Jump to content

Recommended Posts

En liten undran, hur har slutsatserna dragits och hur har dessa "heta" missioner bidragit till FMs taktikutveckling vad gäller fredsuppdrag liksom ledarskapsträning, finns dessa slutsatser på pränt? Framförallt effekten kring att ringa på förstärkning av hkp och CAS, (kanske vanlig art också) är ju något som borde tagit snurr, men nu har ju snarare den förmågan succesivt skurits ner?!? Det man hört om framförallt är ju hur debriefing metoderna utvecklats.

Det har faktiskt blivit bättre tycker jag ang CAS. Alla stridande kompanierna på NBG 08 hade en TACP grupp som har som huvuduppgift att leda CAS. Dessa kommer troligtvis även finnas i NBG 11 då detta

var en framgångsfaktor i de övningarna som genomfördes med NBG 08.

 

Vad det gäller debriefing och stress så har det precis kommit en ny handbok om detta. Handbok Försvarspsykiatri Insats och stress (M7752-800011 H FM Psyk). Boken riktar sig främst till chefer och sjukvårds/personaltjänst befattningar men jag kan rekommendera de till alla som är på väg eller har varit i oroshärdar.

Intressant också att du nämner just CAS och debrifing kopplat mot utlandsstyrkan. Hört en del av de som är blivande plutonchefer i IA 09 och NBG 11 att CAS och att kunna genomföra avlastningssamtal läggs det stor vikt vid i deras utbildning till plutonchefer i stridande befattningar.

 

Verkligen på tiden med en handbok... Kan inte säga att dom bitarna sköttes bra efter BA02...

Link to post
Share on other sites
  • Replies 252
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Top Posters In This Topic

Popular Posts

Kænns lite dumt å komma så hær långt efter mitt førra inlægg å skriva detta, men here goes... Vill bara ge dej cred The Swede som beskrivit denna hændelse, jag minns att jag læst en tidigare beskriv

En liten undran, hur har slutsatserna dragits och hur har dessa "heta" missioner bidragit till FMs taktikutveckling vad gäller fredsuppdrag liksom ledarskapsträning, finns dessa slutsatser på pränt? Framförallt effekten kring att ringa på förstärkning av hkp och CAS, (kanske vanlig art också) är ju något som borde tagit snurr, men nu har ju snarare den förmågan succesivt skurits ner?!? Det man hört om framförallt är ju hur debriefing metoderna utvecklats.

Det har faktiskt blivit bättre tycker jag ang CAS. Alla stridande kompanierna på NBG 08 hade en TACP grupp som har som huvuduppgift att leda CAS. Dessa kommer troligtvis även finnas i NBG 11 då detta

var en framgångsfaktor i de övningarna som genomfördes med NBG 08.

 

Vad det gäller debriefing och stress så har det precis kommit en ny handbok om detta. Handbok Försvarspsykiatri Insats och stress (M7752-800011 H FM Psyk). Boken riktar sig främst till chefer och sjukvårds/personaltjänst befattningar men jag kan rekommendera de till alla som är på väg eller har varit i oroshärdar.

Intressant också att du nämner just CAS och debrifing kopplat mot utlandsstyrkan. Hört en del av de som är blivande plutonchefer i IA 09 och NBG 11 att CAS och att kunna genomföra avlastningssamtal läggs det stor vikt vid i deras utbildning till plutonchefer i stridande befattningar.

 

Verkligen på tiden med en handbok... Kan inte säga att dom bitarna sköttes bra efter BA02...

 

Hur menar du då? Skulle vara intressant att veta vad det är du tycker skötts dåligt, mer intressant än bara generell kritik som visserligen säkert kan vara aldrig så rättfärdigad.

 

/b

Link to post
Share on other sites
  • 2 years later...

En av orättvisorna i hur historien kom att berättas är hur pass obemärkt JK01 passerade och senare kom att överskuggas av oss i BA01.

All heder till JK och jag hade en av soldaterna som syntes i filmen i min grupp och det var en stor fördel i början innan man fick sina egna sjöben.

