Jump to content

Granatbeskjutning i Bosnien


Recommended Posts

Det omedelbara problemet för FN-styrkan var att vi fick endast besvara beskjutning om vi med säkerhet kunde avgöra varifrån det sköts och då menar jag inte vilken kompassriktning utan Xerxes-Yngve.

Som Unicorn sa innan så är det djävulskt svårt att veta varifrån beskjutningen kommer, bland annat på grund av att man har fullt upp med att ta sig i skydd.

Ofta sköts det endast korta eldskurar eller enstaka granater.

I det fall det sköts granater kunde dessa pjäser vara flera kilometer bort och våra vapen hade inte så lång räckvidd.

Att kalla in flygunderstöd var en affär i den högre skolan och när planen väl kom, OM dom kom så var det försent.

 

The Swede

Link to comment
Share on other sites

Med lite vilja skulle det väl gå att ha Art.lokaliseringsradar utplacerade?

 

Verkar inte som att FN inte riktigt gav sig fasen på att säkra sitt folk, lite märkligt egentligen.

Det ger väl konstiga signaler att de kan få skjuta på FN ostraffat?

Link to comment
Share on other sites

När jag var nere på BA03 så kom det en Jordansk enhet med artillerilokaliseringsradar men huruvida dom gjorde någon nytta kan jag inte svara på.

Problemet där är ju att dom inte kan svansa runt varje pbv/SISU som åker runt i landet.

 

Visst kan man tycka att FN-organisationen är lite lam ibland men vilka ska man skylla på då?

Jo, oss själva det vill säga FNs medlemsländer som inte törs ge styrkorna ordentliga mandat.

Tyvärr sitter det politiker och bestämmer om styrkorna och dom ser inte längre än till nästa val.

Så fort det börjar komma hem folk i liksäckar drar dom öronen åt sig.

Nu vill jag naturligtvis inte att man ska skicka ner folk hur som helst och jag är inte heller okänslig för att folk kan dö men vi som åkte ner på BA01 visste vad vi gav oss in i och vi visste vad som kunde hända.

På min pluton var alla övertygade om att inte alla skulle komma hem i ett stycke. Nu gjorde alla det och vem vi kan tacka för det vet jag inte.

Det jag vill ha sagt är att det var oerhört frustrerande många gånger att inte få ingripa för att FN-byråkratin satte käppar i hjulen.

 

Nu hade vi iochförsig världens bäste bataljonchef i Tuffe Uffe så vi gjorde ju en hel del ändå till brigadstabens stora förtret. :D

 

The Swede ,O

Link to comment
Share on other sites

Jodå, visst sköts det tillbaka.

Den svenska battalionen kallades för "Shoot back 2" eller "the shoot back battalion" av de andra förbanden.

Jag har själv inte skjutit verkanseld men jag har varit nära vid tre tillfällen.

 

The Swede

Link to comment
Share on other sites

Policyn vad gällde eldöppnande var tämligen tydlig efter bataljonchefens order "varningsskottet sköt vi i torsdags".

 

För "Shoot Bat"-historier har jag följande tips.

 

Sök på ordet "Ribnica". På sidan fyra i tråden "SäkI AK4" börjar tråden balla ur till härliga gamla BA01-historier där en del av de tillfällen vi i BA01 sköt tillbaka avhandlas.

 

Krigshistorier från BA01

Edited by Unicorn
Link to comment
Share on other sites

För egen del blev jag mest förbannad när serberna urskillningslöst lobbade granater mot byn MILANKOVICI precis nedanför vårt op varje gång det passerat UN-fordon. Bybornas välvilja mot oss avtog ganska markant när mönstret blev tydligt.

 

Vi var ju trots allt beredda på och utrustade för att bli påpucklade, det var inte civilisterna.

 

Det var inte särskilt skoj att trava runt och göra krevadgropsanalyser samtidigt som det satt en serbisk eldledare och "förföljde" en med grk-eld...

Link to comment
Share on other sites

Jag kanske bara är feg men jag har ingen avsikt att åka på en kaptiel 6 mission under min karriär. Håller mig till 7:or!

