Jump to content
Reservingenjör

Ny bok påbörjad

Recommended Posts

Hej.

Jag har börjat skriva på en bok som handlar om ett fiktivt anfall mot Sverige 1981.

Till skillnad mot tidigare liknande böcker kommer denna att fokusera mer på de enskilda människornas öden och reaktioner än på realistisk utrikespolitik eller korrekt förbands- och materielfakta.

Här är ett smakprov:

 

Jerker Rehnberg vevade ner bilrutan och lyssnade. Var det flyglarm? Nej, signalerna var längre. Beredskapslarm alltså. Efter att P-Mob hade utlysts så hade han läst på signalerna. Jävlar, det här får inte hända! Magen vände sig och han behövde omedelbart en toalett. Han vände bilen och körde hem igen i hög fart, samtidigt som han satte på bilradion där man bekräftade allmän mobilisering. Väl hemma blev det först toaletten och sedan ner i källaren för att hämta tjänstetidsutrustningen, som han alltid hade färdigpackad. På en lapp som han fäst i ryggsäcken hade han tidigare skrivit:

Mat
Vatten
Pistolen
Ring Camilla
Ring Ingela

Han packade ner några äpplen, en limpa, knäckebröd, en chokladkaka och en stor flaska med vatten. Så ringde han Camilla och meddelade att han måste åka iväg direkt. Det blev ett kort samtal, han klarade inte att gå in i någon diskussion nu. De hade tidigare gått igenom hur de skulle göra om det skulle bli mobilisering. Camilla jobbade på Universitetssjukhuset i och skulle troligen behöva vara kvar där. Han ringde barnens mormor Ingela som lovade att hämta barnen på dagis och åka med dem till Karl-Axels gård långt utanför staden. Att stanna i Tokarp var livsfarligt med tanke på hur nära F13M i Malmen låg. Han bytte vant om till uniform. Slutligen låste han upp hurtsen där m/40-pistolen låg, fyllde magasinet med patroner, satte i magasinet och stoppade tillbaka pistolen i hölstret. Han förvånades över hur mekaniskt och effektivt han arbetade. Men diarrén kom snart tillbaka igen.

 

 

Jerker körde familjens Opel Vectra i 160 km/h norrut på E4:n. Han hade velat krama om Camilla och pojkarna innan han åkte, men så blev det inte. Det hade inte ingått när han tidigare mentalt hade förberett sig på mobilisering. Bilradion var på och nyheterna meddelade oavbrutet om olika incidenter och om trafikläget. Han kände igen nyhetsuppläsarens röst, så än så länge kunde han nog lita på vad som sades. ÖB hade uttalat sig tidigare och det var ingen tvekan om hur läget var. En invasion var nära förestående. Jerker var spyfärdig, men kunde hålla tillbaka om han tänkte på sina förestående uppgifter. Han var ställföreträdande kompanichef på ett brigadingenjörkompani. Förstahandsuppgiften var att upprätta förbindelser över Dalälven samt fördröjande fältarbeten längs de öst-västliga vägarna inom FO21. Han hade med sig aktuella kartor, och övergångar och förläggningsplatser hade rekats vid tidigare övningar. Men först av allt måste själva mobiliseringen av kompaniet genomföras.

Redan strax efter Norsholm kom den första kön. Helvete. Skulle han ha tagit tåget i alla fall? Men tåget var inte flexibelt, det kunde inte vända eller välja annan väg. Nej, bilen var bäst. Efter att ha stått still i 10 minuter bestämde han sig för att vända. Det gick att komma över på motsatta körbanan och köra tillbaka mot Norsholm. Han svängde höger av från E4:n och in på Kimstadsvägen. Här var det också mycket trafik, men den stod i alla fall inte stilla. Han fortsatte mot Kimstad men stannade sedan för att konsultera vägatlasen. Skulle han försöka komma tillbaka till E4:n i Norrköping eller köra mer inåt landet? Förestående invasion (Vikbolandet var alltid fiendens favorit vid våra övningar), förbekämpning av F13 i Norrköping, alla som ska norrut, eventuellt bombade broar i Stockholm. Nej, det fick bli väg 215 till Finspång och därefter Rejmyre och väg 55 till Katrineholm, väg 56 rakt norrut till Kungsör och Västerås. Sen fick läget avgöra fortsatt färdväg. När han hade passerat Skärblacka såg han en svart rökpelare stiga upp i väster. Han befarade det värsta. Vad han inte visste var att det var transformatorstationen i Vånga som, trots personalens tappra kamp mot sabotörerna, just hade sprängts och därmed var strömmen försvunnen i hela Östergötland.