 

/b

Link to post
Share on other sites

Jag har endast gjort två missioner en i ofred och en i fred, det som känns märkligt är att de som jag tjänstgjorde med i ofred har minimal kontakt medan de som tjänstgjorde med i fred träffas med jämna mellanrum, vilket märks extra mycket på träffarna i Halmstad. När jag tagit upp det med andra i min pluton från BA06 så upplever de samma sak när det gäller kamraterna från de tidiga missionerna. Jag tycker att det är olustigt och skrämmande vad säger andra här på forumet? Är det så tragiskt att en del inte vill möta sitt förflutna för att de inte orkar med att återuppleva händelserna igen?

 

En ytterliggare reflektion så här i slutet på mitt allt för långa inlägg är att jag ibland har svårt att minnas de allvarliga händelserna men kommer ihåg detaljer kring de vardagliga och mindre allvarliga som de jag beskriver ovan.

 

Jag tror det ær som du sæger, de orkar inte återuppleva det som de varit med om. De kænner kanske att de inte har återhæmtat sig tillræckligt trots den tid som har gått så då klarar de inte att snacka om det igen. Kanske blir lite intensivt på de dær återtræffarna också, alla som ska træffas å snacka om allt. Jag kænner igen mej i det att ha svårt att minnas de allvarliga hændelserna. Jag var så djupt under isen att jag næstan valde att ta livet av mej men nu ær de minnerna mest som i en dimma. Dæremot minns jag det vardagliga, typ hussøk, fotpatruller och søkoperationer minns jag bra. Tillochmed enskilda vaktpass på troophouset minns jag! En sak jag aldrig glømmer ær att jag fick æran att hala svenska flaggan och kompaniflaggan till halv stång på troophouset nær vi haft dødsfall på bataljonen. Blev lite førvånad nær det blippade i fæltapan och kompstaben sa att jag skulle hala flaggorna, vi brukade næstan uteslutande anvænda radion annars ju. Men, men. Det ær væl så enkelt att man førtrænger det svåra och jobbiga.

 

Livslång cred, heder och æra till er alla!

Link to post
Share on other sites

Kænns lite dumt å komma så hær långt efter mitt førra inlægg å skriva detta, men here goes...

Vill bara ge dej cred The Swede som beskrivit denna hændelse, jag minns att jag læst en tidigare beskrivelse om den før jag vet inte hur længe sedan. Då førstod jag inte riktigt hela hændelseførloppet men nu ser jag det på ett annat sætt. Kanske læste jag inte tillræckligt noga då eller kanske orkade du inte ta med alla de detaljer som du gjort denna gång. Hur som helst så ønskar jag att jag en dag kan bli en så pass stark mænniska som du ær. Jag hoppas du førstår hur værdefull och bæst du ær!

 

Respekt

  • Like 1
Link to post
Share on other sites
Jag tror det ær som du sæger, de orkar inte återuppleva det som de varit med om. De kænner kanske att de inte har återhæmtat sig tillræckligt trots den tid som har gått så då klarar de inte att snacka om det igen.

Mina tankar är ju att också att det är lång tid sedan, många kanske har lagt det bakom sig helt. Inte pga av något negativt, utan det har kommit annat i livet.

Jag var ute första gången 1995, jag har varit aktiv inom FM varje år sedan dess, flera missioner, andra jobb inom FM etc. jag har stött på forna kollegor som efter 1995 inte har haft med FM att göra alls, de jobbar civilit, har gift sig och skaffat barn, de har vaga [positiva] minnen men ingen direkt önskan att råkas eller snacka gamla minnen, vi som upprätthåller minnen och gärna träffas är ju faktiskt inte alla som varit ute, en del har helt enkelt slutat med militär verksamhet.

 

Mitt svammel skall då läsas att en del har lämnat det bakom sig och inte nödvändigtvis pga av dåliga upplevelser eller något som är negativt, de har helt enkelt gått vidare/bytt spår.

