Jump to content

FM Malibloggen: Intryck från premiärpatrullen


Recommended Posts

adampatrull-1.jpg

Premiärpatrull för Adam. Foto: Kollegan Pontus.

Så gott som dagligen gör Mali 10 olika typer av patruller i området kring Timbuktu. Men hur är det att för första gången lämna Camp Nobel? Här är sjukvårdaren Adams egna ord.

”Igår rullade vi ut på vår första patrull, en vecka efter att vi landat in i Timbuktu. När vi rullar genom vakten visade den skuggade termometern 37 grader. Då var klockan 07.16.
Målet med patrullen var att besöka ett färjeläge, öva terrängkörning samt köra ett varv genom staden Timbuktu. Överallt är det SÅ. MYCKET. SKRÄP. Det ligger plastpåsar, burkar, flaskor och bajs överallt, särskilt i staden och längs vägarna.
Getter finns det gott om och utanför staden går det mycket kossor. Samtliga djur är mycket magra, revbenen spänner ut huden en centimeter eller två, kossorna ser ut som en ballong som trätts över ett skelett och tömts på luft. Vi får ofta stanna för getter eller kossor som strövar fritt omkring mellan hyddorna och plockar åt sig vad de hittar i skräphögarna och det begränsade gräset som finns. Åsnor går tungt lastade längs vägarna, på ryggen bär de människor, orimliga mängder halm, eller stora säckar kol och andra varor. Det är sorgligt att se med svenska ögon, men det är så här fattigt många människor i världen lever. Det är tydligt hur snabbt saker som extremism kan spridas här när det erbjuds ens små mängder pengar.

adampatrull-3.jpg

Glada killar framför kameran.

Glatt mottagande
På Nigers norra strand besöker vi ett färjeläge där vi stannar och pratar med lokalbefolkningen. Så fort vi kör in i byn springer det fram massvis med barn som vill leka och göra high-fives. Barnen, endast killar i 10-12 årsåldern, är obehagligt nära de meterhöga hjulen på vår elva ton tunga terrängbil, kallad Galt när vi vänder och de surrar omkring oss likt myggor när vi gjort avsittning.

Medan jag går emellan soldaterna och pekar ut utgångspunkter för målangivning, stimmar barnen omkring runt oss och snackar oavbrutet på franska, trots att vi knappt kan svara. Det gäller att ha koll på sina grejor och ha stängt fickorna, men för det mesta ber de bara om vårt flaskvatten eftersom det är rent och ibland kallt. Det ger oss perspektiv på vilken prioriteringsnivå som de lever deras liv på.

Keramik från floden
Runt färjeläget, som visade sig ligga på stranden en bit bort under sommarhalvåret, jobbade grupper av byns befolkning ihärdigt med olika stadier av tillverkning av mursten och tegel. Med fyrhjulsdriften inkopplad och låg fart slingrar vi oss mellan barn, vuxna, tegelhögar och lerbad. Från Nigerflodens banker samlas lera som läggs i stora högar. Därefter trampas högen ned i mitten och de häller på vatten för att skapa ett lerbad. Ur badet tar de den mjuka, blöta leran, kavlar ut den och stansar ut block som läggs på tork i solen. När blocken torkat ur bygger de stora vedhögar – var alla träd kommer ifrån vet jag inte – och tänder på. När elden brunnit ned plockar de ur de nu röda tegelstenarna och lägger dem på lager för att sälja vidare eller använda själva.

Efter besöket av färjeläget körde vi norrut mot Timbuktu, genom den obanade semi-öknen. Sanden här är inte som hemma, den består av mycket finare korn och ger sämre bärighet. Min förare beskrev det som att köra runt i mjöl. Så länge man kör snabbt håller man sig uppe på sanden, ungefär som att plana med en motorbåt, men släpper man gasen saktar man ned snabbt och sjunker ned.

Körningen en utmaning
Våra fordon väger uppemot elva ton, så de är svåra att hålla uppe. Backar är också ett problem, och då menar jag inte stora sanddynor utan små kullar någon meter höga och fyra-fem meter långa. Det är redan så tungt att köra i sanden att dessa små kullar nästan får stopp på Galten, den orkar inte driva sig uppåt så den saktar ned och sjunker.

Det bästa är alltså att sikta i en kompassriktning och i ganska hög fart slingra sig runt mellan sandhögarna och försöka undvika taggbuskarna och taggträden, som växer överallt. Men det slutar inte där, för det är svårt att svänga också. När man vrider framhjulen blir de som en plog som trycker upp vallar framför sig och då orkar inte motorn driva på, så man saktas ned och kör fast. Som ni märker är detta med att köra fast ett återkommande tema i denna taggiga öken. Ibland ger buskarna lite bättre bärighet eftersom de har rötter som binder ihop marken, men istället finns risken att man sticker hål på däcken.

Drick vatten. Mycket vatten.
Baserat på mängden tomflaskor i bilen efter patrullen fick jag i mig tre liter vatten mellan klockan sju på morgonen och ett på dagen, men insåg att jag trots det inte var det minsta kissnödig. Senare på kvällen, när grejorna hade torkat var ärmarna på min stridsskjorta som chips, alldeles spröda och sköra. Kamouflagemönstret på mina byxor korsades av breda vita streck från saltavlagringar.
Oavsett vem man är och vad man jobbar med här nere är värmen en konstant fiende. ”

Läsa hela inlägget här >>

Link to comment
Share on other sites

Archived

This topic is now archived and is closed to further replies.



×
×
  • Create New...