Ragulin Posted May 15, 2011 Report Share Posted May 15, 2011 Jag har just varit på återträff. Eftersom jag aldrig förr varit på återträff och förväntningarna både hos mig och andra i förbandet var stora, så måste jag höra efter med mer erfarna kollegor om hur ett sådant event brukar tillgå och om vår havererade återträff på något sätt är unik. Vi gjorde en ovanligt lång mission. Totalt jobbade de flesta i förbandet ihop i tretton månader och av dessa var nio månader på plats i insatsområdet. Det blev lite som en förlängd familj av det där, om ni fattar. Så kom vi hem, vissa höll kontakten och facebook kom till användning på ett bra sätt. Det kallades till återträff och så gott som samtliga slöt upp. Jag har hört att förbandsledningen hade vissa goda idéer om hur återträffen skulle kunna se ut så att vi fick ut så mycket som möjligt av den även socialt sett, men HRC hade sin bestämda uppfattning och därav blev intet. HRC ville styra och ställa och sa tydligt ifrån att här var det de som förde dirigentpinnen. Återträffen skulle bli på ett regemente (motsv) och vi skulle inställa oss strax före lunch, utspisa och sedan skulle vi fördelas på olika täter för att sitta i små grupper med psykolog. Där gjordes urvalet i grupperna ganska valhänt, tycker jag. Jag fick sitta med en massa ungdomar som varit hemifrån mamma o pappa, medans jag själv både har barn och fru, så gruppsamtalet blev lite "konstigt". Mina kollegor är dessutom fortfarande anställda i FM, så deras "omställning" har sett väldigt annorlunda ut än min. Psykologen försökte ju luska i om någon "mådde dåligt" och "ville prata enskilt", men vem fan vill räcka upp handen i ett sådant sammanhang? Varför försökte man inte bilda grupper bestående av folk som hade liknande hemförhållanden eller erfarenheter? Jag fick en känsla av att man bara ville diska av den här punkten och få ett kryss i rutan "Har genomfört uppföljningssamtal" och så skulle det vara klarrt. Efter gruppsamtalet, fick halva styrkan en föreläsning som vi egentligen borde fått före gruppsnacket. Det sa föreläsaren själv till och med.... Föreläsningen handlade om faktorer som påverkar en själv och ens anhöriga, signaler, reaktioner, beteenden mm... Tja, själva samtalet var ju avklarat, så det var väl bara att "reflektera" över det där dårå? Så var det dags att snygga till sig inför middagen... Vi var alla lite utspridda på olika logement på området och folk visste knappt var alla kompisar bodde mm. Det öppnades en och annan öl och blandades ett par groggar före middagen och snart var det goa snacket igång och trivslen etablerade sig här och var, men var alla med? Satt någon ensam någonstans? Den uppsluppna stämningen tog snabbt slut när man kom till matsalen. I kallelsen hade det stått att klädslen inför middagen skulle vara vårdad och civil, men borden hade inte ens en pappersduk och det var de där jävla klåparna på Sodexo som kladdat med maten! Utspisa ur kantin, kallskuret... Ja, en god middag består ju av mer än mat och trevligt sällskap kan upphäva den värsta sörjan, men det blev liksom ingen höjdarstäminng. Inga sånger, ingen gemenskap! När allt var klart och kaffet urdrucket, så hade mässen öppet ett par timmar och ett ganska desorganiserat och kaotiskt supande vidtog lite halvtrevande. Nu är ju syftet med en sådan här tillställning givetvis inte att personalen skall kröka till och slå klackarna i taket med musik och dans, men vi ville ju träffas, umgås... Vi ville ju se varandra igen! Många av oss hade ju saknat den där "familjen" vi tillhört så länge och sett fram emot att träffa igen, samlade för sista gången! Ja, det blev ju kajko av det här... Alla försvann till olika logement igen då på efterfester lite utspritt och subversivt. Nästa dag var präglad av spridda betongkepsar, lite raspiga garv åt gårdagen och förmiddagen späckad med föreläsningar om olika organisationer som stödjer oss föredettingar, sedan var det lunch och sedan var det tack o hejdå! Jag hann knappt se en bråkdel av alla och än mindre växla ett par vänliga ord med hälften av dem jag verkligen sett fram emot att träffa igen. Somliga kanske rent av inbillar sig att jag skiter i dem och inte brydde mig! Jag måste säga att den där återträffen fittade HRC till så det stänkte om det. Vi har haft glada kvällar ihop i förbandet förr och jag vet att förväntningarna var höga inför den här träffen hos fler än mig. Förbandschefen var märkbart missnöjd och det föreföll för övrigt delas av förbandsledningen i stort. Visst var det kul att träffas och visst fick vi en del nyttig information och ett par heads-up när det gäller det psykosociala, men man kunde väl ha gett oss lite mer än 24h att förfoga över, man kunde väl ha styrt upp det med några gemensamma aktiviteter eller åtminstone gett oss förutsättningar att träffas och umgås lite? Och det där samtalet.... Jag är fan besviken och undrar om det ser ut sådär generellt sett, eller hade HRC bara otur när de tänkte den här gången? Tacksam för feedback! Quote Link to comment Share on other sites More sharing options...
