Jag tänkte också skriva en bok.

[32LvTropp]

Jo, det är sant, jag tänkte också skriva en bok.

Efter att han läst "Midvintermörker" och" Operation nordvind" så blev jag sugen på att skriva en bok själv.

Jag tänkte att "va fan, det är mindre än en halv A4 sida om dagen, så har man skrivit en bok på 300 sidor på 300 dagar". Lite uppslag till stories hade jag redan i huvudet. Sagt och gjort, jag satte mig vid datorn och började skriva. Efter en halv sida så hade jag tillbringar fyra timmar på internet med att kolla upp en massa saker. Då insåg jag att research tar en jävla massa tid. Och började förstå varför det finns så många fantasy författare - ingen research.

Efter ett tag så går den initiala entusiasmen över och det blir mer sällan man skriver på den där boken, som mer börjar likna en novell.

Men jag har inte gett upp, nån gång i en avlägsen framtid så skall jag absolut, kanske, med viss sannolikhet bli klar.

Dock så har jag inte kunnat låta bli att göra ett snyggt PR foto på min antihjälte och sätta in bredvid två mer kända hjältar.

 

 

Även min hjälte är kustartillerist, men till skillnad från de andra he-männen så är min hjälte en vanlig man.

Gjort lumpen som luftvärnare på rörlig spärrbataljon, varit samma sak på fast spärrbataljon i det marina hemvärnet tills det lades ner i Skåne. Därefter blivit överförd till arméhemvärnet och deltagit lite halvhjärtat i övningarna där.

Se där, om man använder egna referenser och erfarenheter så blir det mindre research.

 

Jag har dock skrivit början på boken och tänkte lägga ut det här för kritik.

Boken är tänkt för MÖP:ar så det är meningen att det skall vara en massa trevliga vapenfakta i den.

Håll till godo.

 

Edit: Jag kanske skall förtydliga att jag skrivit betydkligt mer än bara inledningen, men jag skriver inte i den ordning handlingen utspelar sig, utan om det som faller mig in för tillfället. Därför hänger delarna i boken inte samman ännu. Jag valde därför att bara lägga ut inledningen så långt den hänger ihop. Och bilden på kanonen kommer inte att vara med i boken, den lade jag in bara för att jag kunde,

 

 

Bungenäs, norra Gotland, Försommaren 1981

 

Han vaknade av en sjujävla smäll, han satte sig spikrak upp i sängen och slog huvudet i överslafen, som tur var så var den tom, så det gjorde inte särskilt ont, Han kom snabbt till sans och tittade sig omkring i baracken, samtliga fönster var öppna, det var 30 grader varmt, strålande sol och fåglarna sjöng förmodligen, eller hade i alla fall gjort så tills alldeles nyligen. Han visste inte säkert eftersom det ringde i öronen, så någon fågelsång var omöjlig att uppfatta i vilket fall som helst.

Han såg att hans kamrater i sängarna bredvid hade haft en liknande upplevelse.

 

Det tog ett tag innan han mindes att han var på Bunge ytterförläggning och att det var grabbarna på 12/70 batteriet, eller som det egentligen heter, 12 cm tornautomatpjäs modell 70 (ERSTA) där ERSTA står för ERSättning Tungt Artilleri, som övade med den fasta 15,2 cm pjäsen, som var placerad alldeles intill barracken, eller om det var tvärtom, barracken som var placerad intill pjäsen.

 

Det var en gammal 15,2 cm torndubbelpjäs m/51 med en räckvidd på 22 km som ingick i batteri BN (BungeNäs). Kanonerna styrdes från eldledningscentralen 40 meter ner i berget. Där arbetade radaroperatörerna, målföljarna och signalisterna under ledning av en batterichef. Med hjälp av radar avsöktes området efter fientliga fartyg, eller nu i fredstid, civila fartyg och båtar som råkade komma in i skjutområdet. Stridsledningen kunde följa upp till 6 fartyg samtidigt och beskjuta tre av dem åt gången.

