Ingen lämnas bakom, Moralfråga eller stridstekniskt â€�fuckupâ€�?

[widowmaker]

Jag kommer aldrig att lämna en fallen kamrat i fiendens händer.

- USA Army Ranger Creed

 

Hypotetisk frågeställning:

 

En grupp soldater flyr från något/Någon. En av dem blir skadad, och säger "Lämna mig, jag kommer bara att sakta ner er!" De andra säger: "Aldrig!" och tar sin sårade vän med sig.

Så snart de når en viss grad av säkerhet är tanken att den sårade kommer att evakueras först. Stridens hetta kan göra det omöjligt att avgöra om den fallna kamraten bara blivit sårad eller har faktiskt dött. Å andra sidan, om den sårade soldaten kan hindra fiender från att jaga hans kamrater, Så kommer soldaten förmodligen att insistera trots hans kamraters protester.

 

Vältränade motståndare kan om det är möjligt att utnyttja denna ”regel” med stor framgång genom att såra sina fiender, Som kan bromsa deras framryckning..

Många förband är stolta över att aldrig överge en sårad eller död soldat. Andra, som SAS, gör ibland en regel av att lämna sårade män till fiendens sjukvårdare.

 

Frågan är, Utan att ha facit är det ett situationsanpassat val man kan göra eller gäller ”Ingen lämnas bakom” alltid?

[Anders]

Jag skulle säga att det är chefens situationsanpassade beslut.

 

Jag är generellt sett emot alla former av regelstyrningar som skapar ett repetitivt beteende vilket kan utnyttjas av motståndaren.

[Signalist]

Jag kommer aldrig att lämna en fallen kamrat i fiendens händer.

- USA Army Ranger Creed

 

Hypotetisk frågeställning:

 

En grupp soldater flyr från något/Någon. En av dem blir skadad, och säger "Lämna mig, jag kommer bara att sakta ner er!" De andra säger: "Aldrig!" och tar sin sårade vän med sig.

Så snart de når en viss grad av säkerhet är tanken att den sårade kommer att evakueras först. Stridens hetta kan göra det omöjligt att avgöra om den fallna kamraten bara blivit sårad eller har faktiskt dött. Å andra sidan, om den sårade soldaten kan hindra fiender från att jaga hans kamrater, Så kommer soldaten förmodligen att insistera trots hans kamraters protester.

 

Vältränade motståndare kan om det är möjligt att utnyttja denna ”regel” med stor framgång genom att såra sina fiender, Som kan bromsa deras framryckning..

Många förband är stolta över att aldrig överge en sårad eller död soldat. Andra, som SAS, gör ibland en regel av att lämna sårade män till fiendens sjukvårdare.

 

Frågan är, Utan att ha facit är det ett situationsanpassat val man kan göra eller gäller ”Ingen lämnas bakom” alltid?

1. Det är en minnesramsa. På grund av stridens situation och påfrestning är minnesramsans funktion att bli instuderad i minnets djupare delar för att kunna agera mer korrekt under tuffa förhållanden. Det betyder inte att man skall orsaka risk för hela gruppen. Även om det också skapar en hård gemenskap som säkerligen varar resten av livet. Minnesramsan går väl inte heller direkt ut på att en sårad kamrat skall bli två eller fler sårade soldater.

 

2. Det är ett beslut man fattar på plats, gärna gruppchef. Man måste bedöma läget, men naturligtvis är det självklart att man skall hjälpa sina sårade kamrater till ett högt pris, även om situationen varierar är det inte alltid man retirerar när man har sårade kamrater runt omkring sig. Därför man har sjukvårdspersonal i krig. En soldat är förutom en kamrat och ett liv också en investering för armén, samt också om man får soldater på fötter igen har man ytterligare soldater som kan hjälpa till att föra kriget framåt.

 

3. Att såra sina fiender är inte heller något nytt. Sårar fienden rätt soldat kan de också få fram rätt information. Information i krig har ett centralt värde, och är oftast A och O. Dessutom blir soldater också lätt handelsvaror i krig, främst då vad det gäller fångutväxling med fientliga makter för att få tillbaka beslagtagen utrustning, mat eller sina egna soldater.

