Psykisk träning i lumpen

[Mortax]

Något jag har tänkt lite på är under lumpen blir man väldigt bra fysiskt tränad, bra på att skjuta, omhänderta skadade kompisar osv.

Bra på att kriga helt enkelt.

 

Men borde det inte vara minst lika vettigt att ha en sorts psykisk träning också?

Jag tänkter på att den träning man får blir man bra på att uppträda i strid och "ge motstånd", men hur är det egentligen när det sprängs granater runt omkring dig, fi närmar sig, din stridskamrat blir skjuten i magen och ligger och skriker.

 

Visst förstår/vet jag att man även blir psykiskt starkare under lumpen men kanske inte när det gäller det här jag nu talar om.

 

Min poäng är hur pass bra du än är på att skjuta och ladda om, hur pass mycket nytta har du av det när du i en skarp situation flippar ur?

 

Jag förstår att det skulle för det första vara otroligt svårt att simulera och för det andra kunna skada personer psykiskt på riktigt under sånna här "övningar".

 

Men ligger det ändå inte något i det?

Om man under sin utbildning för tex. en utlandsmission vart tränad för sånna här situationer och psykiska påfrestningar kanske man skulle kunna förhindra att man blir psykiskt skadad väl där ner?

 

Somsagt detta är bara en tanke och kanske inte så väl igenomtänkt.. Det är därför jag vill ha andra personer åsikter och tankar.

[trädet]

Hur menar du psykisk träning?

 

 

Jag har ingen aning vad som menas med utb. Men det förekommer nog i någon form

[wizeguy]

Jag tänkter på att den träning man får blir man bra på att uppträda i strid och "ge motstånd", men hur är det egentligen när det sprängs granater runt omkring dig, fi närmar sig, din stridskamrat blir skjuten i magen och ligger och skriker.

 

Självklart går det inte att säga "Så här reagerar DU" utan alla reagerar olika, men man brukar dela in det i tre huvudkategorier, nämligen "Flight, Fight, Freeze".

 

Enkelt förklarat så reagerar man alltså antingen genom att försöka fly från situationen, att slåss tillbaks (om möjligt) eller genom att "frysa" och inte göra någonting. Det man under militär utbildning tränas till är självklart att "slåss tillbaks" vilket i vissa fall kan betyda att man bokstavligen slåss, antingen med vapen eller utan. Det kan även betyda att man avlägsnar sig från platsen, dock inte genom att "fly för livet" då detta oftast är kontraproduktivt.

 

Visst förstår/vet jag att man även blir psykiskt starkare under lumpen men kanske inte när det gäller det här jag nu talar om.

 

Min poäng är hur pass bra du än är på att skjuta och ladda om, hur pass mycket nytta har du av det när du i en skarp situation flippar ur?

 

Under lumpen så kommer du med största sannolikhet att utsättas för väldigt fysiskt och psykiskt stressande situationer, tex genom dygnslånga marcher blandade med olika moment som skall utföras under tidspress, stridsmoment och annat oförberett. Det kan även ske under andra former, som att genomföra vardagliga saker (som att bädda sängen och städa logementet och vara på rätt plats med rätt utrustning). Allt detta bygger upp en högre stresstålighet och förmåga att anpassa sig till situationen.

 

Tillsammans med så kallade "drillövningar" (göra samma moment många många gånger) på vapenhantering och olika stridssituationer och sjukvårdsmoment etc. så kommer förhoppningsvis det man ibland refererar till som "ryggmärgsbeteende" att slå till om och när du hamnar i en "verklig" situation (vare sig det handlar om en renodlad stridskontakt, bilolycka eller något annat).

Det är detta "ryggmärgsbeteende" som gör att många som hamnar i tex stridssituationer (påskjutningar, IED-attack etc) i efterhand berättar om att det kändes som en "blackout" och att dom kom till medvetande först när de var i skydd någonstans men har utfört en rad åtgärder, helt utan att tänka på det.

 

Man kan dock aldrig förutse om en person kommer att "frysa" i ett skarpt läge. Och även om du har varit med om flera skarpa situationer då du har utfört precis rätt åtgärder tidigare så betyder det inte att du inte kommer att "frysa" nästa gång.

 

Det finns massor av matnyttigt att läsa i detta ämnet om man är intresserad, både från den civila och uniformerade världen.

 

För att använda ett omtyckt uttryck - "Train hard, fight easy"

[Mortax]

Hur menar du psykisk träning?

 

 

Jag har ingen aning vad som menas med utb. Men det förekommer nog i någon form

 

Den psykiska träning jag syftar på är alltså att i skarpa situationer där du kan råka ut för oväntade och hemska saker (låt säga dina övriga kamrater i gruppen blir skadade och ligger och skriker) att du då kan handla rätt även i den situationen istället för att sätta dig ner och gråta eller bli apatisk.

[harryklackjärn]

Jag är sjuksyrra och har varit med om en del traumatiska händelser både civilt och i tjänsten. Något som jag har märkt är att det är oftast de personer som inte har haft, låt oss kalla det för en inre dialog, med sig själva där dessa gått igenom hur de egentligen skulle agera vid ett tillfälle som är hårt påfrestande.

Att nonchalera tillfällets plötsliga karaktär och tro att man är He man är ett bra recept på om man vill sätta sig ner och lipa, när man är på en skadeplats och märker att man är den ända som är hel och ren bland en flock polare där en kamrat ligger fastklämd mellan tak och förarsäte och den andra personen ser märklig ut eftersom dennes huvud ligger i diket och kroppen sitter och slappar på passagerarsidan.

