Träff för anhöriga??

[KarinFS]

Nej jag skippar den, jag var på anhörighetsdagen i Kungsängen och fick bland annat provsitta i ett sånt där stridsfordon. Det gäller att va liten och smidig om man ska få plats i dem:P

Hade den vart i Götet( jag bor här) hade jag kunnat tänka mig att gå på den, men nu är den ju i Skövde.

Ja visst saknar jag min soldat, vi har dock rätt mycket kontakt via internet och brev, ibland ringer han också så jag tycker det funkar bra för det mesta,men visst det är en stor omställning från att i princip levt med varandra dygnet runt till att inte träffas på flera månader. Men jag tror det kan vara bra också, det är ju nu kärleken sätts på prov på riktigt..klarar man det här så borde man klara det mesta:)

[marie]

jo jag var också där i kungsängen och provsatt också stridsfordonet jag är inte "liten o nätt" men upp o ner kom jag men shit va trångt det var *ler*

vi hörs också mest per telefon men som du sa det här testar verkligen förhållandet..vi måste verkligen älska våra män för att släppa iväg dom så här länge

hur länge har vi varit tillsammans föresten?

 

undrar igentligen hur det blir när han kommer hem man har gö lärt sig lite att leva ensam och allt sånt som kommer till...

Edited March 30, 2005 by marie

[KarinFS]

Hej, ofta kanske man bara får en sån här möjlighet en gång i livet att åka iväg på mission så jag blev jätteglad när han fick besked om att han hade blivit antagen:)

Hade jag fått samma möjlighet så hade jag också åkt, man ska passa på när man får chansen.

Jag och min kille har vart tillsammans i nu snart 1 år(19 april), så när han kommer hem ska vi fira:)

 

Jag tror(hoppas) omställningen från att ha levt ensam nu under tiden de är borta till att börja leva med sin kille igen kommer att vara i alla fall lättare än vise versa, men det är klart det tar nog ett tag innan man är varm i kläderna igen.

Man får helt enkelt göra det bästa av situationen och vara beredd på att få lyssna på "militär historier" nåra veckor framöver:P

De kommer nog behöva prata av sig om sin upplevelse.

Hoppas min kille ringer idag, jag fyller nämligen år:)

[marie]

jo visst kommer vi finas där för dom så dom kan prata av sig. vad är vi tjejer till för igentligen :P

nämen grattis i efterskott! hur många år blev det?

 

jo jag blev också glad när han fick sitt besked fast när det började närma sig och jag "fattade" att i 7 månader skulle man leva "ensam" så brast det.

fast som tur var tog det inte så lång tid att vänja sig med att sova ensam :P

[KarinFS]

Han ringde:), och presenter fick jag av honom också bland annat en jättefin blombukett med rosor:)

Så nu är jag 22...vet iofs inte om det va nåt att fira direkt:P

[marie]

nä 22 är igentligen inte något att fira men men

hade han beställt rosorna från liberia??

om ja fy fan va gulligt

[KarinFS]

hej, jo han hade visst beställt blommogram via internet ,så fattade jag det iaf.

jo han är allt bra gullig...längtar så mycket efter honom.

 

nu har skolan börjat igen så nu kommer nog veckorna gå ännu fortare, bara 4 veckor kvar nu

[linda25]

Hej på er!

 

Min sambo var med i LA01. Jag vet hur ni känner er! Men jag ska säga att tiden går fort bara man sysselsätter sig med något.

Det där med blombud. Det fick jag några gånger när han var i Liberia. Alla gånger till mitt jobb. Mina arbetskamrater var något avundsjuka varje gång.

 

Ha det så bra och tänk att tiden går fort.

 

 

Linda

[marie]

vad pluggar du?

4 veckor jo det går snabbt det hoppas 7 går lika snabbt..

jag vill också ha blommor...*mutter* men om man själv har valt en kille som inte är romantisk så ..

[marie]

linda25

hur gick det föresten sen när han kom hem? var det svårt den första tiden?