Edited December 25, 2011 by Signalist

[Kaj Karlsson]

Att lämna någon kan medföra att en soldat/operatör som har information tas till fånga. Den informationen kan vara kritisk för uppdraget under några timmar/dygn, och kanske kan det därför inte slutföras utifrån risken att fienden lyckats utverka uppgifterna (vilket är sannolikt). Det är heller inget som säger att den sårade får rätt vård, omedelbart eller på sikt. Om han/hon ens hittas.

 

Så visst borde situationen styra. Det finns även andra handlingsalternativ (lämna kvar tillsammans med kamrat och hämta senare; dela på styrkan och sök strid för att ge de andra tid att evakuera; skapa villospår etc).

[903Lew]

När man spenderar tid med de som utbildat baltiska soldater i HVSS regi får man höra diverse intressanta historier. En av dem var icke nämnd baltisk stats HV som vid besked om att en soldat blivit skadad ute på patrull helt enkelt repade ur samtlig ammo, mummade upp en plats för kamraten och lämnade honom med två patroner. Var tydligen så Skogsbröderna hade gjort det efter kriget.

[Tälthydda]

Det är bara dumt att under utbildningen ens diskutera alternativet att lämna någon, då riskerar du att dina kamrater inte gör sitt yttersta för att få med dig hem. Nog kan det bli så ändå, men det ska inte ha varit ett alternativ i det ögonblicket då du skadas.

Förutsättning 1: gå inte ut med en mindre patrull än att dina kamrater kan bära dig på bår den sträcka som krävs.

[MartinGustav]

Förutsättning 2: se till att ni är tillräckligt många för att kunna se till att bårbärar patrullen inte blir tagen på sängen av en fi patrull.

[widowmaker]

Förutsättning 2: se till att ni är tillräckligt många för att kunna se till att bårbärar patrullen inte blir tagen på sängen av en fi patrull.

Den förutsättningen skapar ett klassikt moment 22.

[speculatores]

vem är fienden, hur är deras fångtjänst. Behandlar de fångar ok eller inte.

 

Personligen skulle ta större risker för att få med mig en skadad om de var talibaner, vest side boys eller liknande i hälarna än om de var en reguliär styrka med ok fångtjänst. som kan förväntas ge kamraten den vård den behöver.

[903Lew]

För att bygga vidare på Specs poäng:

Hur ser våra egna sjukvårdsresurser ut? Är det första dagen av det stora fosterländska kriget där vår egna kedja är mer eller mindre intakt (och anfallande makt historiskt har varit mindre intresserad av levande fiender)? Är det i slutet av det stora fosterländska kriget där jag och mina kamrater tillsammans med det lokala jaktlaget bedriver partisan-vht mot stormakt gul och våra egna sjukvårdsresurser mer eller mindre är ett par flaskor sprit och vitmossa? Vår kamrat, är han en "riktig" knekt med uniform och mil-leg eller är han en frikårist med armbindel och tveksam kombattant-status?

 

Svårt, svårt.

[Rokare]

Förutsättning 1: gå inte ut med en mindre patrull än att dina kamrater kan bära dig på bår den sträcka som krävs.

Förutsättning 2: se till att ni är tillräckligt många för att kunna se till att bårbärar patrullen inte blir tagen på sängen av en fi patrull.

 

Förutsättning 0: Lös uppgift med tilldelade resurser. Om detta innebär att ni är för få för att bära bår, so be it. Eller skall man som C aldrig kunna ge uppgift till ett stridspar?

[widowmaker]

Förutsättning 1: gå inte ut med en mindre patrull än att dina kamrater kan bära dig på bår den sträcka som krävs.

Förutsättning 2: se till att ni är tillräckligt många för att kunna se till att bårbärar patrullen inte blir tagen på sängen av en fi patrull.

 

Förutsättning 0: Lös uppgift med tilldelade resurser. Om detta innebär att ni är för få för att bära bår, so be it. Eller skall man som C aldrig kunna ge uppgift till ett stridspar?

 

Precis åt detta hållet jag vill komma, Rokare.

