jag kan medge att terrorism är. Att jag lyfte fram president Bushs uttalande var endast för att visa vilken komplexitet dessa frågor innehåller i vår tid, naturligtvis inte för att jag på något sätt menar att Bushs krig mot terrorismen är ett krig i traditionell mening. USA:s agerande under den konflikt som inleddes 2003- i traditionell mening, med ett ultimatum och därefter verkställandet av noggrannt förberedda stridståtgärder- ville jag ange som belysande exempel på hur snårig och svårdefinierade konflikter i vår tid är. Att besgra en totalitär regim med traditionella armékårer, flygförband och marinstridskrafter är en sak, att vinna en varaktig fred med samma metoder har i detta fall visat sig av allt att döma vara ogörligt. Den "mellankrigstid" du refererar till i Irak kan i motsats till många andra samtida konflikter i världen, under perioden 1991-2003, förstås som en traditionell inomstatlig konflikt, där en frihetsrörelse (alternativt terroriströrelse om regimen har tolkningsföreträde) kämpar mot en totalitär regim. Saddam Husseins regim utövade förtryck och terror mot bland annat kurder och andra oppositionella under denna period. De ekonomiska sanktioner som infördes av FN med USA i spetsen polariserade parterna i det spända läget snarare än att lösa den interna konflikt som rådde. Jämfört med det första Irakkriget, eller Kuwaitkriget, så var krigsmålen där mer klara: att befria Kuwaits territorium från irakiska ockupationsstyrkor. Detta lyckades man med, och den första Bushregeringen avbröt fälttåget vid den irakiska gränsen. Irak var militärt besegrat, men Saddam satt kvar. Det andra Irakkriget saknade dessa tydliga och enkla mål, konflikten i sig var mer komplex än det första Irakkriget vilket inomstatliga konflikter oftare är, och dessutom fick inte den anfallande parten samma stöd av världssamfundet som i början av 1990-talet. Detta kan ses som naturliga förklaringsmodeller till varför situationen är som den är i Irak idag, med tusentals både civila och militära dödsoffer, en fred som aldrig kan vinnas och en demokratisk utveckling som USA aldrig kan initiera hur mycket George W Bush än redan under senvåren 2003 förklarade att kriget var vunnet.

Vilket begrepp anser du stämmer bäst? "Nya krig" (Mary Kaldór), "Tredje sortens krig" (Kalevi J. Holsti) eller "Lågintesniva Konflikter" (Martin v. Creveld)? och varför? J.K Nilsson Jag känner inte till de två första begreppen du relaterar till. Lågintensiva konflikter eller krig brukade man ju benämna de väpnade handlingarna på Balkan under första hälften av 1990-talet. Detta bör ses mot bakgrund av de färska erfarenheter Europa och världen då hade av hotet om ett förödande kärnvapenkrig (Kalla krigets yttersta konsekvens). Den etniska rensning, de massförflyttningar av människor samt det förtryck och grymheter folken på Balkan utsattes för under detta krig var just lågintensiva om man jämför med ett kärnvapenkrig, även om kriget i sig var lika förödande som alla "varma" konflikter under det Kalla kriget. Det jag avsåg med mitt uttalande i det föregående inlägget var helt enkelt att begreppet krig kanske inte är tillräckligt, att vi måste specificera vilken typ av krig det rör sig om. Lågintensiva krig kan vara användbart som motsats till exempelvis globala kärnvapenkrig av kallakrigstyp, men även denna definition måste delas upp i flera underdefinitioner. Hur ska du exempelvis definiera en våldshandling som orsakar ca 4000 människors liv, tar några timmar i anspråk från "avmarsch" till massförstörelse, och inte har en tydlig anfallande part? (Attacken mot World Trade Center med flera amerikanska byggnader den 11 september 2001). Hur ska du definiera en stats krig mot terrorismen? (Det andra Irakkriget som inleddes för nästan precis fem år sen liknar allt mer detta, detta till trots att president Bush förklarat att kriget vunnits.) Återigen, jag saknar svar men vill peka på problem att använda traditionella militära, politiska och juridiska termer i vår i många stycken kaotiska och oroliga tid.

