Jump to content

Arméns Ryggrad


Recommended Posts

Som någon skrev (tror det var ”Dalkarl”) så avhandlas mest specialförband, jägarförband och/eller ”elitförband” i diskussionerna här på forumet. Detta är kanske helt naturligt med tanke på att många militärt intresserade söker sig till sådana förband, eller intresserar sig för dem och deras speciella krav, taktik, utrustning m.m.

 

Nu är det väl ändå så att stommen i såväl Sveriges försvarsmakt som hos andra länder utgörs av ”vanliga” förband – infanteri, mekaniserat infanteri, pansar (iofs diskuterat mycket här) artilleri och inte minst stödförband av olika slag? Då dessa förband har varit, är och sannolikt kommer att vara ”arméns ryggrad” tycker jag det skulle vara på sin plats med en ”temavecka” eller liknande verksamhet där vi stöter och blöter olika frågor som rör skytteförband och liknande ”vanliga” förband. Observera att jag sätter vanliga inom citationstecken av den anledning av att jag absolut inte menar något nedsättande med epitetet ”vanlig”, utan jag menar förband som inte anses tillhöra kategorierna specialförband eller jägarförband.

Jag tänkte ge några exempel på funderingar som jag har rörande dessa;

 

Hur är ”förbandsandan” hos ett vanligt svenskt skytteförband –en mekaniserad bataljon eller motsvarande? Hur motiverade är KB/GB/Sold under utbildningen? Många av oss kommer ju från förband dit man i huvudsak söker sig frivilligt – hur är det i förband som mera får ett tvärsnitt av det tillgängliga soldatmatrielet? Skulle vara kul att jämföra över tiden också. Hur ser det ut idag (då vi är smalare men vassare, i alla fall officellt) och för 20 år sedan när skyttebataljoner fanns i stor mängd i vår kriorg.

 

Specialförband/jägarförband är egentligen väldigt avgränsade i ”kravspecen” antingen till en viss terrräng (exvis AMFBAT) eller till vissa specialiserade uppgifter (exvis FJS, LBB m.m.). En ”vanlig” skyttebataljon i armén förväntas (antar jag) kunna lösa en mängd olika uppgifter, såväl stridsuppgifter som andra uppgifter, i många olika typer av terräng under alla årstider. Stämmer det? Hur stort inslag av exempelvis strid i bebyggelse, vinterstrid, peacekeeping har en ”vanlig” soldatutbildning? Eller är de mindre enheterna i en MekB specialiserade?

 

Hur är utbildningen i stort och smått? Skulle vara kul om någon KB/GB eller Sold som har gjort infanteriutbildning kunde lista lite + och -. Är man nöjd med utbildningen?

 

Hur väl står sig ett svenskt infanteri kompani eller bataljon mot utländska dito när det gäller utbildning, förmåga, taktik och utrustning?

 

Anledningen till mina funderingar, väckta av ”Dalkarls” inlägg, är flera;

 

1. Jag har själv bara erfarenhet av ett specialförband (AMFBAT) i kustartilleriet och har därför bara övergripande kunskap om arméförbans av ”vanlig” karaktär-

2. Dessa förband är som sagt stommen i våra väpnade styrkor och är som sådana oerhört viktiga. De ”förtjänar” därför att diskuteras mera tycker jag.

3. De flesta hemsidor och forum i denna genre behandlar specialförband och jägarförband. Det är svårt att hitta annan info en officiella förbandssidor m.m.

 

 

Vad tycker ni blågula och vanliga beväringar? Kan det vara läge för ett ”tema reguljärförband” i någon form här på forumet?

Link to comment
Share on other sites

Å jag som fick lära mig att GBS på skytte var försvarets ryggrad!!! :D

 

Lagkänslan på ett mer "vanligt" förband är ok enligt min uppfattning, men det beror ju mycket på vad man upplever tillsammans. Klarar man av svåra och strapatsliknande upplevelser tillsammans svetsas man samman.

 

I ett jägarförband/motsv är alla mer motiverade från början och det underlättar ju för lagkänslan.

 

De som inte var så intresserade av lumpen i min pluton gjorde sina uppgifter efter ett tag i alla fall eftersom de inte ville svika polarna. Visst fanns det lökar, men befälen var bra och sållade bort dessa rätt snabbt...