Om det är bristen på transportmöjligheter av skadade som är problemet så finns bland annat brandmansgrepp att tillgå. Som 1:a i ett stridpar kan man enkelt även hamna i denna frågeställning.

Beslutet att överge en kamrat blir svårt att försvara, Både inför kamrater och befäl vid återkomst till egna förband. Personligen tror jag att det blir svårt att motivera inför sig själv, Särskilt om man själv klarar sig tillbaka.

[widowmaker]

Det är bara dumt att under utbildningen ens diskutera alternativet att lämna någon, då riskerar du att dina kamrater inte gör sitt yttersta för att få med dig hem. Nog kan det bli så ändå, men det ska inte ha varit ett alternativ i det ögonblicket då du skadas.

Förutsättning 1: gå inte ut med en mindre patrull än att dina kamrater kan bära dig på bår den sträcka som krävs.

Jag anser inte att man ska gå ut utan att ha diskuterat möjligheten/riskerna inom patrullen, Det skapar mer förståelse för chefens beslut om det skulle gå så långt.

[Tälthydda]

Rokare: Helt riktigt, ett stridspar skall inte ges en uppgift som, om det skiter sig, kräver att man har tillgång till ett bårlag för att få hem den skadade. Stridspar skall följdaktligen endast ges uppgifter som möjliggör att den ene kan släpa/bära den andre till resten av patrullen/förbandet (där t.ex. bårbärning kan ta vid).

 

Widowmaker: Det handlar om motivation och gruppkänsla; varför skall jag utsätta mig för livsfara om jag inte är fullständigt övertygad om att mina kamrater kommer att utsätta sig för livsfara för att försöka rädda mitt liv? (och, se mitt svar till Rokare ovan: är fullständigt övertygad om att mina kamrater har den faktiska möjligheten att rädda mitt liv). Visst kan det finnas lägen i krig då man måste prata om detta alternativ, men den chef som tar upp detta innan utgående därför att han vill skapa förståelse för sitt eventuella beslut, han är feg och självisk och därför direkt olämplig som chef.

 

Så, grundinställningen måste vara att man aldrig lämnar någon, och det är chefens jobb att planera så att detta går att lösa.

 

Och tro inte att högre chefs syfte väger tyngre än kamratskapet för den enskilde soldaten i krig, om vi motiverar lämnande av kamrater med att det var för uppgiftens bästa, då har vi snart en massa soldater med skottskador i fötterna.

 

[henke]

En viktig aspekt som inte tagits upp ovan är den psykologiska effekten bland soldaterna av en god sjukvårdskedja och att inte lämna sårade efter sig.

Det tas bla upp i boken Slaget om Kursk Stridsviljan är betydligt högre om man vet att man blir väl omhändertagen om man blir sårad.

Att sedan se kamrater som sårats återvända till sitt "hemmaförband" och således överlevde stärker moralen. Detta tillämpade tyskarna, medan ryssarna såg skadade som en belastning och gav urusel vård, föda. De få ryssar som trots allt överlevde sjukvårdskedjan återplacerades i nya förband. De forna kamraterna såg alltså ingen "överleva" en skada och hade dålig tilltro (med rätta) till systemet, vilket inverkade negativt med desserteringar som följd. Om jag minns allt rätt, var många år sedan jag läste den.

 

Vet man att man blir väl omhändertagen av både kamrater, systemet och att cheferna prioriterar en bra sjukvård så kan man som soldat ta större risker och ändå "känna sig trygg".

Alltså strider soldaterna hårdare om de känner sig trygga.

Vi människor är ju lite underligt skapta för att hantera och bedöma risker, bla biltillverkarna ser tydligt detta genom att deras anordningar för att öka säkerheten istället blir förevändningar för att öka riskerna.

Har vi airbags och bra "krocksäkerhet" kompenserar vi det med att köra ännu fortare och ta medvetna risker. Som en säkerhetsexpert på bilar sa i en dokumentär; "Tänk dig att du istället för airbag skulle få ett vasst svärd uppkört i huvudet om du krockade, hur varsamt skulle du då inte köra?"

