Jump to content

Sjukvård i missionen


Recommended Posts

  • BlåGul -1

På förekommen anledning så skapas denna tråd. Här talar vi om hur vi upplevt sjukvården under missionerna.

 

För egen del så är jag mycket positiv till sjukvården under mina missioner. Hög färdighet hos personalen och stor vilja till att lösa uppgift.

Det enda som finns på reversen är vissa personers förhållanden till andra på förbandet/n.

 

/K

Link to comment
Share on other sites

Kan inte påstå nånting annat att det bara verkar vara de bästa som lyckas komma ut som medics i US :rockon:

Mycket proffesionellt beteende och hanterande i allt från lugna situationor utan att dem har nåt å göra ända till det verkligen krisar och folk faktiskt tillome strykt med... - lappa sår, ge medicin, karva lite i en, krishantering osv.

,O till våra sjukvårdare

Link to comment
Share on other sites

Jag är helt nöjd med den lilla sjukvård jag behövde!

 

Tyvärr delade inte en kollega till mig min åsikt. Han som så många andra åkte på Jalla*.

Bemötandet var i stil med att: "Mår kroppen dåligt är det ju bättre att låta kroppen göra sig av med det dåliga själv".

Han var ju ganska missnöjd över det svaret och tog koltabletter(tror jag) i smyg.

Har jag inte helt fel var han bland dem som blev frisk fortast.

 

 

 

 

 

 

*Jalla: Magskjuka. Jalla = Fort (dvs omgående förflyttning till närmsta WhiskeyCharlie)

Link to comment
Share on other sites

Jag är helt nöjd med den lilla sjukvård jag behövde!

 

Tyvärr delade inte en kollega till mig min åsikt. Han som så många andra åkte på Jalla*.

Bemötandet var i stil med att: "Mår kroppen dåligt är det ju bättre att låta kroppen göra sig av med det dåliga själv".

Han var ju ganska missnöjd över det svaret och tog koltabletter(tror jag) i smyg.

Har jag inte helt fel var han bland dem som blev frisk fortast.

 

 

 

 

 

 

*Jalla: Magskjuka. Jalla = Fort (dvs omgående förflyttning till närmsta WhiskeyCharlie)

 

Du, det låter inget vidare. Diarréer ska tas på allvar i en trångbodd samfällighet. Det är ibland ett rent skitgöra, men som drabbad är man ganska tacksam över den hjälp man kan få när ens mest primitiva funktioner sätts ur spel.

Link to comment
Share on other sites

Jag är helt nöjd med den lilla sjukvård jag behövde!

 

Tyvärr delade inte en kollega till mig min åsikt. Han som så många andra åkte på Jalla*.

Bemötandet var i stil med att: "Mår kroppen dåligt är det ju bättre att låta kroppen göra sig av med det dåliga själv".

Han var ju ganska missnöjd över det svaret och tog koltabletter(tror jag) i smyg.

Har jag inte helt fel var han bland dem som blev frisk fortast.

 

Låter som det fungerar bra på det stora hela. Kan inte låta bli att sticka ut hakan lite och nämna att patienters förväntningar inte alltid är samma sak som adekvata medicinska bedömningar. Men bemötande - oavsett medicinsk bedömning - är naturligtvis A och O för all sjv-personal, både civilt och militärt!

 

Är själv leg.läk och genomför ST-allmänmedicin (=distriktsläk/allmänläk.). intresserad av både MED ROP och utlandstjänst.

 

Vilka är de vanligaste anledningarna att man söker läk/ssk på campen? Sår? magsjuka? stukningar? infektioner? intorkning?

Antar att folk som åker ut är friska f ö och att man inte har "med sig" sjukdomar/läkemedl hemifrån?

Hur funkar organisationen? Dvs vilka arbetar, när, var, hur? Är man i tjänst 24/7 eller delar man beredskapsgrader med kolleger?

Edited by smersj
Link to comment
Share on other sites

Hur funkar organisationen? Dvs vilka arbetar, när, var, hur? Är man i tjänst 24/7 eller delar man beredskapsgrader med kolleger?

