Att komma hem?

[88M]

Ar sedan 42 timmar tillbaka hemma pa min forsta R&R (Rest and Recovery) fran min forsta deployment i Onkel Sams tjanst. Ar for tillfallet stationerad i Camp Liberty, Baghdad och har hunnit avverka 4 av 12 manader dar som forare av PLS.

 

Ar nu hemma pa "leave" i 14 dagar innan jag atergar i tjanst. Borde sova just nu men kan inte koppla av.

 

Hade iofs hort av "battles" hur jamkningen mellan vara varldar kan te sig svarbegriplig ibland men hade som sagt inte sjalv upplevt den innan nutid.

 

Skapar denna trad av nyfikenhet (och jamforelse) for hur ni som tidigare tjanstgjort i krigszon upplever atergangen till hemmamiljon.

 

Personligen tycker jag att omstallningen hitintills varit storre vid atervandadet fran kriget an ankomsten till det.

Nagra exempel:

Jag "saknar" mina personliga vapen vid min sida enormt. Kanner en stor otrygghet och nakenkansla av att inte ha mina vapen nara min person, sarskillt nar jag vistas bland allmanheten.

Frugan klagar hogljutt over min bilkorning. Mina forbimanovreringar runt skrap, asfaltslagningar, hal och skador i vagbanan m.m far henne att omsom skratta och omsom skaka pa huvudet. Mitt mummlande forsvar om undvikande av IED's och EFP's moter valdigt lite forstaelse.

Min olust over att bli "stillastaende" kanns valdigt utsattande. Kannslan av behovet att komma i rorelse for att undvika angrepp sitter hart....oavsett om det handlar om kon vid kassan pa mataffaren eller vantan pa gront ljus pa vagen dit eller darifran.

Kanslan av prioriteringar har markbart forandrats....bade bland de jag atervant till och hos mig sjalv.

Saker som var av storsta vikt tidigare betyder valdigt lite nu.

 

Hur upplever ni som kommit hem eran aterkomst? Hur lange satt "obehagen" kvar hos er? Tipps for att smidigare ateranpassa sig?

 

/Fred (Som redan langtar tillbaka till kriget...men skams over den langtan).

[Kingecho1]

Vissa saker försvinner på 1-4 veckor, vissa sitter i betydligt längre. Jag kan fortfarande tänka till när det gäller att lämna vägkanten eller gå över gräsbeklädda ytor från när jag var i Bosnien -94. Inte så att det är ett problem men tanken sitter djupt inrotad bara.

 

Absolut bäst gissar jag att det är att integrera dig så mycket som möjligt med folk omkring dig. Att sitta hemma och isolera sig borde vara det absolut sämsta iaf. Exempelvis så borde du bäst anpassa dig till "vanlig" bilkörning genom att köra mycket bil hemma, och därigenom stegvis acklimatisera dig.

 

Glöm inte att även dina anhöriga har upplevt saker under din frånvaro och att de har ett lika stort behov av att debriefa tiden som har varit.

[Iceman]

Absolut bäst gissar jag att det är att integrera dig så mycket som möjligt med folk omkring dig. Att sitta hemma och isolera sig borde vara det absolut sämsta iaf.

 

 

Mycket bra tråd och ett bra svar från Kingecho1.

 

Det som är viktigt när du kommer hem från din rotation är att inte isolera dig. Din flickvän och anhöriga kan hjälpa dig genom att ta med dig på saker och ting även om du inte alltid är så jättesugen.

 

Det är också viktigt att dina anhöriga vet att du kan gå ner i en "dipp" då nerverna måste återhämta sig. Detta brukar vara max 12 veckor innan du kommer tillbaka till ditt "gamla" jag. Naturligtvis så försvinner inte dina nya upplevelser och erfarenheter. Återhämtningen går snabbare om du följer ovanstående råd.

 

Själv är jag projektledare åt K3 som går i bräschen för Försvarsmakten med ett pilotprojekt för att hjälpa soldater och anhöriga före, under och efter en militär insats. Härligt med ett förband som vågar satsa för att hjälpa sina soldater och deras anhöriga för att de skall må så bra man i huvudtaget kan i samband med en insats.