 

Fallet med skogsbröderna som var ett gerillaförband var ett helt annat. Även om kamraterna kämpade med att ta tillbaka den sårade så blev den skadade en tung belastning på det svaga underhållssystem de hade i sin skogsbas, dessutom var säkert utsikterna att överleva rätt dåliga ändå pga frånvaron av sjukvårdsmateriel. Bäst verkan var helt enkelt att låta personen göra så mycket skada som möjligt medan de ännu var i livet, döden var ofrånkomlig. Att bege sig till en civil gård för vård/konvalescens skulle säkerligen medfört kraftiga repressalier från Sovjeterna på hela gården/byn. Så ser det ju inte riktigt ut i baltländerna idag när de strider i egen välutvecklad försvarsmakt.

[Cykelskytt]

1) Man lämnar inte en fallen kamrat.

2) Om uppgiften kräver att man lämnar en fallen kamrat, träder paragraf 1 automatiskt i funktion.

 

Jag inser att det kan inträffa att man är så rädd för att själv dö att man inte klarar att göra det som krävs för att rädda en kamrat, eller att riskerna är så stora att man som chef inte klarar att utsätta underlydande för den. Detta är enligt min uppfattning de enda acceptabla skälen att lämna en fallen kamrat. Ska man fatta ett sådant beslut för att uppgiften kräver det, då ska det vara en uppgift av omedelbart krigsavgörande betydelse.

 

Som Henke skriver, det har stor betydelse för moralen om du vet att kamraterna tar hand om dig om du blir skadad alternativt låter dig ligga. Jag vill lägga till att det är större än så: vad är det som gör att vår sida är mer värd att vinna än motståndarsidan? Hur påverkar sådana ställningstaganden vårt samhälle efter kriget? Vad skulle en enda kvarlämnad sårad i Afghanistan, senare torterad i TV, innebära för samhällsklimatet i Sverige? Vad ska man säga till föräldrarna när man berättar att deras son/dotter stupat? Vad ska man säga när man rekryterar till nästa insats?

 

Jag drar mig till minnes något en god vän som utbildade sig till reservofficer i tidernas begynnelse berättade. De hade haft en gästföreläsare som varit med om att bli lämnad skadad i motståndsrörelsens Norge, för att sedan bli hämtad på tillbakavägen då patrullen utfört sitt uppdrag. Hans budskap var: gör det inte. Det är det inte värt.

Edited December 27, 2011 by Cykelskytt

[widowmaker]

Jag fortsätter att sticka ut hakan genom att ställa en kompletterande fråga, vilket är den viktigaste orsaken till att vi kämpar,är det för Kamraten bredvid eller är det för Nationen som ställer oss alla inför följande lagtext:

 

 

13 § Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, skall dömas för stridsförsumlighet till fängelse i högst tio år eller på livstid. Lag (1986:645).

 

 

Man kan ha vilken åsikt man vill om just den lagen och säkert tolka den som passar en själv bäst. Men den är just en av grundstenarna i verksamheten, att "Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, skall dömas för stridsförsumlighet".

Många, Om inte de allra flesta invånarna i Sverige förväntar sig just att vi som deras uppdragsgivare gör som den lagen säger. Betydelsen av min fetmarkering är ganska klar.

[GC1]

Jag fortsätter att sticka ut hakan genom att ställa en kompletterande fråga, vilket är den viktigaste orsaken till att vi kämpar,är det för Kamraten bredvid eller är det för Nationen som ställer oss alla inför följande lagtext:

 

 

13 § Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, skall dömas för stridsförsumlighet till fängelse i högst tio år eller på livstid. Lag (1986:645).

 

 

Man kan ha vilken åsikt man vill om just den lagen och säkert tolka den som passar en själv bäst. Men den är just en av grundstenarna i verksamheten, att "Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, skall dömas för stridsförsumlighet".

Många, Om inte de allra flesta invånarna i Sverige förväntar sig just att vi som deras uppdragsgivare gör som den lagen säger. Betydelsen av min fetmarkering är ganska klar.

Och främja krigföringen kan man alltså göra genom att gräva ner sig och skjuta tills ammunitionen är slut och sen lägga sig ner och dö.

