Jump to content

Patriotiska dikter


phantom

Recommended Posts

Kan ni inte skriva om ni kan några patriotiska dikter, läste någonstans en bra sådan, kan ju alltid se om det finns fler bra.. Någon va typ "Jag känner ingen smärta för jag har svrige i mitt hjärta" också mod å blod å sånt också :baskerPa: Men skulle va kul att höra mer..

Link to post
Share on other sites

Den Svenske Gossen

 

Du svenska gosse i slott och hydda,

Du lilla pilt, som i Sverige bor,

Du tänker föga på tider flydda,

Du längtar bara efter att blifva stor.

Sitt ner en stund nu och låt oss språka,

Ty än finns mycket av dagen kvar,

Det är så sällan vi varandra råka,

Du lilla gosse som vill bli karl.

 

Du läst historien sent och tida,

Du läst om Narvas bekanta slag,

Du vet i Odhner på vilken sida,

Det står om Wasa och Atterdag.

Du läst mången och vacker sägen

om en armé i kung Adolfs sold,

Som for till Tyskland den långa vägen

Att främja frihet och tämja våld.

 

Du minns den kungen med blåa rocken

Som måste kriga, fast myndig nyss,

Och gick i spetsen för hjälteflocken

Och drev på flykten så mången ryss

Nog minns du honom, som fastän slagen,

Det gamla modet ännu behöll,

Till den skymde, den dystra dagen,

Så Sveriges konung i Norge föll.

 

Nog minns du honom, nog minns du desse,

Vars levnadsgärning var ärofull?

Du hör dem nämnas med stort intresse

Och stolt du varit för deras skull.

Men låt mig ställa till en fråga,

Du svenska gosse, säg vad har du lärt

Att något offra och något våga

För detta Sverige som var dem kärt?

 

Vad du ej lärt dig, kan än du lära

Du barn av Svea, vår fosterjord.

Ack, lär dig leva till Sveriges ära

Med verk och handling - ej blott med ord.

Lär dig att manligt på sanning yrka,

Och ha de dygder, som färden haft!

Och öva tidigt på sinnesstyrka

Och öva träget din muskelkraft.

 

Om du i framtiden medgång röner,

Det vet jag icke, men ett jag vet.

Du är en utav Sveriges söner,

Och har som sådan din skyldighet. -

Du skall styra ett folk ett rike,

Men lär att styra dig själv, min vän!

Bliv stor och verksam, bliv hjältars like,

Ja bliv den bästa bland Sveriges män!

 

Var snabb att höra, när nästan klagar

Och lär dig kämpa för andras rätt.

Likt denne kung, som i forna dagar

Låg blek och blodig på Lützens slätt.

Bliv mot ditt fosterland lika trogen,

Som denne frihetens vigde tolk,

Som från sitt tillhåll i Marnässkogen

Steg fram att tala till Moras folk!

 

Och bliv av motgången hårt du prövad,

Blir du besegrad i livets krig,

Och blir du framledes helt berövad

Den sol, som lyste din levnadsstig,

Sök likna honom från Poltava

Red lugn och utan smärtans ljud,

Och kunde ännu förtröstan hava

Uppå ”sin rätta sak och Gud”.

 

Och säg nu icke, som piltar pläga:

Jag är för liten och ung och späd

Så svenske gosse, du ej får säga

Den minsta telning kan bli ett träd,

Och han, som tuktade moskoviten

Och gick vid Narva med en mot sju,

En gång i världen han ock var liten

En liten gosse, precis som du!

 

Han som till Tyskland bar svenska flaggan

Och bröt med Tilly så mången lans,

Det var en tid, då han låg i vaggan

Och visste icke att tyskland fanns.

Och tänk på honom, som över Bälten

Förstod att bana en mäktig väg,

Det fanns en tid, då den store hjälten

Ej kunde taga ett enda steg.

 

Ja, dessa hjältar från längesedan,

Som häfden prisat och prisa skall,

Sin art som unga de röjde redan,

De mognat långsamt för hjältens kall;

De knöto tidigt föreningsbandet

Med gamla Sverige, vår äras hem.

Lär dig älska det samma landet,

Då skall i mycket du likna dem.

 

Du svenske gosse, då dig vi skådar,

På dig jag sätter vårt framtidshopp.

Din rock må gärna ha grova trådar,

Blott du har hälsan till själ och kropp,

Ty det blir du, som skall virket samla

Och bygga upp med bedriftens glans

Det nya Sverige - ack nej det gamla

Det stolta Sverige, som fordom fanns!

Link to post
Share on other sites

Läs Esaias Tegnér, börja med hans dikt "Svea"...

 

"Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer

folk, som ärvt hjältars land och deras dygder gömmer!..."

 

PS! "Håll tungorna rätt i mun i denna tråd..." DS!

 

- HvPrsk

Link to post
Share on other sites
  • BlåGul -1
PS! "Håll tungorna rätt i mun i denna tråd..." DS!

