Jump to content

Patrullbåtar på 80-talet, ubåtsjaktsförmåga + divisionstillhörig


zxr

Recommended Posts

Hej,

 

på Wikipedia finns en sida över de svenska patrullbåtarna av Huginklass, men jag undrar om någon vet vilka patrullbåtsdivisioner dessa tillhörde under 80-talet?

 

Samt vilka av dessa som hade / tillfördes ubåtsjaktsförmåga?

 

HMS Hugin

HMS Munin

HMS Magne

HMS Mode

HMS Vale

HMS Vidar

HMS Mjölner

HMS Mysing

HMS Kaparen

HMS Väktaren

HMS Snapphanen

HMS Spejaren

HMS Styrbjörn

HMS Starkodder

HMS Tordön

HMS Tirfing

Link to comment
Share on other sites

wikipedia finns en lista över vilka som modifierades till typ Kaparen:

HMS Kaparen

HMS Väktaren

HMS Snapphanen

HMS Spejaren

HMS Styrbjörn

HMS Starkodder

HMS Tordön

HMS Tirfing

 

När det gäller divisionstillhörighet så finns ett exempel i boken om Kustflottan.

Edited by 01/B3
Link to comment
Share on other sites

Tack för svaret! Det som jag alltså specifikt söker är vilken division de tillhörde. På vissa av fartygens Wikipedia-sidor finns uppgifter, t.ex. att HMS Vidar tillhörde 13. Patrullbåtsdivisionen, men på många inte.

Link to comment
Share on other sites

Ja, då var man hemma igen och kan svara.

 

Kustflottans sammansättning 1989

13. patrullbåtsdivisionen: Väktaren, Styrbjörn, Snapphanen, Spejaren, Kaparen, Tirfing, Starkodder och Tordön

46. patrullbåtsdivisionen: Vale, Mysing, Mjölner och Vidar.

48. patrullbåtsdivisionen: Hugin, Mode, Magne och Munin.

(Fartyg vars namn är i fet stil var fullt operativa.)

 

Kustflottans sammansättning 1998

23. patrullbåtsdivisionen: Väktaren, Snapphanen, Styrbjörn och Starkodder

36. patrullbåtsdivisionen: Kaparen, Spejaren, Tordön och Tirfing

18. patrullbåtsdivisionen: Munin, Hugin, Mode och Magne

 

Uppgifterna ovan kommer ifrån boken Kustflottan, bilaga 3 (ISBN 978-91-977973-1-3).

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Jag låg själv på HMS Mode 1982-83. De fartyg som ingick i 48:e patrullbåtsdivisionen var förutom Mode: Magne, Hugin & Munin samt Väktaren. Under den period som jag var påmönstrad så låg de bägge korparna i hamn som depå respektive reservfartyg. Samtliga fartyg hade antiubåtsförmåga, även om den var rejält begränsad. Den utrustning som vi hade då var en hydrofon som var ok om du ville leta rätt på lite torsk, samt sjunkbomber som legat på hyllan sedan kriget... Dessa kunde endast släppas från minräls*, vilket gjorde att släppningstakten blev låg, ingen chans att försöka lägga en anständig bombmatta med andra ord.

 

*) Det fanns erkannerligen två bomber som satt monterade i varsin hållare akterut, dessa var alltid ombord, men användes mest för att sitta och röka på vid fint väder! ;-)

Link to comment
Share on other sites

De båtarna som tillhörde Berga eller Karlskrona tillfördes utökad ubåtsjaktkapacitet på 80-talet i form av en helikopterhydrofon och en utombordare för att kunna hålla fartyget stilla.

 

Alla hade en skrovfast sonar som inte var mycket att hurra för, som skeppsnr 41 skrev.

 

De fick också Elmakastare på backen.

 

Visst gick det utmäkrt att lägga bra bombmattor med patrullbåtarna. Två båtar i rote som anlöpte sida vid sida la en ganska bra bombmatta med totalt 16 sjunkbomber. Vi bar med oss 16 sjunbomber totalt på rälsen. Kastare var onödigt.

Sedan så hade vi "Bosse" också, en enastående uppfinning som asistans till sjunkbomberna.

 

Inför Kapareombyggnaden skedde mycket tester, bl.a. olika släphydrofoner, lågfartsmaskeinerier och även skjutningar med 40cm ubåtsjakttorped.