Krook Posted May 16, 2011 Report Share Posted May 16, 2011 Det låter som en ganska typisk formell återträff, tycker jag. Lite synd om gruppindelningen blev skev men det får nog åligga förbandet att se till att den blir bra eftersom det är förbandet själva som kan göra den indelningen. Med undantag för den mediokra förplägnaden uppfattar jag att det största problemet var för högt ställda förväntningar. Om ni vill ha umgänge utan formella agendor får ni ordna en egen återträff. /K Quote Link to comment Share on other sites More sharing options...
Gåsapåg Posted May 16, 2011 Report Share Posted May 16, 2011 Jag tycker också att det låter som en helt vanlig återträff. Det enda som brukar skilja är ju hur långt ifrån "människobyn" förbandet väljer att lägga återträffen. Att hamna på ett avlägset skjutfält garanterar ju nästan att alla stannar på plats och inte åker in till stan och bedriver otukt med lokalbefolkningen. Den bästa återträffen jag har varit på var när en av gänget fixade så att vi hamnade på en egen återträff utan en massa annat folk som vi knappast samarbetat med. Quote Link to comment Share on other sites More sharing options...
IB5 Posted May 16, 2011 Report Share Posted May 16, 2011 Dra ihop en egen återträff och åk till Korsö, det är den perfekta platsen för återträffar. Bla så kör KJV Kustjägardagen där varje år. Eftersom Korsö är en Ö så är det svårt att ta sig därifrån, även om en och annan hittar trasiga kajaker och får för sig att paddla till Sandhamn. det finns bra lokaler att umgås i så som marka, bastu mm. Sen beroende på hur många ni är så finns det 100-barracken som rymmer 100-pers, så då kan ni bo samtliga i en och samma byggnad. Jag vet att några FS har haft hemkomstfester mm på Korsö, så det är ett beprövat ställe! Quote Link to comment Share on other sites More sharing options...
FCR2 Posted May 16, 2011 Report Share Posted May 16, 2011 Det låter som en "vanlig" återträff alternativt hemkomst. Iaf om man skall vara på livgardet. Har suttit på väddö skjutfält och det var ok, eftersom det var bara vårt kompani. Vilken ordning föreläsningar kommer och grupp indelning bör ju vara förbandet som styr upp. Quote Link to comment Share on other sites More sharing options...