 

Det är väl inget fel med att vara patriot? Han bad om patriotiska dikter. Inte rasistiska. ;)

..och gränsen där brukar för endel vara väldigt flytande.

 

Så, tänk på vad ni skriver och inga dumma kommentarer.

Link to post
Share on other sites

Nu har jag hittat några:

 

Jag Tar Ingen Skit Jag Tar Ingen Smärta

För Jag Har SVERIGE I Mitt Hjärta

Jag Har Styrka Jag Har Mod

För Jag Har SVERIGE I Mitt Blod

 

Jag kan ta all skit, Jag kan ta all smärta

Men Sverige kommer alltid finnas i mitt hjärta!

Jag kan sakna styrka, Jag kan sakna mod

Men Sverige kommer alltid finnas i mitt blod!

Jag kan förlora ett öga, Jag kan förlora en hand

Men Sverige kommer alltid att förbli mitt land...

 

Jag vill kunna ha en svensk flagga på balkongen, utan att bli kallad rasist.

Jag vill kunna fira Sveriges nationaldag, utan att bli kallad rasist.

Jag vill kunna sjunga Sveriges nationalsång, utan att bli kallad rasist.

Jag vill kunna vara patriot, utan att bli kallad rasist.

Jag vill kunna älska mitt land, Sverige, utan att bli kallad rasist.

 

Det var några iaf om blågul tycker att någon är provoserande så ta bort det direkt!

NOLL TOLLERANS MOT NAZISM OCH RASISM ,O

Link to post
Share on other sites
  • 2 years later...
Guest Karna

Hittade en nedskriven dikt eller vers när jag gick igenom mina gamla prylar, kort och brev från mina missioner i Bosnien (BA02 och BA06). Känner inte till dess ursprung eller vem som författat den från början.

 

"Gud och soldaten vördar vi när de i tider av fruktan står oss bi.

Men när tiderna ändras och fyllda blir faten, glömmer vi Gud och föraktar soldaten."

Link to post
Share on other sites

Också en av Esaias Tegnér, Karl XII

 

Karl XII

Kung Karl, den unge hjälte,

Han stod i rök och damm.

Han drog sitt svärd från bälte

Och bröt i striden fram.

"Hur svenska stålet biter,

Kom, låt oss pröva på!

Ur vägen, moskoviter!

Friskt mod, I gossar blå!"

Och en mot tio ställdes

Av retad Vasason.

Där flydde vad ej fälldes;

Det var hans lärospån.

Tre konungar tillhopa

Ej skrevo pilten bud.

Lugn stod han mot Europa,

En skägglös dundergud.

Gråhårad statskonst lade

De snaror ut med hast:

Den höge yngling sade

Ett ord, och snaran brast.

Högbarmad, smärt, gullhårig,

En ny Aurora kom;

Från kämpe tjugoårig

Hon vände ohörd om.

Där slog så stort ett hjärta

Uti hans svenska barm,

I glädje som i smärta

Blott för det rätta varm.

I med- och motgång lika,

Sin lyckas överman,

Han kunde icke vika,

Blott falla kunde han.

Se, nattens stjärnor blossa

På graven länge se'n,

Och hundraårig mossa

Betäcker hjältens ben.

Det härliga på jorden,

Förgängligt är dess lott.

Hans minne uti Norden

Är snart en saga blott.

Dock -- än till sagan lyssnar

Det gamla sagoland,

Och dvärgalåten tystnar

Mot resen efter hand.

Än bor i Nordens lundar

Den höge anden kvar;

Han är ej död, han blundar,

Hans blund ett sekel var.

Böj, Svea, knä vid griften,

Din störste son göms där.

Läs nötta minnesskriften,

Din hjältedikt hon är.

Med blottat huvud stiger

Historien dit och lär,

Och svenska äran viger

Sin segerfana där.

Link to post
Share on other sites

Svepande mitt öga blickar över land och hav.

Det skådar berg och skogar; Skådar äng och dal.

En ögats blick bland molnen, där i vila så en stund,

för att sedan fritt få falla genom regnet klar och lugn.

Jag tittar så på slätter där ännu snön finns kvar

och låter ögat färdas mellan stam av fur och gran.

 

Se om våren flora knoppas och snart sjuder där av liv

som till sommaren skall smekas av en vind så frisk och fri.

Och uti alla hagar doftar blommor till behag;

Den grönskan är en gåva liksom friheten var dag.

En fröjd för själ och öga skänker sinnet frid och ro,

den ger mig lust att leva att i detta land få bo.

 

Vad än bak horisonten som locka mig iväg

må jag ändå aldrig glömma var jag startade min färd.

Ty tid och liv må svinna, men landet det stå kvar,

och den frihet som där vunnits, evigt vunnit landet har.

 

/ Janne Thörblom

 

 

Edit: Det finns inget rasistiskt i denna dikt/sång även om det finns folk som kallar upphovsmannen för både det ena och det andra...