Link to post
Share on other sites
  • 4 weeks later...

ja efter att vi fått debreefa om vad för mattreal som behövdes eller som var i behov av att uppgraderas för nya eller vidare missioner så avskaffades M45b (tror jag) vi fick nya hjälmar efter denna incident som doc var för apc creew med utrymme för headset var på kanadensarna kallade oss för dark helmet då dessa var groteskt stora. så fick vi nya skyddsvästar med keramikplattor men dessa vägde ganska mycket och gick bara att använda när man åkte i våran VW golf mellan rainbow och ptt. Samt lite annat vad gällande personlig säkerhet mm

Vill tacka Blackadder för dessa värmande ord då man på något vis raderat hela JK01 missionen med dess katastrofala på verkan av UNs insatts i området tills BA kom in på banan.gj

Link to post
Share on other sites

Spännande läsning att folk faktiskt hamnat i direkt farliga situationer även jag men är inte soldat utan jobbat med personskydd bla i Afghanistan privat. Det är dock en helt annan historia men tänkte återkomma till fosfor granaten. Vi fick också ut dessa i Kabul men fick inte använda dem i stan (där vi jobbade) tur var hände inget speciellt på just det jobbet men stor ide att lämna ut dem.Vapen fick vi använda vid behov men inte rökgranaten hursom helst hade jag använt min ändå om det hade krävts.

Link to post
Share on other sites
  • 10 months later...

Med risk för att bli stämplad som mytoman kommer här nedan en sann (men säkert i minnet rejält friserad och tillrättalagd) berättelse som inträffade en av de första dagarna i januari 1994. Tro´t den som vill. Ni som tjänstgjort på BA01 vet möjligen vad det rör sig om (nej, det är inte händelsen med Haeggs sprängda SISU som också den inträffade i samma område). För er som inte inte tror är det i alla fall en bra historia:

 

Vårt uppdrag var att med två Vakt/Eskort-SISU och en sjukvårds-SISU eskortera en civil tjänsteman från UNHCR. Tjänstemannen hade för avsikt att inspektera de humanitära förhållandena på den bosniska sidan fronten i området kring Doboj. Samtidigt skulle vi från bataljonens sida samverka och öva flygunderstöd tillsammans med NATO. Vi hade därför under delar av operationen sällskap av en dansk M113 FTACP och senare en amerikansk A10 "Warthog". Den kändes som en betryggande kompanjon - men tryggheten visade sig snart vara bedräglig...

 

Vår vagnsbesättning blev ett hopplock. Stommen bestod av fjärde Vakt/Eskortgrupp. Dock med mig (och SISU) från andra grupp som vikarierande HMG-skytt samt en löjtnant som vagnchef. I den andra SISU:n från Vakt/Eskort befann sig sjunde grupp med ytterligare en löjtnant som vagnchef.

 

Vi gav oss tidigt på morgonen av mot Doboj. Doboj var under BA01:s tid ett område känt för att alltid erbjuda ett hett mottagande från den serbiska sidan. FN-fordon erbjöd knappast någon trygg transport i detta område då de, serbernas vana trogen, ofta utnyttjades som rälsmål. Efter ett stopp på vägen där en bosnisk liaison officer plockades upp på ett av deras bataljonshögkvarter fortsatte vi. Vårt första stopp var ett fältsjukhus inrymt i en mindre byggnad i omedelbar anslutning till den långsträckta och öppna dal genom vilken fronten gick i början av 1994.

 

En 40mm kanon skulle enligt underrättelseuppgifter finnas precis där vi kom ut ur skogen och färdades en sträcka fullt öppet längs asfaltvägen i dalen. Vägen vågade bara FN åka på och knappt det. 40mm-kanonens besättning var känd för att öppna eld mot allt som rörde sig. FN-fordon var INTE undantagna.

 

Jag riktade kulsprutan mot den tänkta punkt där den väl kamouflerade 40mm-kanonen förmodades stå. Vår A10-eskort avskräckte av allt att döma kanonservisen eller så var det så enkelt att de inte hade lust att skjuta just idag. Vårt självförtroende och tilliten till A10-eskorten stärktes hur som helst.

 

Vi inspekterade under avspända former ett fältsjukhus, vars största problem var avsaknad av mediciner och for vidare för ett besök vid en gigantisk radiomast på toppen av ett berg. Vad vi egentligen gjorde där har jag ingen aning om eftersom jag som vanligt fick tillbringa pausen med att söka av terrängen med min 12,7:a. Vi gav oss i alla fall tids nog av från masten för att slutligen inspektera flyktingsituationen i en avskild bosnisk enklav innan vi åkte hem till "Victor Lima".

 

Då jag inte var betrodd med karta frågade jag ett tiotal gånger min vagnchef åt vilket håll frontlinjen låg. Han svarade inte. Förmodligen för att han inte visste. Trots att han var en synnerligen kompetent människa på andra områden var han inte direkt världsmästare i orientering.

