Jump to content

Recommended Posts

I det senaste numret av Alkohol och Narkotika tar man upp ämnet om hemvändade soldater och potentiell risk för missbruk, och psykisk påverkning i följd av posttraumatisk stress och scener ur de missioner man deltagit vid.

 

Man tar även upp Veteranhem i ett reportage samt i ledaren, vilket inte finns i Sverige men i bland annat Danmark. Finns detta i andra länder i Europa, och hur ser intresset ut i Sverige? Vad har ni för funderingar och tankar kring fenomenet Veteranhem?

 

Och hur påverkar "i Afghanistan verkar soldaterna under krigsliknande förhållanden, inte i krig" soldaterna i stort?

 

 

Omkring nio procent av de svenska utlandssoldaterna visar ”tecken på nedsatt välbefinnande” efter hemkomst. En till två procent mår mycket dåligt. Beräkningen vilar på de samtal som Peter Butor och hans kollegor erbjuder soldaterna. Men det verkar också skilja väldigt mycket i utsträckning beroende på land och situation. Enligt danska försvarets siffror har fem procent av dem som återvänt från Afghanistan fått problem av typen posttraumatisk stress medan drygt 30 procent av hemvändarna från Balkan har de problemen. Vad har ni för erfarenheter, kunskap och tankar kring detta?

 

Det verkar även skilja på andra omständigheter jämfört Balkan med Irak och Afghanistan. En av faktorerna sägs att man bedömer den enskilda soldaten istället för gruppvis vilka som behöver stöd efter hemkomsten, även även att man inte fick dricka alkohol i Afghanistan jämfört med Balkan. Tror ni att det finns flera andra faktorer, baserat på fakta och era egna/andras erfarenheter?

 

Har själv aldrig varit ute på utlandsmission - även om jag har ett intresse att göra det - men har flera nära anhöriga som genomfört det, både civilt, polisiärt och militärt. En fråga som jag dock funderar på i det här sammanhanget är hur ni andra här uppfattar stödet från samhället, familjen och försvaret i sådana här sammanhang - efter ankomst från utlandsmission?

 

Värt att notera är Fredsbaskarnas arbete och stöd för hemkomna soldater där de bland annat har en egen "kamratstödsjour som är öppen för alla som gjort internationell tjänst samt även för dess anhöriga. Telefonnumret är 020-666 333 och bemannas dagligen mellan klockan 18.00 - 21.00. Man har även en mail-adress: [email protected]

 

Artiklarna finns att läsa som PDF här:

http://www.can.se/do...1-Inledaren.pdf

http://www.can.se/do...de-soldater.pdf

http://www.can.se/do...ka-soldater.pdf

http://www.can.se/do...ll-missbruk.pdf

Edited by Signalist
Link to post
Share on other sites
  • 4 weeks later...
  • BlåGul -1

Vad menar du med:

Och hur påverkar "i Afghanistan verkar soldaterna under krigsliknande förhållanden, inte i krig" soldaterna i stort?

 

 

Det verkar även skilja på andra omständigheter jämfört Balkan med Irak och Afghanistan. En av faktorerna sägs att man bedömer den enskilda soldaten istället för gruppvis vilka som behöver stöd efter hemkomsten, även även att man inte fick dricka alkohol i Afghanistan jämfört med Balkan. Tror ni att det finns flera andra faktorer, baserat på fakta och era egna/andras erfarenheter?

Det har varit samma regler för alkoholförtäring på de missioner jag gjort på Balkan (Bosnien och Kosovo) som i Afghanistan.

Jag uppfattar ingen större skillnad mellan Bosnien och Afghanistan ang. soldaternas välbefinnande mer än att jag uppfattar afghanistan-soldaten som mindre frustrerad. Detta då man faktiskt fått ge tillbaka i större omfattning.

Vi var inblandad i fler TIC:ar när jag var i Bosnien än vad vi var i Afghanistan men förutsättningarna helt andra. Stresspåslaget var dock jämförbart.

 

I Kosovo var det ganska lugnt när jag var där så därifrån har jag inget vidare underlag.

