beaver_sthlm Posted February 27, 2012 Report Share Posted February 27, 2012 Klart läsvärt. http://blogg.forsvarsmakten.se/armebloggen/2012/02/27/varfor-kan-jag-inte-andas/ Quote Link to comment Share on other sites More sharing options...
903Lew Posted February 27, 2012 Report Share Posted February 27, 2012 Så jävla ärligt, så jävla starkt. "Blomman" tänker uppenbarligen inte ge upp utan håller på att kämpa sig tillbaka, det är sådana jag vill ha i vår insatsorganisation. Stort! Quote Link to comment Share on other sites More sharing options...
SweSold Posted February 27, 2012 Report Share Posted February 27, 2012 Suveränt skrivet, med en suverän inställning till jobbet och insats. Problem med det psykiska är något som fortfarande är känsligt, och detta var en extremt modig berättelse och ett bra inlägg i den debatten. Quote Link to comment Share on other sites More sharing options...
trädet Posted February 27, 2012 Report Share Posted February 27, 2012 Det psykiska är ju alltid Tabu.. Det är ju inte en skada man kan se och ta på direkt. Det börjar ju bli bättre, men fortfarande så har många fördomar om psykiska sjukdomar. Mycket bra inlägg, som belyser det vi många vet, men försöker att förtränga. Quote Link to comment Share on other sites More sharing options...
Fu Frippe Posted February 28, 2012 Report Share Posted February 28, 2012 Jag vet inte om jag börjar bli gammal, om jag har mognat eller om jag har förändrats genom de upplevelser jag fått genom jobbet, men jag börjar tycka att "mjuka" frågor blir mer och mer intressant. Gör man "hårda" saker så påverkas man, (om man inte är psykopattypen), och då måste man bearbeta dessa. I min värld så upplever jag att mina kollegor är den bästa hjälpen. Nu har jag sådan tur så jag arbetar i grupp, med samma människor alltid. I bland kan man behöva hjälp utifrån, men ofta tycker jag att man klarar de flesta saker inom gruppen. Är man med om sådana traumatiska upplevelser som man kan uppleva i en stridszon så behöver man nog verkligen båda sätten för att bearbeta denna upplevelse. Jag kan uppleva livsfara i mitt yrke, men inte hela tiden och överallt. Verkligen starkt av "Blomman" och jag tror att många borde försöka förbereda sig mentalt på vad man kan komma att vara med om... Quote Link to comment Share on other sites More sharing options...
JTS Posted February 29, 2012 Report Share Posted February 29, 2012 Mycket bra! Quote Link to comment Share on other sites More sharing options...
Knekt Posted March 6, 2012 Report Share Posted March 6, 2012 Mycket bra text. Han får fram något väldigt viktigt: att det här handlar om en stridsskada precis som vilken annan skada som helst. En skada som måste tas om hand, skötas och få läka. För att kanske kunna övervinnas och läggas till handlingarna, om det är möjligt. Precis som om det vore en allvarlig fraktur i ryggen, eller ett splitterskadat knä. Helt enkelt att det inte är så att han är en dålig soldat bara för att han blivit skadad. 2 Quote Link to comment Share on other sites More sharing options...
Reservingenjör Posted October 31, 2012 Report Share Posted October 31, 2012 Verkligen intressant läsning. Starkt gjort av "Blomman" att skriva. Hans upplevelse känns väldigt typisk: Livsfara Kroppen lydde inte Hjärnan lydde inte Delar av hjärnan fungerade Han agerade i alla fall Han kunde genomföra trots allt (tog sig till fordonet, gav order till tolkarna, anropade C o.s.v) Krisen kom efteråt Typiska symptom Kamraterna var bästa hjälpen Detta är verkligen typiska reaktioner och har ingenting med feghet att göra! FM borde (och jag tror och hoppas att så sker) ta lärdom av detta och utbilda och förbereda personalen. Med mental förberedelse ökar chanserna markant att klara sig. Han nämner ju att han var förberedd på kroppsskada men inte detta. 1 Quote Link to comment Share on other sites More sharing options...
Recommended Posts
Join the conversation
You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.