Jump to content

Träff för anhöriga??


Recommended Posts

  • Replies 756
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

I söndags var det anhörig-dag i Strängnäs och det var jätteintressant.

 

Har en fråga: Fick info att när man kommer hem ifrån en mission så packar man ju upp allt och sen så kollar man så man är okej. Sen efter ett år så är det en återträff. Min fråga är skulle det inte vara bra om man fick gå några ggr o prata igenom allt som man varit med om?

Innerst inne vet jag att min sambo är stabil men ändå. Han kan ju prata hur mkt som helst med mig och jag kan ju aldrig sätta mig in i situationen. Kanske bra att gå o tala med ngn som är professionell?

 

Vad säger ni som varit ute tidigare? Har ni haft behov att prata med ngn? :lol:

 

 

Linda

Link to post
Share on other sites
  • BlåGul -1
I söndags var det anhörig-dag i Strängnäs och det var jätteintressant.

 

Har en fråga: Fick info att när man kommer hem ifrån en mission så packar man ju upp allt och sen så kollar man så man är okej. Sen efter ett år så är det en återträff. Min fråga är skulle det inte vara bra om man fick gå några ggr o prata igenom allt som man varit med om?

Innerst inne vet jag att min sambo är stabil men ändå. Han kan ju prata hur mkt som helst med mig och jag kan ju aldrig sätta mig in i situationen. Kanske bra att gå o tala med ngn som är professionell?

 

Vad säger ni som varit ute tidigare? Har ni haft behov att prata med ngn?  :lol:

 

 

Linda

Det finns oftast behov av att prata men väldigt få som vill/kan lyssna. Jag vill rekommendera Fredsbaskrarna

Där finns folk som har varit ute som arrangerar träffar, mm för andra som varit ute.

Jag har inte försökt få min fru att förstå och vet att hon inte kan förstå allt men jag har visat på några artiklar och dylikt där andra har talat om sina upplevelser och känslor. Hon har läst dessa och har en viss förståelse om vad jag har varit med om och hur jag kan ha upplevt detta.

Om du visar förståelse för de behov som din anhörig har (det kan gälla att behöva ta ett glas med andra yxor eller att prata med kompisar på telefon eller bara att vara för sig själv med sina tankar), så gör du en väldigt betydelse full gärning.

 

Det kan ta en stund att landa efter en mission. Ha tålamod och ha överseende men tveka inte att ta upp en diskussion om du tycker att det går för långt.

 

/Fk Krook.

Link to post
Share on other sites
  • Super Administrators

Personligen hade jag inget behov att prata med nån efter hemkomsten, mer än sina plutonpolare. Man vill träffa dom och prata med dom någre veckor efter man kommit hem. Från att vara 1m ifrån dom i 7mån konstant - till att inte se dom alls är lite svårt att vänja sig.. påminner om lumpen.. men detta var extremt.

 

SWEDINT eller OPIL, som har ansvaret för utlandsstyrkan har oxå ansvaret för soldaterna när de har kommit hem. Det är lagstadgat numera. Jag kom inte ihåg hurlänge de har ansvaret, men några år var det tror jag. Så under den tiden har du som fd. soldat i utlandstyrkan rätt att få proffesionell hjälp av SWEDINT/OPIL och man kan ringa dom typ närsomhelt och be att få hjälp.

 

Detta förklaras precis när man kommer hem, på "hemkomst"samtalet, samt så tas det upp och man får på återträffen träffa psykologer som är där och stödjer och finns tillhanda om det skulle vara nått.

 

 

detta kan vi skippa.. bara jag som fått piss i huvet

Personligen tror jag, om inget annat händer så är Kosovo inget ställe idag där någon skulle vara med om nått hemskt som t.ex de första Bosnien bataljonerna var med om, asså nått som innehåller stridigheter tex bli beskjuten eller köra på en mina. Visst kan det hända olyckor (vilket det gör oxå) och det finns undantag, men, jag tycker inte du ska tänka på detta speciellt mycke alls, det är inte den sortens omständgheter där nere.. inte längre iaf. och kanske inte varit i vissas ögon.