 

Hans kartläsande så långt under missionen hade bland annat orsakat att fyra svenska SISU hamnat på en dansk gågata mitt i krogstängningen en lördagkväll under utbildningen i Oksböl. Vid två tillfällen samma resa i Bosnien kartläste han dessutom en sjutton fordons konvoj fel. Först gick färden förbi gapande kroatiska soldater i Vitez rätt in över fronten, vände och åkte återigen förbi de fortfarande gapande kroaterna. En timme senare dirigerade han återigen konvojen in på en kostig som slutade i en stridsvagnsbataljons kamouflerade camp för att vända där.

 

Gissa om jag var svettig...

 

Nåja, tillbaka till ämnet. För att kontrollera flyktingsituationen i den svårtillgängliga utbuktningen av bosniskkontrollerat område körde vi ner i en dal som slutade i något som liknar en gryta. Platsen var egentligen idealisk för bakhåll då den var fullständigt innesluten av berg. Stärkta av vår mäktiga A10-eskort tyckte vi dock att detta var av mindre relevans. Vi trixade oss över en bro ett par decimeter bredare än SISU:n och körde resolut in framför en moské.

 

Tyvärr hade serberna inte uppfattat A10:ans mäktiga vrål eller så visste de bättre än vi hur svårt NATO:s flygunderstöd hade att få eldtillstånd av FN:s syltryggade byråkrati.

 

Granater började nämligen slå ned runt omkring oss. Inte en eller ett par utan tiotals. Jag såg till min lättnad att det åtminstone rörde sig om markbriserande grk-granater som trots allt är rena nöjet att få i huvudet jämfört med riktigt artilleri eller stridsvagnsgranater. Jag satt ju relativt tryggt från dylika kinapuffar i min SISU.

 

Men - åtta Nordbat-soldater, UNHCR-mannen och den bosniske officeren har redan hunnit urlasta och gå iväg en bit! De trycker sig som en hög diande griskultingar tätt upp mot en vit husvägg. En 8 cm grk-granat slår ned kanske tio meter framför dem. En person mitt i människohögen faller ihop med ett rejält splitter genom ena lungan. Naturligtvis inte någon svensk. (Vi kallas ju inte "Lucky Batallion" för inte). Naturligtvis träffas den bosniske officeren. (Den danske kapten som befann sig i "kultinghögen" berättade senare att det träffande splittret slog in i bosnierns överkropp ett par decimeter från nämnde kaptens hals).

 

Själv har jag nu fullt upp med att leta mål. När jag vänder mig om ser jag två dårar till plutonskamrater stå i den bakersta skytteluckan. Och vad gör de? Jo VÅGEN! På order av vagnchefen masar de sig motvilligt ned i vagnens inre och stänger luckan. Som HMG-skytt går man dock aldrig ned. Det är en hederssak. Skall man av någon anledning ned från luckan skall det vara tillfälligt för att hämta mer ammunition - eller permanent på grund av mindre hål i huvudet!

 

Nu gäller det bara att evakuera! Fort! De två andra SISU:rna backar upp. UNHCR-mannen tar likt Zeb Macahan hukande skydd bakom ett spjälstaket. Kanske visste han mer än jag, men i mina ögon såg det rangliga staketet i alla fall inte ut att vara gjort av ogenomträngligt aramidpansar.

 

Som tur är för honom släpas han resolut därifrån av en i media tämligen uppmärksammad sergeant, kastas in i en sjukvårds-SISU, rycker åt sig första lösa föremål och kräks därefter i en svensk sjukvårdslöjtnants vackert ljusblå hjälm 90. Löjtnanten bestämde sig snabbt för att hellre ta risken att dödas av splitter i huvudet än att ta på sig den hjälmen igen. Jag förstår honom.

 

Den danske kaptenen som nyss undgått granatträffen kastar sig i en rörelse genom hela den andra Vakt/Eskort-SISU:n, via den trånga passagen bredvid motorrummet ända fram till vagnchefens plats. Vagnchefen i denna vagn berättar sedan att det enda han såg var en blodig hand dyka upp framför hans ögon och göra framåttecken. Handen ackompanjerades av, på klingande danska: -"KÖÖR, FÖR HELVETE!!!"