Link to post
Share on other sites

Så säg mig, varför dricker du,

min gamle krigskamrat ?

Och varför blev du blott en slarv

som vinglar full och lat,

du som ändå gick rak och rask

där striden bitter stod,

du som engång på ärans fält

för landet gjöt ditt blod ?

 

Jag dricker för att glömma bort

hur tarvlig tiden är,

hur ryggradslösa krypare

nu spela herrar här,

hur de som buro stridens tyngd

och villigt gåvo allt

för ära hem och fosterland

nu glömmas lugnt och kallt.

 

Jag dricker för att icke se

mitt land i halvröd skam.

Här kan ju ingen ärlig man

med heder slå sig fram.

Därför har jag ej plikt, ej tjänst,

men svirar - skål och hej !

För guden Bacchus bugar jag,

för Finlands pöbel ej !

 

Jag dricker för att icke se

de falska herrars makt,

som listigt med de rödas hjälp

sig finland underlagt.

Och slarvar jag på supig stig

så är det gott och väl,

ty vinglar här min arma kropp

så vinglar deras själ !

 

Bertel Gripenberg

Link to post
Share on other sites

När skall han sitt dåd förklara? När skall han till ansvar stå,

för de steg han tog tillbaka när vi kunnat frammåt gå,

för den nesa som han fäste på vår ära, på vårt mod,

för de tårar som vi gjöto när vi kunnat gjuta blod?

 

Sveko vi vid Siikajoki när det äntligt gällde sen?

Låg i Revolaks vår styrka ej i armar, men i ben?

Alderkreutz har kunnat svara, Cronstedt ock och många fler,

men de tappre, hör jag, finnes där de icke svara mer.

 

Jag har nämnt de stora båda, evig ära över dem.

Många deras vederlikar gått som de till fridens hem.

Döbeln vilar, Duncker vilar, spörjes nu om deras tid,

får, som här, till vittne duga en förgäten invalid.

 

Varför fick jag icke falla där så mången hjälte föll,

där den tappra finska hären sina högtidsstunder höll,

där vår ära lyste klarast, där vår lycka blidast var,

vid Siikajokis, Salmis, Alavos och Lappos dar?

 

Ej jag tvingats då att tåga högt mot nordens snö på nytt,

ej att se vår segerglädje snart i svart förtvivlan bytt,

ej att sörja tusen bröder, bittert dömda innom kort,

att på Torneås isar stelna och vid Kalix skänkas bort.

 

Hårda slut på våra mödor, tunga avsked från vårt land,

dock jag kom med många andra än till Västerbottens strand.

Sen jag där med trofast kärlek blött den svenska sanden röd,

sitter jag nu här på torget, sjunger för en smula bröd.

 

Gud bevare fosterlandet! Ringa är allt annat sen.

En soldat ska kunna mista liv och lycka, arm och ben.

Gud bevare fosterlandet! Det är summan av min sång,

så fast andra ord förbytas slutar jag den varje gång.

 

/ Johan Ludvig Runeberg

Link to post
Share on other sites

Du gamla, du fria

Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord

Du tysta, Du glädjerika sköna!

Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,

Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

 

Du tronar på minnen från fornstora dar,

då ärat Ditt namn flög över jorden.

Jag vet att Du är och Du blir vad du var.

Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.

 

Jag städs vill dig tjäna mitt älskade land,

din trohet till döden vill jag svära.

Din rätt, skall jag värna, med håg och med hand,

din fana, högt den bragderika bära.

din fana, högt den bragderika bära.

 

Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,

för Sverige, den kära fosterjorden.

Jag byter Dig ej, mot allt i en värld

Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.

 

 

 

 

det började iaf som dikt, sen råkade den bli nationalsången

Link to post
Share on other sites

Inte patriotisk men något för oss utlandssoldater. (Har sett denna i olika versioner men denna var den enda jag kunde hitta. Skall tydligen vara skriven under bosnientiden av ngn av våra utländska vänner.)

 

******

 

The night before Christmas

 

Twas the night before Christmas,

he lived all alone,

In a one bedroom house made of

plaster and stone.

 

I had come down the chimney

with presents to give,

And to see just who

in this home did live.

 

I looked all about,

a strange sight i did see,

No tinsel, no presents,

not even a tree.

 

No stocking by mantle,

just boots filled with sand,

On the wall hung pictures

of far distant lands.

 

With medals and badges,

awards of all kinds,

A sober thought

came through my mind.

 

For this house was different,

it was dark and dreary.

I found the home of a soldier,

once i could see clearly.

 

The soldier lay sleeping,

silent, alone,

Curled up on the floor

in this one bedroom home.

 

The face was so gentle,

the room in such disorder,

Not how I pictured

a peace keeping soldier.

 

Was this the hero

of whom i'd just read?

Curled up on a poncho,

the floor for a bed?

 

I realized the families

that i saw this night,

Owed their lives to these soldiers

who were willing to fight.