[linda25]

Det gick bra när han kom hem. Kanske att han var lite att han inte kunde ta för sig grejor och lite nedstämd. Jag var mest orolig att han kanske hade varit med om något som han inte berättade eller ville berätta.

 

Vilken känsla det var när de kom till hem för gott och då till Kungsängen. Han ringde då och sa att han fick premiss i några timmar. Herregud jag började nästa hyperventilera. När jag åkte ditt i bilen kunde jag knappt koncentrera mig, kunde bara tänka på när han skulle dyka upp vid ginden i sin snygga uniform. Ojoj vilken känsla det var!!! Får tårar i ögonen när jag tänker på det.

 

När kommer din kille hem?

[marie]

han kommer hem på "permis" första gången i slutet av maj. sen i aug, tillsist när han kommer hem för gott är i slutet av sep början av okt.

längtar så

 

försöker aktivera mig så gott jag kan ( som du skrev att man skulle göra) och nu kommer sommaren så då kan man inte sitta hemma och känna sig ensam så detta kommer nog gå fort hoppas jag.

sen har man som tur var massa vänner som stöttar en och drar iväg en på upptåg.

 

synd bara att man inte har någon" vän" som sitter i samma situation, som man kan göra saker med så tiden går snabbare.

 

 

hur länge har din kille varit hemma nu? och är det något man ska tänka på när han kommer hem? ( lika bra att fråga nu så man vet)

[linda25]

Min kille kom hem i slutet av augusti förra året. Bara efter en vecka åkte vi på en veckas semester. Sen började vi kolla på hus. Och nu bor vi i ett hus.

 

Så efter han kom hem gick tiden mycket fort. Men jag måste även säga att när han var i Liberia gick tiden också fort. För på sommaren så hittar man på en massa och det är ljusare ute. Hade kanske varit lite värre om det var på hösten när det är som mörkast.

 

Jag hade väldigt mycket stött av detta forum. Hade jag några frågor, skrev jag in det här. Sen fick jag kontakt med en tjej vars kille också var i Liberia. Tyvärr bor vi långt ifrån varann, så vi kunde inte träffas. Men vi hade nästan mail-kontakt varje dag (vi har det än idag). Vi träffades ialla fall på medaljceremonin. Och det var jättetrevligt!

 

Lycka till och tänk på att tiden går fort!

 

Skriv om du undra något.

[HjärterEss]

Hej på er alla!

Är ny på den här spelplanen och vet ännu inte riktigt vad jag har att vänta...

Min kille har denna vecka åkt ner på utbildning på Livgardet.

Han roterar ner till Kosovo i början av juni.

För honom är det en "once-in-a-lifetime" men för mig känns det väldigt oroligt.

Får lite ont i magen varje gång jag läser om flickvänner som sitter hemma och längtar efter sina pojkvänner...jag vet att jag också kommer att göra det. ENORMT!!

 

Det känns tufft, just nu, när jag tänker på att hela den här sommaren och höst/vinter kommer man att vara ensam hemma.

Usch, någon som har ett uppmuntrande ord till en rådlös?

[KarinFS]

Jadu, jag tror man måste acceptera att det kommer att kännas svårt, speciellt i början, det är inget som man kan göra något åt.

Det är en del i det hela så att säga, man måste få vara lessen och leva ut sina känslor för den man saknar.

Genom att acceptera situationen och lära dig att leva med den så kommer du så småningom att "vänja" dig vid din nya begränsade ( det rör sig väl om 7 månader ungefär) livssituation.

Men ja så här i början är det såklart jättejobbigt, du får tänka på att han också säkert tycker att det är minst lika jobbigt.

 

Min kille är i Liberia just nu och ska vara där t.o.m september, jag tycker också att det är jobbigt ibland, vi hörs i alla fall ett par gånger i veckan minst och det betyder jättemycket för mig och för honom. Det gäller att göra det bästa av situationen vilket kan låta lite klyshaktigt kanske, men så är det.