 

Njaa... Nu medger ju inte kapitel VI i FN-Stadgan några fredsbevande missioner. Inte heller lär du finna någonting om "peacekeeping" i någon annan av FN-stagans 111 andra artiklar.

 

Peacekeeping faller under ett tänkt och oskrivet kapitel VI 1/2. Operationer inom detta oskrivna kapitel präglas av samtycke, icke-våld och icke-inblandning. Och detta oskrivna kapitel skall vi tacka Dag Hammarskjöld för!

 

Inte är du feg! Det är nämligen under kapitel VII som FN kan agera militärt med stöd av artikel 42! "..take such action by air, sea and land forces as may be neccesary to maintain or restore international peace and security". Låter som en utmärkt mission!! :/

 

Respekt till alla bortskämda som gjorde BA 01!

Link to comment
Share on other sites

Här sitter jag och läser...............plötsligt är man där igen...... hösten 93.

Tankarna börjar bubbla inom mig(pulsen ökar), allt man upplevt under denna korta tid i ens liv, minnena är starka och en del av den jobbigare sorten.

Starkt av dig Swede att skriva(jag kan bara gissa hur många gånger du ältat tanken på vad som hade hänt om ni stannat kvar i värnet).

 

Många gånger kan jag sakna den kamratskap man hade under denna tid....har aldrig upplevt något liknade sen dess.

 

Kommer alltid att vara stolt över att ha tillhört BA01 och det jobb vi gjorde.

 

Dags att återgå till 2003 och ge lillan välling.

Link to comment
Share on other sites

  • Forumsledning

Stor respekt och all heder till er som varit ner på tidiga BA.

TACK FÖR MYCKET INTRESSANT LÄSNING!

 

Ang incidenten med Rökgr 56 så kan man ju lugnt påstå at den svenska utrustningen fortfarande efter 10 år på Balkan är rukigt undermånlig för fredsbevarande.

Att ha en rökgranat med fosfor som kan skada både de egna och civila runt om kring är skrämmande.

För när behöver du i fredsbevarande kasta granat? Jo oftast i närheten av civila eller egen trupp.

Det är ju inte så att det är mekaniserat anfall med strv103 och PBV 302 över nått öppet fält som på gamla goda 60-70-talet, det trodde jag tom FM hade förstått.

 

I mångt och mycket känns det som FM hela tiden blir taget på sängen så fort de skall utomlands, trots att de pysslat med det i över 50 år. Nu kanske det blir lite ändring när det tom är en av de fyra huvuduppgifterna. Men än i dag får soldater utbildning som mer speglar en rysk invasion och plutonsanfall med strids/trupptransport-fordon än för det egentliga läget i det område man åker till.

För även om BA var mer som ett krig så var det väl aldrig snack om att göra avsittning och "tjänst till fots" med växelvis framryckning under eldgivning? Något sonm man givetvis ännu övar inför KS-missionerna. Bakgrundsfakta och historia är heller inte så viktigt. Viktigast förefaller att kunna skjuta GRG. Skrämmande så det förslår, speciellt för ett land som Sverige som alltid vill framhålla vårt sunda förnuft och goda utbildning på både soldater och officerare. De flesta kan agera vid anfall, det är lumpen, men att agera rätt i de situationer som kan uppstå när man är i utlandstjänst kräver sin egen SoldF. Vart är SoldU, Soldaten i Utlandstjänst?

Link to comment
Share on other sites

Som svar på Henkes funderingar kan jag ju säga att min slutövning i lumpen var två veckors "utlandstjänstövning" riktigt kul faktiskt med befäl som spelade alkoholiserade generaler som ville ha amnesti och nyinrykta KB som lekte civilbefolkning som inte kunde svenska och som kom med granater och minor de ville lämna in.

 

Och all dålig utrustning till trots så tycker jag endå att förvånansvärt få svenskar har fått sätta livet till på missioner utomlands.

 

 

All heder åt er som varit nere och all heder åt er som faktiskt vågar och orkar berätta som det som var.

Ni som har varit med, ni har inte funderat på att skriva en bok.