 

Soon round the world,

the children would play,

And grownups would celebrate

a bright christmas day.

 

They all enjoyed freedom

each month of the year,

Because of the soldiers,

like the one lying here.

 

I couldn't help wonder

how many lay alone,

On a cold christmas eve

in a land far from home.

 

The very thought

brought a tear to my eye,

I dropped to my knees

and started to cry.

 

The soldier awakened

and i heard a rough voice,

"Santa don't cry,

this life is my choice;

 

I fight for freedom,

I don't ask for more,

My life is my god,

My country, my corps."

 

The soldier rolled over

and drifted to sleep,

I couldn't control it,

I continued to weep.

 

I kept watch for hours,

so silent and still

And we both shivered

from the cold night's chill.

 

I didn't want to leave

on that cold, dark, night,

This guardian of honour

so willing to fight.

 

Then the soldier rolled over,

with a voice soft and pure,

Whispered, "carry on santa,

it's christmas day, all is secure."

 

One look at my watch,

and i knew he was right.

"Merry Christmas my friend,

and to all a good night."

Link to post
Share on other sites

Ja sen har vi ju även denna som inte direkt är patriotisk heller :P men som jag anser passa bra för militära sammanhang:

 

******

 

I rörelse.

 

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

 

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

 

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

 

På ställen där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

 

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

 

/Karin Boye

Link to post
Share on other sites

Sverige, Sverige, fosterland,

vår längtans bygd, vårt hem på jorden.

Nu spela källorna, där härar lysts av brand,

och dåd blev saga, men med hand vid hand

svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

 

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!

Brinn, österstjärna genom junikvällen!

Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,

du land, där våra barn än gång få bo

och våra fäder sova under kyrkohällen.

 

(Verner von Heidenstam)

Link to post
Share on other sites
  • 2 weeks later...

Månne detta är ett vanskligt ämne? Jag såg att moderator utmärkt tråden med en något misstrogen smiley.

 

Jag föreställer mig att en karriärsugen officer i den svenska försvarsmakten inte bör visa sig allt för intresserad av nationalromantisk hjältediktning.

 

Nåväl: det kan knappast vara värre att dra sta med Döbeln vid Juutas än att titta på Rambo III.

 

Och riktigt långt tillbaka, innan skrivkonsten var allmänt utbredd, fyllde diktningen funktionen att sprida nyheter och bevara historia.

 

Om man ordnar orden i ett system med ett bestämt antal rader i varje vers och ett bestämt antal stavelser i varje rad gör man en historia lättare att lära utantill och minskar felfrekvensen när den återberättas från mun till mun.

 

Jag drar till med några dråpliga verser ur Hakon den Godes saga. Jag vet inte vad det är för versmått. Drottkvätt (8 rader, 6 stavelser i varje rad) är det iallafall inte. Jag stavar tonande läspljud med dh och tonlöst med th. För enkelhetens skull.

 

Jag framsäger dessa flockar:

 

Svá beit tha sverdh

ór siklings hendi

vádhir Váfadhar

sem í vatn brygdhi

Brokudhu broddar

Brotnudhu skildir

Glumrudhu gylfingar

í gotna hausum

 

Så bet svärdet

som kungen höll,

i härkläderna, som

rördes det i vatten

Spjut brakade

Sköldar bröts

Svärden skramlade

mot männens skallar

 

Blendusk vidh rodhnar

und randar himni

Skoglar vedhr léku

vidh skýs of bauga

Umdhu oddláar

í Ódhins vedhri.

Hné mart manna

fyr mækis straumi

 

Rött blandades

blodet på sköldarna

Striden lekte

mot sköldarna

Uddvågor sog

i striden

Många knäade

i blodströmmen.

 

Det är sådant man skall ha på tungan när man ligger kvar på valplatsen och förblöder efter hjältedåden.

 

Tyvärr lär det väl komma nån jävel i en helikopter och förstöra hela showen. Så det projektet kan man lika gärna lägga ner.

 

Stycket är nästan helt obegripligt för en nutidsmänniska. Man fattar dock tillräckligt för att inse att man går miste om en hel del i översättningen. Exempelvis ser man att översättaren slaktat en riktigt underbar kenning (poetisk omskrivning) när han översatt ”Umdhu oddláar í Ódhins vedhri.” med ”uddvågor slog i striden”. Jag fattar inte varför. Metern är ju ändå rätt kass i översättningen. ”Uddvågor slog i Odinsvädret” låter ju mycket pampigare.

 

En bekant jag har som studerat de här sakerna säger att isländskan inte är något större problem för en svensk att ta till sig. Ganska snart läser man sagorna med samma ansträngning som man läser engelska eller tyska.

 

Men när man kommer till dikterna slår det totalstopp. De är fullproppade med kenningar i flera led och annan list och man måste kunna hela mytologin och förstå vikingens tankevärld för att bena ut dem.