Link to comment
Share on other sites

Kustflottans sammansättning 1989

 

13. patrullbåtsdivisionen: Väktaren, Styrbjörn, Snapphanen, Spejaren, Kaparen, Tirfing, Starkodder och Tordön

46. patrullbåtsdivisionen: Vale, Mysing, Mjölner och Vidar.

48. patrullbåtsdivisionen: Hugin, Mode, Magne och Munin.

(Fartyg vars namn är i fet stil var fullt operativa.)

 

Tack för bra svar 01/B3.

 

Stämmer det att 13.e patrullbåtsdivisionen var baserad i Stockholmsområdet och de övriga två i Karlskrona respektive Göteborg?

Link to comment
Share on other sites

Precis; 13. (krigsförband 23.) var baserat i Hårsfjärden, 46. (krigsförband 36.) i Karlskrona och 48. (krigsförband 18.) i Göteborg. Fredsdivisionen 13. skulle i krig delas och ena halvan tillföras MKN.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

  • 6 months later...

Kustflottans sammansättning 1989

13. patrullbåtsdivisionen: Väktaren, Styrbjörn, Snapphanen, Spejaren, Kaparen, Tirfing, Starkodder och Tordön

 

(Fartyg vars namn är i fet stil var fullt operativa.)

 

De som inte var fullt operativa, var de i bruk överhuvudtaget?

Link to comment
Share on other sites

Fartygen var antingen avrustade eller rustade. De avrustade hade ingen inmönstrad besättning vilket var normalläget vid exempelvis 6-årsöversyner då de plockades ner rejält. Rustade fartyg kunde antingen "gå på linjen" eller ligga i förbandsdepå. Linjefartygen var fullt rustade med kompletta påmönstrade besättningar och det var de som användes för utbildning av krigsbesättningar och även i första hand svarade för beredskapen.

 

Fartygen i förbandsdepå hade bara små nyckelbesättningar som såg till att varmhålla fartygen och köra dem lite då och då. Tidigare hade man haft fartygen liggande i s.k. materielberedskap vilket innebar att de låg avrustade någonstans, låsta och avfuktade i väntan på att rustas i händelse av mobilisering. Vilka fartyg som skulle vara rustade varierade mellan åren och man eftersträvade att alla fartyg i samma klass skulle ha ungefär samma gångtidssuttag över tiden.

 

Det visade sig att fartygen och deras system inte mådde bra av att ligga i materielberedskap, prylarna fungerar bäst om de körs regelbundet. Varje gång man skulle rusta ett fartyg som legat en längre tid blev det problem att få igång dem och det tog alltid längre tid och blev dyrare än man planerat. Man införde då istället systemet med förbandsdepåer och begränsade depåbesättningar. De utgjorde även en personalreserv för fartygen i linjen t.ex. i händelse av sjukdom. Depåfartygen på Berga användes dessutom som plattformar för utbildning av de kommande besättningarna under deras yrkeskurser. Ibland hände det att man kompletterade upp depåbesättningarna med personal från skolorna för att kunna upprätthålla beredskapen eller agera som B-sida under större övningar. Depåsystemet gav en hel del fördelar även om inte alla var odelat positiva till det. Idag tillåter inte personalramarna att man har ett sådant system längre vilket är synd eftersom beredskapen blir lidande.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Tack Björn för intressant svar.

 

Kustflottans sammansättning 1989

13. patrullbåtsdivisionen: Väktaren, Styrbjörn, Snapphanen, Spejaren, Kaparen, Tirfing, Starkodder och Tordön

46. patrullbåtsdivisionen: Vale, Mysing, Mjölner och Vidar.

48. patrullbåtsdivisionen: Hugin, Mode, Magne och Munin.

(Fartyg vars namn är i fet stil var fullt operativa.)

 

Det bör alltså innebär att t.ex. Väktaren, Snapphanen o.s.v. inte var i operativt bruk alls under t.ex. 1989 och inte kunde användas för övningar eller ubåtsskyddsverksamhet eller liknande?

Link to comment
Share on other sites

Nja, egentligen var det bara besättningar som saknades. Om man kunde skrapa ihop folk så det räckte kunde man faktiskt använda fartygen skarpt. Fördelen med depåsystemet var just att fartygen var gripbara på ett helt annat sätt. Visserligen användes ibland depåfartygen som reservdelsbåtar när något gick sönder och det inte fanns reservdelar tillgängliga direkt, men strävan var att de skulle vara helt operativa sånär som på besättningarna. Fartygen hade och har fortfarande en viss RU (Reglementerad utrustning) som alltid måste finnas ombord av beredskapsskäl. Det handlar om allt från bränsle till ammunition och även viss proviant.