Du är delvis fel ute. Hemvärnet har inte alls samma uppgifter som under invasionsförsvarets dagar; att understödja en mobilisering och bevaka viktiga anläggningar under mob. Förmågan att bevaka är fortfarande en viktig uppgift, men nu satt i helt ett annat sammanhang. Den ingår i de allmänna militära förmågor som även vpl-förband övar. Till hv tillkommer bland annat också ytövervakning och eskorttjänst (för IP). Dessa förmågor har ingenting med aktuell hotbild att göra, utan utgör egenskaper som militära förband i olika tappning alltid haft. Det är i egentlig mening lika centrala förmågor som sjukvårdstjänst, skytte eller exercis. Begreppet "lekstuga" är nog tyvärr något som färgar allmänhetens bild av hela FM i många fall, hv är där inte unikt. Förmågan till väpnad markstrid är självklart något som alla delar av Armén måste ha och övar, i tillämpliga delar även förband ur Marinen och Flygvapnet . Har du genomfört militär grundutbildning? Vet du vad väpnad markstrid innebär? Att infanteriet lagts ner är i egentlig mening inte frågan om annat än att vapenslagen pansar och infanteri under flera decennier till gagnet utgjort samma vapenslag. Idag talar vi ju om mekaniserade bataljoner, där både stridsvagnar, stridsfordon och andra typer av splitterskyddade fordon ingår. Armén idag är fordonsburen, motoriserad (hv) eller mekaniserad (gu-förband, vissa hv-förband). Detta är ingen nyhet, utan något som varit ett faktum länge. Att infanteriet som begrepp försvann i och med FB 2000 har en organisatorisk snarare än en taktisk förklaring, vilken hänger samman med att brigaderna fasades ut, med början detta år. Vi övar i Hemvärnet lika realistiskt eller orealistiskt som i FM i övrigt! Vi har samma reglementen, samma FB i ryggen, samma målbilder och samma utbildning som vilket annat arméförband som helst i tillämpliga delar! Allt annat är tal mot bättre vetande. Men du har rätt i det du skriver inledningsvis; att Hv i sin verksamhet bygger på frivilligt engagemang, och att detta engagemang är mycket svagt i det politiska klimat vi har idag. Det är också riktigt att det inte går att jämföra olika förbandstyper rakt av; vi har ju exempelvis inte alls samma förmåga, samma utbildning eller utrustning som en mekaniserad bataljon. Men detta innebär inte att vi i Hv leker i en skyddad verkstad. Om så vore hade jag slutat för länge sen, många med mig, och resten hade bildat liveföreningar av kompanierna.

Ja, som jag skrev tidigare- det går inte att jämföra olika förband rakt av. Två övningar per år är ett kontrakt för en vanlig soldat, och vi kan knappast kräva mer av soldaterna. Sedan ligger vårt snitt på nära 40 timmar per år, men det går ju knappast att kräva det av soldaterna, när det inte står i kontraktet. Men om vi har ett system där 20 timmar är ett kontrakt, så är det ju det vi måste utgå ifrån. Vi måste ju helt enkelt bygga våra grupper, plutoner, kompanier och bataljoner utifrån de förutsättningar vi fått. Allt annat blir ju bara gnäll och pessimism, och sprider vi sådana signaler neråt och utåt så har vi snart inget förband alls. Självfallet blir nivån därefter, kanske har vi olika definitioner på vad en fungerande grupp är. Personligen skulle jag kunna göra 400 timmar per år, om jag fick betalt för det. Kanske krävs det, vad vet jag? Vet du det?

Hur högt deltagande är 100% i din mening? De 20h/år som soldaten förbundit sig att deltaga, eller samtliga erbjudna övningar? Kronan ser ju 20h/år som 100% av kontraktet för den allmänna Hvsoldaten, även om lite snabb addering visar att mitt förband (20h) ger soldaterna möjlighet till 55h under perioden jan-jun i år. Du bör ju också betänka att alla inte har samma situation, en del har små barn andra arbetar mycket helg osv. I min grupp ligger ändå snittdeltagandet på +50h/år (kontraktstid), är det ett lågt engaskemang? På ett helt personligt plan skulle jag ju önska en perfekt värld där alla soldater kunde deltaga i samtliga övningar så vi fick en väl sammövad +100h plut/komp/bat, men så ser inte verkligheten ut. Edit: Sthava Jag håller med här. Att inte göra sina kontrakterade 20 timmar är oacceptabelt, och på vårt kompani åker du ut då. Tyvärr har jag hört att andra kompanichefer inte är lika noggranna med detta, som jag ser som en förutsättning. Som det formuleras i ett annat inlägg här är inte hemvärnet en förening, utan man måste se det som ett krigsförband bland alla. I min mening blir hela verksamheten meningslös annars. Jag försöker nöta in synsättet hos mina soldater att vi i vårt kompani är ett arméförband bland andra. Sedan är det självklart så att olika förband har olika förutsättningar. Till stor del beroende av olika utrustning, utbildning och arbetstid (med detta menar jag i detta sammanhang den tid man lägger ner på sitt engagemang i förbandet. Självfallet är skillnaden stor mellan ett vpl-förband eller ett insatsförband i utlandstjänst och ett hv-förband, som övar någon gång i månaden). Men dessa skilda förutsättningar bör inte, får inte, hindra folk inom och utom FM att förstå att ALLA FÖRBAND ÄR LIKA VIKTIGA DELAR AV FÖRSVARSMAKTEN! Enligt mitt synsätt finns det oerhört mycket som kan göras mycket bättre, och som måste förbättras i vår organisation. Men i detta arbete är det mycket viktigt att de delar som fortfarande ingår i FM tillmäts den betydelse de förtjänar. Därför ligger min grupp i snitt på dubbla kontrakttiden, därför har jag hela min skyttegrupp med mig på minst två övningar per år, därför känner jag att vår grupp, vår pluton, vårt kompani är ett fungerande krigsförband! Därför är vi en del av armén!