 

  • Like 2

Share this post


Link to post
Share on other sites

Lite mer:

 

Hemvärnsmännen satt som vanligt och spelade poker i baracken. Det var en gammal gisten stuga som var inpyrd av fukt, svett och tobak efter många års roll som hemvärnsbarack inom ledningsplatsens område. Det kunde ha varit vilken övningssöndag som helst; soldaterna satt på sina vanliga platser, drack ur samma gamla kaffetermosar och rökte samma cigaretter. Nu var det dock skarpt läge; när P-Mob anbefalldes för några dagar sen grupperade hemvärnsplutonen för att skydda flygvapnets ledningsplats ”Filip” mot sabotage och överfall. Det skulle de göra tills den ordinarie skyddsstyrkan från F7 anlände. Detta var deras huvuduppgift, och de hade övat på den år efter år. Allt var väl förberett; eldområdena var skottfältsröjda, utgångspunkternas avstånd var uppmätta, värnen var iordningställda, framryckningsvägar rekade och inövade och soldaterna visste precis vilka roller de hade.  Trots allvaret verkade männen bete sig precis som vid sina övningar. Kanske berodde det på att de visste precis vad de hade för uppgift, var de hade sina värn, hur och var vapnen skulle användas. Kanske dolde de sin nervositet genom ett lugnt yttre.

Fanjunkare Ahlgren satt som vanligt i sitt eget hörn i baracken och rökte sin evinnerliga cigarett med munstycke. Han ville inte vara med i pokerspelet, och faktum är att ingen annan ville ha med honom heller. Gunnar Ahlgren var 57 år och drev en egen revisionsfirma i Skara. Han var en typisk ensamvarg, utan vänner och umgänge, men underligt nog gift. Hur han blivit fanjunkare var det ingen som visste. Han hade tidigare varit plutonchef, men eftersom han alltid hade varit direkt elak mot de nytillkomna soldaterna hade han fråntagits befälet för att inte avskräcka fler från att ansluta till hemvärnet på orten. Nu tjänstgjorde han som hemvärnssoldat liksom de övriga i gruppen. Förutom att han i princip alltid var ilsken hade han ständigt dålig andedräkt och en av nikotin gulaktig hudfärg. Det var helt enkelt ingen som tyckte om honom. Trots detta hade gruppen på något sätt lärt sig att tåla honom, kanske tack vare hans imponerande militära kunskaper och färdigheter vilka skulle kunna komma gruppen till godo, eller kanske tack vare den starka gruppkänslan som fanns bland hemvärnsmännen.
”Men när fan kommer dom där flygsoldaterna från F7!?” fräste Ahlgren utan att förvänta sig något svar. Gruppchefen Lars Nilsson tittade istället på klockan och konstaterade att det snart var dags att lösa av posterna. Hans grupp ansvarade för den nordöstra infartsposten samt två poster norr om anläggningen.
”Jaha, dags för avlösning!” påminde han. De tre soldaterna i tur drog på sig utrustning och vapen; gevär m/96 respektive kpist. Ahlgren hade givetvis valt att behålla det gamla geväret när plutonen för något år sedan blev tilldelade ett antal kpistar.
”Dom märkte ju i Kongo att kpistens skott för faan inte går igenom en skinnjacka!” visste Ahlgren. Ingen iddes säga emot. Ingen reflekterade heller över varför man över huvud taget skulle bära en varm skinnjacka i Kongo.
Som regel var infartsposten dubbelpost, men Ahlgren envisades med att stå post ensam, och det var ingen som insisterade på att göra honom sällskap. I postvärnet låg alltid två handgranater i ett särskilt fack. Ahlgren hade dock alltid en ”egen” låda med 12 handgranater med sig när han gick på post. Det var typiskt för honom, och ingen orkade längre bry sig om det. I inpostens värn stod också en kulspruta m/36 permanent. Ahlgren och de övriga två soldaterna utgick till sina postställen.
”Fan vad skönt!” hördes när dörren till baracken så småningom öppnades igen och de avlösta posterna kom in efter sina pass. Det var kallt och dimmigt ute och svårt att hålla sig varm, stillastående på poststället.
”Läget?” frågade gruppchefen.
”Lugnt. Men man ser ingenting för dimman.”

  • Like 2

Share this post


Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.




×
×
  • Create New...