Ett annat alternativ är att slåss smart och på ett sätt som skapar uthållighet i de egna förbanden, där ingår bland annat att ha en syn på förluster som främjar fortsatt kamp på alla nivåer inte bara på den nationalromantiska....

[adam7]

i Finland var/är "Kaveria ei jätetä" dvs "En kompis lämas inte" närmast en dogm, även om undantag måste göras i krigena 1939 - 1944.

 

Jag har för mig att även de finska sårade som återvände till fronten, återvände till sina enheter.

 

I Finland strävade man ju till att även hämta de egna likena från ingenmans land, då policyn var att likena skickas till hemorten för att begravas där. Enda nationen som gjorde detta.

 

...

 

 

Och för att ta ställning till den ursprungliga frågan. Det måste ju vara utgångspunkten att man inte lämnar någon. Sedan finns det ju situationer...

[Dobberman]

Jag fortsätter att sticka ut hakan genom att ställa en kompletterande fråga, vilket är den viktigaste orsaken till att vi kämpar,är det för Kamraten bredvid eller är det för Nationen som ställer oss alla inför följande lagtext:

 

 

13 § Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, skall dömas för stridsförsumlighet till fängelse i högst tio år eller på livstid. Lag (1986:645).

 

 

Man kan ha vilken åsikt man vill om just den lagen och säkert tolka den som passar en själv bäst. Men den är just en av grundstenarna i verksamheten, att "Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, skall dömas för stridsförsumlighet".

Många, Om inte de allra flesta invånarna i Sverige förväntar sig just att vi som deras uppdragsgivare gör som den lagen säger. Betydelsen av min fetmarkering är ganska klar.

Lagtexten ger vi nog blanka ******* i, det som är fokalpunkten är just som andra poängterat innan: UPPDRAGET

Vi kommer inte strida mot överlägsna P-Div från öst längre, FI är smalare och mindre.

Med en stor övertygelse påstår jag att platsen vi kommer möta detta dilemma på är i ett land utan större laglydnad eller t.o.m vald regim.

 

Våra förband är där för att hämta ut egen personal eller utföra OP som gränsar mot det "svarta" i regelverket vi kanske inte ens finns där!

 

Vi slipper fundera på om den egna kommer behandlas efter Haag/Geneva utan vi kan förutsätta bultsax mot fingrar och andra glada upptåg för att utfråga operatörer.

Du anpassar situationen och försöker få alla skyddade efter bästa förmåga, försåt eller andra metoder för defensiva strider är ett föredraga.

 

Men tanken på att "släppa" en medlem är inte lockande.............

[Hedin]

Jag fortsätter att sticka ut hakan genom att ställa en kompletterande fråga, vilket är den viktigaste orsaken till att vi kämpar,är det för Kamraten bredvid eller är det för Nationen som ställer oss alla inför följande lagtext:

 

 

13 § Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin pliktatt främja krigföringen, skall dömas för stridsförsumlighet till fängelse i högst tio år eller på livstid. Lag (1986:645).

 

 

Man kan ha vilken åsikt man vill om just den lagen och säkert tolka den som passar en själv bäst. Men den är just en av grundstenarna i verksamheten, att "Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin pliktatt främja krigföringen, skall dömas för stridsförsumlighet".

Många, Om inte de allra flesta invånarna i Sverige förväntar sig just att vi som deras uppdragsgivare gör som den lagen säger. Betydelsen av min fetmarkering är ganska klar.

Lagen kan endast tolkas och tillämpas på ett sätt, det rätta. Återkommer till din lagtolkning. Men inledningsvis har du helt rätt i att lagregeln är en del av den juridiska grunden för förtjänstgöring inom Försvarsmakten. Givetvis skall Sveriges befolkning känna förtroende för att Försvarsmaktens personal är lojala mot uppgift och försöker lösa den på bästa sätt, det är även det krav samhället ställer på Försvarsmakten (21:13 BrB).

 

Jag får inte ihop i mitt huvud hur du tänker. Har jag uppfattat dig rätt om du menar att 1. Försvarsmakten strider för nationen Sverige (din definition av nation) och 2. Lämnar man en kamrat åt sitt öde uppfyller man ej sin plikt som soldat och sitt ansvar jämtemot nationen och skall dömas till ansvar för stridsförsumlighet enligt 21:13 BrB?