 

Har själv aldrig varit ute på utlandsmission - även om jag har ett intresse att göra det - men har flera nära anhöriga som genomfört det, både civilt, polisiärt och militärt. En fråga som jag dock funderar på i det här sammanhanget är hur ni andra här uppfattar stödet från samhället, familjen och försvaret i sådana här sammanhang - efter ankomst från utlandsmission?

Stödet från samhället: 0

Stödet från FM har gått från 0 till lite grann. Under mina första insatser sågs mission på med misstänksamhet av övriga FM men nu är det bättre.

Stödet från familjen har varit begränsat. De har inte kunnat/velat skaffa sig fullständig insikt i innebörden av insatserna.

 

 

Jag vet många veteraner med problem, både med alkohol och andra sociala problem. Många av dem har haft problem i 40 år.

Link to post
Share on other sites

Vad menar du med: Signalist: Och hur påverkar "i Afghanistan verkar soldaterna under krigsliknande förhållanden, inte i krig" soldaterna i stort?

Det jag menar är som det står. Jag har själv inte varit på mission, men nyfiken är man. Situationen där det är "krigsliknande förhållanden, men inte krig" kanske påverkar soldater på ett annat sätt än om det hade varit ett uppenbart krig med samlad krigsföring som när USA gick in i Irak. Om jag gör dig förstådd hur jag menar.

 

 

Det har varit samma regler för alkoholförtäring på de missioner jag gjort på Balkan (Bosnien och Kosovo) som i Afghanistan.

Jag uppfattar ingen större skillnad mellan Bosnien och Afghanistan ang. soldaternas välbefinnande mer än att jag uppfattar afghanistan-soldaten som mindre frustrerad. Detta då man faktiskt fått ge tillbaka i större omfattning.

Vi var inblandad i fler TIC:ar när jag var i Bosnien än vad vi var i Afghanistan men förutsättningarna helt andra. Stresspåslaget var dock jämförbart.

 

I Kosovo var det ganska lugnt när jag var där så därifrån har jag inget vidare underlag.

Det är jag som inte har varit tillräckligt insatt när jag skrivit inlägget, eller själv haft erfarenhet av situationen. Men då vet jag, tack så mycket. Har reglerna varit detsamma för andra missioner, t.ex. på Västbanken och i Afrika?

 

Stödet från samhället: 0

Stödet från FM har gått från 0 till lite grann. Under mina första insatser sågs mission på med misstänksamhet av övriga FM men nu är det bättre.

Stödet från familjen har varit begränsat. De har inte kunnat/velat skaffa sig fullständig insikt i innebörden av insatserna.

 

Jag vet många veteraner med problem, både med alkohol och andra sociala problem. Många av dem har haft problem i 40 år.

Hur skulle du vilja se mer stöd från samhället, t.ex. soldathem för veteraner eller andra saker i samhället för att få mer stöd? Vi har ju Fredsbaskrarna, och några andra organisationer som verkar, men det måste ju finnas fler sätt för att ge stöd åt människor som behöver lätta sina hjärtan och tankar. Det är ju svårt för mig att förstå, hur det är och vad man är med om, men har på någotvis fått intresse för detta ämne och känner flera stycken själv i min närhet som varit ute, och man vill ju vara så bra stöd som möjligt, på bästa möjliga sätt.

 

Sveriges Radio tar också upp ämnet idag, där man har Mats som tidigare varit officer på mission.

http://sverigesradio...ytype=Ljudklipp

Edited by Signalist
Link to post
Share on other sites
  • BlåGul -1

Vad menar du med: Signalist: Och hur påverkar "i Afghanistan verkar soldaterna under krigsliknande förhållanden, inte i krig" soldaterna i stort?

Det jag menar är som det står. Jag har själv inte varit på mission, men nyfiken är man. Situationen där det är "krigsliknande förhållanden, men inte krig" kanske påverkar soldater på ett annat sätt än om det hade varit ett uppenbart krig med samlad krigsföring som när USA gick in i Irak. Om jag gör dig förstådd hur jag menar.

Jag är helt säker på att pressen/stressen blir lättare att hantera om man försvarar sitt land jämfört med expeditionskrig.