Link to post
Share on other sites
Också en av Esaias Tegnér, Karl XII

 

Karl XII

Kung Karl, den unge hjälte,

Han stod i rök och damm.

Han drog sitt svärd från bälte

Och bröt i striden fram. [---]

"

 

Tage Danielsson har tolkat den versen på eget vis (som synes i min signatur):

 

Kung Karl, den unge hjälte,

Han stod i rök och damm.

Han drog sitt svärd från bälte

Men han kom aldrig fram.

 

:D

Link to post
Share on other sites

Mitt bidrag till detta eminenta forum och till denna tråd kommer från Japan och speglar den känsla och drivkraft som finns hos de som tillhör Togakure Ryu.

En krigartradition som grundades år 628 och som jag den 12 december 1984 fick den stora äran att bli en del av.

 

Den välvillige krigaren

förstår det totala omfånget av striden.

 

Han försvarar först sitt land,

det land som skyddar och föder honom,

samhället där hans familj bor.

 

Han skyddar sedan, ensam, sin familj,

de som vänder sig till honom i nöden,

människorna som delar hans kärlek.

 

Till sist skyddar han sig själv.

 

När krigaren ger sin styrka i att

försvara meningsfulla platser och

kärleksfulla ansikten,

då ger ninjan sitt hjärta.

 

NINPO IKKAN

Link to post
Share on other sites

Flamma stolt mot dunkla skyar,

likt en glimt av sommarens sol

över Sveriges skogar, berg och byar,

över vatten av viol.

Du som sjunger, när du bredes,

som vår gamla lyckas tolk:

solen lyser! Solen lyser!

Ingen vredes åska slog vårt tappra folk.

 

 

Flamma högt, vårt kärlekstecken,

värm oss, när det blåser kallt!

Stråla ur de blåa vecken,

kärlek mera stark än allt!

Sveriges flagga, Sveriges ära,

fornklenod och framtidstolk.

Gud är med oss, Gud är med oss

Han skall bära stark vårt fria svenska folk.

 

text av K. G. Ossiannilsson.

Är visserligen en sång med musik av Hugo Alvén, så det blev lite OT.

 

/martinator

Link to post
Share on other sites

Här kommer en som förvisso inte är på svenska men som jag tycker är nog så patriotisk ändå.

 

JUST A COMMON SOLDIER

(A Soldier Died Today)

by A. Lawrence Vaincourt

 

He was getting old and paunchy and his hair was falling fast,

And he sat around the Legion, telling stories of the past

Of a war that he had fought in and the deeds that he had done,

In his exploits with his buddies; they were heroes, every one.

 

And tho' sometimes, to his neighbors, his tales became a joke,

All his Legion buddies listened, for they knew whereof he spoke.

But we'll hear his tales no longer for old Bill has passed away,

And the world's a little poorer, for a soldier died today.

 

He will not be mourned by many, just his children and his wife,

For he lived an ordinary and quite uneventful life.

Held a job and raised a family, quietly going his own way,

And the world won't note his passing, though a soldier died today.

 

When politicians leave this earth, their bodies lie in state,

While thousands note their passing and proclaim that they were great.

Papers tell their whole life stories, from the time that they were young,

But the passing of a soldier goes unnoticed and unsung.

 

Is the greatest contribution to the welfare of our land

A guy who breaks his promises and cons his fellow man?

Or the ordinary fellow who, in times of war and strife,

Goes off to serve his Country and offers up his life?

 

A politician's stipend and the style in which he lives

Are sometimes disproportionate to the service that he gives.

While the ordinary soldier, who offered up his all,

Is paid off with a medal and perhaps, a pension small.

 

It's so easy to forget them for it was so long ago,

That the old Bills of our Country went to battle, but we know

It was not the politicians, with their compromise and ploys,

Who won for us the freedom that our Country now enjoys.

 

Should you find yourself in danger, with your enemies at hand,

Would you want a politician with his ever-shifting stand?

Or would you prefer a soldier, who has sworn to defend

His home, his kin and Country and would fight until the end?

 

He was just a common soldier and his ranks are growing thin,

But his presence should remind us we may need his like again.

For when countries are in conflict, then we find the soldier's part

Is to clean up all the troubles that the politicians start.

 

If we cannot do him honor while he's here to hear the praise,

Then at least let's give him homage at the ending of his days.

Perhaps just a simple headline in a paper that would say,

Our Country is in mourning, for a soldier died today.

Link to post
Share on other sites
  • 5 months later...

På dansk, men iaf Ni som bor söderut i Svea's rike kanske förstår:

 

Svanerne fra Norden/Hans Hartvig Seedorff Pedersen

(Nordens dag, 1936)

 

De slog sig ned engang ved nordens kyst,

fem vilde svaner, klædt i sølver-hamme.

Et strejf af dagning farved deres bryst,

før solen selv slog ud sin røde flamme.

De sidste tåger veg. Et vældigt rum,

med skyers fjeldpragt over bølgers skum,

sænked sin blåhed i de dybe vande,

dér gynged nordens unge, lyse lande.