 

Mitt kompani var ett av det första som utbildades i IB 2000 istället för IB 77, så vi fick göra en hel del experimenterande, (vilket betyder att man provar ut en fältlastningsrutin för bandvagn i en vecka...), och att vi var de första med AK 5 i Hallandsbrigaden. Vi övade mest vanlig infanteristrid, (springa i skogen, gräva, spränga, gräva, fördröja, gräva och lite annat), men även lite SIB...

 

Sen grävde vi ner lite minor också, och grävde värn! :)

Link to comment
Share on other sites

Har kanske inget med ämnet att göra, men det kan också hända att individer som inte alls varit intresserade av det militära eller kännt sig motiverade att göra värnplikten kanske har ändrat inställning när de väl ryckt in.

 

 

Ex:

 

Olof har hört hur jävlig lumpen är från sina totalvägrande polare (som på så vis inte vet ett dugg om värnplikten), blir "tvingad" till värnplikt och efter några veckor inom det militära känner sig vår käre Olof helt plötsligt som en ny människa och tycker lumpen är toppen. Massa nya människor, betalt för att skjuta med vapen, skogsliv, säkerhet m m.

 

 

Det kanske var fel att spinna vidare på det här med motivation, eftersom ämnet inte direkt handlade om det, men motivation/stridsmoral är en styrande kraft i ett förbands prestationer. Är det kanske inte en myt att enbart vpl vid jägarförband och amfibiekåren är bäst motiverade?? Tål att tänkas på... *rör om i grytan som vanligt* :)

 

 

Hälsningar, Foxtrot Lima

Link to comment
Share on other sites

Låter som en bra idé.

Själv är jag ju som bekant pansarskytteutbildad men den tjänsten har jag väl skrivit om tillräckligt :)

 

Vi har ju dock ett antal stridsfordonsutbildade med på forumet som kanske kan bidraga med lite om hur det är att tjänstgöra på Strf90 och Strv122 som exempel.

 

The Swede

FD Överfurir

 

P.S Furirerna är arméns ryggrad, måhända dess nedre del men ändå dess ryggrad. D.S

Link to comment
Share on other sites

Det kanske var fel att spinna vidare på det här med motivation, eftersom ämnet inte direkt handlade om det, men motivation/stridsmoral är en styrande kraft i ett förbands prestationer. Är det kanske inte en myt att enbart vpl vid jägarförband och amfibiekåren är bäst motiverade?? Tål att tänkas på... *rör om i grytan som vanligt* :)

 

 

Hälsningar, Foxtrot Lima

Jo det var helt klart en aspekt av det jag tänkte på. Hur är motivationen i "vanliga" förband jämfört med jägarförband och specialförband.

 

Det du skriver om att omotiverade rekryter svänger om under utbildningen (och tvärtom) upplevde jag var relativt vanligt, i vart fall inte ovanligt. En av de från min årskull som gick vidare till YO var inte alls speciellt insatt, duktig eller motiverad under första halvan av våra 430 dagar. Vanligare var dock nästan att det gick åt andra hållet för de som vid inryck var pålästa, såg fram emot lumpen, hade gjort FBU/HVU etc. Några av dessa hade nog gjort sig förväntningar på vad lumpen skulle vara. När det visade sig att så inte var fallet och att de kanske inte var så duktiga som de hade trott, tappade de sugen. Jag vill inte generalisera utifrån detta, men fenomenet du berör finns helt klart.

 

Nåväl om vi börjar i den ändan;

 

- Hur är motivationen, soldatandan, "espirit de corps", hos våra reguljära skytte/mek-förband idag (och igår)??? Skall vi försöka hålla diskussionen på en övergripande nivå, hur förbanden är som helhet eller medelvärde? Jag är säker på att det finns enskilda grupper/plutoner/kompanier som är såväl långt över som långt under ett snittvärde.

 

En intressant aspekt är även hur motivationen et al skulle vara vid mob efter 5 år? Min spontana tes är att förbandsandan i en KJpluton, FJSpatrull eller liknande skulle vara relativt hög om det skulle bli allvar. Hur tror ni det skulle vara i en skyttepluton idag?

 

En sak till; jag ogillarr att använda epitetet "vanliga" förband. Någon som har bättre förslag???