Termen "krigsliknande förhållanden" brukar användas av politiker för att kunna tala om konflikter där krig formellt inte förklarats. För enskild soldat är själva krigsförklaringen ingen avgörande del av hur man känner inför och efter strid. Det är min syn.

ROE-begränsningar och nationella caveats som begränsar möjligheterna att lösa uppgifterna på ett bra sätt ökar stressen och kan öka andelen med PTSD och motsvarande problem. Dessa begränsningar förekommer med olika omfattning på internationella insatser.

 

 

Det har varit samma regler för alkoholförtäring på de missioner jag gjort på Balkan (Bosnien och Kosovo) som i Afghanistan.

Jag uppfattar ingen större skillnad mellan Bosnien och Afghanistan ang. soldaternas välbefinnande mer än att jag uppfattar afghanistan-soldaten som mindre frustrerad. Detta då man faktiskt fått ge tillbaka i större omfattning.

Vi var inblandad i fler TIC:ar när jag var i Bosnien än vad vi var i Afghanistan men förutsättningarna helt andra. Stresspåslaget var dock jämförbart.

 

I Kosovo var det ganska lugnt när jag var där så därifrån har jag inget vidare underlag.

Det är jag som inte har varit tillräckligt insatt när jag skrivit inlägget, eller själv haft erfarenhet av situationen. Men då vet jag, tack så mycket. Har reglerna varit detsamma för andra missioner, t.ex. på Västbanken och i Afrika?

Förr var reglerna mer liberala och jag uppfattar att de alkoholerelateradeproblemen var mer omfattande då.

 

Stödet från samhället: 0

Stödet från FM har gått från 0 till lite grann. Under mina första insatser sågs mission på med misstänksamhet av övriga FM men nu är det bättre.

Stödet från familjen har varit begränsat. De har inte kunnat/velat skaffa sig fullständig insikt i innebörden av insatserna.

 

Jag vet många veteraner med problem, både med alkohol och andra sociala problem. Många av dem har haft problem i 40 år.

Hur skulle du vilja se mer stöd från samhället, t.ex. soldathem för veteraner eller andra saker i samhället för att få mer stöd? Vi har ju Fredsbaskrarna, och några andra organisationer som verkar, men det måste ju finnas fler sätt för att ge stöd åt människor som behöver lätta sina hjärtan och tankar. Det är ju svårt för mig att förstå, hur det är och vad man är med om, men har på någotvis fått intresse för detta ämne och känner flera stycken själv i min närhet som varit ute, och man vill ju vara så bra stöd som möjligt, på bästa möjliga sätt.

 

Sveriges Radio tar också upp ämnet idag, där man har Mats som tidigare varit officer på mission.

http://sverigesradio...ytype=Ljudklipp

Det börjar bli bättre men det går långsamt. Det är inte förrän de senaste åren som FM har erkänt veteranerna. Nästa steg vore att försöka få till en förändring av synen på soldaten hos media.

Link to post
Share on other sites

Jag är helt säker på att pressen/stressen blir lättare att hantera om man försvarar sitt land jämfört med expeditionskrig.

Termen "krigsliknande förhållanden" brukar användas av politiker för att kunna tala om konflikter där krig formellt inte förklarats. För enskild soldat är själva krigsförklaringen ingen avgörande del av hur man känner inför och efter strid. Det är min syn.

ROE-begränsningar och nationella caveats som begränsar möjligheterna att lösa uppgifterna på ett bra sätt ökar stressen och kan öka andelen med PTSD och motsvarande problem. Dessa begränsningar förekommer med olika omfattning på internationella insatser.

Fast å andra sidan lär det väl ändå både påverka soldaterna och samhället i längden? Jag menar, se på de länder som uppenbarligen har haft officiellt förklarade krig, och hur både stödet och samhället i övrigt har påverkats av det i efterhand. Kanske stödet till de som varit utlandssoldater hade varit betydligt större, om det var ett "officiellt krig", än ett "inofficiellt, frivilligt deltagande krigsliknande krig"?