 

Nu kan jag bara tala för hur det fungerar för "ambulanspersonalen" i US, åtminstone för oss i 21. ingkomp (NBG). Vi har tre stycken ekipage med besättning, och vi turas om att var tredje dag ha 15min beredskap, en grupp 30min och en grupp är "ledig".

 

Dessa beredskapsgrader kan ju ändras vid förhöjd hotbild såklart. Den "lediga" gruppen går självklart upp i beredskap om 15min gruppen åker på larm. Och 30min går upp till 15min beredskap.

Link to comment
Share on other sites

Enligt mig så uppstår de största problemen när den civila sjukvårdspersonalen inte förstår den militära världen och inte är uppdaterade på militär sjukvård. Det kvittar hur duktig man är hemma om man inte förstår skillnaderna. Tyvär så erbjuder inte FörmedC en gedigen TCCC/TOS kurs för legtimerad sjv personal i nuläget. Det finns så mycket vetenskaplig litteratur i nuläget att man inte kan förneka den Militära sjukvården som en egen avskild specialitet som skiljer sig enormt ifrån vanlig sjukvård oavsett av vilken typ.

 

I och med ovanstående så innebär det att den svenska soldatet i nuläget inte har den utbildning och utrustning som behövs för att förhindra dödsfall som går att förebygga. Införandet av CAT var ett väldigt viktigt och avgörande beslut men varför stanna där? Personlig sjv väska? Nya första förband? Hemostatiska förband? Talon bårar? osv. Allt detta är standard utomlands och vi ligger tyvär efter.

 

I och med att vi rekryterar civil personal så blir detta lidande. Exakt samma problem finns i tex räddningsverket. Det finns personer som har gedigen militär erfarenhet + civil sjukvårds erfarenhet och med utlandserfarenhet. Tyvär så är denna grupp inte särskilt intresserade av att arbeta för dåliga löner, tre veckor på FörmedC och med undermånlig utrustning när de lätt kan få bättre jobb utomlands. Det är inte samma efterfrågan av 55 åriga distriktsjuksköterskan Lisa ifrån Kalmar.

Link to comment
Share on other sites

Roligt med input!

 

Enligt mig så uppstår de största problemen när den civila sjukvårdspersonalen inte förstår den militära världen och inte är uppdaterade på militär sjukvård.

 

Hur har det yttrat sig under missionerna då?

 

Tyvär så erbjuder inte FörmedC en gedigen TCCC/TOS kurs för legtimerad sjv personal i nuläget.

 

Det låter ju mindre bra. För de som undrar vad TCCC är för något:artikel

 

Kan tänka mig att det är mycket dötid och att beskjutning/skottskador/trauma är ganska ovanligt men desto större anledning att öva mycket. Således: övas det mycket sånt när man är "därnere"?

Edited by smersj
Link to comment
Share on other sites

Jag är helt nöjd med den lilla sjukvård jag behövde!

 

Tyvärr delade inte en kollega till mig min åsikt. Han som så många andra åkte på Jalla*.

Bemötandet var i stil med att: "Mår kroppen dåligt är det ju bättre att låta kroppen göra sig av med det dåliga själv".

Han var ju ganska missnöjd över det svaret och tog koltabletter(tror jag) i smyg.

Har jag inte helt fel var han bland dem som blev frisk fortast.

 

Låter som det fungerar bra på det stora hela. Kan inte låta bli att sticka ut hakan lite och nämna att patienters förväntningar inte alltid är samma sak som adekvata medicinska bedömningar. Men bemötande - oavsett medicinsk bedömning - är naturligtvis A och O för all sjv-personal, både civilt och militärt!

 

Är själv leg.läk och genomför ST-allmänmedicin (=distriktsläk/allmänläk.). intresserad av både MED ROP och utlandstjänst.

 

Vilka är de vanligaste anledningarna att man söker läk/ssk på campen? Sår? magsjuka? stukningar? infektioner? intorkning?

Antar att folk som åker ut är friska f ö och att man inte har "med sig" sjukdomar/läkemedl hemifrån?

Hur funkar organisationen? Dvs vilka arbetar, när, var, hur? Är man i tjänst 24/7 eller delar man beredskapsgrader med kolleger?