 

Det hände några gånger i samband med grundstötningar eller andra haverier på linjefartyg att besättningarna helt enkelt tog över ett av depåfartygen och flyttade ombord sina personliga grejor medan deras ordinarie fartyg reparerades. När jag låg på Strömstad 1986 lossnade ett propellerblad i 36 knop så att axeln kröktes och axelbäraren trycktes genom skrovet upp i styrmaskinrummet. Då gick vi till Muskö där fartyget togs upp på slipen och när man konstaterat att det skulle ta några veckor att åtgärda, bussades vi till Berga. Där övertog vi Västervik(har jag för mig) som låg i depå och fortsatte med henne tills Strömstad var reparerad. Så fort hon var klar bytte vi tillbaka och depåbesättningen övertog Västervik igen. Båda bytena tog mindre än ett dygn innan vi var till sjöss och verksamheten påverkades knappt alls. En sådan manöver är omöjlig idag när depåsystemet inte längre finns.

Edited by Björn
  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Tack för intressant svar. Systemet med depåfartyg verkade fungerat smidigt.

 

Vet du om dessa depåfartyg enbart togs i bruk just vid oförutsedda skador på andra fartyg, eller skulle de teoretiskt kunna tas in för att t.ex. förstärka ubåtsjaktsförmågan vid en incident?

Link to comment
Share on other sites

De hölls som sagt i högre beredskap än då de låg i materielberedskap eller "malpåse" som det vanligtvis kallades i dagligt tal. Man försökte flera gånger plocka ut avrustade fartyg i samband med större krigsförbandsövningar men det slutade ofta med att större delen av inkallelseperioden gått innan de var så klara att man kunde verka med dem. När fartygen istället låg i förbandsdepå kallade man in krigsbesättningar för KFÖ och då var det främst repetitionsutbildning av personalen som tog tid, fartygen var i stort sett klara att kasta loss direkt. Jag har varit med om tillfällen på 1. Ytattackflottiljen när i princip alla depåfartygen var bemannade och ute till sjöss samtidigt som linjefartygen fick agera B-sida för de inkallade besättningar som skulle övas. Det var betydligt högre beredskap under den här tiden då "nymuckade" värnpliktsbesättningar fick en s.k. färdighållningsorder att vara beredda att rycka in igen med kort varsel tills de nya besättningarna hade kommit så långt i sin utbildning att de kunde ta över.

Link to comment
Share on other sites

 

 

Kustflottans sammansättning 1998

23. patrullbåtsdivisionen: Väktaren, Snapphanen, Styrbjörn och Starkodder

36. patrullbåtsdivisionen: Kaparen, Spejaren, Tordön och Tirfing

18. patrullbåtsdivisionen: Munin, Hugin, Mode och Magne

 

Uppgifterna ovan kommer ifrån boken Kustflottan, bilaga 3 (ISBN 978-91-977973-1-3).

 

Magne utrangerades under 1995 (tillsammans med Vale, Mjölner och Mysing), så den kan inte tillhört 18:e 1998. Det borde varit Vidar som tillhörde 18:e det året.

Link to comment
Share on other sites

Kustflottans sammansättning 1998

23. patrullbåtsdivisionen: Väktaren, Snapphanen, Styrbjörn och Starkodder

36. patrullbåtsdivisionen: Kaparen, Spejaren, Tordön och Tirfing

18. patrullbåtsdivisionen: Munin, Hugin, Mode och Magne

 

Uppgifterna ovan kommer ifrån boken Kustflottan, bilaga 3 (ISBN 978-91-977973-1-3).

 

Magne utrangerades under 1995 (tillsammans med Vale, Mjölner och Mysing), så den kan inte tillhört 18:e 1998. Det borde varit Vidar som tillhörde 18:e det året.

Nu har jag dubbelkollat i boken och även i boken Örlogsfartyg och enligt den senare utgick Magne 2001 och Vidar 1995. Wikipedia anger däremot 1995 för Magne och 2001 för Vidar. Det märkliga är att källan är just boken Örlogsfartyg men den är uppenbarligen inte att lita på. I Örlogsfartyg står dels att Magne blev utrangerad 21 april 2001 och dels att Magne såldes 1988.

 

Marinmuseum anger också att Magne blev utrangerad 21/4 2001.