Med de bilder swede har och det som ni har skrivit här så tror jag det skulle bli bra och nyttig läsning.

Känns som att golk i allmänhet tror att Kosovo och Bosninen var glidar jobb för folk som fått kassa betyg i gymnasiet.

 

 

(edit= lite stavfel och lite mer text=)

Edited by dxl
Link to comment
Share on other sites

:baskerKav: The Swede :D

 

Får säga att det är både starkt av dig samt intressant att

få ta lite del av vad som har hänt i Bosnien när

ni tjänstegjorde där, samt med er

när ni var där..Själv har jag hört en del av en som var med där

från första början i Bosnien och han har berätta grejer

som får en att spy.

 

Nämner inte hans namn uppet men han kommer i från Stenungsund

samma som mig.

 

Tack The Swede !!

 

Mvh Livhusaren

Link to comment
Share on other sites

Våran slutövning var även den en utlandstjänstaktig övning. vi övade bl.a. på vad man gör vid en Checkpoint. Hela övningen gick ut på att upprätta en ZOS (Zone of separation)

 

som alla andra säger all heder åt er som var ner och som är nere.

 

:baskerKav:

 

en liten önskan. Unicorns berättelse som han skrev i brevet till den där krönikören skulle jag gärna få en lite utförligare version av...men jag förstår att det kan vara svårt så kän ingen press

Link to comment
Share on other sites

Har ni någon gång försökt förstå hur det var för civila befolkniningen i Bosnien?? Utan er skulle massvis civila bli slaktade där nere! jag vet, därför att jag var där under kriget.

 

Jag är född i Banja Luka (numera serbisk teritorium) Jag har sett krigets alla delar, jag var bara 8 år när kriget startade. 1994 kom jag till Sverige som flyktning från Bosnien. I 6 år efteråt hade jag haft mardrömmar! Jag vet hur ni killar har haft det. Det är nått man aldrig borde upleva! Utan FN skulle jag inte vara här, jag skulle antagligen dödas som civil eller tvingas in i den Bosniska armen och dö där.

Jag har förlorat många nära och kära i kriget, sett saker ingen borde se, till en viss punkt ville jag bara hämnas, hämnas och hämnas lite till!!! Men nu är jag en annan människa, jag har insett värdet att vara fri, leva och vakna på morgonarna utan fruktan. Nu vill jag bli en FN soldat och hjälpa till att förhindra krig och människoslakt.

 

Det går inte att utrycka de känslor när man ser ett kolon av vitta pansarfordon åka in i ditt by. För att nu vet man att artillerielden skulle avta för några timmar och att den mycket efterlängtade maten har kommit!

 

 

Evigt Tacksam // SZC från Trollhättan!

Link to comment
Share on other sites

  • Forumsledning

Har haft storrensning i lyan...bla rök min stora samling Slitz och Café 1996-2002 :(

Mitt i ångesten av att skiljas från alla sköna bilder av Hannah Graaf, mfl hittade jag ett 8-sidor!! långt repotage om svenskar på olika FN-uppdrag genom tiderna kallat "Tolv Fördömda Män", Slitz nummer Mars 1997.

(Bosnien, Libanon, Cypern, Kongo, Makedoneien och Gaza.)

 

Kolla på TraderaTradera efter det, brukar finnas en hel del nummer för nån tia.

 

Behöver jag säga att jag givetvis sparade det nummret...och några till :)

 

/Henke

Link to comment
Share on other sites

I en tråd i “Transportcentralen” diskuteras Sk60 och dess roll som “Lätt Attack”. Jag kom att tänka på ett kul citat angående dessa, började skriva ett inlägg för den tråden, men kom på att det nog passar bättre här.

 

Alla som under 80- och tidiga 90-talet bevistat förevisning av "Lätta Attacken" Sk60 förstår den svidande ironin och träffsäkerheten i historiens slutkommentar:

 

Under min tid på BA01 skulle vi, ett trettiotal svenskar, bege oss av på leavekonvoj straxt före lucia 1993.