 

I Kosovo är det 2 läkare/doktorer, en Senior medical officer och en medical officer som splittar på beredskapen 24/7. På förbandsplatsen jobbar också 4 st ssk som går runt på en dutytjänst dygnet runt. Ssk har även ansvaret för sjukvårdsmatrielen.

 

Det flest söker förbandsplatsens hjälp för där är idrotts/träningsrelaterade skador.

Link to comment
Share on other sites

I en blogg hittar jag följande:

 

we heard that our SMO (senior medical officer) were sent home. The reason was that the commander had lost his confidence in her. It felt a bit strange because she had been with us from the start. She had a hard time fitting in the staff because of her lack of military training. Well enough said! We have to see it as a new episode in this adventure.

 

Det har dessutom stått i tidningen om en kirurg som fick sluta (bl a?) pga bristfälliga färdigheter i vapenhantering.

 

Jag undrar bara hur detta överhuvud taget är möjligt när man rekryterar erfarna läkare med minst två års erfarenhet som specialister och som dessutom genomgått särskild träning på livgardet(?) före utresa. Man borde rimligen ha ett intresse för FM när man söker sig dit. Och om inte annat lära sig arbeta i en militär organisation under utbildningen. Skall f ö inte en SMO vara RO och ha stabsutb?

 

Det kan inte vara pengarna - för man tjänar mer i Norrland eller Norge om man har det intresset.

 

(Jag vill inte att enskilda individer hängs ut så namn lämnar vi utanför diskussionen, tack)

Link to comment
Share on other sites

  • BlåGul -1

Det är ganska enkelt: Har man inte förmåga och färdighet att hantera sig själv och sitt vapen på ett säkert sätt så ska man inte ut i internationell tjänst i ett väpnat förband. Det gäller oavsett vilken befattning man ska ha.

 

/K

Link to comment
Share on other sites

Ja, inga konstigheter med beslutet, det jag menar är: 1. hur kan man misslyckas med utbildningen på pistol och 2. släppas igenom kursen? Jag fick intrycket när jag läste artikeln att vederbörande var i slutet/färdigutbildad när beslutet fattades.

 

Fallet som nämndes i bloggen är väl mer graverande och det var främst det jag syftade på. Hursomhelst, det verkar iallafall höra till ovanligheterna, men med GA KA´s inlägg i tankarna så är jag inte så säker.

Link to comment
Share on other sites

Det här tyvärr en sanning med stor modifikation...

 

Nu har jag visserligen "bara" verkat i Kosovo med allt vad det innebär men har allt för många gånger stött på folk som inte kan hantera sitt vapen, och de gånger då fått möjlighet att utveckla sina kunskaper prioriterat andra grejor så som baccis på alla möjliga ställen. Jag personligen tror att en hel del tycker vapnet är någon extra jobbig pryl de måste släpa med sig bara för att någon säger så och inte inser varför. Jag har stått på skjutbanan och vägrat skjuta med vissa personer då jag personligt kännt en fara för mig själv, just på grund av vapenhantering. Då kan man verkligen undra hur deras (eller våran) utbildning hemma i Sverige gick till!

Nu säger jag inte att jag är någon fena på det här med vapen, men sunt förnuft säger att det är något man ska ha stor respekt för och hanskas med därefter!

 

Jag har också ett flertal gånger stött på uttrycket "så här gör vi inte hemma på min avdelning".

 

Många gånger har jag personligen bitit ifrån då jag tycker man ska komma in i fyrkanten (vet inte hur jag ska beskriva det bättre) men det är ju på något sätt att be om problem. Dock kan man inte bita ifrån hur som helst, då kan ju folk bli ledsna och så vill vi ju verkligen inte ha det... hmmm... nåja... Nej mer rak hand mot folk som tror detta är en semester från deras avdelning och inte en insats i ett före detta krigsområde!

 

Räddningspluton i Kosovo verkar (med all rätt) vara ett problembarn, som folk vill uttrycka det. Anledningen till det är som jag ser det just "civila" människor som har svårt att connecta med den gröna firman. "Varför ska jag göra det här, jag är ju sjuksköterska..." Jag ställer mig själv frågan många gånger: Varför är vi här? Min bild är väldigt klar, men jag tvivlar starkt att den bilden är lika klar för alla som åker ner med rött kors på armen till Kosovo på senare år. Tyvärr.