 

Jag förstår om du är orolig, det är ju mycket nytt i början med alla utbildningar och man hör inte av varandra så ofta kanske av olika anledningar ( dålig mobiltäckning där i livgardet), och man vet inte så mycket om själva missionen vad den innebär kanske etc.

Men du ska se att det blir bättre, jag läste rätt mycket om Liberia och situationen där på nätet bland annat på www.mil.se, då får man en bättre uppfattning om läget och så var jag på anhörigdag där i Livgardet också, det va rätt givande

 

 

[marie]

hej HjärterEss.

har min kille också nere i Liberia just nu, och det är som karin säger man får lära sig aceptera situationen.

själv hade man det jäkligt svårt med det i början men nu börjar man vänja sig.

man skriver brev och pratar i tel ett antal gånger i veckan.

 

Som sagt var är mil.se en bra sida men samtidigt kan du kolla in resedagboken.se där brukar det finas bilder och skrivna dagböcker av soldaterna.

 

medan han är borta så sysselsätt dig så gott du kan.

tiden går så mycket snabbare och jag tror våran män känner sig bättre om dom vet att vi har roligt och inte bara sitter hemma och gråter till alla kärleksfilmer som går på tv

 

en sak som skulle va kul (tycker jag) är om alla som vill bland oss flickvänner att träffas, för vi alla vet hur det känns

[HjärterEss]

Hej KarinFS och marie, tack för era svar!

Jag har accepterat att han verkligen vill göra det här och att han ska åka, det är tur att det finns e-mail och mobiler... kanske den möjligheten gör det lite lättare att kommunicera med pojkvännen under den här tiden.

 

Jag har läst en del på mil.se om vad det innebär att vara i tjänst och om hur dagsläget är i Kosovo och ja, det gjort mig LITE lugnare.

En tanke som tröstar mig är att jag & min kille ska flytta ihop och vi har precis köpt hus (har i skrivandets stund inte flyttat in än) och att han säkert kommer att längta hem för att vara med mig och börja "påta på" i nya huset.

 

 

På återseende!!

[Guest Andrew]

Bästa Supporteravdelning !

Förra året uppgraderade jag från Pojkvän 5.0 till Man 1.0 och märkte en

prestandaförsämring i blommor- och smyckeprogrammen (som fungerade alldeles

utmärkt under Pojkvän 5.0).

Dessutom så avinstallerade Man 1.0 massor av värdefulla program, som Romans

9.9, men installerade i stället oönskade program som Tipslördag 5.0 och

Sportnytt 3.0.

Konversation 8.0 fungerar inte längre alls och Städning 2.6 kraschar helt

enkelt systemet.

 

Jag har försökt köra Tjata 5.3 för att fixa problemet, men det hjälper inte.

Vad ska jag göra??

 

Hälsningar, Desperat

 

 

Svar: Bäste Desperat !

För det första, kom ihåg att Pojkvän 5.0 är ett underhållningsprogram, medan

Man 1.0 är ett operativsystem.

Försök att köra kommandot C:/JAG TRODDE DU ÄLSKADE MIG och installera Tårar

6.2. Man 1.0 kommer då automatiskt att köra programmen Skuldkänslor 3.0 och

Blommor 7.0.

Men kom ihåg att flitigt användande kan orsaka att Man 1.0 återställer sig

till Tystnad 2.5, Happy Hour 7.0 och Öl 6.1, varav det senare är ett mycket

dåligt program som skapar Snarka_högt.wav-filer.

Vad du än gör, så installera INTE Svärmor 1.0 eller annat Pojkvänsprogram.

Dessa program stöds inte och kommer att krascha Man 1.0.

För att summera, så är Man 1.0 ett bra system, men det har begränsat minne

och tar lite tid på sig för att lära sig nya funktioner. Du kan dock

överväga att kanske köpa lite extrautrustning för att öka prestandan.

Personligen så rekommenderar jag Varm mat 3.0 och Sexiga underkläder 6.9.

Lycka till!