Edited by Kimster
Link to post
Share on other sites
  • BlåGul -1

Jag kom på något mer:

 

Det är väldigt lätt att vara ute i missionen på sitt sätt.

Oftast lagar någon annan maten, säger åt en vad man ska göra. Alla vet sin plats, sin roll i gruppen. Man vet var de andra är, vad de står för. Alla drar åt samma håll och har samma mål. Man känner sina gruppkolleger innan och utan eftersom man har levt med dem så tight.

 

Vid hemkomst ändras allt detta.

Jag känner många som har kännt sig ensamma när de har kommit hem även fast de har haft familj. Man kan känna ett utanförskap i förhållande till det civila samhället.

Mycket beror på vilken typ av mission man har varit på och om det är den första man gör eller inte och vilken erfarenhet man har sedan tidigare.

 

Men som tidigare sagt: det brukar ordna sig.

 

/Krook

Link to post
Share on other sites
...

Personligen tror jag, om inget annat händer så är Kosovo inget ställe idag där någon skulle vara med om nått hemskt som t.ex de första Bosnien bataljonerna var med om, asså nått som innehåller stridigheter tex bli beskjuten eller köra på en mina. Visst kan det hända olyckor (vilket det gör oxå) och det finns undantag, men, jag tycker inte du ska tänka på detta speciellt mycke alls, det är inte den sortens omständgheter där nere.. inte längre iaf. och kanske inte varit i vissas ögon.

 

De la ordna sig serrö.  :lol:

@Kimster: Nu var det väl inte Kosovo utan Liberia som var målet för missionen.

Link to post
Share on other sites
  • Super Administrators

Sorry, jag vart inlåst i kosovo världen..

 

Ber så hemskt mycket om ursäkt.. Har inte fattat att vi ska skicka folk till Liberia..

 

 

 

..förlåt glöm det jag sa.. rodna.gif

Link to post
Share on other sites
Oftast lagar någon annan maten

Hmmmm :lol:

 

Vad säger ni som varit ute tidigare? Har ni haft behov att prata med ngn?

Personer är ju så extremt olika på de psykiska planen så jag tror inte det finns någon standardmall för hur man ska bete sig. För de flesta räcker det med att ha en bra familj och vänner mm omkring sig. Folk som bryr sig och kan ta sig tid att lyssna. Jobbigast själv tyckte jag det var att mina kompisar inte hade någon koll på vad man hade varit med om. Mamma och flickvän mm har ju ofta fått lite brev, telefonsamtal och info på anhörigträffar. Att komma hem och plötsligt ta del av vänskapskretsens ofta löjliga problem som på inget sätt kunde jämföras med kriget i Bosnien som en annan hade upplevt var en annorlunda upplevelse. Ena veckan delar man ut bröd på ett barnhem, sitter i skyddsrummen pga granatbeskjutningar och nästa vecka diskuterar man varför en kaffe kostar hela 16:- på fiket hemma. Inga direkta psykiska trauman som måste bearbetas av proffesionell personal men en omställnings period har man helt klart. Då är det skönt att emellanåt ringa en fn-polare och prata lite missionsminnen med.

 

:lol:

Link to post
Share on other sites

Gjorde ett litet utdrag från en hemtenta jag hade för tags sedan, i texten nedan beskriver jag de typer av stress som kan förekomma under uppdrag i kris- eller konfliktdrabbat område. Innehållet är ganska ytlig då uppgiften rörde fler problembilder som kan uppstå för mig som individ eller för mina gruppmedlemmar i konfliktdrabbat land…

Har själv bara gjort en sväng för försvarsmakten (kso2) det jag märkte då var precis som flera nämner ovan att kompisarna därifrån är ovärderliga de första månaderna, dom är en del av ens bearbetning. Att anpassa sig till den civila (normala) världen igen. Jag har sett en betydligt större svårighet med att komma hem från uppdrag där man jobbar mer självständigt eller med en lokal ”counterpart”. Där tror jag att man gör sig en otjänst om man inte tar tillvara på den rehabilitering som erbjuds, om man blivit utsatt för stress. Tyvärr så träffar man fortfarande på män från den gamla skolan som vägrar att medge att avlastandesamtal/terapi skulle vara något för dem, dom väljer ofta den enkla vägen, alkohol.