 

Vi möttes av eskort i form av tre Pbv302 och en sjukvårds-SISU på Saraciplan. Då vi var ett par man för många för att rymmas i bataljonens Mercedesbuss, fick ett par kompisar åka baksits på en Toyotajeep tillsammans med "sergeanten vid staketet" i min tidigare historia. Vi var samtliga "leave-resenärer" obeväpnade. Själv satt jag likt en reseledare vid radion höger fram i Mercedesbussen. Eldgivning pågick från sockertoppen, men nämnde sergeant - som behärskade serbokroatiska - åkte trots eldgivningen ensam iväg i Toyotajeepen för att förhandla en öppning i fronten med serberna. Vi förväntansfulla “leave-resenärer” väntade på Saraciplan.

 

Han kom tillbaka, gav beskedet att det var OK att passera fronten och vi gav oss av.

 

Det gick bra tills man mitt för det ökända serbiska fästet på "Sockertoppen" började beskjuta oss med stridsvagnseld. En löjtnant från K1 som satt längst bak i Mercedesbussen berättade senare att han sett mynningsflammorna från T-55:an, men han var förstås ganska maktlös där han satt. Den sista stridsvagnsgranaten passerade mellan Toyotajeepen och Mercedesbussen och small enligt samme löjtnant trettio meter i sida. Braket var tämligen öronbedövande, och det hörde vi alla. Jeepen träffades av ett mindre splitter, och började bete sig underligt. Vi hann dock in i skydd bakom en samling hus med samtliga fordon.

 

Bussen utrymdes snabbt och alla rusade åt olika håll för att ta skydd i pansarfordonen. Då jag satt längst fram trampade samtliga bussens passagerare i brådskan på min väska vilket kostade mig en CD-spelare och ett antal CD-skivor. I kaoset utanför ser jag herr sergeanten gå för att hämta skyddsvästen bak i Toyotan. Han hade inte bemödat sig att ta på den förrän nu. Han hade förresten ingen hjälm heller, utan förlitade sig på “filthjälmens” splitterskyddande förmåga. Jag insåg att det ändå inte var någon idé att trängas vid de överfulla pansarfordonen, så jag och herr sergeanten såg på varandra, log, och ryckte på axlarna mitt i den "stampede" som letade skydd. (Vi stod trots allt rätt bra i skydd bakom husen).

 

Vi fick vända och åka tillbaka. Själv hade jag det rätt gott bak i den sjukvårds-SISU jag till sist lyckats tränga in mig i, men jag beundrar fortfarande modet hos bussföraren som fick köra sin klumpiga buss tillbaka genom det möjliga granatregnet. Serberna verkade dock nöjda med att vi tvingats vända och sköt tack och lov inte mer på oss.

 

Så lätt ger sig dock inte Nordbat! Efter att bataljonchefen i vrede skickat ut hela bataljonens lediga pansarskytteplutoner återkom vi en stund senare för ett nytt försök. "Leave eller dö!" När vi står på Saraciplan och väntar på att få nytt klartecken att ge oss iväg i vår Toyotajeep och Mercedesbuss anropas Toyotan (Vad jag minns var Toyotans anropssignal "Echo Delta One" och Mercedesbussen "Echo Delta Two") av någon med amerikansk accent som kallar sig "Thunder Three-Three" och undrar om vi behöver assistans.

 

Jag undrar under någon sekund vem f-n det är, tills två A10 Thunderbolt II på lägsta höjd brakar rakt över bussen. Jag kan lugnt säga att jag fick ståpäls över hela kroppen.

 

Då Toyotan knappast bemannades av någon befälsför tas trafiken över av Stf Bataljonchef. Han har dock missat aviatörens callsign och anropar honom till vår munterhet som "Fly-Boy".

 

Frågan från "Thunder Three-Three" och "Thunder Three-One" är:

-"Do you want us to be visible, or shall we stay out of the way? - over"

 

Stf Bataljonchef: -"We want you to be visible! - over"

 

T33: -"Roger on that. We´ll be VERY visible..."

 

A10:rna får förstärkning av två st F16, callsign "Cobra Two-One" och "Joker". Samtliga fyra fäller facklor och lägger sig i anfallsslinga mot "Sockertoppen". Minst ett plan har ständigt fritt skottfält mot stridsvagnsställningarna.

