Jump to content

Recommended Posts

"Gunslinger", "Assassin", "Thunder", "Cobra", "Joker"...

 

Det torde få en att känna sig åtskilligt manligare än "Olle femtiåtta".

Inget illa tal om Olle 58 nu va!! B)

Link to post
Share on other sites
  • Replies 252
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Top Posters In This Topic

Popular Posts

Kænns lite dumt å komma så hær långt efter mitt førra inlægg å skriva detta, men here goes... Vill bara ge dej cred The Swede som beskrivit denna hændelse, jag minns att jag læst en tidigare beskriv

Apropå träff med gamla kamrater: Jag har endast gjort en mission, Ba 01.

Den ende som jag har träffat efter missionen var min kompis Jonas (PBV-skytt, Olovo-skjutningen 11 gr. avfyrade) och det var på hösten -94.

För mig så finns det en enkel förklaring: eftersom vi bara var 8-10 st. stockholmare och resten från Skåne, Blekinge och Göteborg så är det en bit att resa.

Eller så är det bara jag som har varit lat för man vill väl träffa sina reservdanskar och silllastrypare! :D

 

Vad det gäller händelser i Bosnien så måste jag säga att man varit med om en del.

Jag har blivit intervjuad två ggr efter missionen, av Slitz och Värnpliktsnytt.

Syftet med dessa intervjuer var att visa det hårda och påfrestande livet som FN-soldat.

Och visst det hände mycket men jag kände att jag inte hade så mycket att tillföra till diskussionen.

Jag hade inte skjutit någon, jag hade inte blivit sårad och jag har inga mardrömmar om min tid i Bosnien. Så vad skulle jag ha att tillföra??

 

Några namn och incidenter som har fastnat i mitt minne är: Dastansko, Stupni do, Olovo, Vlasko (brinn i helvetet!!), Igman-berget och många mer...

Vad gäller Dastansko: Jag kände hela incidenten som ett misslyckande när vi får tre soldater kidnappade och kroaterna grupperar sina styrkor runt omkring oss. Min PBV var 20 m från en Mad Max målad 20 mm LvAkan.

Stupni Do: Min pluton försökte att förhandla sig in i byn men blev stoppade i checkpointen av en nervös vakt som spelade luftgitarr med Mauserns (motsvarande) säkring.

Den känslan som jag har än i dag är att hade vi vetat vad som pågick i byn när vi var i checkpointen så hade vi slagit oss in.

Jag hade inte tvekat att utföra min plikt som soldat ,för är det några jag hatar så är det krigets banditer. Det finns en särskild betydelse i orden: SLÅ, TA och FÖRSVARA.

Detta j*vla pack hade inte haft en chans mot vår pluton som leddes av den bästa militär som jag nånsin har träffat. Jag är stolt över att kalla Kn Kalle Carlsson min vän.

Någon i min grupp räknade ut att vi hade blivit utsatta för "Fire in close" ungefär 19-25 ggr under 6 mån. Den sista gången skedde 2 dagar innan rotation.

 

 

/ Thomas, 8. Pskkomp. 2. Plut, 2. Grp (Foxtrot Bravo, Bravo Romeo, Romeo Lima)

 

:huh: -> :baskerHV: -> :huh: -> :winner: -> :huh:

Edited by Adam Wilhelm
Link to post
Share on other sites
Då Toyotan knappast bemannades av någon befälsför tas trafiken över av Stf Bataljonchef. Han har dock missat aviatörens callsign och anropar honom till vår munterhet som "Fly-Boy".

 

Frågan från "Thunder Three-Three" och "Thunder Three-One" är:

-"Do you want us to be visible, or shall we stay out of the way? - over"

 

Stf Bataljonchef: -"We want you to be visible! - over"

 

T33: -"Roger on that. We´ll be VERY visible..."

Det här blir tvådelat…

Problemet var den Holländska konvojen som var på väg till Srebrenica. Serberna hade under hela morgonen beskjutit Saraci-Kalesija avsnittet, för att på ett tydligt sätt visa att de inte alls tyckte om att få in ett underhålls/pionjär/tross kompani (många grävmaskiner och lastbilar var det) i den enklaven.

Kan säga att vi som hade både bössa, mössa och mask med oss den dagen var lite lätt fundersamma över vem som över huvud taget övervägde att åka buss där…

 

Efter första leave-försöket, började en T-55 skjuta granater ca 50-100 m framför vår position på Saraciplan, liksom för att säga att det inte är någon idé…

DÅ kommer CAS i form av 2xA-10, som cirklar som två örnar i området. När de har tröttnat/mätt in alla mål, börjar de tala om för stridsvagnsbesättningen att det inte är populärt att skjuta strv där och då, genom skenanfall mot strv ställningarna i området.

Efter ett tag återvänder planen till basen och ersätts av 2xF-16 som lägger sig i ”örn-position”.

Strv har insett att planen inte skulle skjuta verkanseld, förrän de har bekämpat ett vitt mål, så de återupptar sin tidigare verksamhet, dvs panga lite.

Vid det här laget har den holländska konvojen anlänt till världens ände (Saraci) och hela styrkan väntar på framåt. (2xrb56 grupperade + ett antal skyttegrupper, ledning från TL2 vagn i SST, jag skytt)

Då ansluter 2xA-10 (hem och tankat?) och F-16 försvinner i fjärran.

Vi får ”Framåt”, varpå rotechefen går in på vårt nät…

 

Jag hade för mig att frågan var

"Do you want us high and effective, or low and visible?"