 

Ibland glöms tyvärr dom anhöriga bort. Om någon där hemma mår dåligt så är det svårt att göra något åt detta om man t ex är i Afghanistan. Soldathemsförbundet har en del bra tjänster för anhöriga som jag tycker att alla skall anamma.

 

En eloge till er som åker ut!

 

/Iceman

Edited November 28, 2009 by Iceman

[Krook]

Hur tusan ska man kunna vara ledig när ens sinnen är inställda på att arbeta i en miljö med hög hotbild? Det går nästan inte.

Jag känner igen mig i 88M:s beskrivning, framförallt från Bosnien-leavarna som var nästintill bortkastade.

 

Försök ge dina anhöriga en bra leave genom att vara hemma med dem. Försök låta bli att prata om Irak/Affe/Insatsområdet under leaven så gott det går och låt de anhöriga sända på i stället. Det är svårt, jag vet, men det är nog det bästa man kan göra. Man är ju ändå själv kvar i insatsområdet i skallen.

 

När insatsen är avslutad så tar det en stund innan man lagt den åt sidan. Det kan ta allt ifrån ett halvår till jättelänge. Den taktiska bilkörningen och IED-spaningen lägger man av med efter några veckor men vissa minnen bär man med sig resten av livet.

 

Det viktigaste av allt är att det inte är något konstigt med att känna sig lite desorienterad i det civila samhället en tid efter hemkomst eller på leave. Det är helt i sin ordning.

 

/K

[markberg22]

Hur upplever ni som kommit hem eran aterkomst? Hur lange satt "obehagen" kvar hos er? Tipps for att smidigare ateranpassa sig?

 

Några tips

 

Prata lagom mycket med anhöriga och vänner om dina upplevelser, självfallet skall de lyssna och ge stöd men blir det för mycket ( dvs det enda du pratar om ) kommer de tycka du blir tjatig och jobbig.

Försök att även engagera dig i deras liv, lyssna .Hur har de haft de när du varit bort, och som tidigare skrivits engagera dig i livet hemma. Har du stort behov av att prata, gör det i första hand med kamraterna som varit med eller begär proffshjälp. Det håller inte att lasta över allt på anhöriga.

 

Var försiktig eller observant med att använda alkohol etc som avstressning. Lättare sagt än gjort med det förhållningsätt vi har till alkohol. Att ta ett par öl med då och då och snacka med kamraterna är väl inget problem men var observant på det egna beteendet. Ett bättre alternativ till avstressning är fysisk träning.

 

Skapa en mental "trigger" (svårt att översätta) men ta för vana att gå upp i mental beredskap då du tar på dig uniformen samt plockar fram vapen. På samma sätt gå ned i mental beredskap då du tar av uniform ställer in vapen. Det är inte ju inte bra att gå med högsta mental beredskap jämt. På missioner kan "triggern" kan vara att gå upp i beredskap när man rullar ut från campen.

 

Och som sagt vissa saker sitter kvar länge, vi är nog många som tänker en millisekund innan vi lämnar vägbanan och går ut i gräset för att kissa när vi stanna på någon väg här hemma.

[GC1]

Låt allt ha sin tid, ha inte dåligt samvete för att du inte hinner åka land och rike kring för att träffa släkt och vänner direkt när du kommer hem.

Det är lätt att ta på sig andras "hemkomstprogram" och försöka göra folk runt sig till lags och då tulla på den tid man behöver för sig själv.

 

Och som sagts tidigare så är det inte konstigt att det tar en stund att uppfatta allt som vanligt igen, det är inget unikt för utlandstjänsten, alla dina kamrater här hemma har varit med om andra saker än dig i ett drygt halvår så låt relationer växa ihop igen och förvänta dig inte att allt skall vara EXAKT som det var när du åkte.