 

Da brød den første svane ud i sang:

Her søstre, vil jeg bo og bygge rede.

Mit sind er et med Sjællands kløvervang

og honning-duften fra den jydske hede.

Så fagert er det land –min vinges mål–

hvor nøkkerosen med sin blege skål,

forankret i en indsø's mørke strømme,

løfter imod mig sine svanedrømme.

 

Men dengang Danmark, hilst af fuglerøster,

lå hvid og stille på den tavse sø,

da talte svanen Svea til sin søster:

Her vil –som du– jeg drømme, leve, dø!

Min birk skal vifte til din brede bøg*,

og Sjællands lærke svare Skånes gøg.

Og skiller bølgen og de salte vinde,

skal sundets månebro os dog forbinde.

 

Og svanen fløj. Men på sin flugt mod øst,

den fulgtes af et par tapre vinger.

Når du er landet, hvisked Suomis røst,

til én blandt tusind søer jeg mig svinger.

Og lægger vintren, isnende og stejl,

sin hvide ånde over søens spejl:

Her møder vindens gang i fyrrens kroner,

et svanebrus af Kalevalas toner.

 

Tilbage sad de sidste skønne fugle.

Det var, som lytted de til havfødt sang.

De hørte fjernt Atlant og Nordhav kule,

slå mod en kyst, hvis blomster kun var tang.

De så, i skummet fra det vilde vejr,

to rugepladser på et stengråt skær...

Da løfted Norge sig mod blæst og bølge,

og stod mod nord, med Island i sit følge.

 

Og tusind år gik hen, de mødtes atter,

de vilde svaner under nordens kyst,

i suset af den blæst, hvis hænder glatter

det hårde fjeld og fuglens bløde bryst.

De bruste endnu stolt af svanemod,

skønt vingens fjer bar stænk af størknet blod.

De havde kæmpet, løftet sig i vrede,

de havde blødt for retten til en rede.

 

Men tvættet blev påny de røde bringer.

Og mægtigt klang igennem Nordens dag,

det høje sus af fem par svanevinger,

der toned sammen som én harpes slag.

Fem skæbner sang i denne fulde lyd

om sejr og nederlag, om sorg og fryd.

Dog var det, som hver lyst og runden smerte

blev følt og vugget af ét og samme hjerte.

 

Den første redeplads blev aldrig glemt.

Når stormen jager gennem birk og graner,

og tågen dæmper klokkebøjens klemt,

da mødes de igen, de lyse svaner.

Og løfter solen halvt sin røde rand,

bag kolde skyer og af stålblåt vand,

da sejler som et lystegn over jorden

–fem frie fugle–

Svanerne fra Norden!

 

 

*Bøg = Bok(-träd)... Väääldigt roligt :)

Link to post
Share on other sites
Ja sen har vi ju även denna som inte direkt är patriotisk heller :P men som jag anser passa bra för militära sammanhang:

 

******

 

I rörelse.

 

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

 

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

 

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

 

På ställen där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

 

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

 

/Karin Boye

 

 

Kanske det absolut vackraste som någonsin skrivits.. och hur var det nu andersson, den skulle man ju haft i sin signatur :P

 

Tyvärr har väl texten i vissa delar kommit att förknippas med Thomas Brolin m.fl... :Malaj:

 

GMY

Link to post
Share on other sites

Får man i dessa FB04-tider kanske bjuda på lite desillusionerad patriotism från England?:

 

TOMMY

 

I went into a public-'ouse to get a pint o' beer,

The publican 'e up an' sez, "We serve no red-coats here."

The girls be'ind the bar they laughed an' giggled fit to die,

I outs into the street again an' to myself sez I:

O it's Tommy this, an' Tommy that, an' "Tommy, go away";

But it's "Thank you, Mister Atkins," when the band begins to play

The band begins to play, my boys, the band begins to play,

O it's "Thank you, Mister Atkins," when the band begins to play.

 

I went into a theatre as sober as could be,

They gave a drunk civilian room, but 'adn't none for me;

They sent me to the gallery or round the music-'alls,

But when it comes to fightin', Lord! they'll shove me in the stalls!

For it's Tommy this, an' Tommy that, an "Tommy, wait outside";

But it's "Special train for Atkins" when the trooper's on the tide

The troopship's on the tide, my boys, the troopship's on the tide,

O it's "Special train for Atkins" when the trooper's on the tide.

 

Yes, makin' mock o' uniforms that guard you while you sleep

Is cheaper than them uniforms, an' they're starvin' cheap;

An' hustlin' drunken soldiers when they're goin' large a bit

Is five times better business than paradin' in full kit.

Then it's Tommy this, an' Tommy that, an' "Tommy, 'ow's yer soul?".

But it's "Thin red line of 'eroes" when the drums begin to roll

The drums begin to roll, my boys, the drums begin to roll,

O it's "Thin red line of 'eroes" when the drums begin to roll.