Varje pjäs hade 25 mans besättning.

Kanonerna var fartygspjäser från Bofors som ursprungligen beställts av kungen av Thailand, eller Siam som det hette då. Det svenska exportförbudet under andra världskriget gjorde att han aldrig fick sina kanoner. Istället hamnade de på Bunge ytterförläggning. De hade 46 kg tunga projektiler som hanterades för hand. 12/70 grabbarna bar projektiler, granater och laddningshylsor genom korridoren och uppför 110 trappsteg till varje kanon. Ett svintungt arbete.

 

Han var mycket glad att han var luftvärnare.

 

Tjänsten på Bunge ytterförläggning var en skarp tjänst, och 12/70 killarna skulle kunna skjuta även med de äldre pjäser som fanns på förläggningen. Eftersom batterierna kontinuerligt uppdaterades eldledningsmässigt, så var de fortfarande att anse som moderna nu 1981.

 

Innan de gick och lade sig så hade de blivit tillsagda att öppna samtliga fönster eftersom det skulle skjutas med dubbelpjäsen klockan 1300 och om inte fönsterna var öppna så skulle de blåsas in av tryckvågen. Man hade också beordrat de som var inom ett visst område, inom vilket baracken ingick, att bära hörselskydd från 1230 och tills skjutningen var över.

 

Själv tillhörde han och de andra i baracken luftvärnet och de hade ingen tjänst just nu, de hade varit ute på nattjänst tidigare och var därför lediga nu.

I lumpen är man alltid trött och varje tillfälle att sova tas tillvara, så givetvis somnade alla genast man kom hem till baracken och sov som stockar tills de simultant väcktes av sagda sjujävla smäll.

 

 

Plötsligt small det igen, och alla började famla efter sina hörselkåpor. De såg lite förvånat på varandra, och sedan på klockan, och insåg att de missat lunchen.

Logementschefen hade sovit lika gott som alla andra och helt missat att väcka dem.

 

Nåja, de var ju för tusan kustartillerister, och solen skiner alltid på en kustartillerist, och idag bokstavligt talat. Så de samlade ihop vad de hade av mat som blivit över från gårdagens nattskaffning, gjorde utjämning, och satte sig i gräset med utsikt över havet och lagade till en hyfsad måltid på sina spritkök.

 

Där satt de och njöt av kanonens smällar och kollade på nerslagen i sina kikare, då och då kom en underbar doft av krutrök, i strålande sol en underbar sommardag på norra Gotland.

Bättre än så här kan inte livet bli, tänkte han.

 

32:a luftvärnstroppen var förlagd på två baracker som låg bredvid varandra, förbundna med en sorts farstu, gemensam för båda barackerna.

I den ena låg han och alla de andra gruppbefälen, som nu alla hade blivit korpraler, förlagda och i den andra de meniga. Det fanns dock en menig mer än det fanns sängplatser i deras barack, så han blev förlagd i gb baracken. Det hade renderat honom smeknamnet "vicekorpralen".

 

Nästa morgon vaknade han av att Gunnarsson, som var logementschef denna veckan, försiktigt väckte honom och serverade honom en kopp kaffe från ett badminton racket. Han blev lite förvånad men också mycket glad, det var en mycket trevlig väckning, långt från den vanliga skakningen av sänggaveln. Han tackade och Gunnarsson gick vidare och väckte de andra på samma sätt. Det blev en mycket uppskattad väckning.

Han skulle under resten av sitt liv minnas den väckningen med stor värme, och Gunnarsson mindes han som en mycket trevlig och rejäl karl.

 

Tänk att en sån liten sak kan ha så stor betydelse, tänkte han.

 

Hela ytterförläggningen var omgärdad av ett staket med taggtråd längst upp och hela gränsen bevakades av beväpnade poster som patrullerade längs med stängslet med oregelbundna intervaller som de själv fick bestämma. Allt för att ingen skulle kunna räkna ut när nästa patrull skulle komma.