"Low and visible"

"Roger that, low and visible"

När konvojen börjar rulla tycker nämnda strv (en eller flera, vet ej) att det inte är kul längre och hoppar ur strv för att visa att det inte ska skjutas mer där och då.

Konvojen gick för övrigt bra.

Link to post
Share on other sites

Problemet var det som inträffade efteråt.

I min vagn (TL2) hade vi lastat en del underhåll till T2. När vi hade släppt eskortstyrkan vid Saraci, kom vi på att vi behövde ta en sväng till genom en stor del av konvojsträckan, för att lämna underhållet till en pluton som inte hade mycket käk kvar.

När vi passerade Mijlanovic hörde/såg vi en smäll i sluttningen till vänster om vagnen.

Jag tittar då i riktning mot Sockertoppen och ser en klotrund mynningsflamma. ”Shit, de skjuter på oss!” ropar jag och föraren trampar gasen i botten och vi dånar genom Kalesija i drygt 90 blås. (Ja vagnen var liiite uppskrämd  ) Föraren var strvutbildad och sa efteråt att enda sättet att vi skulle klara oss var att köra så fort att ”vi låg utanför skalan i siktet”. Bommen i CP Kalesija var för en gångs skull öppen, jag tror att Bosnierna förstog att den skulle försvinna annars, vi fick tom en honnör av soldaten som öppnade(och en något konstig blick).

När vi skulle svänga i på grusvägen Missade föraren nedväxlingen till lågregistret (han var lite stressad) varpå han gör en ”stop-and-go” Det roliga är att de precis har missat oss igen och vi har ca tio sekunder på oss innan nästa granat kommer…

I det häör läget har VC lagt sig ner på durken och jag vågar inte stänga mig lucka, ifall jag kan flyga ut om vi blir träffade. Dessutom rasslade det i vagnen med jämna mellanrum och jag hade ingen lust att sticka upp näven för att lossa spärren…

Som tidigare nämnts har vi en hottad vagn, så när det börjar luta uppför på grusvägen mot T2, tappar vi inte någon fart. På ett ställe svänger vägen kraftigt vänster innan en lång rak uppförsbacke med bra sikt mot Sockertoppen (fasta eldläget), där en original-PBV måste gå ner på lågväxel. Kurvan skär föraren så mycket det bara går (hela vagnen är utanför vägen) för att få så mycket fart som möjligt i backen. Mitt i backen får vi ett nedslag Tre meter snett till vänster ,då föraren får lock för öronen och jag tappade nästan luften. Direkt efter fasta eldläget stannar vi bakom en jordvall och väntar tills den ljusa Bosniska kvällen har blivit en mörk bosnisk kväll…

Då kommer vi på att vi faktiskt har ett par killar i stridsutrymmet, som har suttit i mörkret utan att veta vad som händer runt omkring dem, förutom en del smällar och en hel del rassel mot pansaret…

När det har blivit svart ute smyger vi vidare (utan bildförstärkare, eftersom vi inte har fått några batterier…)

Summa summarum fick vi mellan 10 och 12 granater mot oss.

Det här är bland det absolut djä*ste jag har varit med om, helt i klass med Operation New Year, som jag kanske meddelar senare (det här var jobbigare är jag trodde att skriva, lite skakis just nu...)

Link to post
Share on other sites
Kan säga att vi som hade både bössa, mössa och mask med oss den dagen var lite lätt fundersamma över vem som över huvud taget övervägde att åka buss där…

Vad är man inte villig att offra för lata dagar med lite vin, kvinnor och sång...:ph34r:

Link to post
Share on other sites

Mitt förra inlägg blev visst något osammanhängande och förmodligen något svårförståeligt för de som inte har varit i området. Jag får väl förklara det med post-traumatisk stress eller någon annan psykisk reaktion vid nedtecknandet.

Och allt bara för att Unicorn skulle på leave! :D

Sviterna efter Unicorns berättelse om sin leave-resa har skapat ett dygn med en del skrivande (nej inte min D-uppsats...) och här delger jag er en del av resultatet:

 

Hursomhelst, Operation New Year. (Finns osammanhängande klipp därifrån i den berömda filmen ”TL, mellan krig och fred”)

 

Den 28/12 1993 rullade en styrka från Tuzlaområdet upp genom Sapnafingret för att leverera mat till en isolerad by längst upp i norr på den Bosniska sidan. När vi efter en lång resa genom bergen börjar närma oss Krzac, stannar vi till vid en BiH stab och diskuterar läget. Då får vi order att lasta över allt underhåll från lastbilar till SISU, eftersom det är för farligt att åka softskin resten av vägen till nämnda by. Under omlastningen ramlar det ner ett par GRKgranater, så vi vet att vi inte är osynliga. Något senare rullar vi fram till ett utgångsläge, för att senare kunna köra längs en uppdämd å/älv motsv. där den andra parten har grupperat på andra sidan, i syfte att förhindra att vägen vi färdas på utnyttjas (för övrigt den enda vägen till byn). I utgångsläget grupperas 1x RB56 + 2x GRG + 2-3 PBV.

 

Det snöar, så vi får inget flygunderstöd under dagen.

En PBV ska reka vägen till byn och inte lång tid efter att vagnen ger sig av börjar en akan/tksp att dunka. Vagnen tar sig fram avsedd sträcka och åker sedan tillbaka till utgångsläget och samma visa upprepas vid ungefär samma plats.

 

Hursomhelst får vi order om marschfärdiga och konvojen rullar så fort det går mot Krzac. Vi tar oss fram utan skador eller incidenter och börjar lasta ur underhållet i ett UNHCR lager. Problemet är bara att det har hunnit bli mörkt innan vi är klara och det bestäms att vi övernattar i lagret.