Jag anser frågan om vad som är krig eller inte på ett fullödigt sätt här ha besvarats. Men samtidigt finns det ytterligare en faktor av historisk art i detta som förtjänar att lyftas fram. Sedan medeltiden har krigföringen i allt högre grad styrts av konventioner. I särskilda ceremonier, genom utväxlande av noter och med all diplomatisk finess förklarades krig och slöts avtal om fred. Världen var sirlig, elegant och lättbegriplig- åtminstone på ytan och i alla fall så här i ett historiskt perspektiv. Man kan säga att detta politisk/diplomatiska system, där kriget som definition och den organiserade våldsutövningen som fenomen omgärdat av vissa regler och statuer nådde sin kulmen någon gång under perioden efter freden i Wien 1815 och utbrottet av första världskriget 1914. 1900-talets krigföring och de former som omgärdat denna har visat att den diplomati och konvenans som omgärdat kriget som fenomen har försvunnit. De principer som födde fram de folkrättsliga principerna har i stor utsträckning nonchalerats till den grad, att deras blotta existens nu för första gången kan ifrågasättas. Finns en regel om ingen följer den? Vad tjänar en teoretisk regel för syfte? Otaliga har de exempel blivit, där konventioner utan vidare brutits. Krig ingås nu ofta utan krigsförklaring. De stridande parterna är ofta svåra att urskilja, likaså frontlinjer och vapensystem. Assymetriska krig och lågintensiva konflikter har blivit delar av den militära och konfliktstuderande vokabulären sedan 1990-talet. Kanske är det så i vår tid, att ordet krig inte längre räcker. Kanske måste vi, som exemplen ovan anger, tydligare definiera vilken typ av krig det rör sig om.

I Emil Svenssons bok "Under den fridfulla ytan" finns ett citat ur finska tidningen Ilta Sanomat från 1981-01-31: "Sovjetiska ubåtar testar regelbundet verksamheten och beredskapen hos Finska Vikens kustförsvar genom att gå upp till ytan till och med långt inne på finskt territorialvatten. De ett hundra meter långa svarta ubåtarna är en välkänd syn vid de yttre kustforten.." Av någon anledning valde Sovjet ett annat uppträdande mot Sverige, annars kanske det hade blivit fler U 137-affärer. Just det, antingen så. Eller så var det så illa att det svenska kustförsvaret inte var lika effektivt som det finska. Åtminstone inte hösten 1981 i Karlskrona skärgård. GMY