Link to comment
Share on other sites

Ja, inga konstigheter med beslutet, det jag menar är: 1. hur kan man misslyckas med utbildningen på pistol och 2. släppas igenom kursen? Jag fick intrycket när jag läste artikeln att vederbörande var i slutet/färdigutbildad när beslutet fattades.

 

Fallet som nämndes i bloggen är väl mer graverande och det var främst det jag syftade på. Hursomhelst, det verkar iallafall höra till ovanligheterna, men med GA KA´s inlägg i tankarna så är jag inte så säker.

 

Misslyckandet kan troligen främst handla om att individen inte har engagemang eller "rätt tänk" snarare än en fysisk förmåga att hantera vapnet i fråga.

 

Alfie skriver väl, min erfarenhet är samma att vapnet (framför allt) i Kosovo är "jobbigt" för många. Utb. i Sverige på vapen och vapentjänst är inte heller den speciellt driven eller kräver högt engagemang.

Dessutom verkar mentaliteten "det är bara Kosovo", tyvärr, lysa igenom vad gäller vapen utb. (och övrig utb.) på LG/IntUtb.

 

Jag tycker att man helt enkelt kunde låta de funktioner som inte har vilja eller förmåga att hantera vapen slippa personlig beväpning, tilldela soldater som skydd för dem när behovet finns.

 

Vidare tycker jag det är märkligt att det ibland sägs att man inte kan ge soldater pistol för det är ett så "svårt" vapen att hantera. Men det är inga konstigheter att ge det till folk som för det mesta är civilister och har en väldigt begränsad vana av säker vapenhantering, mao ger man det "svåraste" skjutvapnet till dem som har minst vana och engagemeng?? :lala:

 

Nu vill jag förtydliga att jag talar i stort, det finns enskilda individer inom sjukvård som utan tvekan är mkt. duktiga både på att laga människor och ta isär dem med hjälp av alla möjliga skjutvapen.

Edited by 2Sharp
Link to comment
Share on other sites

Ja, inga konstigheter med beslutet, det jag menar är: 1. hur kan man misslyckas med utbildningen på pistol och 2. släppas igenom kursen? Jag fick intrycket när jag läste artikeln att vederbörande var i slutet/färdigutbildad när beslutet fattades.

 

Fallet som nämndes i bloggen är väl mer graverande och det var främst det jag syftade på. Hursomhelst, det verkar iallafall höra till ovanligheterna, men med GA KA´s inlägg i tankarna så är jag inte så säker.

 

Misslyckandet kan troligen främst handla om att individen inte har engagemang eller "rätt tänk" snarare än en fysisk förmåga att hantera vapnet i fråga.

 

Alfie skriver väl, min erfarenhet är samma att vapnet (framför allt) i Kosovo är "jobbigt" för många. Utb. i Sverige på vapen och vapentjänst är inte heller den speciellt driven eller kräver högt engagemang.

Dessutom verkar mentaliteten "det är bara Kosovo", tyvärr, lysa igenom vad gäller vapen utb. (och övrig utb.) på LG/IntUtb.

 

Jag tycker att man helt enkelt kunde låta de funktioner som inte har vilja eller förmåga att hantera vapen slippa personlig beväpning, tilldela soldater som skydd för dem när behovet finns.

 

Vidare tycker jag det är märkligt att det ibland sägs att man inte kan ge soldater pistol för det är ett så "svårt" vapen att hantera. Men det är inga konstigheter att ge det till folk som för det mesta är civilister och har en väldigt begränsad vana av säker vapenhantering, mao ger man det "svåraste" skjutvapnet till dem som har minst vana och engagemeng?? :banghead:

 

Nu vill jag förtydliga att jag talar i stort, det finns enskilda individer inom sjukvård som utan tvekan är mkt. duktiga både på att laga människor och ta isär dem med hjälp av alla möjliga skjutvapen.

 

Fet markering = min förändring

 

Resursslöseri enligt min mening. Eftersom vi pratar om samma problem med en ganska ensad syn hävdar jag att allting handlar om på ett sakligt sätt tala om för folk varför de åker på mission egentligen eller alternativt inte ta ut dem över huvud taget. Många är inte medvetna om varför de ska vara beväpnade = inser inte riskerna = går in med fel inställning från början.

