Jump to content

USA slutar med bemannade rymdfärder?


kerran

Recommended Posts

Projekt Constellation, som inkuderar den nya bemannade NASA Aries rymd raketen, som var tänkt att ersätta nuvarande Rymdfärjorna som NASA tar ur drift i år har tydligen lagts ner av den Amerikanska regeringen.

Vad tror ni detta innebär för kommande årtiondens utforskande av rymden?

 

Är västerländska astronauter något som tillhör historien snart?

 

Är det Ryssland och Kina som kommer att dominera i rymden under den första hälften av 2000-talet?

 

http://www.wesh.com/spacenews/22374043/detail.html

Link to comment
Share on other sites

Nej, USA ska inte sluta skicka upp folk i rymden. Men Obama har skrotat det pågående månprogrammet, i vilken Constellation var en viktig komponent (som Apollo/Saturn för 40 år sedan).

Huruvida arbetet med Aresraketerna och Orion-kapseln kommer läggas ner helt har jag inte hört något om. En möjlig lösning är att Orionkapseln och Ares I utvecklas färdigt, med kanske en lägre ambition gällande kapseln, som ju nu bara behöver frakta folk till ISS, istället för Mars, som ju var det ultimata målet för NASA.

 

Ett annat scenario, som har sina förespråkare inom den amerikanska politiken, är att NASA ska överlåta till privata företag att ta fram och erbjuda uppskjutningslösningar. NASA köper helt enkelt "rymdstolar" åt sina astronauter, och låter privata intressen ta fram sina egna lösningar. Vad vi kommer få se då är förmodligen "man rating" av befintliga raketer, som Atlas och Delta-systemen men även kanske Ariane V, då ESA har skissat på möjligheten att bygga egna rymdkapslar och skjuta upp folk till ISS.

 

Ironiskt nog kommer vi kanske då också få se USA-tillverkade Proton-raketer med USA-tillverkade Soyuz-kapslar skicka amerikaner i omloppsbana. Detta vore ju den ultimata segern för kapitalismens fria marknadskrafter, men ett hårt slag mot den amerikanska stoltheten över sitt rymdprogram :baskerPa:

 

Oavsett vad man väljer kommer man få svälja stoltheten och köpa ryska "rymdstolar" de närmaste åren, eftersom rymdfärjorna skrotas i år, och sen kommer man inte ha något färdigt på många år. I bästa fall är väl Orion färdig för bemannade flygningar 2014 om jag minns rätt, men vi vet ju hur det kan gå med sådana saker.

 

Fast på 60-talet lyckade man nå månen redan efter 8-9 år av utveckling i det närmaste från scratch.

 

/E

Edited by Erik_G
Link to comment
Share on other sites

Ares-I är troligtvis en skräpraket som är för lik Delta-IV Heavy i kapacitet för att egentligen ha något existensberättigande.

Ares-I var tänkt att bli enkel men fick bland annat problem med hur den stora raketmotors egensvängningar skulle

kontrolleras så de inte skakar sönder raketen.

 

Jag håller på att Direct initiativet var en mycket bättre idé än kombinationen Ares-I och Ares-IV.

Link to comment
Share on other sites

Ares-I är troligtvis en skräpraket som är för lik Delta-IV Heavy i kapacitet för att egentligen ha något existensberättigande.

Ares-I var tänkt att bli enkel men fick bland annat problem med hur den stora raketmotors egensvängningar skulle

kontrolleras så de inte skakar sönder raketen.

 

Jag håller på att Direct initiativet var en mycket bättre idé än kombinationen Ares-I och Ares-IV.

 

I och med Ares I-X konstaterade man väl att pogo oscillations inte var ett så stort problem som man från början befarade.

Men men sådana vibrationer är tydligen ett extra stort problem på fastbränsleraketer, och Ares I's förstasteg är ju en fastbränsleraket. Samtidigt kan man ju tycka att en raket som Ares I, som bygger på, grovt förenklat, en SRB från rymdfärjan och Saturn V raketens tredje steg (fast med bränsletankar från rymdfärjans ET) inte borde vara så dyr att utveckla. Vi snackar ju teknik som är 40-30 år gammal.

 

Jag har funderat på hur långt man skulle komma genom att behålla i stort sett samma ambitionsnivå man hade för apolloprojektet men genom att kombinera Apolloteknologin med moderna material och modern digitalisering. Det vill säga, man tar den komponent som fungerade för 40 år sedan. Går det att förenkla, förbättra och göra den lättare med modern, existerande teknologi gör man det.

Om man börjar med Apollokapseln så skulle man säkerligen spara åtskilliga kilon bara genom att slänga ut all gammal avionik och ersätta instrumenteringen med tre stora touchskärmar och någon form av manöverreglage (typ X-boxliknande kontroll, vilket lär vara något man funderat på att ha på Orion). Varje kilo sparad på kapseln innebär ju åtskilliga kilon sparade i bränsle. Sen borde det resultera i mer utrymme i kapseln, vilket kanske medger fyra i besättningen istället för tre. Ökad automation borde, åt andra hållet, innebära att man bara behöver vara två ombord (I det nu avstannade månprogrammet avsåg man att ta fyra personer till månen, och alla fick landa, till skillnad mot tidigare, då en av de tre var tvungen att stanna i kapseln).