Link to comment
Share on other sites

Kustflottans sammansättning 1998

23. patrullbåtsdivisionen: Väktaren, Snapphanen, Styrbjörn och Starkodder

36. patrullbåtsdivisionen: Kaparen, Spejaren, Tordön och Tirfing

18. patrullbåtsdivisionen: Munin, Hugin, Mode och Magne

 

Uppgifterna ovan kommer ifrån boken Kustflottan, bilaga 3 (ISBN 978-91-977973-1-3).

 

Magne utrangerades under 1995 (tillsammans med Vale, Mjölner och Mysing), så den kan inte tillhört 18:e 1998. Det borde varit Vidar som tillhörde 18:e det året.

Nu har jag dubbelkollat i boken och även i boken Örlogsfartyg och enligt den senare utgick Magne 2001 och Vidar 1995. Wikipedia anger däremot 1995 för Magne och 2001 för Vidar. Det märkliga är att källan är just boken Örlogsfartyg men den är uppenbarligen inte att lita på. I Örlogsfartyg står dels att Magne blev utrangerad 21 april 2001 och dels att Magne såldes 1988.

 

Marinmuseum anger också att Magne blev utrangerad 21/4 2001.

 

Tyvärr står det fel i boken Örlogsfartyg och många använder nog den boken som källa för den här typen av information.

 

Jag låg på Hugin 1995/96 och var själv ombord på Magne (och de övriga tre patrullbåtarna som avrustades vid Tångudden under 1995) och "snodde" delar till Hugin.

Vidar var "lagfartyg/depåfartyg" på 18:e och jag seglade med henne under en övning våren 1996 när Hugin låg på varv.

Link to comment
Share on other sites

Vidar var testfartyg för mod till Kaparen. Aningens konstigt att Vidar skulle utrangerats 1995 då. Visst har försvaret tagit lite konstiga beslut, men ändå. Vidar hade väl nya huvudmaskiner, nytt lågfartsmaskineri samt ny hydrofon och (tror om minnet inte sviker) till stor del den nya inredningen i aktra delen.

Link to comment
Share on other sites

Det stämmer att Vidar var PTK för Kaparklassen men den blev aldrig helt ombyggd som Kaparklassen.

Den fick t.ex inte nya HM utan hade kvar de gamla v20 MTU:erna (som jag just nu inte kommer ihåg betäckningen på).

Inredningen var också relativt original huginklass vad jag kan minnas.

Den fick dock nya HJM med hydraulisk lågfartsmaskineri, ombyggd aktra kapp och div andra testutrustningar som inte nådde till Kaparklassen, t.ex en brutal nödbrandpump som sög så mycket vatten att den kunde driva fram fartyget i nån enstaka knop (åtminstone sades det så).

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...

Det stämmer att Vidar var PTK för Kaparklassen men den blev aldrig helt ombyggd som Kaparklassen.

Den fick t.ex inte nya HM utan hade kvar de gamla v20 MTU:erna (som jag just nu inte kommer ihåg betäckningen på).

Inredningen var också relativt original huginklass vad jag kan minnas.

Den fick dock nya HJM med hydraulisk lågfartsmaskineri, ombyggd aktra kapp och div andra testutrustningar som inte nådde till Kaparklassen, t.ex en brutal nödbrandpump som sög så mycket vatten att den kunde driva fram fartyget i nån enstaka knop (åtminstone sades det så).

 

Såg också på wiki-sidan att Vidar inte fick nya HM, fast mitt minne säger mig att de fick det. Kan inte komma ihåg att Vidar bytte en enda cylinder under 1992 års tjänstgöring. Vilket både Mysing och Mjölner gjorde i parti och minut, Mjölner bytte t.ex. en hel back en gång.

 

Fast, minnet är aningens lurigt, så kan minnas helt fel. Har ju hänt förr....

Link to comment
Share on other sites

  • 6 years later...
  • 2 years later...
On 4/5/2012 at 2:06 PM, zxr said:

Tack för svaret! Det som jag alltså specifikt söker är vilken division de tillhörde. På vissa av fartygens Wikipedia-sidor finns uppgifter, t.ex. att HMS Vidar tillhörde 13. Patrullbåtsdivisionen, men på många inte.

1983-1984 tillhörde Vale, Vidar och Mjölner 46:e ptrbdiv och var stationerade i Karlskrona. FC på Vale var R de Maré och sekund Anders Grenstad. 026 Bengtsson Elmek. det byttes vapensystem på backen och Elma, Malin mfl ubåtsjaktvapen provades ut. Detta under en hysterisk period av ubåtsjakt...

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.



×
×
  • Create New...