Dag två rullar hela styrkan, förutom ett par militärobservatörer i en jeep och våran repgrupp, som stannar kvar för att laga jeepen (något osäker på detta).

 

För att göra en markering mot parten som gillar att skjuta mot FN ska TL2 kliva ur vagnen vid en vägkorsning, ett fint eldläge, och resa en stor FN-flagga. Tanken är att konvojen ska passera eldläget och vi har ett tillfälligt OP på platsen.

 

Vi rullar först i konvojen, parkerar vagnen (kompaniets strivagn) vid sidan av vägen och TL 2 kliver ur med flaggan i högsta hugg.

 

Samtidigt som sambandssystemet i vagnen dör (det är underkänt i kvadrat med centralenheter som inte klarar fältmässiga förhållanden), så blir vi beskjutna och det är ett rejält rassel mot högersidan på vagnen. Den stackars stabskillen inser att vi inte kan prata med varandra (han hör nog hur vi skriker där fram i vagnen) så han återställer centralenheten och kastar sig därefter ut för att dra in TL 2, som nog inte är medveten om den höga blykoncentrationen i omgivningarna. Så fort han är inne i vagnen skjuter jag min närskyddsrök och vi sticker därifrån så fort vi kan, konvojen har som tur är inte hunnit ikapp oss än, utan följer efter oss i högsta fart mot säkerheten.

 

När vi kommer tillbaka till utgångsläget, grupperas understödet igen, för att kunna skydda repgruppens och UNMO:s resa mot tryggare breddgrader. (Det kan också vara så att vi fick order att åka upp till byn igen för att eskortera UNMO därifrån ,då läget var något felbedömt)

Nu har vi i varje fall fått CAS, då vädret är bättre än dagen innan, men flyget beskjuts med LV och vi ser besviket på när 2x A-10 försvinner upp bland molnen… (vid det här laget har de kallats för flugor en längre tid, eftersom de ändå inte gjorde mer än surrade i luften)

 

När repkonvojen beskjuts kommer ordern ”Rök in målet!”, varpå 2x GRG skickar iväg ett antal rökgranater mot ställningarna på andra sidan.

 

Nu börjar GRK-granaterna återigen ramla ner farligt nära understödsgrupperingen (RB 56 +GRG), så vi drar ur utgångsgrupperingen så fort repkonvojen har passerat vår ställning, varpå jag skjuter min andra närskyddrök för dagen.

 

Till råga på allt hade jag en eldledare i siktet under hela beskjutningen, utan att få bekämpa. (ROE, Rules Of Engagement, sade ju att vi bara fick skjuta tillbaka om mot det vapen som sköt på oss.)

En av rökgranaterna ska ha träffat mitti en bunker (avst 1300 m), varpå serberna utlovar vedergällning när konvojen anländer till Kalesija… Någon vedergällning såg vi inte till den dagen, men å andra sidan körde vi så fort vi kunde i heta områden.

 

Citerar dagboken 93-12-29

”Sköt rök 2 ggr. GRG-rök 12 ggr. A-10 beskjuten av LV. Efteråt hittade vi ett tiotal kulmärken på VC-luckan + en del på högersidan.”

 

Lucky Batallion!

Link to post
Share on other sites

Fosfor gör inte bara ont på oss tjockskalliga svenska HMG-skyttar - utan även på ogina serber...

 

Har hört historien av en vän i en av Grg-omgångarna. (Bara att skjuta Grg utan hörselskydd är en tillräckligt omtumlande och traumatisk upplevelse). Som vanligt löste ni en svår uppgift på ett föredömligt sätt.

 

Och har jag inte sagt det förut, så: tack för att ni fixade ut mig på leave. Den leaven hade i och för sig varit värd att dö för - men det är en helt annan historia ni på detta forum inte har med att göra...:dong:

Link to post
Share on other sites
Och har jag inte sagt det förut, så: tack för att ni fixade ut mig på leave. Den leaven hade i och för sig varit värd att dö för - men det är en helt annan historia ni på detta forum inte har med att göra...:dong:

Kan det ha att göra med "ärrad soldat och vacker flicka" måntro......??! B)

Link to post
Share on other sites

Som ny på SoldF:s forum vill jag passa på att tacka alla er som delar med sig av sina upplevelser från missionerna. För mig som bara varit på KS-mission går det nog inte att föreställa sig allt ni varit med om.

 

Respect!

 

APCGUNNER

PTE THOMASSON

GOLF BRAVO SIERRA

KS05 2001-2002

Link to post
Share on other sites

Det blev lite skrivande den där dagen, men det är väl det här som kallas bearbetning…

Nästa del (den sista som är nedskriven):

 

94-03-30. Den här dagen börjar bra. Klockan 06.30 dimper det ner 3 granater ungefär 400 meter utanför campen. Precis när jag håller på och fyller en kåsa med kaffe efter min frukost!

 

Nu har rotationen börjat (BA 01 => BA 02) så de flesta i matsalen är nykomlingar. Det var ganska intressant att se hur gamlingarna tystnade och lade ner besticken när vi hörde ett utskjut i bakgrunden. Det gjorde inte de andra…

 

När vi hörde granatvisslet kröp vi ihop. Nykomlingarna började nu se lite konstiga ut. :0

 

När det small kastade sig de nya på golvet och vi som hade varit med ett par gånger innan sprang till skyddsrummet. (så länge man hör granatvisslet är det ingen fara, men om det tystnar är det låga ställningar som gäller…)

 

Strax efter 08.00 smäller det igen, den här gången är det 3 nedslag 70 meter utanför campen.