Efter att ha läst eller skummat igenom en hel del av inläggen i denna tråd, samt översiktligt informerat mig om Ola Tunanders utgångspunkt i detta skulle jag vilja konstatera följande två saker. För det första ingick det sovjetiska hotet mot Sverige under hela det Kalla kriget som en högst påtaglig del i det mentala, sociala och militära klimat vi alla levde i. Det fanns också strategiska skäl för hela Warsawapakten att bedriva olika former av underättelseverksamhet samt krigsplanläggning mot Sverige. Tillsammans med indikationer som har kunnat fastställas som sovjetiska undervattenskränkningar på svenskt vatten blir bilden logisk och klar på ett plan. Affären med U 137 har på ett praktiskt plan inget alls med dessa kränkningar att göra; man idkar inte underrättelse- eller spaningsverksamhet mot en främmande kust i en dieselkärra från 1950-talet idag, ej heller i oktober-november 1981. Däremot var den psykologiska effekten av grundstötningen i Karlskrona skärgård givetvis pyramidal. Men, för det andra, kan det givetvis aldrig uteslutas att även andra länders ubåtar besökte främmande kuster. Detta ligger i hela sakens natur, främmande undervattensverksamhet sker i det fördolda, med lömska motiv och utan synliga offer eller gärningsmän om man så vill. Det är också detta förhållande som givit debatten bränsle i över 25 år. Tillsammans med det faktum att kränkningarna pågick under hela perioden 1980-1995 så faller Ola Tunanders påståenden inte på sin orimlighet, men kanske på sin obetydlighet. Sett i de stora sammanhangen, de geopolitiska rörande hela Östersjöområdet, så är ett antal kränkningar av NATO-ubåtar visserligen självfallet statsrättsligt lika illa som kom de från vilken nation som helst. Men de utgör i egentlig mening ingenting som stör helhetsbilden. Avsiktligt eller ej, de motiv som ubåtarna från väst enligt Tunanders utsaga skulle ha, att pröva den svenska incidentberedskapen, kan aldrig bedömas på samma sätt som de sovjetiska kränkningarna. Annan underrättelseinhämtning ger ju vid handen att Sovjetunionen hade planer för fullskalig invasion. Ubåtar av skilda slag kan användas vid förberedelse av detta på många olika sätt. Om vi också sätter in de fakta som kommit fram på senare år som talar för samarbete med olika NATO-länder i försvarsfrågor, så blir bilden än mer tydlig. Vi ser ett officiellt alliansfritt Sverige, som i tysthet samarbetar med västmakterna inom flera avgörande områden. Linjen är klar från 1950-talet och framåt. Detta är något som den allra senaste statsvetenskapliga och historiska forskningen tagit fasta på. "Besökande" NATO-ubåtar kan då knappast betraktas som fiender på samma sätt som sovjetiska eller WP-ubåtar. Kanske kan man något raljerande rentav beskriva dessa möten mellan svensk ubåtsjakt och amerikanska ubåtar som någon form av spontana och omedvetna övningar. Att Olof Palme sedan mitt under brinnande ubåtskrig 1982 pekar ut Sovjetunionen som skyldig kan naturligtvis ses som olyckligt, inte minst för honom själv personligen. Oavsett om Palme hade fel eller ej då och där, så var utpekandet som beskyllning betraktad för hela det Kalla kriget dock helt korrekt. Vi som var där vet fortfarande vad vi såg. GMY

Mycket förenklat och enbart baserat på minnen av vad jag läst och undervisat i om den militära bevakningen av Stockholm vill jag ge följande något förenklande sammanfattning. Det gamla Stockholms slott uppförs och byggs ut under perioden 1100-1300. Detta bevakas av en fast garnison, som under de två följande seklerna allt mer kommer att utgöra en del av av kungens hovstat. 1523 fragmenteras ur denna ut Sveriges äldsta infanteriförband- idag under namnet Livgardet. Detta sker efter Gustav Vasas befrielsekrig. Redan från början fanns instruktioner som stadgade att slottsvakten skulle ingå i de styrkor som bevakade staden. Men vid sidan av detta fanns särskilda borgerskapskårer, vilka redan från stadens tillkomst under senare hälften av 1100-talet och förra hälften av 1200-talet roterades ur borgarna, de som betalade skatt i staden. Ur dessa utvecklades borgerskapskårer, infanteri- och kavalleriförband, vilka fanns från 1600-talet till 1800-talet. Gardesregementenas bevakningsuppgifter omfattade under 1800-talet således flera objekt runt om i staden, vilka fanns på flera platser runt om i staden. Men fokus för dem låg som helt riktigt beskrivits här tidigare att bevaka personer ur det kungliga huset. Först i och med värnpliktsförsvarets slutliga etablerande 1901 övergår bevakningsuppgifterna till att omfatta färre objekt, samtidigt som bevakningen av kungahuset under hela 1900-talet blir en uppgift för värnpliktsförband från hela, samtliga truppslag och försvarsgrenar. Idag är situationen sedan några år på väg att förändras igen, i takt med minskande kullar av beväringar. En betydligt större del av årets högvakter bestrids idag hemvärnsförband samt av värnpliktsförband med bevakning som uppgift. I och med försvarsbeslutet 2000 togs också en ny befattning fram, bevakningssoldat, skräddarsydd för bevakning av de kungliga. Stadens bevakning var alltså en gemensam affär mellan enheter ur armén och borgerskapets egna kårer. Sammanfattningsvis bör det ändå framhållas att de mer polisiära uppgifterna ålåg stadens styrkor, medan arméförbanden primärt bevakade de kungliga slotten och husen. Enligt vad Blågul berättar får vi inte berätta om militärhistoria i detta forum. Kanske dags att se över den bestämmelsen? Vi testar. Kör i vind! Blir det inget bra så ändrar vi tillbaka. /Krook Blågul

Jag förstår. Men kanske då en idé att starta en ny tråd kring nivån på högvaktsförbandens egentliga uppgift?