 

We aren't no thin red 'eroes, nor we aren't no blackguards too,

But single men in barracks, most remarkable like you;

An' if sometimes our conduck isn't all your fancy paints,

Why, single men in barracks don't grow into plaster saints;

While it's Tommy this, an' Tommy that, an' "Tommy, fall be'ind,"

But it's "Please to walk in front, sir," when there's trouble in the wind

 

There's trouble in the wind, my boys, there's trouble in the wind,

O it's "Please to walk in front, sir," when there's trouble in the

wind.

 

You talk o' better food for us, an' schools, an' fires, 'an all:

We'll wait for extry rations if you treat us rational.

Don't mess about the cook-room slops, but prove it to our face

The Widow's Uniform is not the soldier-man's disgrace.

For it's Tommy this, an' Tommy that, an' "Chuck him out, the brute!"

But it's "Saviour of 'is country" when the guns begin to shoot;

An' it's Tommy this, an' Tommy that, an' anything you please;

An' Tommy ain't a bloomin' fool you bet that Tommy sees!

 

Rudyard Kipling

Link to post
Share on other sites

Kanske inte vidare patriotisk men ack så rolig. Läst någonstans, någon gång.

 

Vi är de villiga ledda av de okunniga, som gör det omöjliga för de otacksamma.

Vi har gjort så mycket nu under så lång tid att vi torde kunna göra vad som helst med hjälp av ingenting.

Link to post
Share on other sites

Inte på dikt tyvärr, men Prologen och Epilogen till Gunnar Johansson "Vi ville inte dö" är nog det vackraste jag någonsin har läst. Tårarna kommer nästan varje gång.

 

Har du sett solen gå upp efter en sval och vindlös vårnatt i Finland? Har du sett den brinnande röd och kall sakta lysa fram mellan furutopparna? Har du känt hur den fryser till din några minuter med morgonköld? Har du känt huru den värmer in små rysande lustar i blodet ju högre den stiger i öster, långt borta över Ryssland?

Den skär guld i alla våra vatten, den väcker vinden, den får fåglarna att sjunga och den målar marken grön. Du hör en snattrande and i fjolårsvassen, som blek och multnande är en påminnelse om den dova sömnen och kölden under drivorna.

Och lyss till prasslet i skogen! Är det inte vår egen finska vind som bär med sig barrdoft från tallar och granar?

Se bonden där han lutar sig mot grinden, plirar mot solen och ser på väderleken. Han blickar utår fälten, han tittar uppåt himlen. Han står därborta vid den egna grinden, allvarsam och bred liksom med fururötter i jorden. Det är han som ger tegarna liv, se hur de ånga när solen stiger över skogstopparna, de blir mjuka och livsvarma.

Hör du den glada fågelsången som stiger med solen? Känner du lukten av den döda vintern i skogarna? Märker du hur det kryper av vaknande liv omkring dig? Hör du hur vinden sjunger över sjöarna? Samma evigt nya liv, samma evigt nya vår.

Och bonden vid grinden ser utåt tegarna. Märker du den tysta kärleken i hans öga? Livets sav stiger i den breda gestalten. Kanske stormar det inom honom av liv, av vårens lycka i Finlands fägring. Men han visar det sällan. Han står tigande och ser ut över sin bit av fosterjorden.

Det ligger något av höstens froster och vinterns mörker och köld i hans sinne. Dofterna från vassarna och skogen påminna om förintelsen, mörkret och döden som kommer lika säkert som ljuset och livet. Det virvlar liksom vissnade löv förbi mitt i lustan och grönskan. Han ser in i det öppnade livet.

Skall allt det här försvinna? Kan det finnas död en sådan stund?

Barrdoften från skogen, vinden över sjöarna, fågelsången och morgonsolen svara alla: Liv!

 

Tjugoen vårar hade dansat genom skogar och över vatten i den fria republiken Finland, men den tjugoandra ville inte komma. Den gågna vintern hade varit hårdare och kallare än en fullvuxen man kunde minnas. Den bet sig fast, den ville inte bort. Solen lyste långt in i maj genom de kala lövdungarna, fruktträden voro ihjälfrusna, värmen slapp inte in i barrskogen, tjälen ville inte gå ur jorden, marken ville inte bli grön, livet liksom tvekade att komma tillbaka till Finland.

Men den kom, den majmorgon när solen åter värmde ju högre den steg i öster. Där fanns bonden vid grinden, där fanns den snattrande anden i den multnande fjolårsvassen, där fanns vinden som väckte fåglarna, där fanns den döda vintern i skogarna.

Hörde du kanske hur vinden sjöng om liv den morgonen, om liv och vår? Hörde du kanske hur den mässade över kyrkogården? Det var en psalm av den nya våren och det nya livet till de döda i gravarna.