Någon timme senare åker jag till T2 med den ”nya” strigruppen + kompanichefen, för att de ska få se hur T2 ser ut, lära sig hitta i terrängen mm.

 

Vi parkerar vagnen på andra sidan vägen, snett bakom T2 och de andra går till OP:t för att få en briefing. Jag skulle vara radiopost i vagnen.

 

Efter ett tag kommer min efterträdare ut till vagnen och gör mig sällskap och hans killar kommer efter en liten stund. Lagom när den siste har hoppat upp på stri1:an hör vi en smäll några hundra meter österut. ”Ska vi köra i skydd?” frågar föraren, varpå jag svarar ”nej, det är bara en grk, det räcker om vi luckar ner så länge, så får vi se vad som händer”. Jag har ju inte hört något utskjut, så…

 

Lagom när sista killen har kommit in i vagnen smäller det utav HEL**** i muren framför oss. Jag vrålar till en förstenad förare att han ska köra i skydd bakom T2, vilket han gör tämligen omgående, då han redan har startat motorn. När vi tvärnitar i skyddsställningen, passerar nästa granat precis framför oss och detonerar i ett hus på andra sidan vägen. Hade vi inte stannat bakom T2, hade den granaten gjort ett stort fint hål i vänstersidan på min fina, nu lite buliga, PBV 3021.

När vi har fått klart för oss att alla är helskinnade och vi har rapporterat på radion, hörs en inte så kaxig röst från stridsutrymmet ”Andersson, är vi elddöpta nu?” (Tilltalsnamnet på mig en gång i tiden...)

 

Lite senare åker vi tillbaka till campen och klockan 17.20 är det dags igen. Den här gången var det bara två granater som slog ner inom 100 meter från campen.

Ännu en dag i missionen…

 

Jag råkade hitta en tempering här hemma som sägs ha slagit i en mur på T2…

Tempfront.jpg

 

Tempsida.jpg

 

Tempbotten.jpg

 

Gängdiameter: ca 47-48 mm

Nyckelgrepp: ca 55 mm

Ytterdiameter: ca 62 mm

Texten i mässingsringen är svår att tyda, men ett försök säger:

BOOS ER M21A4 11-52 KN-4-184

Vad kan det vara för något?

Link to post
Share on other sites

Som sagt, all respekt till er som har varit på mission, och jag är imponerad av den elddisiplin ni visade när ni inte sköt fanstyget till eldledare...

 

Svenskar har ett gott rykte om sig när det gäller elddisiplin (titta bara på Kongo och flygande tunnan), och ja...

Link to post
Share on other sites

Det går ju rykten om att under någon av missionerna skulle svenska fn-soldater öppnat eld med grg mot gruppering.

 

Något om ett befäl som skulle ha beordrat eld mitt i målet!

 

Finns det någon som har nån vetskap om detta??

 

Mvh Björkis :D:((

Link to post
Share on other sites

Har inte gjort någon FN vända alls och kan bara säga att jag är djupt imponerad över den eld-disciplin som uppvisats. Jag är inte stridskåt på något sätt men hade man sugt upp den beskjutningen som vissa av er :(( gjort känns det som om man öppnat eld.

 

Vår löjnant i lumpen berättade om sin runda i f.d. jugoslavien. Han hade inte råkat ut för allt för många tillbud. Det första var en stridsvagn som hade skjutit mot hans OP. Bumpan hade missat och landat i skogen utan att explodera. Detta räckte ändå för att han skulle vara skakis.

 

En annan gång skulle de passera en check-point som serberna (är inte hundra på om det var serber, tror det) kontrollerade. I konvojen som löjtnanten ledde fanns tre PBV som var uppluckade. Bråk utbryter fast ingen vet riktigt varför. Serberna börjar skramla med vapen, RPG, ett par stridsvagnar och annat som inte matchar bra med PBV:er. Löjtnanten luckar ner (säger man så?). Därefter följer några nerpirrande minuter då förhandligar drivs med de nervösa serberna. Tillslut drar sig PBV konvojen tillbaka utan något skjutande har utbrytit.

 

Detta berättade vår löjtnant medan han visade diabilder över förloppet under en FN-rekryterar dag på kompaniet. Efteråt fick jag växlat några ord med löjtnanten och det han tyckte var värst var väntan under situation två. Han satt och var ansvarig för x antal FN soldater och visste inte om serberna skulle börja öppna eld. Även beskjutningen från stridsvagnen var jobbig. Att se stridsvagnen ta sikte mot OP posten och sedan skjuta var en återkommande mardröm. Det kvittade liksom att granaten missat och inte detonerat.

 

Min sista fråga till honom var "skulle du göra om FN-tjänstgöringen om du visste vad du visste i dag". Löjtnanten tvekade länge innan han tveksamt svarade "ja, det skulla jag".

 

Mina personliga erfaranheter från officerare med FN tjänst i ryggen är att de är lugnare, tryggare och vet vad som behöver prioriteras vid en gruppering t.ex.

 

Jag har stor respekt för alla er gubbar som gjort FN tjänstgöring. *givvakt!*

 

Raptor --- :D

Link to post
Share on other sites

Björkis: Det du menar är troligen "Operation New year" som finns återberättad i denna tråd. Grg-rök mitt i målet gör skitont, kan jag lova...

 

Det sköts tillbaka en hel del här och där, och det hände också att vi träffade där vi skulle. Jag har dock förståelse för om folk inte vill dela sådana upplevelser på detta forum.