Link to comment
Share on other sites

Jag tror att anledningen till att det avhandlas så mycket "elitförband" är att de är lite exotiska. Alla tror sig veta vad ett skytteförband gör, även de som inte gör det. Att "vanliga" förband utgör ryggraden i vilken FM som helst tror jag inte ens att de som tillhör "elitförband" säger mot. Vi i "vanliga" förband utgör svärdsklingan och våra elitförband utgör spetsen, de orsakar stor skada i förhållande till sin storlek.

 

Hur motiverade är KB/GB/Sold under utbildningen?

 

Kan svara för hur det förhåller sig på Ingenjörtrupperna. KB är ofta motiverade för den uppgiften de ställs inför, de som inte är brukar åka hem. När jag låg inne så tror jag att vi hade ett svinn på 25% vilket tas med i beräkning. Om det kan ge någon fingervisning så hade vi allt mellan KJ till Mek i min KB-kull. Detta var under 00/01 (under stora regementes döden) så vi var samlade från alla hörn.

 

GB, fanns riktigt bra killar, sådana som utan problem skulle kunna gå som KB. Sedan fanns kontrasten som man undrade hur de kom förbi psykologen

 

Sold…. Även där så skiftar det, allt från killar som absolut inte ville vara där och killar som var 10-9-9:or

 

Eftersom vi nu inte tar in alla utan de som är motiverade så tror jag att försvaret överlag håller en högre standard idag än vad den gjorde för kanske 20 år sedan.

 

Igen kan jag bara svara för ingenjörerna men vad det gäller vår bredd så kan jag tänka mig att den är bland den bredaste inom FM. En ingenjör ska kunna saker som hur man lägger ut en mina, hur man bygger en bro och de övriga delarna inom ingenjörsförbandens ansvarsområde. Det ska ingå i GSU för en ingenjör, sedan vet jag att det "fuskas" lite med hur mycket utb olika delar får. Vad det gäller olika specialiteter så är det som jag kan tänka mig att det är som i övriga FM. Man tränas för vad man väntas stöta på. Alla kan sättas in i vinterförhållande så alla ska få vinterutbildning och så vidare

 

Vad det gäller "tema  reguljärförband" så är det givetvis ingen dum idé om nu intresset finns men jag tror att en riktigt klockren grej som vi diskuterade på en annan tråd skulle vara en lite presentation av varje truppslag. Helst skulle det göras som en del av  SoldF sidan och inte på forumet där det lätt kan "glömmas bort" och även spåra ut. Detta kräver ju en insats från Henrik S och jag tycker att det jobbet han gjort med sidan hittills toppen och då begära att han ska styra ihop en Reguljärförband sida är absurt. Menar inte att du EO4 skulle begära detta utan talar bara för mig själv. Någon som har en idé på hur vi skulle kunna göra en liten presentation av alla truppslag eller är det en överflödig detalj eftersom frågor kan besvaras genom diskussion på formuet?

 

FL, tror nog att jägare och amf vpl generellt är mer motiverade, har inte hört någon som kommit från inskrivningen och sagt, "Fan, de satt mig på KJ, jag vill fan inte dit!!" utan det brukar mera låta "Jippi KJ, mitt livs dröm!!". När det gäller Ingenjörtrupperna så har jag hört div. svordomar över att bli placerad där.

 

Flyget, så högt man kan komma

Armén, så långt man kan gå

Flottan, så lågt man kan sjunka

 

EOD

Link to comment
Share on other sites

Åh vad glad i själen man blir när man läser allas inlägg och era försök att bredda. Det var ju till viss del mitt fel. Jag skall försöka beskriva min uppfattning om olika kategorier av soldater.

 

Jag gjorde lumpen på ett förband bestående av nästan, om inte mer än, 70% av lokala gossar (-98-99). Det var mitt i den stora neddragningens tid och utbildningsförbandet minskades till nära hälften, från 400 till ca 200 (varför jag beskriver detta kommer att ha betydelse senare), året innan utbildade ca 850 soldater. Detta var en stor omställning för officerskåren på förbandet. Som vanligt ryckte KB-eleverna in va 6 månader (i armén) före sina GB, alla var motiverade. Det som var lite speciellt med detta år (jag vet inte om det var så för alla arméförband detta utb.år?) då samtliga befattningar bestod av GB och E-specialister (alltså 10 månaders). Detta höjde kanske moralen en aning men fick senare konsekvenser för heal förbandet.