 

Basic-, Dysfunktionell-, Kumulativ- och Traumatisk stress.

I Basic stress så utgår man från sina egna förberedelser inför ett uppdrag. Personliga erfarenheter och upplevelser som ligger kvar i minnet tillsammans med den personliga uppfattningen om uppdraget. De personlighetstyper som är mest riskbenägna att drabbas av det är bla så kallade missionärer som beger sig ut på fältet med tron att de skall kunna rädda hela världen. Detta brukar man kalla ”Jehova-komplexet”, problematiken med dessa missionärer är att de ofta tror att så fort de är på plats kommer allt att lösa sig. När de inser sina begränsningar kan det lätt övergå till frustration och kumulativ stress (se nedan) vilket i sin tur kan leda till att personerna i fråga utsätter sig själv och andra för onödiga risker. Andra problem som kan leda till denna typ av stress är flykter från sociala problem hemma denna typ av person brukar i dessa samanhang benämnas Looser. Det man skall vara uppmärksam på hos sig själv och hos sina kollegor är om någon drar sig undan, börjar konsumera alkohol eller starka mediciner detta kan vara en reaktion på stress. För att undvika att utsätta sig själv eller andra i insatsstyrkan för stress så handlar det om att vara väl förbered, alla måste förbereda sig på sitt uppdrag/uppgift samla information om situationen på plats etc. På plats i insattslandet är det viktigt att inte gå ner sig genom att inte äta, sova eller tvätta sig. Det är även viktigt att hålla ett öga på sina kolleger för att så fort som möjligt upptäcka när något inte står rätt till. Dessutom ska det vara en bjussig miljö där det ses som positivt att prata om sina känslor (vilket inte alltid är tillåtet, i alla fall inte i klartext) .

 

Dysfunktionell stress kan uppstå vid organisatoriska problem på insatsplatsen, såsom informations- och kommunikationsproblem. Anpassnings svårigheter, brist på information pga. kommunikationssvårigheter kan leda till dysfunktionell stress. Vilket kan vara ett tecken på dåligt eller otillräckligt ledarskap.

 

Kumulativ stress kan infinna sig om man upprepade och/eller under lång tid blir utsatt för påfrestande incidenter. Dessa kan tex yttra sig i maktlöshetskänslor inför hemskheter man dagligen konfronteras med i ett krisdrabbat område. Att dagligen ställas inför situationer som man känner att man inte kan hanterar ex att kontinuerligt se döda personer eller synen av att personer blir misshandlade i ett konfliktdrabbat land. Kumulativ stress kan leda till depression och utmattningsdepression. Dessa diagnoser kan leda till att personen i fråga måste avbryta uppdraget och tas hem för professionell vård.

 

Traumatisk stress uppkommer ofta vid olyckor eller incidenter som har snabba förlopp så kallade Critical Incident (CI) ex vid trafikolyckor eller att man blir utsatt för granatbeskjutning när man känner total hjälplöshet. Detta chocksymptom kan vissa sig i fyra olika uttryck. I det fysiska stadiet kan man bla uppleva sömn- och andningssvårigheter, migrän, skakningar och mardrömmar. På det emotionella stadiet kan symtomen på en traumatisk upplevelse visa sig på många sätt ex kan man känna sig paranoid och ha skuldkänslor. Känsloutbrott i form av aggressivitet eller okontrollerbara gråtattacker är vanliga emotionella reaktioner. Det tredje symptomet är det kognitiva stadiet där man kan upplever stunder av förvirring och koncentrationssvårigheter. Den sista uttrycksformen beskriver hur en person som drabbats av traumatisk stress beter sig. Personerna kan snabbt förändras från att vara den gamla vanliga lugna vännen till att vid en mindre provokation ta till våld. Bli undvikande av vissa situationer ex inte röra sig ute när det är mörkt eller alltid börja sätta sig så att han/hon har ryggen fri, söka av rum innan man går in etc. Traumatisk stress behöver inte vissa sig omedelbar utan kan dyka upp senare i livet. Man talar då om post- traumatisk stress (PTSD). Vid misstanke om att en person vid utlandsuppdrag har utsatts för traumatisk stress så är det viktigt att följa upp personen när den kommer hem. Professionell terapi kan motverka att PTSD uppkommer senare i livet. För att lindra traumatisk stress är det viktigt att man har en handlingsplan inom organisation. för dessa typer av stress så behövs professionellt stöd därför är det viktigt att man har sådana personer kopplade till uppdraget. Det man kan göra som kollega eller grupp är att man genast efter händelsen har ett avlastande samtal där man skapar sig en och samma bild av händelsen, i detta stadium skall man försöka att inte gå in på känslor då man ofta ännu är i chock. Därefter är det viktigt att inom ca 36 timmar få personen/erna debriefad. Här går man in och tittar mer på känslor än på vad som hänt. Som medmänniska och/eller vän så gäller det att finnas tillhands, att lyssna och inte försöka tvinga fram känslor.