 

Samtidigt har vi fler problem. Vi ligger under massiv finkalibrig beskjutning och det låter som om någon kastar nävar med grus mot SISU:n (Vid hemkomsten räknar vi till ett sextiotal träffar på vår SISU, men då vi ändå har svårt att se vad som är splitter och vad som är finkalibrigt tröttnar vi på bokföringen).

 

HMG-skytten på den andra Vakt/Eskort-SISU:n sade till mig efteråt att det såg ut som det regnade stenar från vår SISU:n när kulorna träffade. Ju mer jag vred tornet desto mer sköt de. Men jag märkte naturligtvis ingenting. Kanske var det tur. Det hade genast blivit betydligt hårigare att leva upp till "HMG-skytts-hedern" då. Jag har hur som helst fullt upp med att leta mål med HMG:n. Då jag inte hade en aning om var elden kom ifrån vågade jag ändå inte skjuta. För hur pinsamt skulle det inte se ut att börja skjuta åt fel håll.

 

För den som tror på myten att man kan avslöja fienden på mynningsflammor kan jag berätta att det säkert går bra under två förutsättningar; ETT det är mörkt ute, TVÅ fienden använder lös ammunition, som faktiskt GER en synlig mynningsflamma.

 

Nåväl, trots att vi inte vet var fienden är gör vi vårt bästa för att täcka evakueringen. Vi står säkert vända åt fel håll, men ändå! Vi står i alla fall! Och det bredvid den andra Vakt/EskortSISU:n som befinner sig några meter bort. En granat slår ned mitt emellan våra fordon och skvätter grus in i den optimistjolleliknande pansarsköld som monterats till mitt skydd.

 

Men A10:an då, säger du? Jodå, den vill nog hjälpa till. Tyvärr får den inget eldtillstånd utan personlig sanktion från FN:s generalsekreterare Boutros Boutros Ghali. Och han befinner sig som bekant i New York och kan för allt jag vet sitta på skithuset när han behövs som bäst. (Beslutet delegerades sedan ned till det speciella sändebudet Yasushi Akashi. Han satt i alla fall på den här sidan Atlanten, men någon praktisk förbättring innebar inte det heller. Trodde de man kan ringa deras direktnummer från fronten och fråga, eller?).

 

A10:an gör så gott den kan och försöker skrämma serberna medelst skenanfall. Tyvärr gör vår käre amerikanske flygpojke skenanfallen åt alla olika håll, så någon vägledning av honom om var fienden egentligen befinner sig får vi inte.

 

Vår vagnchef skriker samtidigt för full hals ut en mängd order i sin strupmikrofon. För den som inte vet hur en strupmikrofon uppför sig kan jag upplysa att det inte hjälper att skrika i en strupmikrofon som sitter snett. Om det överhuvudtaget gör någon skillnad att skrika så inte blir det till det bättre. Jag tittar ner till den ordinarie vagnchefen som befinner sig i vagnens inre och frågar vad vår vagnchef säger. Ordinarie vagnchef ler och ruskar på huvudet:

-"Jag har inte en aning".

-"Sa han inte något om verkanseld"

"Jo, jag tror det".

-"Ja säg till honom att rätta till micken och tala om åt vilket HÅLL jag skall skjuta då!".

 

Precis när jag skall sticka upp huvudet igen smäller det till i vagnen utav själva attan. En grk-granat har just gett oss en påsittande träff i högra framvagnen. Två däck och backspeglarna har gått åt skogen och vår kära SISU går helt plötsligt inte lika fort längre.

 

fba43111.jpg.orig.jpg

 

Vagnchefen bestämmer sig för att lägga rök. Av hänsyn till närboende civila beslutar han sig dock för att inte använda vagnens rökkastare. Däremot ser jag vagnchefsluckan glutta upp ett par decimeter och ett föremål slappt ramla ur, studsa och rulla över kanten. Jag undrar för en bråkdels sekund vad han håller på med innan jag ser den välbekanta rök- och eldplymen från en rökhgr 56. Blixtsnabbt kastar jag mig ned och skriker åt personalen i vagnen att kolla om jag har brinnande fosfor någonstans. På ett par sekunder lyckas jag konstatera att jag inte har det och går tillbaka upp. Det ryker olycksbådande från brun, glaserande fosfor över hela 12,7-an och från fläckar i "optimistjollen".