Aluminiumskrovet kanske går att ersätta med modernare legeringar, eller kolfiber (dyrt, fast säkert kostnadseffektivt i dessa sammanhangen). Hur som helst borde man spara en hel del vikt och vinna en hel del i funktionalitet genom att byta ut avionik och datorer. En dator med samma beräkningskapacitet som den som Apollokapseln har väger bokstavligen ingenting idag. Men vi nöjer oss med en riktig dator på ett par kilo i stället för de 31 kilo som AGC'n (Apollo Guidance Computer) vägde. Instrumenteringen ersätter man som sagt med tre (eller två, om vi tar bort en besättningsman) tryckkänsliga plattskärmar som kan fällas undan när de inte behövs, för att skapa utrymme.

 

Med bara två ombord sparar man ju på livsuppehållande system, förnödenheter mm, och det leder till minskad vikt och minskat bränslebehov.

Ska man sedan tillämpa samma princip på månlandaren lär ytterligare kilon försvinna.

 

Samma sak gäller servicemodulen. Det borde ha hänt en del på bränslecellsfronten som gör att man kan spara en hel del vikt här. En lättad flygkropp och en lättare kapsel borde minska behovet av lagrat bräsnle, vilket leder till att SM kan göras mindre, och givetvis lättare.

 

Raketmotorerna, F1 och J2 som användes av Saturnraketerna borde ju, om de tillverkas idag, ge lika bra dragkraft som för 40 år sedan. Kopplar vi på digital motorstyrning med betydligt högre upplösning än den som fanns då, borde man kunna, om inte krama ut lite mer effekt, så i alla fall köra motorerna mer precist och "bränslesnålt". Vi borde kunna räkna med att allra minst kunna halvera den viktåtgång som krävdes för elektroniska styrsystem, telemetrisystem, mätsystem, kamerasystem mm.

 

Jag har som sagt inga exakta siffror på hur mycket bränsle det krävs per kilo för att nå omloppsbana, det finns nog inget enkelt svar på den frågan, men med tanke på hur stor Saturn V var (3000 ton) och att den kunde ta ca 47 ton till månen, borde en viktreduktion på 10% på payloadkapacitet innebära i alla minst en motsvarande viktminskning på bärraketen, dvs 300 ton.

 

/E

Link to comment
Share on other sites

Jag har funderat på hur långt man skulle komma genom att behålla i stort sett samma ambitionsnivå man hade för apolloprojektet men genom att kombinera Apolloteknologin med moderna material och modern digitalisering.

 

F-1 och J-2 motorerna hann utvecklas till effektivare F-1A och J-2S innan det bestämdes att produktionslinjen för

Saturn V skulle stängas. Det går säkert att fila lite till på dem och det arbetet är påbörjat för J-2 men det blir inga

dramatiska skillnader. Den intressantaste utvecklingen kan vara att utveckla för lägre serieproduktionskostnad.

 

Det går att göra elektroniken extremt mycket lättare men det är ett ganska stort arbete eftersom man har bytt

filosofi från enklast möjliga system, lite redundans, massor med systemförståelse hos operatörerna och utvecklarna

tillgänglig på snabbtelefon till mycket komplicerade system med mer redundans och testning men kanske sämre

möjligheter att improvisera.

 

Det finns bättre material men om man skall utnyttja dem riktigt bra lär man behöva designa om det mesta.

 

Det är nog lika bra att börja om men med inspiration av det som Apolloprojektet gjorde riktigt bra vilket nog var

vad Nasa försökte göra.

Link to comment
Share on other sites

F-1 och J-2 motorerna hann utvecklas till effektivare F-1A och J-2S innan det bestämdes att produktionslinjen för

Saturn V skulle stängas. Det går säkert att fila lite till på dem och det arbetet är påbörjat för J-2 men det blir inga

dramatiska skillnader. Den intressantaste utvecklingen kan vara att utveckla för lägre serieproduktionskostnad.

 

Det var lite det jag var ute efter, i mitt tankeexperiment var ju grunden att man skulle behöve MINDRE dragkraft, inte mer, så tanken var att man sklule ta beprövad teknologi och bara förbättra det som kan förbättras med minimal insats.

 

Det går att göra elektroniken extremt mycket lättare men det är ett ganska stort arbete eftersom man har bytt

filosofi från enklast möjliga system, lite redundans, massor med systemförståelse hos operatörerna och utvecklarna

tillgänglig på snabbtelefon till mycket komplicerade system med mer redundans och testning men kanske sämre

möjligheter att improvisera.

 

Det är på mjukvarunivå som den stora kostnaden för utveckling skulle hamna. Som du säger så var systemen för 40 år sedan väldigt primitiva. Det system jag tänker mig är ju betydligt mer komplext. Men å andra sidan har ju förmågan att utveckla komplexa mjukvarusystem ökat på de 40 åren som gått, och det är egentligen ingen "rocketscience" att styra en raket längre. Sen kanske man inte ska utveckla ett supersystem som kan allt, utan satsa på små system som kommunicerar. Istället för att en dator och en mjukvara styr alla livsuppehållande system så ser man till att ett fel på ett system inte kan hota besättningens säkerhet. Till exempel skulle en systemkrasch i huvuddatorn inte påverka de livsuppehållande systemen. Det ska helt enkelt bara vara att starta om huvuddatorn. Alla livsviktiga system ska vara redundanta så att hård och mjukvarufel inte slår ut respektive system totalt..

Fast det är klart, vid en månlandning måste ju systemet slänga upp ett 1202 program alarm bara för att... :banghead:

 

Men men, det är bara lite löst spekulerande och funderande från min sida..

 

Jag läste på lite om DIRECT, och det verkar vara lite utav det jag är ute efter, fast baserat på rymdfärjans komponenter. Det enda kruxet med DIRECT är väl i så fall att just SSME'na tydligen är dyra och komplicerade att tillverka. Men om de inte behövs återvinnas kanske det går att göra dem enklare.

 

/E

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.



×
×
  • Create New...