Tillräckligt många år hade lagt glömskan över hatet vid gravarna från 1918. Framför tusen och åter tusen nya gravar på alla kyrkogårdar i Finland stod ett hårdnat, enat och härdat folk och teg i sin sorg. Tjugotusen hade lagts i gravarna, tretusen voro borta. Det var lika många som en årsklass, lika många som Finlands hela fredstida armé. Finland hade blött. Det stora schackspelet om Europa skulle fortsätta, endast en bonde voro ur spelet.

Över alla kyrkor i Finland ljöd klockklangen denna 19:a maj, flaggorna vajade på halv stång, men vårviden liksom teg den här gången. Solen lyste på denna dödens dag lika varm som under tidigare vårar. Den lyste över alla gravar, den lyste över de brända gårdarna, över ruinerna i städerna, den gav livets hopp åt ett folk som under hundra hårda dygn sett endast döden framför sig. Ett folk hade segrat över sig själv. Ett folk som visste att dö för sina liv.

Vårvinden tog åter upp den eviga melodin om livet. Säg, var det inte vår egen finska vind? Säg hörde du inte orden? Den sjöng på sitt eget språk: Vi ville inte dö.

 

Jag har tagit mig friheten att korta ner styckena lite grand.

Link to post
Share on other sites

Någon som kan recitera hela sången för Jämtlands fältjägare skriven av Esaias Tegnér 1821?

Kan endast brottstycket som utgör regementets valspråk. :D

"För Sveriges ära, för Sveriges makt.

Över berg över dal, skalla Jämtlands jakt."

Link to post
Share on other sites

En liten (föga patriotisk) text som förekommer i en del variationer:

 

The Final Inspection

The soldier stood and faced his God

Which must always come to pass

He hoped his shoes were shining

Just as brightly as his brass

 

"Step foward now you soldier,

How shall I deal with you?

Have you always turned the other cheek,

And to my church have you been true?"

 

The soldier squared his shoulders and said,

"No Lord, I guess I ain't,

Because those of us who carry guns,

Can't always be saints

 

"I've had to work most Sundays

And at times my talk was tough

And sometimes I've been violent

Because the streets were awfully rough"

 

But I never took a penny,

That was'nt mine to keep

Though I worked a lot of overtime

When the bills just got to steep,

 

And I never passed a cry for help

Although, at times I shook with fear

And sometimes, God forgive

I've wept unmanly tears

 

I know I don't deserve a place

Among the people here

That never wanted me around

Except to calm there fears

 

If you have a place for me here O' Lord

It needn't be so grand

I've never expected, or had so much

But if you don't I'll understand"

 

There was a silence all around the throne

Where the Saints had often trod

As this soldier waited quietly

For the judgment from his God

 

"Step foward now you soldier,

You've borne your

burdens well

Walk peacefully on Heaven's streets,

You've done your time in Hell"

Link to post
Share on other sites

Spisen sönder,kocken gråter, tar sig samman.

 

Steker ägg på glödhett däck.

 

Ropar ut i tropisk dag, vem vill ha vändstekt som jag?

 

/Ove Allansson (Resan till Honduras (Tror jag...))

Link to post
Share on other sites

"Deep within this Marine, the hatred I have for you has no cure,

you ran and let My Country down, that's for sure....

I lived in the jungle where day after day it was death, blood, sweat and tears,

you really didn't care about me in Vietnam, for you had no fears...

By day and night you'd protest, party, laugh and play,

while back in Vietnam, "Tom's been killed" I'd hear them say...

As a Marine I stand proud and tall, from My country, I'd never run,

even though I know Vietnam is not a game, nor is it fun...

I made alot of friends in Vietnam... Tom, Bill, Gunner and Joe,

but to visit them now, to Arlington National Cemetary I must go...

One day I stood in silence, overlooking the graves of all who died,

they had served their country with Honor, Dignity and Pride...

I cried tears one rainy day in Vietnam until I couldn't see,

trying to comfort my dying friend, he said to me, "Bye Al, remember me"...

My close friend had died for his country with Pride and without shame,

while you went to Canada thinking this was all a game...

Never shall I consider forgiving you for running away,

to me, you are a coward and a disgrace to My Country is all I can say...

The hatred embedded within me toward cowards like you,

will never be forgotten within me, no matter what you say or do...

America, is My Country, and it's the freedom that I enjoy and love,

and I will proudly serve My Country again if push comes to shove...

To avoid the Draft, you deserted My Country to do nothing but hide,

while American Patriots fight in Vietnam, and many have died...

You treated me with great disrespect and dishonor when I came back,

you smoked your weed, called me names, and manners you did lack...

War is hell, and we realize that many good men will die,

It broke my heart to see parents of kids break down and cry...

You don't deserve the freedom we fight to preserve, you ran to hide,

so stay in Canada cowards, and permanently there reside...

This Marine shall never forgive you for running, or forget it,

without shame or guilt, on your grave I shall spit."

Link to post
Share on other sites

Archived

This topic is now archived and is closed to further replies.



×
×
  • Create New...