 

Att en sjukvårdsgrupp eller för den delen förbandsplatsgruppen (eller varför inte logsektionen på valfri KS-mission) övar hur man tar sig ifrån ett fordon under en eldstrid etc., det finns knappt på världskartan, om det händer där ute, vem säger att det är en skyttegrupp det händer för och inte ett av många baccisfordon?

 

Att dessa individer (och inte bara på räddning utan styrkan istort) ska rulla obeväpnat är uteslutet, att de ska rulla med eskort... ja, uteslutet. Det kan vara så att jag missförstår dig nu, men min synpunkt är ändå: Utbilda alla i riskerna och utbilda alla på så här gör vi. För att dra till med en klyscha: "alla är i första hand soldater".

Link to comment
Share on other sites

Ja, inga konstigheter med beslutet, det jag menar är: 1. hur kan man misslyckas med utbildningen på pistol och 2. släppas igenom kursen? Jag fick intrycket när jag läste artikeln att vederbörande var i slutet/färdigutbildad när beslutet fattades.

 

Fallet som nämndes i bloggen är väl mer graverande och det var främst det jag syftade på. Hursomhelst, det verkar iallafall höra till ovanligheterna, men med GA KA´s inlägg i tankarna så är jag inte så säker.

 

Misslyckandet kan troligen främst handla om att individen inte har engagemang eller "rätt tänk" snarare än en fysisk förmåga att hantera vapnet i fråga.

 

Alfie skriver väl, min erfarenhet är samma att vapnet (framför allt) i Kosovo är "jobbigt" för många. Utb. i Sverige på vapen och vapentjänst är inte heller den speciellt driven eller kräver högt engagemang.

Dessutom verkar mentaliteten "det är bara Kosovo", tyvärr, lysa igenom vad gäller vapen utb. (och övrig utb.) på LG/IntUtb.

 

Jag tycker att man helt enkelt kunde låta de funktioner som inte har vilja eller förmåga att hantera vapen slippa personlig beväpning, tilldela soldater som skydd för dem när behovet finns.

 

Vidare tycker jag det är märkligt att det ibland sägs att man inte kan ge soldater pistol för det är ett så "svårt" vapen att hantera. Men det är inga konstigheter att ge det till folk som för det mesta är civilister och har en väldigt begränsad vana av säker vapenhantering, mao ger man det "svåraste" skjutvapnet till dem som har minst vana och engagemeng?? :banghead:

 

Nu vill jag förtydliga att jag talar i stort, det finns enskilda individer inom sjukvård som utan tvekan är mkt. duktiga både på att laga människor och ta isär dem med hjälp av alla möjliga skjutvapen.

 

Fet markering = min förändring

 

Resursslöseri enligt min mening. Eftersom vi pratar om samma problem med en ganska ensad syn hävdar jag att allting handlar om på ett sakligt sätt tala om för folk varför de åker på mission egentligen eller alternativt inte ta ut dem över huvud taget. Många är inte medvetna om varför de ska vara beväpnade = inser inte riskerna = går in med fel inställning från början.

 

Att en sjukvårdsgrupp eller för den delen förbandsplatsgruppen (eller varför inte logsektionen på valfri KS-mission) övar hur man tar sig ifrån ett fordon under en eldstrid etc., det finns knappt på världskartan, om det händer där ute, vem säger att det är en skyttegrupp det händer för och inte ett av många baccisfordon?

 

Att dessa individer (och inte bara på räddning utan styrkan istort) ska rulla obeväpnat är uteslutet, att de ska rulla med eskort... ja, uteslutet. Det kan vara så att jag missförstår dig nu, men min synpunkt är ändå: Utbilda alla i riskerna och utbilda alla på så här gör vi. För att dra till med en klyscha: "alla är i första hand soldater".

 

Jag håller helt och hållet med dig, det borde fungera så redan nu. Att alla är soldater är ju ett stående skämt. Det krävs ju rätt mycket förändringar för att det skall gå att dels förändra utb. dels förändra attityden hos de som utbildar och de som skall utbildas.