 

Din definition av plikt förstår jag inte. Jag delar din uppfattning om att vi strider för nationen, men för mig är nationen: farmor på ålderdomshemmet, pappa på jobbet, syster i skolan och stridsparskamraten bredvid i värnet (mfl). Alla vi är nationen och "uppdragsgivare" som du kallar det, jag vill inte svika någon utav dem. Du menar att genom försöka rädda med mig min skadade stridsparskamrat sviker jag övriga? I sådana fall håller jag inte med. Jag delar Henke, Tälthydda och CG1 syn på striden och plikten (se deras inlägg) och det är min övertygelse om att samtlig personal inom Försvarsmakten delar den synen. Hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte se hur 21:13 BrB är relevant i sammanhanget, rekvisit för otillåten gärning är inte uppfyllda.

 

Som slask vill jag även tillägga att lagrummet är ett sk. uppsåtsbrott. Det betyder att de krävs att gärningsmannen uppfyller gärningens kognitiva element samt att hon är minst likgiltig inför förverkligandet av effekten. Lagrummet tar alltså primärt sikte på gärningar där gärningsmannen medvetet väljer att handla på ett visst sätt. Exempel på en sådan situation kan vara att vägra delta i stridspatrull eller liknande. Ansvar enligt 21:13 BrB på det sätt som du menar anser jag är uteslutet då lagrummet tar sikte på en annan situation. Att utföra sin plikt dåligt eller oaktsamt räcker inte heller för ansvar. Juridiken är ett system av regler och alla regler hittar du inte i lagtext. Mitt tips till dig är även som du själv säger, "lagtexten går att tolka hur som helst" och just därför måste man vara försiktig och inte dra för snabba slutsatser.

 

Det kan finnas extraordinärt svåra situationer då man måste lämna en skadad kamrat, men de situationer är ett undantag från huvudregeln och jag kan inte tänka mig att någon chef planerar för det.

[Cykelskytt]

Jag fortsätter att sticka ut hakan genom att ställa en kompletterande fråga, vilket är den viktigaste orsaken till att vi kämpar,är det för Kamraten bredvid eller är det för Nationen...

 

Jag har inte varit med själv, men jag förmodar att det i första hand är för kamraten bredvid man strider: det är i alla fall vad många veteraner säger. Jag har ju svårt att tro att en soldat som befinner sig på fel sida om ett eldöverfall i Afghanistan tänker "Försvarsministern har sagt att Sverige försvaras bäst i Afghanistan, så jag låter min kamrat förblöda för annars hinner vi inte med vårt uppdrag".

 

Jag tror inte det är en framgångsrik metod att försöka lagstifta bort lojaliteten mot kamraterna, utan i stället att man ska bygga förbandsanda genom att förstärka den. Av de länder som krigat i stor omfattning efter andra världskriget är det väl USA och Israel som är mest lika vårt land, och de håller hårt på principen att man inte lämnar någon. Jag antar att de har sina skäl.

 

...som ställer oss alla inför följande lagtext:

 

 

13 § Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, skall dömas för stridsförsumlighet till fängelse i högst tio år eller på livstid. Lag (1986:645).

 

Jag uppfattar detta som en lag som är avsedd att användas vid flagrant fanflykt, inte mot personer som faktiskt deltagit i en strid. Som en motpol står det i en äldre upplaga av SoldF: "Vapenbrödraskapet kräver att du är beredd att riskera ditt liv även för en död kamrat" (reservation för exakt ordalydelse). Högtravande och ålderdomliga ord, men innebörden är tydlig.

 

[MartinGustav]

Den enklaste definitionen av rätt alternativ i en sådan situation är väl helt enkelt: skulle du kunna motivera ditt val inför honom/henne (tänk inför kamratens spöke), skulle personen godta att du lämnade honom för att övriga 7 i gruppen med största sannorlighet även hade stupat, eller var det en uppgift av modell "rädda (den fria) världen/fosterlandet" som kamraten kunde godkänna som anledning till att hans lik blev kvar i skogen?