 

Motivationen hos KB var i allmänhet hög och de som inte pallade drog inom två veckor. Ungefär samma visa hos GB, dock med mindre tolerans hos befälen (dom ansåg väl att en omotiverad KB gör större skada än en omotiverad e-spec som ändå kan tas ut för "vanlig" soldatgöra).

 

När så väl utbildningsskedet för förbandet startade uppkom alla problem med att samtliga grpch och meniga hade gjort samma tid. Efter den gemensamma GSU delades befattningarna ut och ni kan väl redan nu gissa er till konsekvenserna av detta. Den naturliga indelningen mellan ch soldat existerade inte på gruppnivå, eftersom alla hade gjort samma sak, och i princip gått samma försteg. Det fanns nu egentligen inte fyra naturliga indelningar, KB, GB, E och G. Detta resulterade i öppna konfrontationer (dels mellan KB och GB, samt GB och soldat) och stor oreda.

 

Men vi skall givetvis inte svartmåla och egentligen har jag inget att jämföra med, men vissa befäl sa att det inte brukar vara såhär. När väl befälskedjan fungerade så fungerade det väldigt bra, soldaterna var mycket motiverade när väl syftet var uppenbart. Kort och gott, gott ledarskap med tydliga syften kan lyfta många till goda soldater. Det man inte kan med styrkan och fysiken får man ta igen med lite större hjärna.

Link to comment
Share on other sites

  • BlåGul -1

Dynga som ni skriver här då, det var tydligen ett intressant område, om man ser på inläggens längd.  Finns det vanliga, fotburna "skyttesluskar" som löper runt och krigar, och kallar sig "infanterist" fortfarande, eller har de fått andra namn, och kanske satt sig i ett strf90?

 

Det kanske är så att det här är något som behöver ett eget "rum" på SoldF-forumet? Jag vete fasen vad det skulle kallas eller så, men det kankse inte är omöjligt att vi blågula slog våra träskallar ihop och (kankse!!!) skulle fixa det. Vet inte. Förslag, så får vi ta upp det i stabstältet isåfall...   ;)

Link to comment
Share on other sites

well well känner mig träffad när "vanliga" förband omnäms, reguljära förband är ju en benämning som passar alldeles utmärkt också.

 

Mitt komp (7:e, IB12) skulle ha varit ett 501/401 komp men 99/00 så fanns det inte så mycket pengar i FM:s kassakista så mitt komp blev ett jävla härke med, 1 SSK plut (min plut), 1 GRK plut, 1 RBS plut och ett halv S&T komp.

GB skolan funkade bra, även om mekarna var i en klass för sig :). Flertalet var motiverade, befälen likaså.

Moralen var hög och det rådde en hälsosam tävlingsinriktad stämning mellan SSK, RBS och GRK. S&T fanns sin plats redan i detta tidiga stadium :).

Min slutsats om GBS är, motiverade GB/E soldater, bra befäl och en hög moral och förbandsanda. IB12 är, förlåt VAR, ett anrikt förband och särskilt jag som smålänning kände stolhet över att vara smålandsinfanterist.

 

Befattningsutbildnigen då.........

Soldaterna var en blandad kompott, vissa väldigt motiverade andra mindre, vissa vältränade, andra inte. Överlag så var standarden snarare lägre än högre. Här vill jag klämma in lite kritik till plutonsbefälen (ej KB) som enligt min mening var en aning för slapphänta med soldaterna. Sätter man ribban högt vid inryck så ligger den kvar där under utbildningen. Min tro är att om befälen satt högre krav direkt så hade det lönat sig senare under utbildningen.

Dock ska jag inte klaga, min grupp fungerade som en klocka för det mesta. Det som kanske märktes mest var det fysiska statusen, iofs så är det svårt att hinna träna upp en sold och samtidigt utbilda honom/henne.

 

 

Utbildningen då, eftersom hela kompaniet var ett hopplock så var kompövningar sällsynta, vet att S&T halvan slogs ihop med en annan S&T halva från IB16 och agerade då som ett komplett S&T komp.

