Historiska Örlogsfartyg och Skildringar

[Tombola]

Ok, mod får hjälpa till med titel om den inte passar bra. Så, till saken:

 

Jag har nyligen kommit över en skildring av ett av våra tidigare örlogsfartygs öde, i en text från 1880. Det rör HMS Carlskrona, (inte jagaren, utan Korvetten). Som bekant så "återvinns" ofta namn till örlogsfartyg. Exempelvis just Carlskrona: http://www.vhfk.se/wp-content/uploads/2022/10/Fartyg-Karlskrona-.pdf

 

Men eftersom jag då kommit över detta, tänkte jag att fler örlogsnördar kan vara intresserade att läsa om, och dela med sig av liknande texter i en egen tråd?

 

Hursomhelst, slutsvamlat med pretext. Enjoy!

 

Korvetten Carlskrona.

 

Få händelser, åtminstone under de sista årtiondena, tordo i Sverige framkallat sådan bestörtning och ett så djupt deltagande som korvetten Carlskronas undergång i Florida-golfen på amerikanska kusten 1846.

 

Det präktiga fartyget, hvilket, då det några år förut låg vid Gibraltar, allmänt kallades »le bijou de la rade» (reddens juvel), var efter en längre sjöexpedition stadd på hemfärd genom de vestindiska farvattnen, då det kl. 7 aftonen den 30 april, på höjden af Pan de Matanzas, öfverfölls
af en fruktansvärd orkanby.

 

En stund före den ödesdigra katastrofen hade ett par af underbefälet gjort chefen å fartyget, kapten Klint, uppmärksam på ett mindre moln vid horizonten, hvilket i dessa trakter icke sällan är förebud till en annalkande storm.

 

Kaptenen ansåg att det obetydliga molnet hade föga att betyda, en åsikt hvilken delades av sekonden å fartyget, kapten-löjtnanten Tersmeden. Emellertid gavs order till vidtagande af de anordningar, med hvilka ett fartyg mellan tropikerna mottager anfallet af en orkan.

 

Denna kom likväl denna gång sa hastigt, att fartyget efter 3 à 4 sekunder låg kantradt med hela tacklingen i vattnet. Då korvetten kastades åt sidan, lossade kanonerna från sina surrningar, rullade på sina lavetter öfver däcket och kom fartyget att vända kölen i vädret. 

Den scen, som nu följde, var af kort varaktighet, men i högsta grad fasansfull. De fleste af den 131 man starka besättningen neddrogos under det de kämpade for sina lif i den hvirfvel, hvilken bildade sig vid skeppets sjunkande.

 

Endast 17 man räddades, bland dem kaptenlöjtnanten F. A. Tersmeden samt sekundlöjtnanterna J. Dahlström och A. F. Ringheim.

Sedan åtta af de skeppsbrutne, hvilka af siön kastats mot den ur barkassen utkantrade slupen och i den funnit sin räddning, sågo de under natten ljuset från ett fartyg samt upphojde hjertslitande nödrop för att erhålla hjelp. Fartyget visade sig i dagningen vara en brigg, som låg pa helt kort afstånd med stormseglet back; men efter en stund tillsatte det flera segel och gick ur sigte.

 

Lemnade ensamme åt sitt öde, upptäckte de åtta männen nio af sina olyckskamrater, flytande på mastspiror och skeppsluckor. Desse upptogos i båten, som på alla sidor kringsvärmades af hajar.

Nästan nakne, kringirrade de sjutton männen i tre dygn, om dagarna plågade af törst och solhetta, om nätterna af regn och kyla.

Slutligen blefvo de söndagen den 3 maj kl. omkring 10 f. m. upptagna af amerikanska barkskeppet Svan, kapten Benjamin Snel, och landsattes i Filadelfia.

 

Bland de omkomne nämnas särskildt fartygets chef, kapten E. G. af Klint, en son till den bekante amiralen af Klint och sjelf en lika utmärkt vetenskapsman som skicklig officer, hvilken med allvar förenade humanitet, älskad förman och kamrat inom flottan.

 

Vidare premierlöjtnanten, baron C. P. von Schwerin, sekundlöjtnanterna A. H. Bildt, A. R. Bergenstrale, L. Rosenqvist, T. Palm, C. A. Rahm, E. E. Heidenstam, E. J. L. Arnoldson, C. N. Hammar, C. Lidman, G. G. Anckarcrona samt skeppsläkaren, doktor Sieurin.

 

Jobsposten väckte, såsom nyss sades, ett allmänt deltagande i landet; rikliga insamlingar gjordes till de omkomnes enkor och barn och i Stockholm firades en högtidlig sorgfest, hvarvid följande vackra verser afsjöngos:

 

Hörsam Zebaots budord i natten,
Flög kring rymdens gungande vatten
Dödens engel, själar att lotsa
Hän i evigt stjernbelyst hamn.
Talrik blef de räknades skara;
Minnets smärtor troget bevara
Hur för stormen jordiska längtan
Sjönk i böljans isande famn.

 

I det djup, dit vestvart med solen
Sucken fyr fran nordliga polen,
Står som grafvård svenska korvetten
I korallers vindlösa skog.

 

Svallen gå der ofvan så dofva
Lugnt dock krigets söner der sofva:
Sveas trogna blågula flagga
Kring dem lätt till svepning sig drog.

 

När i seglarns väg öfver hafven
Upp hon hägrar, krigaregrafven,
Svajar högst pá spökskeppets vimpel
Minnesskriften tecknad i blod:
Sveriges stolta sjömannaskara,
Djerf i stormens ljungande fara,
Mäktar dock ur döden bevara
Gammalt lof för mandom och mod.