 

De fick inte lov att lämna området under veckan utan att be om permission, så länge de tjänstgjorde på Bunge ytterförläggning rådde ingen ständig nattpermis.

Detta brydde de sig inte nämnvärt om, de hade nu tränats stenhårt som marinsoldater i över nio månader. Att forcera ett sketet gunnebostängsel med lite taggtråd på toppen var ingen utmaning för dem.

Och de beväpnade patrullerna var deras logementspolare, så särskilt oroade för att bli skjutna var de inte. Det gällde dock att ha avtalat ett lösenord med polarna, annars kunde det gå väldigt illa om de inte blev igenkända i mörkret.

 

Faktum är att det var lite av en sport att ge sig ut på byn utan att be om permis, det var klart adrenalinhöjande att smyga sig ut i kvällningen utan att bli upptäckt av patrullen.

Klart mycket roligare än att promenera ut genom vakten med en permissionssedel i näven.

Därför sökte de mycket sällan permission.

 

 

 

Den nyss nämnda kanonen.

[weekendwarrior]

Jag menar absolut inget elakt eller nedvärderande men delar av inlägget ger intrycket av att vara seriöst medan andra vet jag inte om jag ska ta på allvar.

Berätta gärna mer.

[32LvTropp]

Jag skriver seriöst på en bok. Men min huvudperson kanske kan uppfattas som oseriös. Det är tänkt att han liksom snubblar över en knarkgömma och sen, delvis pga egen girighet, blir jagad av knarkgömmarna.

Men han är som sagt närmast motsatsen till de andra hjältarna. Där de har Kj gaffel eller SEAL märke har han Hv:s årsmärke och där de har SSG och Fallskärmsjägaremärken har han en skyttemedalj i guld. Lite av en antihjälte alltså.

Sen kanske jag skulle haft lite mer färdigt innan jag postade, men jag tänkte försöka sätta press på mig själv att skriva lite mer regelbundet genom att offentliggöra mina ambitioner på detta viset.

Jag tar självfallet inte illa upp för att någon undrar om mitt inlägg. Vad var det som uppfattades som oseriöst?

[weekendwarrior]

Aha, okej, jag förstår.

 

Då önskar jag bara lycka till.

[speculatores]

Jag skriver seriöst på en bok. Men min huvudperson kanske kan uppfattas som oseriös. Det är tänkt att han liksom snubblar över en knarkgömma och sen, delvis pga egen girighet, blir jagad av knarkgömmarna.

Men han är som sagt närmast motsatsen till de andra hjältarna. Där de har Kj gaffel eller SEAL märke har han Hv:s årsmärke och där de har SSG och Fallskärmsjägaremärken har han en skyttemedalj i guld. Lite av en antihjälte alltså.

Sen kanske jag skulle haft lite mer färdigt innan jag postade, men jag tänkte försöka sätta press på mig själv att skriva lite mer regelbundet genom att offentliggöra mina ambitioner på detta viset.

Jag tar självfallet inte illa upp för att någon undrar om mitt inlägg. Vad var det som uppfattades som oseriöst?

tyvär känns de som Killen är allt för sanolik. trotts att jag aldrig haft något med kustartilleriet eller marint hemvärn så känns killen märkligt bekant.Med undantag för knarkgömman, de blir intressant att se hur de utvecklas.

[lampros]

Jo, det är sant, jag tänkte också skriva en bok.

Efter att han läst "Midvintermörker" och" Operation nordvind" så blev jag sugen på att skriva en bok själv.

Jag tänkte att "va fan, det är mindre än en halv A4 sida om dagen, så har man skrivit en bok på 300 sidor på 300 dagar". Lite uppslag till stories hade jag redan i huvudet. Sagt och gjort, jag satte mig vid datorn och började skriva. Efter en halv sida så hade jag tillbringar fyra timmar på internet med att kolla upp en massa saker. Då insåg jag att research tar en jävla massa tid.