 

Här kommer ytterligare en historia från den 22 februari 1994:

 

Bataljonen hade av FN bland annat ålagts att öppna en speciell hjälpväg, den s k ”Mario Road”, för humanitära hjälpkonvojer. ”Mario Road” var förutom en liten kostig som slingrade sig över den mycket höga och branta Milankovicihöjden den enda väg som kunde utnyttjas för att föra förnödenheter till hjälpbehövande i norra Bosnien. Problemet var att några kilometer av vägen löpte genom en djup dal – mitt mellan de stridande parterna. Bergen på ena sidan hölls av bosniska regeringsstyrkor medan den andra sidan hölls av BSA, den bosnienserbiska armén. Samtliga FN-fordon som gjort försök att rekognoscera vägen hade beskjutits, och man hade även från svensk sida besvarat elden.

 

Bedömningen gjordes således att vägen måste hållas öppen med vapenmakt, och i detta syfte gav vi oss en vacker februaridag av för att rekognoscera eldställningar för den svenska bataljonens pansarvärnsrobotar. Robotarna skulle, om någon konvoj besköts, avfyras mot mål på den serbiska sidan fronten. Följdaktligen opererade vi från bosnisk sida. Vi var tjugofyra soldater som färdades i tre pansarbandvagnar av modellen pbv302. En av dem, den jag färdades i, var en stridsledningspbv, där förutom jag själv, kompanichefen och en lokal tolk också satt en sjuksköterska och bataljonsläkaren. De följde med som observatörer, och det skulle visa sig vara synnerligen lämpligt att ha dem med.

 

Vi gav oss av tidigt på morgonen. Innan vi stängde de tunga hydrauliska luckorna på pansarbandvagnen slog det mig att allt såg ut som en vacker vinterdag hemma i Sverige. Frånsett att bergen var brantare och högre färdades vi genom vad som föreföll vara norrländsk tallskog.

 

Snön hade just börjat smälta från träden, men vägarna var fortfarande täckta av snö. Någon plogbil hade man inte sett på åratal längs Mario Road, då såväl drivmedelsbrist som ständig beskjutning gjorde vägen till en föga inbjudande sträcka för plogbilar. För vår del var det dock bara bra, då stålskodda drivband trivs betydligt bättre på packad snö än torr asfalt.

 

Vi var nu riktigt ute ”på landet” och stannade till i en by några kilometer innan vårt mål. Kompanichefen steg ur och besökte en bosnisk postering för att tala med två bosniska officerare som skulle visa vägen. Som kompanichefens livvakt följde jag med. Efter de sedvanliga slivovic-ceremonierna gav vi oss av.

 

Vi lyckades med hjälp av vår tolk göra klart för bosnierna att vi inte ville dra på oss eld och kom överens om att de skulle visa oss en lämplig uppställningsplats för vagnarna. Från denna plats skulle vi sedan ta oss till fots upp till en höjd som gav god överblick över de serbiska ställningarna.

 

De två bosnierna tog plats i vår vagn och vi tog täten uppför en brant och mycket smal väg. Vägen gick längs bergssidan på den bosniska sidan av fronten. Vi stannade en bit upp längs berget på en plats där vägen blev något bredare. Eftersom berget var mycket brant fanns inga träd tillräckligt stora för att skyla våra pansarfordon. För säkerhets skull vändes därför vagnarna så att automatkanonerna pekade mot fronten.

 

Vi var ett tiotal soldater som gav oss av till fots för att rekognoscera. Vädret var strålande med milsvid sikt åt alla håll. Lysande väder för en promenad, helt enkelt. Tyvärr gjorde det vackra vädret också att vi också syntes minst lika bra i våra smurfblå hjälmar. En serbisk prickskytt upptäckte oss och smällde iväg några skott. Avståndet var dock på tok för långt och skotten slog ned femton, tjugo meter bort. Ingen tog någon särskild notis om det inträffade och rekognosceringen fortsatte.

 

När vi var färdiga med mätningar och fotografering av serbiska ställningar återvände vi till vagnarna för en lätt lunch. Vad vi inte visste var att en serbisk robotskytt under den senaste timmen haft oss i sitt sikte från sin lavett drygt tre kilometer bort. Nu satt han där och väntade på att alla skulle kliva in i fordonen och stänga luckorna. En van robotskytt vet att det ger största effekten vid träff. Trycket och splittret som kastas runt i vagnen gör att ingen skall kunna överleva – i alla fall i teorin.

 

Eftersom jag som vanligt var hungrigare än alla andra fick jag extra mycket mackor, korv och äpplen som blivit över. Medan jag fortfarande mumsade på mitt sista äpple och tvingade i mig sista slurken kaffe tog alla plats i vagnen. Föraren startade motorn för att varmköra. Jag kastade äppelskrutten, klev in som siste man och reglade den tunga pansardörren. Samtidigt avfyrade en serbisk soldat på andra sidan dalen sin sovjetiskbyggda, trådstyrda AT-3 ”Sagger” pansarvärnsrobot till vad som skulle bli en klockren fullträff mitt i målet.

 

Jag vet hur det låter när en robot slår in och detonerar i ett pansarfordon. Det är ett ljud varken jag eller mina öron kommer att glömma.

 

Smällen, som i verkligheten tog någon tusendels sekund, är i mitt minne oändligt lång. Jag minns eldsflamman som slog bakåt från skyttens plats. Jag minns hur det kändes som om den fjorton ton tunga vagnen lyfte från marken. Jag minns att jag såg skräp och splitter flyga bakåt med tryckvågen. Jag minns att jag lyfte från sätet och tycktes sväva. Jag minns hur jag väntade en evighet på att få känna det första glödheta splittret slå in i min kropp, och jag minns hur jag blev förvånad snarare än lättad när så inte skedde.