Vad det gäller GRK, RBS och SSK så agerade vi väldigt mycket solo. Nu kan jag ju igentligen bara tala för SSK men det man hörde av både GRK och RBS så var det samma sak för dom.

Eftersom Eksjö saknar SIB anläggning så fick min plut öva väldigt mycket traditionell strid i terräng. Känslan av att va fan gör vi här när vi är SIB kungar infann sig ibland.

Dock så hann vi med 2 veckor SIB i kungsängen samt 1 vecka i Halmstad. Utöver detta så övade vi i Motala (mot mek 501/401), Linköping (mot mek, 122/121/90), Göteborg (tagade av byggnad, B-styrka) samt slutövningen i Malmö.

Under Slutövningen så fick vi agera närskydd till TOLO samt körde egna övningar bl.a mot FJS. La Grande Finale var försvarandet, tillsammans med en KB-kull från K3 och nån Lv-avdelning, av kraftverket inne i Malmö hamn mot 122-90 och lite annan skit, de stred även avsuttet och om de soldaterna är representiva för utbildningsnivån i SIB bland mek förbanden så tycker jag att de ska hålla sig till skogs :)

 

Sammanfattningsvis så är jag nöjd med min utbildning, tempot kunde vart tuffare och "hårdare", mer krävande men man kan inte få allt :). Man skulle nog kunna säga att utbildningen var hyfsat allround, mycket konventionell infanteri strid men också en hyfsad dos SIB.

 

Slut, frågor?

Link to comment
Share on other sites

Jag kan ju försöka att komma med lite erfarenheter från en 122-utbildad kille. På mitt kompani, åtminstone våra tre stridsvagnsplutoner, var motivationen tämligen hög. Främst bland oss 20-tal som ryckte in först (alla i tron att vi skulle bli vangchefer men det är en annan historia) som således var KB och ville göra en lång GU. De flesta hade även hört talas om leoparder från olika håll och tyckte att de verkade fräckt. Under GSU:n var min uppfattning att många höll humöret uppe genom att längta till befattningsutbildningen. Gröntjänsten var dock för övrigt inte något vidare jobbig (dåligt med pengar=kort baskerprov mm). Ändå så lyckades vi få en mycket bra stämning. Men det var först under tiden med vagnarna man svetsades samman, man sov skavfötters i vagnen, fixade fastkörningar mitt i natten osv. Även då var motivationen tämligen hög då de flesta verkligen tyckte om vagnarna.

 

I övrigt så tror jag just vår årskull hade så bra gemenskap på grund av att rätt vpl och befäl tjänstgjorde, fel sammansättning människor hade det kanske gått sämre för då vi fick stå ut med mycket frustrationsmoment, besparingar mm.

 

Bland oss KB som ryckte fanns det, precis som någon tidigare debattör skrev, allt från KJ-ämnen till sådana som man absolut inte passade. Några av de senare slaget flyttades även.

Link to comment
Share on other sites

Guest Karlén/KJ

Tjorven:

 

AmfBat är i helhet ett mycket kompetent förband där alla genomför en mycket krävande GSU ("gröntjänst") för att förtjäna sin gröna basker.

 

Därmed inte sagt att där finns arslen och KJ-wannabees, men rötägg finns överallt, oavsett förband.

Normalt blir (väl?) rekryter inte _tvingade_ till Amf eller annat förband med GU av denna typ.

 

Oavsett vilken tjänst du får på Amf, är jag övertygad om att du blir mer än nöjd!

 

// Mattias, KJ-komp.

Link to comment
Share on other sites

Självklart är det jägare och specialister som kommer att ta upp mest plats i detta forum. Det är ju spännande med dessa tjänster och det finns alltid tuffa historier om makalösa eldöverfall, befäl som äter sprängdeg, spektakulära samövningar med utländsk trupp osv. Det är väl okej, men det finns icke anledning att se ner på någon del av FM. Det finns ju en anledning till att den delen existerar...

 

Jag låg inne på ett "vanligt" förband. I5 eller NB5 som det hette då. Min befattning var (som grädde på elitförbandsmoset) drivmedelsman. När denna befattning slutligen tillkännagavs på mönstringen kände jag att 7,5 månads löktjänst var i antågande.

Nu blev det ju inte riktigt så...