 

Hälsningar Supporten ! ;) ;) ;)

[JohanB]

@andrew

 

Underbart !!!

Jag skrattade så otroligt när jag läser detta.

Så jäkla klockrent !!

Hoppas min partner är samma.

[HjärterEss]

Nu är det bara 15 dagar kvar tills dess att jag och min kille flyttar in i vårt hus!!...samtidgigt är samma helg den sista helgen han är hemma innan rotation till Kosovo....snacka om att vara kluven i sina känslor nu.

[sanla73]

Alla ni tjejer vars killar åker iväg, hur klarar ni det?

Min sambo har varit i Kosovo tidigare, det var innan jag fanns med i bilden. Nu vill han åka till liberia och han har redan tackat nej 2 ggr för min skull. (En gång ville han inte och andra gången ville inte jag) Då hade vi nästan precis träffats. Nu har vi varit ihop i snart 7 månader. Han är ganska sugen på att åka iväg och jag vill inte att han ska åka. Jag har haft ett ganska jobbigt kärleksliv tidigare och nu har jag äntligen hittat rätt och vill bara ha lugn och ro och låta kärleken utvecklas. Jag går och tänker på det här nästan dagligen och får ont i magen och svårt att andas när jag tänker på det. Jag bara fasar för den dagen han kommer och säger att han kommit med. Samtidigt vet jag ju att han så gärna vill åka och jag vill inte vara taskig och hindra honom. Men om jag mår så dåligt redan, hur blir det inte sen om han skulle åka? Bara tanken på att han är borta 2 mån och sen när han kommer hem ska han åka efter en vecka igen. Och så ska han göra ett par gånger innan han kommer hem på riktigt. Jag är så ledsen över det här....Nu är det så att jag är arbetslös och jag bor inte i min hemstad så jag känner inte så många här så jag kommer att bli hemskt ensam om han skulle åka.

Jag tror att beskeden kommer i sommar nån gång och ju närmare det kommer desto mer oroar jag mig. Jag har verkligen inte psyke nog att klara att han åker. Samtidigt känns det hemskt att jag känner så här. Usch, nu fick jag ont i magen igen..

[KarinFS]

Hej sanla73!

 

Jag och min kille hade knappt vart tillsammans i 7 månader när han fick beskedet att han hade kommit med i LA03.För mig var det både ett glatt och lessamt besked, jag var jätteglad för hans skull,det var verkligen något han ville göra, något han hade pratat en hel del om sen vi blev tillsammans. Lessamt var det också, det kändes som vi nyss hade träffats och så ska han åka iväg i 7 månader till en annan världsdel och komma hem 2 ynka ggr under hela missionen. Det kändes tungt, tiden gick och avfärden ner närmade sig med stormsteg, han var i väg på två utbildningar, en i Östersund och en i Kungsängen, så under den tiden sågs vi ungefär varje helg. Tanken på att inte få träffas på 10 veckor när han väl skulle åka var väldigt jobbigt.

 

Att vara ifrån någon som man tycker om så länge är väldigt jobbigt, det kan man inte komma ifrån, vore konstigt annars om man inte tyckte det. Men jag ångrar inte för en sekund att jag "lät" honom åka. Man måste få göra det man vill och brinner för, att hindra någon från att göra det tror jag bara kan göra saken värre.

Det som är viktigt är att försöka göra det bästa av situationen, att acceptera hans val och stödja honom i det han vill göra, att stödja varandra.

En sån här grej kanske man bara får tillfälle att göra en gång i livet.

 

Jag kan inte säga vad som är rätt eller fel, men tror du verkligen att ni skulle må bättre om han valde att tacka nej än en gång för din skull?

Du skulle säkert inte heller må bra av att vara den som hindrar honom från att göra något han verkligen vill göra. Livet är jobbigt periodvis, men också väldigt lärorikt, ni kommer lära er mycket om varandra och er själv under den tiden han är borta om han nu blir antagen.