 

Men jag håller med dig fullt ut i vad som gäller "Här och nu", men i längden tror jag att det har en kollektiv skillnad enligt vad jag beskrev ovan.

 

Förr var reglerna mer liberala och jag uppfattar att de alkoholerelateradeproblemen var mer omfattande då.

Bra att det har fått en mer reglerad utveckling, det påverkar nog rätt mycket i större skala, åtminstone vad jag kan föreställa mig.

 

Det börjar bli bättre men det går långsamt. Det är inte förrän de senaste åren som FM har erkänt veteranerna. Nästa steg vore att försöka få till en förändring av synen på soldaten hos media.

Håller helt och hållet med. När media förändrar sin syn så kommer det också påverka allmänhetens syn, och om media dessutom pressar på finns det större chans att också myndigheter att ge större stöd.

Link to post
Share on other sites

Jag tycker faktiskt jag fick rätt okej stöd från samhället i form av Försäkringskassans internationella avdelning när jag kom hem från BA01. Jag råkade ut för en hörselskada jag fortfarande dras med efter en robotbeskjutning som finns beskriven här och där. Enligt förutsättningarna var det inte mycket ersättning att få, men min arbetsskadeanmälan bedömdes snabbt, effektivt som arbetsskada, klassades som invalidiserande (så hemskt det låter) och det damp ner 18000 kronor på ett utbetalningskort.

 

Eftersom mitt vänstra öra inte gick att behandla behövde jag ju inte traggla med sjukvård och annat, så det var väl inte så mycket mer att göra, men jag fick ett jättebra och trevligt bemötande av handläggarna på Försäkringskassan.

  • Like 1
Link to post
Share on other sites
  • 1 month later...

Jag tror det stämmer väldigt bra. Det är en stor skillnad mellan att försvara sitt hem och att resa bort för att 'försvara freden' om det ordet nu går att använda? Och det är rent ut sagt för djävligt att det inte finns ett bättre mottagande av folk som sett och upplevt ett krig, oavsett var. PTS kan förstöra ett helt liv, och att sen på på en dag gå från krig till ett land i fred måste vara en chock. Vi kräver mycket av de som lämnar freden för att försvara människor som de aldrig mött, eller känner. Men, jag är också väldigt stolt över våra soldater och dom ideal de representerar. Jag önskar bara att det fanns ett bättre mottagande av er när ni kommer hem.

 

Som ett exempel. Röda korsets omhändertagande av, och mångåriga expertis, om tortyr höll nyligen på att förlora sitt uppdrag på grund av ett nybildat 'bolag' som erbjöd ett 'bättre pris'. Det var först när röda korset frågade om vilka erfarenheter och expertis detta bolag hade som ekonomerna 'vaknade'.

 

Vissa saker kan inte pris sättas.

Edited by yoron
Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.



  • Similar Content

    • By Grenadier
      Besök sidan och lyssna på svenska veteraners historier. 
       
      “Har du dödat någon?” är en pågående videoproduktion där svenska krigsveteraner får chans att berätta om deras upplevelser både under sin mission men även under hemkomsten.
      Utgivare:  Vi är en projektgrupp ifrån Linköpings universitet
      Facebook: https://www.facebook.com/hardudodatnagon/
      Instagram: https://www.instagram.com/hardudodatnagon/
      Youtube: https://www.youtube.com/channel/UC374ACFKl1_SmdHd3WBdYnw
       
       
    • By Animal
      Jag hittade ingen tråd om detta.
      Men nog finns det väl lite roliga historier från utlandstjänsterna.
      Jag får bidra med en så länge:
       
      Redan ett par dagar efter vi anlänt till Naqoura för 6 månaders tjänstgöring till L100 fick jag och ett par tre killar till våra första jobb.
      Det var att köra Ghanas rotation. D.v.s. Lätta Transport åkte till Ghaneserna och lastade deras materiel på sina lastbilar och fraktade dem till ner till Israeliska gränsen där vi skulle stå och ta emot dem med våra lastbilar med påkopplade trailers och 20 fots containers.
       