 

Övriga skyttekompanier betraktade oss på trossen som just, lökar. Motivationen på vår pluton var bra eftersom vi blev lite isolerade... ingen riktigt "jägarpluton" o.s.v. Men väl ute i skogen var det ju vi som såg till att verksamheten rullade, bokstavligen!

Jag kan ju upplysa om att trossen gör alltid sitt bästa för att få skyttesluskar, jägare, dödspatruller och vad det nu kan vara att fungera och bedriva strid.

 

Vad gäller motivationen hos skyttekompanierna kan jag säga att den var betydligt lägre än hos oss. Det märktes tydligt när vi riggat upp Tgb30 i terrängen och skytteBv rullade in fyra och fyra. Vi hade för vana att gå runt bland Bv och prata lite med soldaterna och hjälpa till med diverse. Det var ofta man fick höra klagomål om hur trötta de var och hur jobbigt allt var. Såklart att det är jobbigt att kuska runt och panga med lite och ingen sömn! Men det är ju så det funkar. Vila gör man när man kommer hem. Man gör ju det bästa av situationen, svårare än så är det inte.

Jag råkade trivas alldeles utmärkt i lumpen och det bidrog givetvis till att det var lättare för mig.

 

En liten anekdot: under slutövningen kom BatPv att ingå i vårt kompani. En trevlig samling soldater med rakade skallar och en sjuH-Es eldkraft. De rullade tillsammans med oss som skydd under transport. Då hörde jag aldrig något gnäll på vårt kompani...

 

Dessutom är beteckningen "jägare" reserverad för ett fåtal utvalda. Fältjägarna såklart! ;)

Link to comment
Share on other sites

Jag tillhörde en SOT plutt.

Det vi lärde oss var att gräva och gräva dj-ligt djupt.

 

Om vi blev beodrade ut till våra värn så var det tre saker som vi endast skulle komma ihåg under stridens hetta.

Bössa, mössa, mask. (Kortfattad version).

Resten löser sig själv.

 

Vi gick å gick å grävde å gick igen å grävde igen.

Om inte detta är ren infanterist tjänst så vete f-n vad som är det.

 

Lite ironisk mot min utb.

Men trivdes som fisken i vattnet.

 

Mvh

Vlad

Link to comment
Share on other sites

Normalt blir (väl?) rekryter inte _tvingade_ till Amf eller annat förband med GU av denna typ.

Knappast i någon större utsträckning skulle jag tro, även om mönstringsmaskineriets kvarnhjul kan mala lite konstigt ibland...

 

Sedan verkar ju AMFtjänster fortfarande vara mycket efterfrågade bland mönstrande vilket borde innebära en "välja och vraka"-situation. (Marinnytt skrev senast att BåtC var den mest populära befattningen vid mönstring).

 

Hos oss 94/95 var det några få som vid mönstringen var uttagna till andra tjänster inom KA, typ spärrbatt och liknande. De flesta av dessa som inte ville göra AMF försvann rätt så omgående dock...

Link to comment
Share on other sites

Angående det här med Amf. Jag har fått befattningen färplägnadsplutonbefäl vilket innebär att jag ska bli chefskock. Min önskan var och är dock att hamna på den stridande delen i AmfBat. Glasögonen hindrade dock mig från stridande tjänst. Jag har inte så dålig syn egentligen. Befattningen är heller inte spikad förrän efter GSU:n. Frågan är då hur stor chans man har att komma in i den stridande delen. Man måste ju på något sätt byta med någon som är stridande. Någon som har erfarenhet av detta?

Link to comment
Share on other sites

Apropå ryggrad: Visste ni att Skaraborgsbrigaden kallas för arméns klubba?? Det är vi som avgör slagen när ni jägarklantar har trasslat till det. Vi är som en stolt fader: Får ordna upp allt när de små jägarna ställer till det!

Link to comment
Share on other sites

intressant ämne =)

 

strv 122:

vart du uttagen till stridsvagnsplutonbefäl på mönstringen?? det har jag blivit, och de sa att förmodligen blir jag vagnchef men det är absolut inte säkert, det kan även bli förare eller något annat... vad är det som avgör vad man blir??

och är det sant det där jag hört om att det ska vara så speciellt att ligga inne på stridsvagn eftersom det är så god kamratskap, man kommer så nära varandra, folk är motiverade osv. stämmer det mer eller mindre??