 

Kudos till författarambitionen. Du har ju substans i texten, det är bra. Och hemvärns-antihjälte-vinkeln känns rätt, kör på den. Och gällande research, stirra dig inte blind på detaljer. Tänk ut din story, skriv den. Hela. Det är det jobbigaste (men också roligt när man blivit varm i kläderna). Du kan kolla upp detaljer och fakta efteråt.

 

Visst måste en del fakta finnas med från början. Men mycken research kan göras efteråt. Och det är ju en roman, lite småljug är tillåtet. Kontrollerade fantasiutflykter s a s. Man kan hitta på vissa förband, regementen, vapen om det verkar trovärdigt. T.ex genom att smyga in påhittet i det sanna. Detta är en svår konst, det vet jag som författare.

 

Du skriver också, research tar tid, nu förstår jag varför folk skriver fantasy, ingen research behövs. Det stämmer inte. Ett förarbete i form av miljöer, intrig, geografi etc måste göras. Så att det hela blir konsistent, så att det finns en bakgrund.

 

Men som sagt, det viktiga är storyn, det är helheten med inlevelse i miljöer och intrig. The Big Picture: skriv din roman med händelser, figurer, sådant du kan dikta fritt. Sedan kollar du nödvändig fakta. Om du börjar för ambitiöst med research kan den bli en ursäkt för att nörda sig och låta bli att skriva. Låt istället fantasin flöda.

 

- - -

 

Lite OT hur man kan hitta på detaljer inom ramen för sanna fakta. Här är början till en novell jag skrev som handlar om berättarjagets färd till en anläggning i F16/Uppsalas regi. F16 finns, det vet alla, däremot är det uppgivna "Brallinge" och uppställningsplatsen påhittade. Så här blev det:

 

Fartvinden blåste mig i ansiktet. Ringledens gula ljus bildade ett pärlband mot mörkrets hjärta. "Full moon is rising, wind’s in my eye, the engine roars between my thighs…"

 

Jag nådde landsvägen och tog till höger, småputtrade fram med min gamla Sefton T-98, en av de finaste motorcyklar som gjorts. Jag spanade efter en viss avtagsväg, det skulle stå ”Brallinge 3” på den.

 

På pakethållaren hade jag en militärkoffert, innehållande diverse utrustning från min tid i flygvapnet. Jag hade varit basunderofficer, gruppchef för klarering av Viggar och Drakar, men i och med nedskärningarna hade jag strukits ur rullan. Nåväl, all things must pass – så nu fick Gripenfolket ta över, lika bra det.

 

Jag hade fått ett meddelande om att all eventuell utrustning jag hade hemma skulle återlämnas. Det skulle göras i nämnda Brallinge, på kvällen dessutom; man sa att materielförvaltningen outsourcats och att onsdagar 18-21 vore tiden att lämna igen materiel. Nu var klockan halv sju en onsdagkväll om hösten; jag hade lämnat min bostadsrätt i Fålhagen, tagit på mig den gammaldags designade hjälmen med så att säga öppet ansikte, kickat igång min gamla hoj och styrt söderut genom Uppsalas mellanzon.

 

Brallinge var F 16:s gamla uppställningsplats för vrak, det visste jag, det var en plats jag läst om i minnesboken över sagda flygflottilj: Upplands flygflottilj, F 16, Ärna. Själv hade jag lumpat på F 29 i Sålunda.

 

Vän av ordning noterar att "F 29" också är påhittat. Men inte alla läsare har kunskap om Sveriges flygflottiljer. Så detta är en ironisk blinkning åt dem. Samt en egotripp, ett privat ärevarv för mig som författare: jag gillar att hitta på vissa saker för sakens skull.

 

Hela novellen hittar du här: http://lennart-svens...zow-novell.html