 

Mitt i smeten dyker en holländsk konvoj upp som också skall över fronten. En bil i denna konvoj får stopp av någon anledning med påföljd att hela trafiken över "Pioneer road" stannar. Blixtsnabbt kommer repliken i radion:

-" This is Thunder Three-Three. Have you stopped by your own free will? - over".

 

Det kliade nog i fingrarna där uppe i luften...

 

Serberna var dock inte så kaxiga i ett läge där fyra NATO-plan och en MYCKET stor mängd Pbv 302 med lika många Rb56 låg i eldställning. (Vid återkomsten från leaven fick jag dessutom av Bat-QM veta att en A3 AWACS låsts för detta företag, och att en KC-tanker lyft från Ancona i Italien för att serva med drivmedel).

 

Där jag satt obeväpnad fram i bussen riktigt hoppades jag att någon korkad stridsvagnsskytt skulle trycka av ett skott bara för att få se hela denna apparat dra igång.

 

Ingen vågade dock. Konstigt, va?

 

Nu till kommentaren; Vår Bat-QM, som åkte med på konvojen, var i extas över den mäktiga demonstrationen:

 

-"Fan, det där är vad jag kallar Close Air Support, det!" Han funderade någon sekund, och slutförde sedan andemeningen:

- "Close Air Support i Sverige - det är fyra Sk60 som-missar-med-raketerna..."

Edited by Unicorn
Link to comment
Share on other sites

Vi fick återvända ända till VL camp från det första försöket och vänta någon/några timmar i matsalen. Vi trodde inte vi skulle få någon leave alls, och hade inte en aning om operationen som dragits igång. Stämningen var definitivt inte på topp just då, och vi började sålla ut ett mindre antal soldater med flest barn för att i nödfall flyga ut dessa via NORHELIWING försorg.

 

Vi tjöt av glädje när PA-systemet helt plötsligt annonserade "Leavekonvojen MARSCHFÄRDIGA!". Vi visste fortfarande inte vad vi skulle tro, och blev mäkta imponerade då vi såg den mängd fordon som hunnit fram. Det tar trots allt en bra stund att frakta en jättekontingent PBV:er till Saraciplan.

 

Antagligen fick A10:orna våra frekvenser och anropssignaler av AWACS:en. Toyotan stod trots allt som konvojledare i färdplanen.

 

EDIT: Bataljonchef kontaktade med största sannolikhet BH Command i Kiseljak via satellittelefon. De drog i sin tur igång luftoperationen, som för en gångs skull hade eldtillstånd från högsta ort. Detta var innan historien i början av tråden, så du förstår att det tog en bra stund att ringa Boutros...

Edited by Unicorn
Link to comment
Share on other sites

Jo det var en efter längtad leave vi fick till slut.

Jag kände mig väldigt naken med kroppsskydd 90, hjälm och kapellet på lastbilen som enda skydd. Har aldrig sett så mycket folk i en sjv-Sisu. Härligt att få se FN spänna musklerna ordentligt.

Link to comment
Share on other sites

En berättelse om airsupport (men bara på slutet)

 

Under min andra mission i bosnien stod vi under dansk befäl eftersom vi ingick i ett svensk/norsk/danskt stabskompani.

 

Någon med mindre hjärna än mig men mer guld på axlarna beslutade att vi skulle upprätta en checkpoint vid en väg som skar genom confron.

 

Sagt och gjort, jag en svensk till och ett gäng måttligt nyktra och inte särskilt välutbildade danskar upprättade checkpointen. Det var nog den sämsta checkpointen genom alla missioner i Bosnien, om inte sedan tidernas begynnelse. Ingen av danskarna visste vad de sysslade med men då sergeanter och officerare var danskar var det dom som bestämde.