[wolfie666]

Själv tror jag att man måste tänka som så här.Att ingen blir lämnad bakom. Hur jävligt det än är. Jag tror att man blir hämmad omedvetet av det faktum att du blir lämnad. Jag skulle inte lämna någon, så tänker jag nu i varje fall, Hur det blir när skiten träffar fläkten vet jag inte riktigt men jag hoppas att jag tänker så då med.

[widowmaker]

^{I syfte att förtydliga för de som verkar vilja tro att ämnet handlar om att mina personliga åsikter främjar idén att lämna mina skadade vänner till de överlevande fiender vars vänner vi själva just förvandlat till blodkorv med lingonsylt.}

 

^{Frågorna i tråden är inte ställda med syfte att förklara eller ens behöva motivera hur jag tänker, agerar, värderar eller fungerar i ett liknande scenario. Mina personliga åsikter om hur någon väljer att agera eller inte agera i liknande situationer är inte ämnet, Inte heller med vilken bakgrund, utbildning och erfarenhet i bagaget jag valt ämnet.}

 

^{Frågorna är tänkta som ett debattunderlag för ett av de svåraste beslut man kan ställas inför och som det egentligen inte finns några rätta svar på. Oavsett hur man på plats väljer att göra så kommer det alltid att finnas någon som hittar ett eller flera fel i chefens beslut efteråt. Den bedömningen i efterhand sker oftast av de som inte var med på plats och därmed inte heller i realtid, Längst ner i stresskonen hade alla beslutsunderlag upptryckta i ansiktet som den aktuella chefen på plats hade när/om ett beslut togs/Skulle tas.}

 

^{Med detta förtydligande och lite självdisciplin kanske debatten kan utvecklas vidare utan att försöka fokusera mot vad jag tänker om, Hur jag skulle agera mot eller för, eller anser om en chef som väljer att fatta ett sådant beslut. Målet med tråden var att få höra intressanta argument för att inte lämna någon kvar, Inte att hitta en universallösning som kan plastas in på ett minneskort i rutan under OBSLÖSA.}

 

^{Med andra ord, tillför intressanta och konstruktiva inlägg, driv tråden framåt eller håll er till trådarna som handlar om den senaste vapenremmens tryckknappars utforming passar ihop med dragkedjans brist på eko i tältet.}

[Chassi]

Lämna en dödad kamrat för att inte riskera livet på resterande del av gruppen= Ja (lite beroende på omständigheterna) men i mitt tycke ska inte en grupp besväras med dött kött om det inte kan hanteras praktiskt, jag tror mer på att man kan och "bör" lämna fallna kollegor i många fall för att senare försöka få tag på kropparna på högre basis.

 

Lämna en skadad kamrat att dö= i regel Nej, jag tror att många sett för mycket filmer, om den skadade själv erbjuder sig att lämnas så skall detta inte ignoreras av gruppen, skall gruppen själv trots den skadades önskemål om att inte lämnas lämnas ändå trots att den skadade ber för sitt liv, Nej aldrig.

 

överlag tror jag att frågan är lite väl svår för att endera gruppchefen eller enskild soldat ska kunna göra en korrekt bedömning med förståelse för vad det betyder i efterhand, kanske bör man prata om det i gruppen så att alla är införstådda i att, gruppen kan splittras av olika anledningar.

 

en person är inte värd 5 personer, dock bör man inte ta så lätt på det faktum att soldater lämnas i strid och krig, finns det övh taget något hopp så ska hoppet prägla åtgärden tills det syns hopplöst.

 

Kanske kan inte alla komma hem efter en strid, men förhoppningsvis behöver ingen lämnas kvar på slagfältet efter kriget.

[Hedin]

^{I syfte att förtydliga för de som verkar vilja tro att ämnet handlar om att mina personliga åsikter främjar idén att lämna mina skadade vänner till de överlevande fiender vars vänner vi själva just förvandlat till blodkorv med lingonsylt. [...]}

Känner mig träffad av ditt inlägg så jag får väl gå i svaromål. Jag ber om ursäkt för att jag inte förstod ditt självpåtagna uppdrag som debattledare. Jag ber om ursäkt för att jag inte förstod att din luriga, och otydliga, fråga var debattunderlag. Jag anmälde även att jag var osäker och ställde dessutom ett par följdfrågor till dig med syfte att reda ut situationen, tråkigt att du valde att inte besvara dem. Då hade vi kunnat reda ut eventuella missförstånd.