Ni ska göra det som känns bäst för er inte för dig eller för honom utan för ER.Ni är ju två om erat förhållande, och det gäller att vårda det, att hindra någon, eller tacka nej för den andras skull tror jag inte ärligt talat är bra för någon av er.

Se istället detta som en del och utveckling av erat förhållande, gå in för detta tillsammans och stöd varandra, det kommer vara minst lika jobbigt för honom att vara ifrån dig som det kommer att vara för dig att vara ifrån honom.

Så det är viktigt med stöd, viktigt att ha en bra kontakt under den perioden det rör sig om, för det är ju inte för evigt även om det kan kännas så stundtals.

 

Jag hoppas verkligen det löser sig för er till det bästa, just nu väntar jag på att min kille ska komma hem på första leaven, han skulle kommit idag, men planet är trasigt, men nu har de lyckats få tag på ett annat plan så han kanske kommer hem på torsdag istället..*hoppas hoppas*

Såna här grejer måste man också vara beredd på vilket jag såklart inte va, så jag har haft ett par tuffa dagar här, men som sagt att stödja och förstå varandra är jätteviktigt, att acceptera och respektera varandra lika så.

Det är trots allt under en begränsad tid, och veckorna går fort, tro mig tyckte det va nyss han for ner, speciellt om man har att göra, man måste aktivera sig, att sitta hemma och vara lessen i 10 veckor gör varken dig eller honom gladare.

Hårda ord kanske, men så är det...är kärleken stark nog så finns det inget som kommer att komma mellan, det gäller bara att kämpa på och leva i nuet.

[linda25]

Sanla

 

Ser det på detta vis. Det är en test i ert förhållande. Han har ändå avbokat två gånger tidigare att åka iväg. Han kanske ångar sig resten av livet att han inte fick göra detta. Jag, personligen skulle inte klara av att "stå ivägen" för min kille.

 

Min kille blev antagen till Kosovo för kanske 6 år sen. Då tackade han nej och det var mycket på grund av mig. Så när han fick chansen att åka ned första omgången (LA01) till Liberia, kunde han eller vi inte tacka nej. Det är en så stor grej för både honom och mig. Och jag lovar Dig, jag hade haft sån ångest om jag inte hade låtit honom göra det.

 

Jag vet att det är lätt att skriva detta nu, vi har ändå varit tillsammans i snart 7 år. Men nu har han gjort detta och vi klarade av det. Både han och jag. För kom ihåg, det är inte bara han som åker i väg på mission, det är du också fast du är kvar hemma.

 

LYCKA TILL!

[Eva]

Hej Sanla!

 

Jag håller med Linda! Det är inte kul men det kanske gör ert förhållande starkare, vem vet. Min sambo var också iväg på LA01 och vi klarade det också.

 

Och även om 6 månader känns väldigt länge, så går tiden fortare än man tror. Man får göra vad man kan för att hålla humöret uppe och samtidigt kan ni maila och skriva brev till varandra. Sedan har vi ju höjdpunkten när de ringer hem!

 

Var bor du förresten? Kanske finns någon i närheten som är i samma situation som dig! Sedan har du ju forumet här också.

 

Mvh Eva

[sanla73]

Tack snälla för alla svar!

Ni verkar så starka allihop, är det ingen av er som brutit ihop före el under missionen? Jag vet att man måste få göra det man brinner för men jag kommer inte att kunna låtsas att det är okej att han åker och att jag stödjer honom i det om jag inte gör det. Jag vet inte vad det är som gör det så himla jobbigt, jag har levt och bott ensam förut och man får ju in rutiner men det är väl det där att jag behöver honom så himla mycket just nu. Han sa strax innan vi blev tillsammans att han hade sökt men att han skulle tacka nej om han träffade nån trevlig flicka. (han var redan då förtjust i mig) Annars hade jag aldrig blivit tillsammans m honom just då om han hade varit helt inställd på att åka iväg. Då hade jag väntat med att avslöja mina känslor. Jag ville inte ha någon som skulle åka iväg eller flytta från stan el nåt sånt, det var jag väldigt bestämd med. Men eftersom han sa så så vågade jag erkänna mina känslor. Jag visste ju inte då att han kanske skulle åka en annan gång.