AdamAdam Posted May 17, 2011 Report Share Posted May 17, 2011 En kommentar angående gruppsamtalen. Utöver de sociala aspekterna är återträff en form av psykiskt omhändertagande. Detta ska, såvitt jag förstå, gå till enligt riktlinjerna i handboken för Försvarspsykiatri. Dvs, man träffas i den grupp man arbetar i och pratar allmänt om hur man upplevt hemkomsten. Poängen med det är att man ska lägga märke till om någon gruppmedlem beter sig annorlunda, verkar ovanligt inbunden eller på annat sätt verkar ha påverkats psykiskt. Det väsentliga är alltså att man genomför samtalen i grupp med personer som känner en; eftersom det är de som kan lägga märke till om man beter sig konstigt (och behöver remitteras vidare till kvalificerad hjälp). Den här formen av "psykisk första hjälp" på lägsta nivå är således ett chefs- och kamrat-ansvar! Det gäller generellt vid stödsamtal och tillämpas även vid återträffar. Om TS upplevde gruppindelningen som korkad är det trist, men det relevanta är inte i första hand hemförhållande och dylikt, utan att det är personer du jobbat och som s.a.s vet hur ditt "normalbeteende" ser ut. Om man har delat en SISU i sex månader så märks det rätt fort om någon i gruppen beter sig onormalt. Det låter dock som det i det här fallet handlade om helt slumpmässiga grupper? Att återträffen inte var lika kul som TS väntade sig är också trist, men det är nog en generell upplevelse. Det är värt att fundera på vad det beror på. Kanske är det egentligen insikten att missionen är slut som svider? Det är kul att träffa kompisarna igen, men det blir aldrig samma sak som i Kosovo eller Afghanistan, och på återträffen blir det väldigt uppenbart. Samtidigt är det förmodligen en insikt som gör det lättare att gå vidare med sitt vanliga liv, när man väl smält det. Något att ta med sig! Quote Link to comment Share on other sites More sharing options...
Ragulin Posted May 17, 2011 Author Report Share Posted May 17, 2011 En kommentar angående gruppsamtalen. Utöver de sociala aspekterna är återträff en form av psykiskt omhändertagande. Detta ska, såvitt jag förstå, gå till enligt riktlinjerna i handboken för Försvarspsykiatri. Dvs, man träffas i den grupp man arbetar i och pratar allmänt om hur man upplevt hemkomsten. Poängen med det är att man ska lägga märke till om någon gruppmedlem beter sig annorlunda, verkar ovanligt inbunden eller på annat sätt verkar ha påverkats psykiskt. Det väsentliga är alltså att man genomför samtalen i grupp med personer som känner en; eftersom det är de som kan lägga märke till om man beter sig konstigt (och behöver remitteras vidare till kvalificerad hjälp). Den här formen av "psykisk första hjälp" på lägsta nivå är således ett chefs- och kamrat-ansvar! Det gäller generellt vid stödsamtal och tillämpas även vid återträffar. Om TS upplevde gruppindelningen som korkad är det trist, men det relevanta är inte i första hand hemförhållande och dylikt, utan att det är personer du jobbat och som s.a.s vet hur ditt "normalbeteende" ser ut. Om man har delat en SISU i sex månader så märks det rätt fort om någon i gruppen beter sig onormalt. Det låter dock som det i det här fallet handlade om helt slumpmässiga grupper? Att återträffen inte var lika kul som TS väntade sig är också trist, men det är nog en generell upplevelse. Det är värt att fundera på vad det beror på. Kanske är det egentligen insikten att missionen är slut som svider? Det är kul att träffa kompisarna igen, men det blir aldrig samma sak som i Kosovo eller Afghanistan, och på återträffen blir det väldigt uppenbart. Samtidigt är det förmodligen en insikt som gör det lättare att gå vidare med sitt vanliga liv, när man väl smält det. Något att ta med sig! Tack för ett klargörande inlägg! Jag såg faktiskt inte detta, men det är ju klart att där har vi ett bra syfte med gruppindelningen. Jag såg det ur ett helt annat perspektiv och tänkte att man skulle få tillfälle att ventilera erfarenheter av att komma hem efter så lång tids bortvaro, hur ungarna reagerat, hur frugan varit och kanske även få en insikt och förklaring på sina egna känslor mm. Jämföra lite, byta lite erfarenheter. Som det var för mig, så satt jag ensam i min grupp med