 

Fan va långt det blev ursäkta! :)

ST6

Link to post
Share on other sites
  • 2 weeks later...

Hej!

Är i samma situation som Linda, förutom att min pojkvän inte har åkt iväg än. Dina frågor Linda, (har haft liknande själv), och allas svar har varit jätteintressant att läsa...

Det känns som man vet så lite, men det känns också som om man tjatar om man frågar sin pojkvän hela tiden...därför är det bra att man kan läsa lite här!

Jag vill också gärna ha kontakt med andra anhöriga som säkert har samma frågor och undringar inte minst då man en dag sitter ensam hemma och oroar sig...antagligen helt i onödan.

 

Kram på er alla!

Jenny

Link to post
Share on other sites
  • Super Administrators

Välkommen hit Jenny!

Som vanligt så är det något du undrar.. om precis vad som helst så står vi till ditt förfogande efter bästa förmåga.

 

 

Då denna tråd fått en stor generell innebörd så tar jag o nålar den högst upp i listan. :camo:

 

/ Kimster BlåGul

Link to post
Share on other sites
  • 3 weeks later...

Jo Holmis, det går bra med mig och min sambo. Han kommer åka någon gång nu i början av mars til Liberia. Och det känns ju väldigt jobbigt. Men på ett sett vill jag bara att han ska åka så vi får de här gjort och att sex månader går fort...

 

Hur går det för dig ch din sambo?

 

 

 

Jenny... Ska din kille också till Liberia?

 

 

//Linda

Link to post
Share on other sites

Nej han ska inte till Liberia, inte nu i alla fall. Inget som är planerat vad jag vet, men man vet ju aldrig det kan ju dyka upp nåt....

Aja, är glad så länge han är hemma och sen om det blir så att han får åka så ska vi nog klara av det också!!

 

/Jenny

Link to post
Share on other sites
Nej han ska inte till Liberia, inte nu i alla fall. Inget som är planerat vad jag vet, men man vet ju aldrig det kan ju dyka upp nåt....

Aja, är glad så länge han är hemma och sen om det blir så att han får åka så ska vi nog klara av det också!!

 

/Jenny

Efter ett telefonsamtal under dagen så har jag fått lite klarhet.

 

Hela IA03 anses vara insatt iochmed att LA01 åker ner till Liberia. Vilket innebär att beredskapen för de kompanier (SN och vissa delar av underhåll som inte fått besked) som inte har någon bestämd rotation till Liberia verkar ha upphört. En insats av SN är inte helt utesluten, men den kommer isåfall (som det ser ut just nu) att vara en planerad mission och kommer rotera ner när RN återkommer från LA02. Inget beslut på detta finns än, bara spekulationer, men dock ganska rimliga spekulationer.

Och Jenny, din blivande sambo kommer antagligen inte beröras av något annat än en högst eventuell planerad mission i februari/mars nästa år. Men han vet inte ens om han ingår i IA03 då längre.

 

/ Jennys blivande sambo. :lala:

Edited by Born
Link to post
Share on other sites
  • 3 weeks later...

Jaha... Nu var tiden inne... Min sambo har nu ryckt in till Strängnäs och åker inatt till Liberia.

 

Min dag idag har inte varit bra. Usch, vad jag har varit ledsen. Och är fortfarande. Men jag måste tänka positivt. Min sambo vill ju verkligen detta. OM jag var stolt när jag gick igenom Stockholms central med militärklädde sambo och den blå kepsen. Oj oj oj vad stolt jag var...