Visst, när man tänker tillbaka på det inser man nog att tiden gått fort. Men det är så jobbigt att redan gå och ha ont i magen för detta. Om han blir antagen vet jag inte om jag kommer att kunna fungera överhuvudtaget. Det känns som att jag hellre dör än att han åker. Det låter hemskt, jag vet.

Jag är nog väldigt känslig just nu eftersom jag har gått igenom en lång och svår period där jag gick in i väggen och jag har fortfarande inte tillfrisknat helt. Så det har varit tre år av känslomässig berg och dalbana och nu när jag precis kommit upp ur alla svarta hål vill jag inte trilla ner i ett igen..

Jag tycker ni är modiga och starka som låter era killar åka iväg. Jag är full av beundran att ni klarar det.

Den där tjänsten han tackade nej till senast är fortfarande ledig och han har funderat på att åka de tre sista månaderna av den. Det kanske är bättre, då kan jag sikta in mig på att han blir hemma för gott när han väl kommer hem. För det är nog det jag oroar mig mest för, att det blir jobbigt när han kommer hem på leave för jag vet att han ska åka igen.

 

Han ska i alla fall iväg en vecka på kurs snart m jobbet så då blir det ett test, vi har inte varit ifrån varandra mer än 2-3 dagar förut.

[HjärterEss]

Hej Sanla73!

 

Tänkte också bidra med några ord.

Min kille åker till Kosovo i början av juni, just nu är han hela veckorna på utbildning i Kungsängen. Jag känner lite grann som dig, det här är en situation som jag inte själv har valt (vilket gör detta ännu jobbigare) och tanken på att inte träffa min pojkvän på ca 6 månader är outhärdlig!

Jag/ vi har också haft en jobbig period de senaste 2 åren...nu när det äntligen har ordnat upp sig för oss så åker han iväg!!

Till saken hör att (som jag skrivit i tidigare inlägg) vi precis har köpt hus tillsammans och ska börja ett nytt fräscht liv, vi flyttar in 14 maj, vilket innebär att ända fram till i mitten av december så blir jag ensam i huset......! (känns helt sjukt)

Min kille har även 3 barn (inte med mig) som han "lämnar" hemma.

 

Det känns förjävligt!

Jag har sagt till honom att jag stöttar den här gången men kommer han hem och säger att han vill åka igen, det kommer jag inte att stötta....

 

MEN

de andra tjejerna har rätt, hur mycket man än vill att de inte ska åka så kan man inte begära att de ska stanna hemma.

Tänk om min kille skulle ge upp att förverkliga sin dröm för min skull, hur skulle de bli?....antagligen inte bra i förlängningen.

Jag tänker så här att om jag stöttar honom nu så får han stötta mig nästa gång. Och så tänker jag så här: vad är alternativet? Ska jag göra slut bara för att jag inte orkar vara utan honom? Svaret är självklart, NEJ absolut inte.

Jag älskar min pojkvän och jag tänker minnsan härda ut för vår skull.

 

Det finns kanske inga tröstande ord att ge dig...mer än att du är inte ensam, jag har mitt lilla "helvete" runt hörnet och jag har mycket blandade känslor och mycket tankar kring min kommande ensamhet och hur det ska gå att sköta ett helt hus alldeles själv. Men tiden går och man får ta dag för dag och hoppas på att tiden går fort tills dess att de är hemma igen.

 

Sköt om dig!

[sanla73]

Japp, det är för jävligt att det är ett beslut som till syvende och sist ligger i nån annans händer...

Även om han inte skulle åka för att jag inte vill så är det inte säkert att det påverkar oss negativt framöver. Det känns som en klyscha,det där. Sorry, inget negativt mot alla i forumet med det men jag tror att om han skulle välja att stanna hemma så vet han också vad han ger sig in på då. Att han inte kan gå och klandra mig sen.