 

Något som sedan etsat sig fast i minnet är den totala tystnad som följde efter smällen. Dödstyst. Stilla.

 

Vagnen började fyllas av rök, och man kunde snart höra ljudet av brinnande elkablar. Motorn hade tystnat. Skytten började skrika otydligt, och jag försökte få reda på hur många skadade vi hade i vagnen. Vi måste härifrån. Nu.

 

Föraren, som jag först trott var död, kvicknade till och försökte starta motorn. Startmotorn fungerade underligt nog, men tyvärr hade den ingen motor att driva. Robotens RSV-stråle hade rensat ur motorn. Nu satt vi med skägget i brevlådan och väntade på nådastöten. Kompanichefen och jag vräkte upp varsin bakdörr och började kasta ut folk ur vagnen. Den ende som skadats var mirakulöst nog föraren, och han satt nu fast med splitter i benen i vagnens framände.

 

Medan man försökte få ut föraren bakåt genom den trånga vagnen såg och hörde jag en kula klippa av en tallgren ett par meter ifrån oss. Jag påpekade detta faktum, men har i efterhand förstått att ingen just då uppfattade vad jag sagt. Tung kulspruteeld började slå ned runt vagnen. Jag tog på eget initiativ eldställning vid vagnens framände och besvarade elden med min automatkarbin. Vagnchefen hängde omedelbart på. Han försökte även skjuta närskyddsröken, men någon fredsmässig människa hemma i Sverige hade för vår säkerhet sett till att röken inte kan skjutas om inte alla luckor är stängda. Vi tackar för omtanken, men om man just träffats av en robot finns det gott om luckor på vagnen som inte GÅR att stänga utan omfattande reparationer.

 

Eftersom vår radio inte längre fungerade gav kompanichefen mig order att försöka få kontakt med de andra vagnarna, som lämnat platsen omedelbart vid den första smällen. Jag sprang efter den vagn som lämnat platsen sist. Den var sakta på väg nedför backen hundra meter bort. För att komma dit var jag tvungen att springa över trettio, fyrtio meter öppet område innan jag kunde komma i skydd igen bakom en kulle.

 

Trots min tunga stridsutrustning tror jag inte valfri sprintervärldsmästare sprungit ifrån mig på den distansen. Jag sprang som en gasell och väntade varje steg att en tung 12,7mm-kula skulle slå av benen på mig. Ändå kände jag mig inte rädd. Jag minns att jag tyckte det var konstigt. Hur det nu var såg jag tydligen tillräckligt obetydligt ut för att man inte skulle offra någon dyrbar kula på mig.

 

Vår sista länk till omvärlden var nu på väg runt en kurva och skulle straxt vara utom synhåll. Jag skrek för att få dem att höra mig och då jag tyvärr aldrig lärt mig busvissla sköt jag till och med ett par skott i luften. Ingenting hjälpte dock. Nu var vi ensamma. Som grädde på moset upptäcker jag dessutom att kompanichefen följt mig över den öppna ytan. Den mannen var minsann inte lätt att vara livvakt åt, när han så fort man vänder ryggen till utan att säga något bestämmer sig för att löpa gatlopp genom kulspruteeld.

 

Vi sprang båda gasellikt tillbaka till vagnen. Föraren släpades just ut genom bakdörrarna. Han var vid medvetande och gott mod, men kunde inte gå utan hjälp. Han släpades i skydd bakom en kulle en bit ifrån vagnen där han fick morfin av sjuksköterskan. En av de bosniska officerarna hade fått tag på en svensk Ak5, vilken han nu gjorde mantelrörelse på. Han hann dock inte mer innan vår synnerligen opartiske läkare tog av honom vapnet till hans förtret. Själv log jag åt denna diplomatiska konflikt i miniatyr innan jag återtog min eldställning vid vagnens högra framände.

 

En kula slog i en sten halvannan meter framför mig och exploderade i ett ovalt, gult eldklot. Jag insåg nu att skytten i det serbiska nästet använde samma typ av explosiv 12,7mm-ammunition som vi använde.Det var mindre bra eftersom den enligt specifikationen skall slå igenom pansarplåten på en Pbv302. Jag fortsatte eldgivningen mot nästet, mest för att irritera skytten. Vår Pbv-skytt klättrade tillbaka in i den utslagna vagnen och tömde vad som fortfarande fanns i 20mm-kanonen mot fienden. Kompanichefen lyckades under tiden få igång radion och fick kontakt med den tredje vagnen, som upptäckt att vi saknades och nu var på väg upp mot oss.

 

Jag bytte magasin i mitt vapen och stoppade det halvtomma magasinet innanför vapenrocken. För att den tredje vagnen inte skulle råka ut för samma öde som vi var jag tvungen att återigen springa över det öppna området för att möta upp dem. Gasellbenen vaknade till liv igen och jag mötte dem halvt i skydd bakom den lilla kullen. Jag varnade för att köra för långt fram då vi låg under beskjutning, och vagnchefen svarade att de skulle rulla fram en bit för att kunna verka med automatkanonen. Jag tyckte det lät som en alldeles utmärkt idé och sprang tillbaka till min eldställning.