 

Nåväl en dag när vi sitter och "vaktar" så hör vi på radion att några hundra uppretade serber är på väg mot vår checkpoint, varav flertalet var beväpnade med skjutvapen. Fullt kaos uppstår planenligt bland personalen hos oss. Danskarna hade ännu inte delat ut någon ammo vilket innebar att bara jag och den andre svensken hade ordentligt med plugg (jag hade mina 12 mag) en dansk sergeant beordrade mig att lämna ifrån mig samtliga magasin så att de andra kunde får lite plugg dom med! Varför förstod jag egentligen inte för dom hade inte skjutit in sina bössor än! Nåväl efter lite bråk så lämnade jag ifrån mig 6-8 mag till sergeanten som nu såg både svettig och panikslagen ut.

 

Av rent intresse så undrade jag lite hur "planen" såg ut om dessa serber skulle nå oss. Någon form av planering/ledning hade varit intressant tyckte jag. Denna uppfattning delade inte chefsskapet utan ansåg att taktiken "myllra runt och se förvirrade ut" var det bästa upplägget. Jag var nu väldigt irriterad och trött på allt men då jag endast var menig så vägde mitt ord väldigt lätt. Till sist bestämde jag mig för att på egen hand och till sista patron försvara en stabslastbil med hytt, jag gick in och ordnade till en kopp choklad och lutade mig tillbaka, om jag dog skulle jag åtminstone dö i en varm hytt! Dettta till skillnad från danskpacket som larvade runt i bosnisk kyla i början av februari.

 

Plötsligt slits hyttdörren upp och den andra svensken dyker upp. "vi har fått Apachehelikoptrar som understöd". Lysande, plötsligt såg situationen lite bättre ut. Ute på ett fält ca 100 meter bort hovrade nu två st Apache helikoptrar.

 

vi ställde oss nära radion för att lyssna lite på radiotrafiken. Det visade sig att inte bara våra chefer fått tuppjuck utan nästintill alla chefer upp till FN chefen. Nån hade iaf haft vänligheten att ge oss dessa två attackhelis.

 

I sann amerikansk anda hette de "assassin six" eller "gunslinger two" eller något sådant, och likt alla andra piloter talade de med en släpig sydstatsdialekt. Jag insåg att mina chanser att få se eftermiddagen ökade i kvadrat när en av piloternas röst hördes i radion:

 

"We´ve got over 100 antipersonell rockets and 3000 rounds of highexplosive 30mm grenades here, just give us a target son"

 

Deras kanoner svepte från höger till vänster och åter igen i riktning mot den serbiska sidan. en i den stunden väldigt vacker syn.

 

Som tur var dök serberna aldrig upp, undrar varför??

Link to comment
Share on other sites

Detta forum börjar allt mer att fungera som debriefing för mig då bilder och historier får mig att minnas den tid i livet som betytt så mycket både på gott och ont.

 

När jag tidigare läste om händelserna på T 02 minns jag genast mina första närkontakt med indirekt eld. Under Ba02 fick vi tyvärr lämna över detta ökända OP till Holländarna, vilket kanske var tur eftersom de fick skicka hem personal i kistor under Ba03.

 

En av de upplevelser som jag i efterhand oftast tänker på är faktiskt den minst dramatiska eftersom den knappaskt skulle i existera i mitt minne om det inte vore för att några kottar gjorde mig och min kamrat uppmärksamma. Vi befann oss på den idyliska platsen T 14, ett OP som är placerat på en naturskön kulle ovanför konvojvägen vid Ribnica. Vad jag kommer ihåg så sken alltid solen där och det var alltid något på gång vid frontlinjen nere i dalen, den danska Leopardens vakande "öga" medförde också till att göra denna plats till ett litet Eden mitt i konflikthärden. Trots de stridigheter som nästan dagligen förekom omkring oss så kände vi oss alltid lugna och harmoniska vid detta OP. Om det var de ståtliga tallarna som vi kände igen från våra hemtrakter eller om det var Möllers gossar låter jag vara osagt. Vägen till och från kunde ibland te sig "het" då det fanns både grk och stridsvagnar som ville diktera vilkoren för vår rörlighet, speciellt när det var "offensiver" i luften.