Link to comment
Share on other sites

  • 7 months later...
Mitt komp (7:e, IB12) skulle ha varit ett 501/401 komp men 99/00 så fanns det inte så mycket pengar i FM:s kassakista så mitt komp blev ett jävla härke med, 1 SSK plut (min plut), 1 GRK plut, 1 RBS plut och ett halv S&T komp.

Så du låg på SSk plut i eksjö!! Då har vi kanske krigat ihop. Mekskytte IB 16.

Link to comment
Share on other sites

När jag låg inne på NB21 99/00 som KB så var vi ett gäng taggade grabbar som krigade och slet och svalt och led i -43 grader (jo, faktiskt!). Detta svetsade oss samman. Ständiga kvällstjänster, städning 3 ggr per dag och att man micro-sov på golvet under lunchrasterna för att slippa bädda om sängen var vardag, normen.

Sen blev det dags att komma ut på Kompanierna och man var fylld av iver att få föra denna anda vidare, den, o gud så viktiga "uppsnäpptheten" !!

 

Här tror jag att den stora skillnaden mot "elitförbanden", (där frivillighet är ett krav), kommer in i spelet.

 

Miljöbytet kunde inte bli större.... Från uppsnäppt KBS till stab/tross plut, behöver jag säga mer? =D

 

Den KB som ställer sig och vrålskäller på t ex en omotiverad, lat och allmänt civil ledningssoldat kommer aldrig att få se honom göra något för gruppen, (allra minst för sin chef)!

Det som däremot krävs är ödmjukhet, rättvisa och respekt. Det kan låta självklart, men det är det inte för många, (speciellt inte direkt efter KBS:en!).

 

Det jag vill säga med detta, är att jag tror att det krävs mycket mer av en chef som skall utbilda och leda ett "vanligt" förband som tilldelas värnpliktiga, än de på ett "elitförband".

Det finns en anledning varför den gamla devisen "Visa, instruera, öva, pröva" ändrats till "Motivera, visa, instruera, öva, pröva".

Den respekt som bygger på förtroende för annans kunskap, fungerar bättre än den som bygger på rädsla, när det väl ställs på sin spets.

 

Vi på vår reducerade stab/tross plut var ansedda som lökar mm, för att vår tjänst var inne i fordon. Att det däremot var vi som fixade mat, markalåda, sambandsproblem och eldunderstöd var inget som nämndes på kasernområdet.

Väl ute i skogen, i kön till koket eller rullandes förbi utslagna fiendevagnar, (Arteld såklart!), så skänktes nog en tanke eller två till oss....

 

Jag tror att de flesta förband är duktiga på att skapa en vi-känsla och detta gör att man känner sig duktig och värdefull oavsett förband.

 

Jag anser att chefens viktigaste uppgift är att motivera sina soldater och lära sig se varje individs styrka för att kunna utnyttja denna. Det var inte många soldater på vår plut som gjorde det dom skulle enligt utb.plan, utan de fick göra nåt de tyckte om. Sedan var det upp till oss KB att pussla ihop verksamheten! =) Detta funkade klockrent för oss, men skulle aldrig funka i en skyttepluton.

 

Hmm, hamnade lite OT, men kunde inte hindra mig själv!!

Blev dessutom j***igt långt...

 

Detta är mina upplevelser från värnplikten, kritisera gärna mina långt dragna slutsatser! =)

 

// Magnus

Link to comment
Share on other sites

Detta har vi behandlat lite här och var.

 

Pansarskytte går mest ut på att anfalla och ta terräng tillsammans med stridsvagnarna. Mekskytte är mera försvar och fördröjning och anfall när man kommer åt.

 

Mekskytte vet jag inte så mycket om så ta det jag skriver om det med en nypa salt men däremot pansarskytte...

 

När man anfaller så åker alla uppsuttna i sina stridsfordon, skyttegruppen baki tittar ut med 2 st ksp 58 och 2 st ak 5b utöver 40 mm akan och dess parallellkopplade ksp. Får man en stridskontakt med skyttar kan man använda sig av vagnsstrid, dvs att skyttet skjuter vilt omkring sig med sina vapen, ak, ksp och hgr från vagnen. Kan man hitta en bra stridsställning att målbekämpa ev. fi psk-fordon/robot-grupper osv. innan anfallsmålet så gör man det med sina akan på plutonen.