      Detta var redan på första dagen och lätta transport hade stuckit iväg för att hämta ghanesernas grejor och framåt lunch så hoppade jag och min andreförare (Linkan) in i vår lastbil och åkte till israeliska gränsen för att invänta LT (Lätta Transport).
       
      Vi backade upp mot lastbryggan och ställde lastbilen i 90 graders vinkel mot trailern för att underlätta lastning framifrån. Lastbryggan är konstruerad på så vis att i ena ändan sluttar den ner till marknivå, för att gaffeltruckar ska kunna köra upp på lastbryggan med gods.
       
      När allt var klart och vi började vår väntan för LT skulle dyka upp, satt vi där och filosoferade om saker och ting samtidigt som vi höll utkik norrut mot backarna innan Naqoura för att kunna se när LT var på inmarsch.
      Istället för en massa lastbilar så ser vi en UN-märkt VW Passat som kommer i mycket raskt tempo över krönen, ner förbi körplanen, vidare uppför uppfarten till lastbryggan för att sen försvinna från vår åsyn. Nästan meddetsamma kände vi hur lastbilen kraftigt gungade till och vi hoppade ur bilen för att kollade vad som stod på.
      När vi kommit runt och kunde titta in bak i den sista containern. Lite förbryllade kunde vi konstatera att det stod VW Passat (en kombi) parkerad inuti containern. Bakluckan svingar upp och en glad ghanes kravlar ur och menar att vi skulle vara rädda om hans bil!
      När vi sen påpekar att det nog inte var hans bil utan FN:s blev ghanesen en smula irriterad på oss och menade minsann att det hade han papper på att det var hans bil. Vi bad honom visa pappret och det var inget annat än en kvittens på att han hade kvitterat ut bilen till låns.
      Efter diverse protester från bägge lägren att t.o.m. israelerna visade intresse för den konflikt som var på gång mellan 3 FN-anställda, så kallades till slut MP dit som fick honom att backa ut bilen från containern.
    • Guest Reqruit Hardhead
      By Guest Reqruit Hardhead
      Det finns en del frågor jag bär på inom mig, kvinnans situation är ju en katastrof i Aghanistan.
      Men jag, om jag nu hinner eller hur det blir med utlandstjänst i A för mig.
      Hur berör det kvinnlig personal på plats och hur påverkar det bemötandet emot kvinnlig stridande personal?
      Och hur ser skyddet ut, ifall man t.ex. skulle bli påhoppad eller på annat sätt angripen?
      Det som ju har kommit fram är att flickor utsätts för syraangrepp, att flickor i mycket liten del kan gå i skolan, att kvinnan nära nog är en ägodel man t.o.m. i vissa fall lagligen kan avliva (läs: mörda) utan att riskera ett rättsligt efterspel.
      i ett land där istort sett halva delen av befolkningen hålls i shack genom hot och rent av mord, misshandel och att de hålls i okunskap om sina rättigheter så känns frågan ganska så befogad.
       
      Inte för att jag tror det sker men hur ser bilden ut, vilka tankar bör man ha med sig i huvudet mer än det självklara att sköta sin plikt?
       
      Det är ett litet orosmoln jag när i huvudet, men som jag i det fall det blir en realitet får ta ställning till.
       
      men vore nyfiken på att höra andras erfarenheter i saken.
       
      Inte för att troligen hör nåt i den här tråden, men jag har frågat i alla fall...
      Sedan tycks det vara en nära nog noll möjlighet att det blir resa dit ner, om man läser andra trådars information.
    • Guest lifhusar
      By Guest lifhusar
      Någon som sökt KS 07? Har ni någon info om rekryteringsprocessen?
    • Guest lifhusar
      By Guest lifhusar
      Hej alla!
       
      Tänkte bara tipsa om att det finns en rad intressanta lediga befattningar på KS 07. Pansarskyttesoldat, SISUförare, chef Spaningsgrupp med mera.... Utbildningen börjar i november och bataljonen roterar ner i början av december. Så om någon är intresserad klicka på följande länk:
      http://www.swedint.mil.se/article.php?id=3387
       
      Fatta mod så kanske vi ses där nere!
×
×
  • Create New...