Det är oftast då man som människa får bekänna färg. Jag vågar påstå och vet i alla fall att det fungerar för mig kanske inte i alla situationer men att gå igenom gång på gång upprepa för sig själv vad man ska göra är en bra försäkring att teckna innan något händer. Människor med He-man komplex och som "tror" att det ska bli spännande och häftigt med trauma, är oftast dom som stelnar till och blir askgrå i ansiktet, tro mig jag har sätt det. I kontrast till det så kan jag nämna tre barns modern 55 år och 159 cm kort, som före en händelse uttalar att hon inte kommer att klara av att ta hand om en svårt sargad person men som i slutändan visar sig vara den som klarar sig bäst och visar handlingskraftigt mod. Därför håller jag med Wizeguy, träna in det i märgen, pannbenet och nävarna så klarar du kanske att hålla ihop dig själv. Och visst någon mentalträning kanske hade passat i FM, det behöver man ju inte vara självutnämnd hobbexpsykolog för att få insikt om.

[Hugner]

Psykisk och fysisk träning går väldigt mycket hand i hand. Man kan inte gärna reagera genom att göra någonting man inte har en aning om HUR man gör. Det är störst sannolikhet att man gör det som ligger närmast till hand. Som i tidigare inlägg -det som sitter i medulla spinalis. Jag tvivlar inte på att mycket av det man genom(lider)går i lumpen är genomtänkt i den mening att man inser de psykologiska effekter de har på lumparen. När du har fått lära dig reagera på en situation genom att utföra den hundra gånger i sträck är det goda chanser att du gör det så fort samma situation uppstår..oavsett om det är på riktigt eller ej. Var med om att de testade det på oss under en övning. En av mina soldater blev tillsagd av ett befäl att fejka ett benbrott -och nu vet jag inte om ALLA var lika lurade som jag, men samtliga på plats reagerade på samma sätt vi lärt oss på scenarion.

 

Kort sagt -ja, försvarsmakten sysslar med viss programmering (psykisk träning) för att man inte ska sätta sig och lipa när polaren ligger och pölar blod omkring sig.

[Sir Vival]

Förekommer även PBT - psykisk beredskapsträning

http://www.evarusz.se/expert_mental.html

[Doggydriver]

Hur menar du psykisk träning?

 

 

Jag har ingen aning vad som menas med utb. Men det förekommer nog i någon form

 

Den psykiska träning jag syftar på är alltså att i skarpa situationer där du kan råka ut för oväntade och hemska saker (låt säga dina övriga kamrater i gruppen blir skadade och ligger och skriker) att du då kan handla rätt även i den situationen istället för att sätta dig ner och gråta eller bli apatisk.

 

Bara som ett exempel - under min GSU var jag chef i ett moment där vi övade sjv-tjänst och tog hand om skadade. Under momentet så "dog" figuranten. Jag rannsakade mig själv, och undrade vad jag gjort fel, men kunde inte komma på det. Övningsledaren förklarade sedan att den övade skadan var så svår, så trots att vi vidtagit rätt åtgärder var det ett kört fall. Det var ett wake-up call som hette duga.

 

Den psykiska träningen flätas in i mycket (som wizeguy säger), och som harryklackjärn säger är den egna inställningen viktig. Jag arbetar inte inom trauma, men har ändå fått en viss beskärd del av trafikolyckor, skador och våld både privat och i arbetslivet. Utan vpl vet jag inte om jag agerat lika lugnt när saker och ting barkat iväg.

 

Så - viss psykisk träning finns det. Tack Sir Vival för länken.

[wmstpau]

Min erfarenhet från Bosnien säger att man måste själv mentalt förbereda sig på tanken att saker kan inträffa.

Är man väl mentalt förbredd på att "shit happens" så tenderar den väl inövade ryggmärgen sköta resten.

 

Har man inte mentalt förberett sig så tenderar personen att få en chock som kan utlösa Panik/Freeze

 

Jag har själv upplevt sk Blackouter i Bosnien när vi råkat ut för beskjutning.

Från att ligga i sängen till att helt plötsligt vara uppsutten i sin lilla PBV och egentligen inte veta vad som hände längs vägen.

Tunnelseende är en vanlig sak som också jag har blivit utsatt för, man reagerar helt enkelt instinktivt och utan att tänka.

Det är när man börjar att tänka som det går fel.

 

Man måsta alltså vara VÄL förberedd med stridsövningar sk "Worst case" men bara du kan förbereda dig mentalt att

saker kommer att hända.

 

Psykiska problem/skada manifisterar sig oftast efter en situation och inte under om man inte råkar ut för panik/Freeze som är en psykisk reaktion.

Dessa skador kan man nog inte förbreda sig mot då de oftast är knutna till just den specifika händelse och vem du är som person.

 

Stressreaktioner får nog majoriteten med sig hem hur väl förberedd man är psykiskt, det är bara ett naturligt fenomen orsakat av att kroppen "stänger av" för att ryggmärgen skall sköta sitt och att dun inte skall börja tänka. Många av oss inklusive mig själv hade och har fortfarande vissa stressrelaterade problem efter bosnien.

De problemen hade funnits där oavsett hur väl "psykiskt" vi hade blivit förberedda. Vi gjorde dock vad som krävdes av oss i skarpa situationer och tack vare den otroliga utbildning vi fick så var det ingen i vår bataljon som dog utan vi klarade oss med ett fåtal skadade (ok,lite tur var med i spelet också).