[203 Driver]

Efter min första vända utomlands hade jag en del issues. Ville bara gå på hårda ytor, hade ständigt koll på min omgivning efter eventuella hot, ogillade skarpa ljud, undvek gropar i vägen pga minrisken etc

Mycket av det släppte efter jag varit hemma någon månad eller så men det förekom en del återfall.

Det släppte nästan helt när jag kom ner på min andra vända. Lite sjukt men det kändes lugnare och tryggare att vara nere på banan igen.

När jag kom hem andra gången började oron och återfallen igen.

 

Jag började leta efter något mönster i när det hände och vad som utlöste det.

Jag hittade ett par saker som påverkade mina "issues" framförallt handlade det om stress.

Om jag var stressad, sovit dåligt eller druckit sprit hade jag lättare för att få återfall.

 

Jag fick helt enkelt ge mig själv förutsättningar att underlätta vardagen!

 

Skaffade mig ett dagsschema med gott om reservtid mellan punkterna och bestämda mat och sovtider

Började träna och bröt på det sättet ett stressbeteende.

 

Har nu bara enstaka små återfall som exempelvis när vi skulle till släktmiddag ute på landet.

Som småbarnsförälder var vi både trötta och sena. Så jag var rejält stressad och körde på en ganska smal väg när jag ser en upphöjning i vägbanan. Pallnitar, backar och vänder kör en kilometer eller så innan frugan lyckas få kontakt med mig.

Sedan fick jag åka i passagerarstolen resten av vägen

 

Det jag vill ha sagt är nog att man får ge sig själv tid så minskar problemen med tiden och försök att planera sitt liv så man minskar stressen

 

Stay safe

[chpapa]

Hallå! Först ska du ha klart för dej att det är alldeles naturligt att du reagerar på ett sätt som för dej själv och också för dina närmaste o kompisar verkar konstigt. Det gör alla som varit i svåra stressituationer. För en del år sedan, nyss hemkommen från jobb i en krigszon i Västafrika, kastade jag mig raklång på marken när några småkillar smällde av nyårssmällar. Du ska också vara beredd på att traumatiska upplevelser kan dyka upp i de mest oväntade sammanhang och långt efter det att du kommit hem för gott. Nåt mycket viktigt är att du får tillfälle att med nånannan som varit med om detsamma som du eller som har förmåga att engagerat lyssna på dej, prata ut om dina upplevelser. Och det ska inte vara med nära anhöriga. För då blir det lätt så att de lägger på sina dina bördor. Och det är inte bra. Utan hitta nån som du har förtroende för. Fredsbakrarna har kamratstödjare - kanske nåt för dej? Du ska inte heller tveka att söka professionell hjälp om du tror att det skulle vara bra. Du ska absolut inte bara försöka tränga undan dina svåra upplevelser. Det är inte bra. Du måste få berätta, tala ut. Då blir det lättare att sen "let them go". Annars kommer de att explosionsartat poppa upp senare - och det kan dröja länge. Jag förstår att du är på väg tillbaka till Irak. Take care and stay safe! Och lycka såsmåningom till med återanpassningen till livet i Sverige!

[Psk-jevel]

Efter att ha läst era inlägg så vill jag först och främst ge all heder åt er för att ni delar era erfarenheter här. Jag ska själv iväg snart och tror att det ni skriver om är bra att tänka över i förväg och vara medveten om, så tack!

 

Jag undrar också över om det finns någon forskning eller rapporter att ta del av i frågan? Att det behövs mer arbete i veteranfrågan i Sverige är ju bekant och jag funderar på att själv dra ett strå till stacken med en studie på magister/masternivå . Ni som har varit ute innan, skulle ni rent hypotetiskt ställa upp på intervjuer i ämnet? Vad talar för och emot? Och vart skulle kontakter bäst tas, genom Fredsbaskrarna?

 

Tillägg: Iceman, finns det mer att läsa om K3:s projekt någonstans?

Edited January 3, 2010 by Psk-jevel

[88M]

Vill passa pa att tacka alla for svar. Manga delade erfarenheter och goda rad.

Tack.

 

/Fred