 

Jag gav upp 8 mån i Frankrike för en annan killes skull när vi precis hade träffats och även om han dumpade mig ganska rejält några månader senare (3 år sen) så har jag inte en sekund ångrat att jag inte åkte. Nu var det jag själv som inte ville åka då, han tyckte också att jag skulle göra det. Men även om vi hade varit tillsammans fortfarande så hade jag vetat att jag valt rätt beslut.

 

 

Livet är en enda räcka av val man måste göra och prioriteringar. Det är svåra val många gånger. Man har alltid massor med drömmar men vissa drömmar kanske man måste ge upp av olika skäl. Det kommer nya drömmar och man kan inte ständigt gå och må dåligt för att vissa drömmar aldrig förverkligades. Klart att man måste leva ut vissa drömmar, det ska man, men man får se också vad det kan få för konsekvenser för en själv och andra.

 

 

Jag vet att han skulle gå och må dåligt om jag går hemma och mår dåligt. Men om det här är så jobbigt för mig fattar jag inte att han är beredd att åka. Jag skulle kunna stötta honom i alla hans andra drömmar, bara inte den här...

 

Såklart jag inte kan göra slut om han åker, jag vill ju leva med honom! Men det sårar mig att han är beredd att åka iväg. Och det kan absolut inte vara minst lika jobbigt för honom, som vissa skriver, för hade han känt som jag, då hade han aldrig åkt iväg...

 

Det här mailet är nog mer riktat till honom än till er har jag upptäckt..

 

Tack för att ni försöker stötta mig. jag har väldigt bestämda åsikter när det gäller vissa grejer, som ni kanske märker..

[Born]

Samla.

 

Jag har själv stannat hemma (och är hemma just nu) mycket tack vare min sambo. Jag vet att hon skulle stötta mig om jag åker och vi har klarat av att jag varit borta förut.

 

Det som gör att jag är rätt nöjd med att vara hemma just nu var att jag själv fick ta det beslutet och blev inte påverkad av vad hon ville. Kan lätt bli så att om man stannar hemma för någon annans skull så kommer det att börja knaka rejält i fogarna om man innerst inne vill åka. Det kanske funkar jättebra ett tag, men sedan när vardagen rullar på så kommer hans missionssug med all säkerhet att bli starkare och starkare (jag vet precis hur det är). Dvs, tänk efter noga om du verkligen vill hindra någon från att göra det denne innerst inne vill. Det bästa är att båda säger sitt och sen fattar man ett gemensamt beslut...

Edited May 4, 2005 by Born

[Sgt Andersson]

Man skall inte underskatta kraften i missionssuget... liknar inget annat sug (ja jo möjligtvis med ett undantag) ;)

[HjärterEss]

Hej igen!

Helt klart så tycker väl jag också på ett sätt att det är en helt självisk handling att åka iväg fastän flickvän/sambo inte vill.

Det handlar ju trots allt inte bara om en sväng till affär`n.

Men vad f-n ska man göra då? (ursäkta ordvalet) har dem väl bestämmt sig för att åka så är det bara att digga läget. Vare sig man vill eller inte...och måste man välja mellan att må dåligt eller att acceptera och göra det bästa av det så väljer man nog det senaste.

Man har rätt, och man ska anser jag, säga till sin partner hur man känner och vad man tycker om missionen, man måste kunna prata om det, och förhoppningsvis så förstår ens pojkvän våra känslor.

 

Jag är en stor romantiker som också kan tänka att om han älskar mig tillräckligt så skulle han inte vilja åka när han vet att jag inte vill....men jag har fått tänka om, det är som min kille brukar säga: Det ena utesluter INTE det andra!

(Tåls att tänka på) Visst älskar min kille mig även fast han åker, hans känslor för mig avtar inte pga en mission, dessutom så kommer han ju trots allt tillbaka och då kan vi rå om varandra hur mycket som helst!