 

När jag stod där såg jag till min förvåning två soldater framför vagnen som i lugn och ro gick och plockade kläder från de numera bortsprängda förvaringsboxarna som suttit på vår vagns front. Vi skrek åt dem att försvinna, och de började lägga märke till att det smattrade lustigt runt fötterna på dem. Antagligen hade de jackat ur sig ur intercomen lite väl tidigt och inte uppfattat lägets allvar. De uppfasttade allvaret nu i alla fall – och försvann som två pensionsutbetalningar ur en knarkares ficka.

 

Kompanichefen gav order om tillbakaryckning och jag rundade det bakre hörnet på vår vagn. Till min fasa såg jag vagnen stå ganska långt fram, och halvvägs upp på branten. Vagnchefens sotiga, numera hjälmlösa huvud segnade just ned genom luckan. Tjock, svart rök bolmade från motorn, som gick som ett tröskverk. Skrik på hjälp hördes inifrån vagnen.

 

Jag insåg att de också blivit träffade. Som genom ett under lyckades de dock vända, och Pbv:n puttrade nu sakta ned längs den smala vägen. Vi genomförde nu en växelvis tillbakaryckning från vår utslagna vagn. Jag och vagnchefen sprang sist, och jag lyckades till några bosniska soldaters nöje under min sista spurt göra en jättevurp och köra vapnets pipa rätt ner i en obeskrivlig sörja av is och lera. Jag övervägde att plocka isär vapnet, men då jag inspekterade den monumentala is- och lerproppens fasthet bestämde jag snabbt att det nog var färdigskjutet för idag.

 

Vagnchefen och jag anmälde oss som frivilliga att bevaka vagnen tills förstärkning kom, men kompanichefen valde att dra tillbaka all personal från området. Det var förmodligen ett klokt beslut.

 

Vi följde i spåret av den illa sargade vagn som efter ungefär tre kilometer drog en sista suck och stannade. Nu kom också flygunderstödet i form att ett antal Harriers. Vi hade naturligtvis ingen nytta av dem, men det var i alla fall en fin gest.

 

Förutom vår medsläpade skadade förare, drogs ytterligare två skadade fram ur den nyligen insomnade pbv:n vi följt ned i dalen. Blodiga kängor och kläderplagg lyste röda mot snön, och stålgolvet i pbv:n såg ut som en slaktbänk. Droppflaskor sattes, morfin gavs och en familj från en gård ovanför vår improviserade sjukstuga skyndade till med vatten. De gav vad de hade att ge.

 

Vi fick dessutom reda på att två illa skadade soldater fanns i den pbv jag skrikit och skjutit i luften efter. De hade stått i luckorna och skadats av splitter från träffen i vår vagn.

 

När vi undersökte den nyligen insomnade Pbv:n upptäckte vi att den träffats av en RSV-stråle som passerat rakt igenom vagnen. In genom ena sidan och ut på den andra. Ytterligare en klockren träff mitt i sidan. Strålen passerade in under skytten, träffade märkligt nog ingen ammunition, fortsatte bakom förarens rygg, skar en lång skåra genom golvet på vagnchefens plats och tog med en bit av hans känga innan den passerade ut ovanför bandaggregatet på andra sidan. En soldat tog av sig hörselskydden och upptäckte att ett splitter gjort en spikrak skåra genom vadderingen på hans hörselkåpor – utan att träffa vare sig plasten i kåporna eller ens göra en skråma på hans huvud.

 

Skytt, förare och vagnchef från vår vagn upptäckte nu att deras vapenrockars dragkedjor gått sönder och satt ihop på mitten. Tryckvågen hade i princip klätt av dem såväl vapenrock som skyddsväst. Det visade sig senare att RSV-strålen gått in mitt i fronten, passerat mellan förare och skytt, in i motorrummet och stannat i motorn. Motorluckan mot stridsledningsutrymmet bångnade, men höll. De hydrauliska luckorna sprängdes dock upp av tryckvågen.

 

Vi hämtades omsider i ett par SISU och transporterades till campen. Fortfarande något sotiga i ansiktet bjöds en pilsner och debriefing i bastun. Alla fick sedan ringa hem gratis fem minuter på satellittelefonen. Mycket uppskattat, kan jag förtälja.

 

Denna historia kan aldrig bli komplett utan att berätta om föraren i den vagn jag försökte stoppa, ovetandes om hur skadade de var:

 

Vagnchefen och föraren stod upp i sina luckor fem meter från vår vagn när vi träffades. Båda skadades av splitter från vår vagn. Blind på ena ögat och svårt blödande vände föraren sin vagn på den smala vägen. Medan han körde längs vägen som nätt och jämt rymde en Pbv, med stup på ena sidan, förband han sig själv – och sin vagnchef. Föraren vägrade sedan stanna förrän man nått den punkt där man säkert kunde få radiokontakt med basen. Detta trots att ingen kunde se om hans skador förrän vagnen stannat.

 

DET är vad jag kallar en riktig soldat..

Link to post
Share on other sites
Vagnchefen och föraren stod upp i sina luckor fem meter från vår vagn när vi träffades. Båda skadades av splitter från vår vagn. Blind på ena ögat och svårt blödande vände föraren sin vagn på den smala vägen. Medan han körde längs vägen som nätt och jämt rymde en Pbv, med stup på ena sidan, förband han sig själv – och sin vagnchef. Föraren vägrade sedan stanna förrän man nått den punkt där man säkert kunde få radiokontakt med basen. Detta trots att ingen kunde se om hans skador förrän vagnen stannat.

 

DET är vad jag kallar en riktig soldat..

Hell Yeah!

