Jump to content

Försvarsmakten:Cirkeln är sluten


Recommended Posts

En kylig januarimorgon 1970 klev en 17-årig ung kvinna från Tornedalen innanför grindarna till ett helt nytt liv. 48 år och åtta månader senare gör Marianne Olsson idag sin allra sista arbetsdag. En epok går därmed i graven, en epok hon på förhand aldrig hade kunnat föreställa sig.

Aldrig förr hade hon varit utanför Tornedalen. Ryktet om en vikarietjänst i Boden och för Försvarsmakten hade dock nått henne. Därmed tog den blott 17-åriga Marianne Olsson sina tillhörigheter och begav sig till militärstaden för att pröva vingarna utanför det hon hitintills i livet alltid kallat hem. Arbetet bestod av servering på dåvarande Artilleriregementet, A 8.
– Jag sa till mina kollegor att jag minsann inte skulle bli kvar länge, jag ville bara hem. Såhär i efterhand blev det ju inte riktigt så, berättar Marianne Olsson med ett stort leende på läpparna. 

Tiden gick och Marianne fortsatte på den till en början tänkta vikarietjänsten. Samhörigheten på jobbet var den största anledningen till varför hon valde att stanna kvar i Boden. Nya vänner och en naturlig plats både på och utanför arbetet gjorde att denna då unga kvinna kände sig alltmer hemma i denna nya värld.

Vän att prata ut med

Arbetet i sig bestod framför allt av servering med att bland annat att sälja fika, göra mackor och efter ett tag även stå i kassan och ta betalt. Under dessa år har Marianne förståeligt nog haft olika arbetsgivare. Tjänsten har bland annat legat på Norrbottens regemente, I 19 och Försvarsmaktens logistik innan det blev privatiserat. I dagsläget är Marianne anställd för det privatägda företaget Fazer, men arbetar åt Försvarsmakten där hon en vanlig arbetsdag finns på Artilleriregementet på förmiddagen och Norrbottens regemente på eftermiddagen.

Majoriteten av personalen i Bodens garnison har en relation till Marianne. Oavsett om det gäller fika i mässen, servering vid större event eller en vän att prata ut med. Med ett stort leende på läpparna och en alltid lika positiv syn på livet har Marianne möt tusentals försvarsmaktsanställda genom de år hon har arbetat för myndigheten. Hon har sett och följt otaliga personers livsöden och karriärsutveckling, från inryck till i vissa fall hela vägen till general. Gemensamt för alla de individer som under årets gång har stött på Marianne är att de alla vittnar om en fantastisk kvinna som på ett eller annat sätt har förgyllt deras dagar.

På frågan om vad det är som har gjort att Marianne har stannat kvar på samma jobb under hela hennes yrkesverksamma karriär, återkommer hon hela tiden till ett och samma svar.
– Kollegorna. Mina kollegor är min andra familj, det går i princip inte att förklara. De betyder alla så ofantligt mycket, det kommer verkligen att kännas konstigt att inte träffa dem varje dag.

Speciellt minne

Under så pass många år finns det såklart en hel del såväl roliga som mindre roliga minnen. Men för att spinna vidare i den anda Marianne själv utstrålar med sin positiva attityd väljer hon att lyfta fram ett specifikt ögonblick. Ett minne som utspelade sig relativt i närtid. 2014 tilldelades nämligen Marianne Olsson Chefen A 9:s förtjänstmedalj i silver. För sitt gedigna arbete genom åren, med glimten i ögat. En medarbetare Artilleriregementet inte hade kunnat vara utan fick hon från hennes eget håll överaskande kliva upp på scenen i samband med en personalinformation.
– Förut har jag alltid serverat fika under den typen av samlingar, denna gång var jag inbjuden som gäst. Trots det hade jag ingen aning om vad som skulle ske, jag blev helt förstörd och började grina, berättar Marianne.
– Det är det största genom hela min karriär, det känns som ett bevis på att jag trots allt har gjort någon form av avtryck. Jag sa till min man att den dagen jag lämnar detta jordelivet vill jag begravas med medaljen.

Att det kommer vara en märklig känsla för Marianne att under fredagen gå igenom grindarna och därmed lämna det hon kan utan och innan, det är ofrånkomligt.  Marianne blir ofta tårögd när hon tänker på att det nu faktiskt är hennes allra sista arbetsdag. I samband med pensionen vill hon självklart passa på att skicka med en hälsning till alla sina medarbetare hon har haft.
– Stort lycka till och tusen tack, ni har alla gjort stora avtryck i mitt hjärta. Jag glömmer er aldrig. Allt har sin tid, det är verkligen en separationsångest. Men nu, ja nu är det patron ur, avslutar Marianne med glansiga ögon och gråten i halsen.

Läs hela inlägget här >>

Link to comment
Share on other sites

Archived

This topic is now archived and is closed to further replies.



×
×
  • Create New...