Vet inte om detta räknas som "vilse i tältet" men kul var det.
Hade bataljonsövning någånstans nere i skåne. Hela organisationen skulle vara med. Till och med prästen och det är prästen som spelar roll i denna historia.
Vi hade grupperat Bat staben mitt på en gammal skånsk inhägnad gård, en sån där med väggar på alla sidor och bara en ut och ingång och det började bli dags att lägga sig. Adjutanten hade fixat en plats åt prästen i ett av tälten där jag av en händelse skulle vara första eldvakten (det bästa passet ). Han skulle bara ner till närmsta stad med station (kommer inte rikigt ihåg var vi var) för att hämta denna präst. Hon hade ALDRIG sovit i tält och nu skulle hon göra det för första gången med 19 andra officerar och värnnpliktiga, bra start...
Adjutanten for iväg och det var nu det uppstsod en lätt förvirring hos vissa officerar var de skulle sova. Så in till mig kom ett gäng kaptener (hade ingen aning om vem som skulle sova där heller..) slog sig ner på första bästa platser. (prästen och adjutantens) och började berätta rövarhistorier om att det minsann var bättre för osv.
Vid 00 tiden återvände adjutanten med sin medhavda präst och det är nu kalabaliken utbryter. Kommer in och märker att platserna är upptagna. Officerarna som sekunderna innan har skrikit och skränat somnar på tre röda. Adjutanten börjar svära och gorma, hetsar upp sig till den grad att han hotar officerarna som ligger där att han ska slå ihäl dom med mera. De bara fortsätter att låtsas sova. Han lyser varje människa i ansiktet med sin ficklampa och man ser tydligt att det rycker både i mungipor och ögon. Det är nu Prästen börjar gråta och det brister fullständigt adjutanten. Den enda vakna personen, eller iaf den enda som sitter upp är jag. Jag får nu sitta och ta emot en jäkla massa skit från adjutanten samtidigt som prästen står utanför och gråter. Jag kan inte göra så mycket för dom så han drar där ifrån svärandes. De tog in på vandrarhem fick jag reda på dagen efter och prästen kommer nog aldrig att sova i tält mer.
När adjutanten hade gått, dvs när man inte hörde han svära å gorma mer, började dessa vuxna 35 åriga kaptener att fnissa som små skolflickor och Tyckte att det vart skitkul.
Inte ens ett tack fick jag för att jag höll käften stängd.