 

I sådana fall kan vi börja om. Ditt debattunderlag i form av ett lagrum i brottsbalken har jag avfärdat enligt motivering ovan; att lämna en kamrat i sticket torde vara att bryta mot sin plikt som chef, soldat och vän. Vad är det som var fel och på vilket sätt bidrog jag inte till att föra debatten framåt när jag svarade på din fråga (det s.k. ”debattunderlaget”)? Sticker man ut hakan, dina ord, får man även vara beredd på att ducka.

 

Och om dina inlägg endast syftar till att tillföra nya objektiva infallsvinklar eller att spela djävulens advokat, varför då ta åt sig när någon svarar?

[Krook]

Bra tråd Widowmaker!

 

Jag rekommenderar alla att läsa om finske vinterkrigaren Harry Järv och hur han resonerade. Han sårades under ett uppdrag och beordrade sin patrull att lämna honom så han kunde fördröja ryssen som var dem i hälarna. Han beskriver hur han låg där och väntade på att dö...

Patrullen återvände och hämtade upp honom efter en stund.

 

 

Grundprinciper är ofta bra, att göra avsteg från dem kan behövas. Det är min syn på det mesta.

[widowmaker]

I det fiktiva fallet har jag beslutat att lämna den skadade Soldaten. Uppgiften är i detta scenario prio ett. Följande motiveringar användes som beslutsunderlag.

 

Vård och behandling är sekundära till den taktiska situationen - bra medicin kan vara dålig taktik, och de taktiska kraven styr fortfarande vad vården på plats i det aktulla läget kan tillhandahålla.

 

Ett av nyckelbegreppen är för mig att bland annat ransonera de tillgängliga medicinska förnödenheterna baserat på den förväntade evakueringen eller förväntade bristen på en sådan. Detta är en anledning till att min medic är en del av all operativ planering. Inte bara för att ge en medicinsk riskbedömning, men även för att rekommendera ytterligare materiel eller utrustning som kan behövas utifrån situationen och uppgiften.

 

Den taktiska situationen dikterar den vård som kan ges till soldater utan märkbar andning eller puls, de med tryckvågsskador eller penetrerande skador och inga andra tecken på liv är i allmänhet dåliga kandidater för HLR. Jag måste väga nyttan av att utföra HLR på en skadad soldat skadade kontra kostnaden för att förlorade fler soldater.. HLR är en utpräglat icke-taktisk hållning och tar en och kanske två soldater till ur striden och utsätter dem för risken för fientlig eld.

 

Jag kommunicerar med den skadade kamraten, det är viktigt för både honom och för at öka förståelsen för beslutet. Jag är noga med att förmedla information om hans skada och hur vi planerar att behandla den, liksom om den taktiska situationen, Vi uppmuntrar, Lugnar och förklarar vården han får.

 

Jag kommer att minimera den skadades exponering för väder och vind. Hålla skyddsutrustning på eller med den skadade om möjligt. Ersätta hans blöta kläder med torra om möjligt. Få den skadade på en isolerad yta så snart som möjligt. undersök och lägg om kända sårskador, Kontrollera om det finns ytterligare skador. Lägg om brännskadade områden med torra, sterila förband.

 

Vår Medic Dokumenterar om möjligt den klinisk bedömningen, utförda behandlingar, och förändringar i soldatens status. Vidarebefordrar denna information med eller på den skadade till nästa vårdnivå med någon form av dokumentation.Textade dokument på AO språk om möjligt, lämna kvar emballage från utnyttjad medicinsk utrustning.

[Pipkin]

Tumregeln som jag fått lära mig lyder.

 

Är du inbegripen i en anfallsrörelse så lämnar man den skadade, tillse att någon "bakifrån" kommer ikapp och omhändertar. Om man tillbaka rycker eller genomför FATAM så ska man försöka att omhänderta den skadade själv.

Men naturligtvis så styr situationen.