 

Nå nog om miljöbeskrivningar, åter till min lilla historia. En eftermiddag gick jag och vår plutonsignalist omkring och pratade om vardagliga ting och livet på hemmaplan. Efter en stund märker vi att det rammlar kottar, barr och bark runt omkring oss. Eftersom både min kamrat och jag tillbringar fritiden hemma i Sverige med att jaga, så börjar vi att söka av träden kring oss efter någon grann fågel eller en ekorre. Vi såg inga rörelser och "regnet" av tallprodukter fortsatte. Då uppmärksammade vi oss själva om att intensiteten i "regnet" samman föll med ksp's ettrigga hostande på andra sidan dalen. Efter ytterliggare tio-tjugo sekunder insåg vi att även fördröjningen mellan kottarna och kspskurarna sammanföll varvis vi satte oss på huk. Till saken hör att vi kände oss rätt så trygga eftersom vi efteer en del dividerande ansåg att vi ej var i risken för att råka ut för en direktträff. När vi nu hade luskat ut vad som var i görningen påtalade vi vår plutonchef om att någon bekämpade våra tallkronor, varvid han med en lärares tillrättavisande ton bad oss att kliva ner i den grop som vi begagnade som matsal.

 

Orsaken till att vi inte uppfattade det som en beskjutning från början var troligtvis att vi kände oss trygga på platsen och att eldgivning i omgivningarna alltid var ett normaltillstånd under missionstiden.

 

När jag ändå skriver kan jag dela med mig av en annan liten episod som inte heller i sig var dramatiskt men som ändå satte sina spår. Den sista delen av Ba02 var 10:e inkvarterade på en en betongplan intill landningsbanan på TAB:en. Eftersom sockertoppen låge väl synlig bortanför änden på landningsbanan upplevde jag det alltid lite olustigt när det hördes utskjut i den riktningen. En av de sista kvällarna innan hemrotation hade vi granatnedslag 50 meter från campen så rotationsångesten började sprida sig. Därför var det väldigt olustigt när vår ställföreträdande kompanichef beordrade uppställning på betongplattan innan avfärden på hemresedagen. Vi stod uppställda plutonsvis och solen började leta sig upp över horizonten. Det var en hel del kommetarer om att det var en onödig risk att låta halva kompaniet stå där packade som sillar på en öppen yta. Mitt under genomgången hör vi tre grk-utskjut. Det kändes som om allt var ett stort skämt av den sämre sorten, var det så här det skulle sluta efter över 6 månader. Vi stod där som statyer och tittade på varandra och räknade tyst, efter en stund insåg vi att någon anna skulle fi sin frukost ruinerad och att de inte var vi. I efterhand känner jag en märklig känsla när jag tänker på denna situation, trots att alla kände obehag och kanske också rädsla så stod vi kvar i våra plutoner och inväntade ödet tillsammans med våra kamrater.

 

Jag har endast gjort två missioner en i ofred och en i fred, det som känns märkligt är att de som jag tjänstgjorde med i ofred har minimal kontakt medan de som tjänstgjorde med i fred träffas med jämna mellanrum, vilket märks extra mycket på träffarna i Halmstad. När jag tagit upp det med andra i min pluton från BA06 så upplever de samma sak när det gäller kamraterna från de tidiga missionerna. Jag tycker att det är olustigt och skrämmande vad säger andra här på forumet? Är det så tragiskt att en del inte vill möta sitt förflutna för att de inte orkar med att återupplleva händelserna igen?

 

En ytterliggare reflektion så här i slutet på mitt allt för långa inlägg är att jagibland har svårt att minnas de alvarliga händelserna men kommer ihåg detaljer kring de vardagliga och mindre allvarliga som de jag beskriver ovan.

Link to comment
Share on other sites

Coolare ja, men ändå. Kalla mig konstig men jag tycker ändå det är lite charmigare med Ludvig röd eller Martin blå osv.

 

Eftersom det låter betydligt mindre krigiskt ger det liksom en "sjukare" känsla än de mer krigiska namnen.

 

Att säga att Assassin six har slagit ut några stridsvagnar ger bara en "jaha men självklart" känsla. Om istället "Petter blå sex ett" har gjort samma sak ger mer en bild av en ordentligt psyksjuk man som vrålande av skratt slår på EBK och drar vidare mot nya mål.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...