mina erfarenheter och min "omställning" till den civila verkligheten, men tillsammans med människor jag jobbat med och arbetslett dagligen. Jag är tillbaks på mitt vanliga jobb och i min familj. Mina kollegor är fortfarande i FM och vissa jobbar ihop. Detta gjorde att jag upplevde det som att jag hade mycket att prata om som de andra var mindre intresserade av och jag ville inte breda ut mig och ta tid från övriga i gruppen. Men du har naturligtvis rätt: Om någon vore på väg att tilta, så hade kollegorna kanske sett det i samband med det där samtalet... Bra! När det så gäller själva återträffen, så var det bra att höra att den genomfördes enligt normal standard. Synd bara att många av oss hade så stora förväntningar på att träffas, snacka och ha lite kul. För min personliga del är känslan av att vara hemma igen dubbel. Det är fantastiskt skönt att vara med familjen och pyssla med "vanliga" grejer igen, men samtidigt saknar jag intensiteten, spänningen, känslan av att göra något viktigt, bekräftelsen av att det man gjorde var stort och betydelsefullt. Och jag saknar "den förlängda familjen" jag levde med under så lång tid och så otroligt nära. Det är förmodligen oundvikligt, men klingar säkert av efter ett tag. Man kan ju fan inte leva i den "bubblan" i alla fall någon längre tid, men det är ett intressant fenomen som illustrerar något av vilka oerhört sociala varelser vi människor är, som ser till att konstruera ett sammanhang att ingå i så snabbt och så starkt... Och hur bra vi mår av detta. Vissa av oss i alla fall... Att komma tillbaka till vanliga jobbet har varit det värsta. Går mest omkring och är förbannad, uppgiven och/eller irriterad hela tiden. Tycker det mesta där känns meningslöst, trögt och otroligt tråkigt. Söker nytt jobb med ljus och lykta just nu. Jag vill ta vara på de erfarenheter och meriter jag skaffat mig och får inget utlopp alls för det hemma i "The World" som det ser ut nu. Om jag kunde, så skulle jag gladeligen jobba kvar i den där verksamheten resten av mitt yrkesliv. En månad hemma och en månad in-country hade varit perfekt och hade passat familjen skitbra. Men men... Nu vet jag i alla fall och vi kommer förmodligen att styra upp en lite mindre återträff igen om ett år eller så på egen hand. Skillanden blir ju förståss att folk får bekosta resan själv, man får inget betalt eller ersättning för att man kanske måste ta ledigt från jobbet och många kommer säkert inte heller att kunan komma loss från sina jobb eftersom detta inte blir någon beordrad verksamhet. Skitsamma. Bra med klargörande feedback härifrån i alla fall! What's done is done och det finns kanske egentligen ingen anledning att böla. Quote Link to comment Share on other sites More sharing options...
PerL Posted May 17, 2011 Report Share Posted May 17, 2011 Har tyvärr samma erfarenhet och det är snart 15 år sedan det ordnades denna typ av återträff av FM för mitt förband. Dock har jag många gånger varit delaktig i att min grupp har träffats efter avslutat uppdrag. Har fortfarande idag kontakt med min grupp även om det är mindre ofta idag. Alla får vi nya liv där det blir annat som blir viktigt men innan dess har vi olika behov av att träffas och snacka av oss. En del av oss har det svårare än andra att landa. Att vara veteran är något som alltid kommer att vara en del i mitt och andras liv, hur man än gör! Att landa kan ta tid och det viktigt är att pratat med de som finns närmast. Försöka att förklara vad man har varit med om, vad man har i sina tankar, de vill veta även om vi tror annat, förstå det inte kommer det frågor. Tro mig! Det finns också andra att prata med som har varit i samma situation som vi, enligt ej säkerställda siffror finns det runt 100000 veteraner i Sverige och därtill finns det anhöriga, släkt och vänner till respektive person. Om man önskar att prata med en veteran eller någon anhörig så finns det i vårt land minst två att vända sig till: Invidzonen och Fredsbaskrarna. Lycka till med att landa - här finns det alltid stöd att få! Lennartsson Quote Link to comment Share on other sites More sharing options...
Recommended Posts
Join the conversation
You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.