 

Kan bara säga; *Givakt*

 

Mvh Björkis :=o

Link to post
Share on other sites
Vagnchefen och föraren stod upp i sina luckor fem meter från vår vagn när vi träffades. Båda skadades av splitter från vår vagn. Blind på ena ögat och svårt blödande vände föraren sin vagn på den smala vägen. Medan han körde längs vägen som nätt och jämt rymde en Pbv, med stup på ena sidan, förband han sig själv – och sin vagnchef. Föraren vägrade sedan stanna förrän man nått den punkt där man säkert kunde få radiokontakt med basen. Detta trots att ingen kunde se om hans skador förrän vagnen stannat.

 

DET är vad jag kallar en riktig soldat..

Fick inte föraren någon form av medalj för detta? Eller är jag bara ute o svamlar igen?

Link to post
Share on other sites
Vagnchefen och föraren stod upp i sina luckor fem meter från vår vagn när vi träffades. Båda skadades av splitter från vår vagn. Blind på ena ögat och svårt blödande vände föraren sin vagn på den smala vägen. Medan han körde längs vägen som nätt och jämt rymde en Pbv, med stup på ena sidan, förband han sig själv – och sin vagnchef. Föraren vägrade sedan stanna förrän man nått den punkt där man säkert kunde få radiokontakt med basen. Detta trots att ingen kunde se om hans skador förrän vagnen stannat..

:=o

Link to post
Share on other sites

Medaljer hittar sällan rätt, men föraren fick en välförtjänt medalj för det hela.

 

De skadade hämtades av medevac i form av norska helikoptrar och fördes till Normedcoy (norskt fältsjukhus) utanför Tuzla.

 

De klarade sig alla utan större men även om jag hört att någon har problem med bl a nerver i en arm. Ögonen på flera visade sig endast lättare skadade p g a det kraftiga eldskenet + krutgaser och synen återhämtade sig sedan.

 

Själv fick jag lätt tinnitus jag fortfarande dras med. Vi hade dock mäkta skoj åt den synnerligen civila arbetsskadeanmälan jag fyllde i. Jag misstänker att någon hemma i Sverige som satt på Försäkringskassan och läste blanketten misstänkte att man var mytoman. "Ange vilken utrustning som orsakat skadan. Ange även typbeteckning, t ex planslipmaskin Berg P371, traktor Tellus Y76512". Ja, vad skriver man; "Pansarvärnsrobot AT-3 SAGGER".

 

På nästa rad: "Fungerade maskinen/materielen etc som avsett?" Skall man kryssa ja eller nej? Meningen är ju att man SKA skada sig på grejerna, samtidigt gjorde vi ju inte illa oss så mycket som utrustningen avsetts för. Hmmm, jag kryssade i alla fall "ja".

 

Sedan skulle man beskriva händelseförloppet och ange troliga ORSAKER. Efter en kort beskrivning av händelseförloppet ovan var jag tvungen att till slut svara "orsaken till avfyrandet har jag, trots idogt efterforskande, ännu ej lyckats klargöra."

 

Till slut: "Ange åtgärder som kan vidtas av t ex tillverkaren för att förhindra att skadan upprepas". Ja, vad säger man?; "Leverera missiler med mindre sprängladdning...?"

Link to post
Share on other sites

Som skyddsombud kan jag intyga att jag läst en del konstiga skadeanmälningar till Försäkringskassan, men Unicorns tar nog priset. Den mest extrema är nog beväringen som hade skadat sig i högerhanden.

 

Förslag på åtgärd för att förhindra att skadan uppstår igen: Inte jonglera med yxor.

 

:=o

Edited by Vargas
Link to post
Share on other sites
Som sagt, all respekt till er som har varit på mission, och jag är imponerad av den elddisiplin ni visade när ni inte sköt fanstyget till eldledare...

 

Svenskar har ett gott rykte om sig när det gäller elddisiplin (titta bara på Kongo och flygande tunnan), och ja...

Jo, det var nog inte min förtjänst att eldledaren fick stå kvar...

Jag kan säga att jag hade akan mekaniskt osäkrad, vänster tumme och pekfinger på elsäkringen och höger tumme på avtryckaren, beredd att skicka ett par-tre-många slsgr mot målet. Varje gång vi fick ett grk-nedslag i närheten frågade jag om eldtillstånd, men TL 2 vägrade (och det var nog tur, med tanke på vad som fanns på andra sidan).

Link to post
Share on other sites
Det går ju rykten om att under någon av missionerna skulle svenska fn-soldater öppnat eld med grg mot gruppering.

 

Något om ett befäl som skulle ha beordrat eld mitt i målet!

 

Finns det någon som har nån vetskap om detta??

 

Mvh Björkis  :)  :rocketl:

Kollade in den sekvensen på filmen "TL -mellan krig och fred".

När omgångschefen frågar styrkechefen om avskärmningen i sista momentet, får han svaret "skjut direktriktat" och det är då som en av skyttarna lägger en rök "träff mitt-i" och de mådde nog inte så bra i bunkern, nej.

Link to post
Share on other sites
Kollade in den sekvensen på filmen "TL -mellan krig och fred".

Nån som vet var man kan få tag på den??

 

Mvh Björkis :/

Jag har den på video, men tyvärr har jag inga möjligheter att kopiera den. I varje fall gick filmen på TV någon gång under 1994-95.

Link to post
Share on other sites

Klart man har den på video, jag är ju faktiskt med i ungefär 2 sekunder :)

Tyvärr har inte heller jag någon möjlighet att kopiera den nu då min ena video har lagt av. :(

 

The Swede :D

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.




×
×
  • Create New...