 

Man breddgrupperar när man närmar sig anfallsmålet och avger inbrytningseld med kulsprutor och till en del med akan. Litet innan dess har skyttegruppen luckat igen för att inte bli skadade av splittret från den indirekta elden som dimper ner i anfallsmålet och sitter i stridsutrymmet och taggar upp sig inför den närmande närstriden i anfallsmålet. "Tjänst till fots" är kommandot man ger för att förbereda skyttet.

 

På en lämplig plats, helst i skydd kommenderas "halt, avsittning" och ur varje stridsfordon rusar 6 adrenalinhöga soldater. Man anfaller därifrån till fots med vagnarna som understöd. Vagnarna koordineras av plutch och skyttegrupperna av skyttetroppchefen som kutar benen av sig bakom linjen.

 

Varje pluton har tre vagnar och lika många skyttegrupper med som sagt 6 man i varje och en skyttetroppchef (unik befattning för P4 har jag hört). Ett kompani skall ha tre plutoner (org 2004 4 plut.) och kompch vagn och stf kompch vagn. Stridstross skall vara bgbv, e-pbv, 3 sjvpbv (pbv 401) och driftstödsgrupp (pbv 401) samt ledningsvagn för kvartersmästaren (pbv 401). Lite osäker på stridstrossens sammansättning...

 

Ett mekskkomp skall ha likadan sammansättning. Det är uppträdandet som skiljer i och med att meksk inte har stridsvagnarna med sig.

 

I teorin skall det ju inte vara skillnad på meksk å psk. Men i verkligheten tror jag psk är hetare på anfall och meksk på försvar.

 

Kan väll inte vara så annorlunda mot amfskytte? Stridsfordon istf båt... anfaller och tar terräng, i stort sett det enda man gör...

 

Men det finns ju en massa olika sorters skytte i Armén. Stadsskytte och närskydd (vaktar staber), hemvärnet osv...

Link to comment
Share on other sites

Jag som ligger som pansarskytte som soldat kan väl lägga till att förutom eventuella klagomål från vissa F:are angående vagnslökarnas leverne så är det väl jävligt bra faktisk, jag har dock inget specialförband att jämföra har inte ens sett ett i aktion(vem har det) utan det enda vi får höra är att de är våra fiender när vi är poster.

Link to comment
Share on other sites

Kanske ett väldigt kontroversielt inlägg:

Jag tycker ju att arméns "ryggrad" efentligen är dom sk ickestridande förbanden utan Tex Träng, Ing, Signal osv.. Utan dom skulle inte Jägare, pansar, Inf osv verka specielt länge...

 

Men det beror ju lite på hur man ser på det också...

Link to comment
Share on other sites

  • Super Administrators
Kanske ett väldigt kontroversielt inlägg:

Jag tycker ju att arméns "ryggrad" efentligen är dom sk ickestridande förbanden utan Tex Träng, Ing, Signal osv.. Utan dom skulle inte Jägare, pansar, Inf osv verka specielt länge...

 

Men det beror ju lite på hur man ser på det också...

vadå klart vi jägare klarar sig utan nått understöd alls de behöver ingen hjälp alls aldrig ...någonsin *hostbullshit*

 

..nää Jag håller med dig Dahlberg Understödsförbanden är de som till stor del bygger upp stommen.

Link to comment
Share on other sites

Jag låg på mekskytte, 401-pluton så jag vet ! *ironisk*

Det är/var skillnad på mekskytte och mekskytte.

90-plutoner kan anfalla uppsuttet men inte 401-plutoner (kan, kan man väl men takluckorna medger max 4 personer samtidigt), 90-pluton har ju även eget understöd i form av 40mm-akan vilket man inte kan säga om 401 (7,62 pkt förslår inte riktigt).

Vår kompaniorganisation var 3 skytteplutoner, 1 rb-pluton och en st/tr-pluton och detta förstärktes med 90-pluton.

Vi använde i princip 401:orna som plastskytte använde bv 206 och som mobil bunker, i övrigt var vi "precis som" skyttekompanierna.

Fast detta var 96/97 så mycket har väl ändrats sedan dess. :):D

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.



×
×
  • Create New...