 

Men det kommer att bli tufft både för han och mig. Men jag skickade med inplastade kort både på han och mig och bara på mig, som han ska ha i sin bröst ficka... Och förhoppningsvis ska ha tid att någon gång ta fram korten och kolla på .

 

Längtar ihjäl mig redan nu efter första samtalet....

 

Ville bara skriva av mig lite.

 

 

//Linda en stolt sambo till en FN-soldat

Link to post
Share on other sites

Linda.

 

Låter som om ni kommer klara det här gallant. Glöm inte att skriva så mycket du bara orkar, finns inget som gör en soldat gladare än att få ett brev från sin kära där hemma. :D

 

Och om han lovar att ringa och inte gör det så behöver du inte heller vara orolig, antar att han redan berättat för dig att det ibland kan vara svårt att komma åt någon telefon. Kan garantera att han blir minst lika frustrerad av att verkligen vilja höra av sig men sitter på något OP och bara längtar efter att få slå en signal. :wub:

 

Bra idé att plasta in kort och skicka med, dom kommer vara söndertummade efter bara en vecka annars.

 

Om du känner dig stolt nu ska du bara se hur stolt han känner sig när han kommer hem :D

 

//SN-soldat som är glad att QN äntligen kommit iväg. :baskerHV:

Edited by Born
Link to post
Share on other sites

Hej Linda!!

(och alla andra)

Ville bara säga att det faktiskt inte är så farligt när de är borta.. (än så länge), bara man har folk att prata med och har saker att göra!!

Min sambo åkte till Liberia med förtruppen för tre veckor sedan och jag kan säga att den värsta dagen hittills tycker jag, var när man sade hej då. Vi har haft daglig kontakt via mail och ganska många telefonsamtal. Dessa kommer nog bli lite mindre frekventa nu när hela truppen är nere, men ändå, all kommunikation fungerar bra!

Jag tror A och O är för oss är att försöka (även om det inte går) att förstå och stötta, för mår vi dåligt så får vi dem att må dåligt också

Tänk på att det är en jätte omställning för dem när de kommer ner så om de låter lite konstiga på telefonen kan det bero på värmen, det är väldigt varmt och väldigt fuktigt (blött). Även satellit telefonen kan göra att rösten låter lite annorlunda..

 

Tänkte ni kanske ville veta lite, Eva

Link to post
Share on other sites

Born, jag har redan skrivet ett brev som jag ska posta imorgon till min sambo 8-/

 

Måste säga att detta forum är super!!!!! Får svar direkt! Tack!

 

Känns skönt att höra att kommunikationen funkar bra. Eva, har du varit i en sån här situation tidigare? Jag har aldrig det och det känns så bra att höra från dig att din man redan är där nere och allt funkar. Det hjälper liksom mig att tänka positivt. Men jag tror att det värsta tiden är nu. Det blir bättre och det vet jag.

 

Snart är det anhörig träff, så då får man info. Jag har hittat lite sidor som man kan gå in och läsa vad som händer i Liberia. www.liberianews.com och www.liberiapost.com

 

 

Vet inte om det stämmer.. Men har hört att de har hittat krokodilungar vid ett dike när campen...

 

 

//Linda

Link to post
Share on other sites

Hej igen!

Har precis pratat med min sambo, inga krokodiler, bra så du vet.

 

Detta är första gången han är iväg, men det är ej första gången jag är med om den "militära verksamheten", jag har vänner som har varit med om detta innan och min far var verksam i flygvapnet vilket har medfört att en del av våra vänner när jag var yngre hade föräldrar som var iväg. Jag kan bara tala om "egen" erfarenhet, men inga av dessa förhållanden har tagit slut..

Personligen lade jag beslutet helt i min sambos händer när inkallelsen kom och som jag sagt till honom massor av gånger tidigare var/är jag fast besluten att stötta honom till 100 %, vilket beslut han än tog.