 

Jag blir milt sagt skitarg på vagnchefen för att han nästan förvandlat mig till en välkryddad broiler, men har inte tid att gapa om småsaker. Vi måste härifrån. Vi backar snabbt genom den ogenomträngliga röken. Tyvärr upptäcker vi allt för sent att en sjukvårds-SISU samtidigt är på väg framåt. Likt Dinky-toys smäller vi ihop och nummerplåten på sjukvårds-SISU:n är ett minne blott. Pansarfordon har dock inga deformationszoner. Folk i båda fordonen ramlar runt som i en torktumlare, men stämningen är på något oförklarligt sätt fortfarande hög. Fortfarande tar ingen situationen på allvar!

 

Med våra trasiga däck kommer vi sist över den smala och rangliga bron och ser de andra långt borta längs en raksträcka. Jag funderar på att slänga den rök-56:a jag har hängande i min väst, mest för kul men låter bli. När vår förare trampar på gasen är vår tidigare sexhjuliga, numera fyrhjuliga SISU inte särskilt vass, men den börjar trots allt få fart.

 

Ett femtiotal meter till höger om oss far ett halvfärdigt hus plötsligt i luften. Hela SISU:ns besättning tycker barnsligt nog detta är vansinnigt komiskt och stämmer upp ett riktigt cowbyliknande tjut. Vad vi inte vet just då, men senare får reda på från danska OP:t "Mette2" är att granaten avlossats mot vår SISU från en 40mm Bofors-kanon som precis missat bakänden på vårt fordon.

 

"Mette 2" har under hela händelsen maktlösa observerat: ett grk-batteri, en 40mm Bofors-kanon och en mindre bataljon skyttesluskar tömma allt vad de har mot oss.

 

När vi makligt tar oss ut ur skottfältet vänder jag mig om en sista gång för att försöka observera något och ser ett ensamt rikoschetterande spårljus försvinna rakt upp i skyn. Än idag har jag inte den blekaste aning om var serberna egentligen låg.

 

Den skadade bosniske officeren transporteras direkt till Tuzla sjukhus och överlevde såvitt jag vet.

 

När den andra Vakt/Eskort-SISU:n glider upp bredvid kommer den oundvikliga frågan från HMG-skytten så snart motorvarvet lugnat sig något:

-"Sköt du nåt?"

-"Nää. Jag visste inte ens åt vilket håll. Sköt du?"

-"Nää. Inte jag heller".

 

Vår SISU får uppdraget att med två trasiga däck bege sig till det bosniska bataljonshögkvarteret för att berätta att deras liaison officer blir några månader sen tillbaka. Med sotig SISU och "flaffande däck" rullar vi in och grisnitar framför deras grindar. Gapande bosniska soldater åser när vi i deras ögon halvgalna svenskar, sotiga i ansiktet tar av oss hjälmarna och börjar skrapa fosfor från en sotig, illa åtgången SISU-vagn med våra knivar. Fosforn antänds och brinner med klart sken när vi rispar på den: -"You know, it was a bit tough out there..."

 

Gud, så löjligt macho allting låter när man vuxit upp (nåja) och smält intrycken tio år senare!

 

Av för mig okänd anledning får vi efter detta omedelbart bege oss till 9:e kompaniets camp i Srebrenik för att byta däcken innan vi rullar tillbaka. Synd. Vi som hade velat rulla in på Victor Lima i det totala machotillstånd vår kära vagn befann sig i trots att det förmodligen tagit hela da´n att ta sig hem...

 

Jag stod pa KSP'n bak i ena Sisun...Minns mycket val nar det borjade "regna" metall fran ovan...Hade en mycket radd och arg dansk officer bak i min vagn, som forsokte ge oss order...Men vi papekade snallt att han bara var med som "gast", och inte var vagnchef..Kan inte minnas om vi var i samma Sisu, men kanner val igen den skrikande vagnchefen och hans oformaga till att ge klara order... :) ..Ar val medveten om att denna skrivelse ar skriven for lange sedan, men har inte last den innan...Och minnen/kanslor/dofter/syner kommer upp direkt nar jag laser om det....

Link to post
Share on other sites
  • 5 years later...

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.




×
×
  • Create New...