 

Såg att du skrivit brev till din man, tänk på att det kan ta tid innan breven kommer fram så om han har mail adress är detta det ultimatakommunikationssättet. Jag försöker skriva lite varje dag och jag vet att det uppskattas! Det är ju ett sätt för dem att tänka på något annat en stund, det kan säkert vara tungt ibland att se missären som de inhemska lever i, men även klimatet. Min pojkvän berättade att en irländare sagt till honom att man vänjer sig inte vid värmen men man vänjer sig vid att vara blöt alltid!!!

 

Det finns förresten ytterligare ett sätt att kommunicera, tydligen ska det finnas telefonkort (antar till mobilen) som kostar uppemot 700 kr.

 

Mvh Eva

Link to post
Share on other sites

Vad skönt att det var bara snack om krokodilerna...

 

Själv så har jag inte heller vart med om detta förut, men min sambo blev antagen till Kosovo för ca 4,5 års sen. Men då tackade han nej. Så nu när han såg detta om IA03 så kunde han bara inte tacka nej. Jag förstår honom. För vill man verkligen göra en insats så ska man verkligen göra det här. Jag stödjer verkligen honom i detta. Han kommer bara växa som männsika och likaså jag. Man får tänka positivt.

 

 

Jaaa nu ser jag verkligen fram emot att han ringer eller mailar. Och jag vet att han inte kan göra det på en gång. Men den dagen kommer jag vara så lycklig när han väl gör det.

 

Eva, ska du på den där anhörig träffen? Jag vet inte vart du bor. Men jag ska i alla fall dit den 2.a april i Stockholm (eftersom jag bor där).

 

 

 

//Linda

Link to post
Share on other sites

Vad synd annars hade man kunnat prata lite.. :winner:

 

Nu har han ringt i alla fall. Och det känns jättebra. Skumt att man pratar med han och han befinner sig i Liberia. Konstig känsla. Men jättekul var det.

 

//Linda

Link to post
Share on other sites
så om han har mail adress är detta det ultimatakommunikationssättet.

Jag är inte beredd att hålla med där, visst mail är kul att få varje dag. MEN ett handskrivet brev är 1000 gånger bättre, man ser tjejenshandstil man luktar på det, man har det i fickan och tar upp och läser brevet igen vid 0435 när OP passet är som tyngst. Sen älskar jag när hon skickade lite större brev, ni vet sådana jiffypåsar och lade i små presenter.

 

SÅ brev är det Ultimataste. Även om man får en klump i månaden så är det bättre

Link to post
Share on other sites

Jag förstår att brev är det bästa att få. Jag kommer skriva ett brev varje vecka till min killen. Kommer också skicka ned sån påse du (smocken) talade om. Har redan hitta flera små grejor jag ska skicka. Personligen tycker jag att det är lite kul att pyssla.

Min sambo kommer vara i Liberia på våran förlovningsdag och hans födelsedag. Så jag kommer typ månaden innan skicka ned något paket till honom.

 

Såg bilderna du hade lagt ut, Smocken. Bra att det finns såna som du. Jättekul att se hur det ser ut!!!

 

//Linda

Link to post
Share on other sites

Det låter som ni är positiva trots saknaden och ovissheten. Det är bra! :P

 

Själv är jag för tillfälligt inte alls särskilt positiv eller glad, min sambo är i Kosovo och det är väl ingen som ungott att se på nyheterna vad som hänt den sista veckan. :angry:

 

Man sitter hemma och grinar å är orolig, går inte en mm från mobilen om nån skulle ringa. Jag vill bara dit men det går ju inte. :(

 

Så fortsätt kämpa! Jag hoppas innerligt att era pojkvänner får en lugn mission.

 

Kram en lessen själ :( :blink:

Link to post
Share on other sites

Men åååå. Förstår att du är orolig! Och den där telefonen. Man går ju och väntar hela tiden på att den ska ringa. Du ska se att det kommer gå bra!

 

Jag är försöker vara ganska positiv, men sen kommer stunder man verkligen fattar att man är så långt ifrån varann.

Sen blir det nog jobbig när någon fyller år eller förlovningsdag/bröllopsdag. Men då får man tänka på att man kan fira det sen stället.

 

De kämpar därborta och vi kämpar på här hemma.

 

 

//Linda

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.




×
×
  • Create New...