 

Sjukvårdskunnigt folk har ju alltid varit mer eller mindre brist på så möjligheten att skicka av folk för att de inte "rättat in sig i ledet" känns osannolik. Jag tror att de flesta chefer åker hellre med en sjuksyrra som kan fixa ett benbrott men som fipplar med sitt vapen än utan en sjuksyrra. "Det är ju ändå inte hennes uppgift".

 

Som avslutning så håller jag med dig, alla borde kunna lösa sitt egna skydd och få en bra grund med vapenhantering och strid. Men så är det inte. OM man avväpnar vissa enheter så är det slut på baccis och andra hobby resor för dem, då är man på campen och löser sin uppgift och lämnar campen ytterst sällan och då först och främst vid olycka (motsv.)

 

Är det en bra lösning? Nä! Är det en lyckad lösning? Nä! Men om det inte funkar som det gör nu??

 

Min slutledning blir allt oftare att vi är inte bättre än så här som nation/försvarsmakt så länge vi bedriver den med glada halv-civila amatörer.

 

Lämnar över med en viss, men vänligt menad, provocerande tanke hängande...

Link to comment
Share on other sites

Den är noterad och begrundad...

 

Naturligtvis ligger det stora problemet i att det finns folk som inte förstår varför de skall vara beväpnade och sen inte verkar respektera vapnet nog utan går runt med det utan att vara säkra i det.

 

Avväpna i all ära men då spricker ju hela anledningen till beväpning även om jag förstår och köper din baktanke kring det, detta trots jag sällan bangar en baccisresa...

 

Nåväl, kommer nog inte längre här, vore kul att höra fler fundera kring detta "problem"

 

//Affe

Link to comment
Share on other sites

Den är noterad och begrundad...

 

Naturligtvis ligger det stora problemet i att det finns folk som inte förstår varför de skall vara beväpnade och sen inte verkar respektera vapnet nog utan går runt med det utan att vara säkra i det.

 

Avväpna i all ära men då spricker ju hela anledningen till beväpning även om jag förstår och köper din baktanke kring det, detta trots jag sällan bangar en baccisresa...

 

Nåväl, kommer nog inte längre här, vore kul att höra fler fundera kring detta "problem"

 

//Affe

 

Nej, inte jag heller. Det är sjukt nice att kunna glida iväg och softa [på annan camp] en dag.

 

Ökad professionalism och ökade krav på soldatkunskaperna vill jag också se, ingen skall vara obeväpnad.

 

Jag är också mycket intresserad av andras tankar, tyckanden och erfarenheter kring detta.

 

:)

Link to comment
Share on other sites

Som fd befattningshavare på sjukvård sträcker jag en smula på mig inför berömmet, det verkar som om många är nöjda. Tack för det! :angry:

 

Jag tror att det finns flera anledningar till att sjukvårds/räddningsplutonen upplevs "inkompatibel" med det militära. Dels innehåller förbandet en hög andel civila experter, och därtill relativt få officerare. Jag tror också att personalen ofta är äldre än genomsnittet. Dessutom är man som sjukvårdare direkt frikopplad från diverse "militära" uppdrag (vaktjänst, eskort etc.) som kan drabba systemtekniker, kassörer och andra utpräglat "civila" befattningar. Sjukvårdsplutonen är alltså högutbildad, äldre och per definition icke-militär. Detta ger förmodligen ett mindre "formbart" förband, men knappast något som inte går att lösa med gott chefsskap. Trots allt så innehåller ju en genomsnittlig arbetsplats en betydligt större spridning av individer, vilket civila chefer har att hantera (låt vara under mindre krävande förhållanden).

Link to comment
Share on other sites

  • 1 month later...
Som fd befattningshavare på sjukvård sträcker jag en smula på mig inför berömmet, det verkar som om många är nöjda. Tack för det! :)

 

Jag tror att det finns flera anledningar till att sjukvårds/räddningsplutonen upplevs "inkompatibel" med det militära. Dels innehåller förbandet en hög andel civila experter, och därtill relativt få officerare. Jag tror också att personalen ofta är äldre än genomsnittet. Dessutom är man som sjukvårdare direkt frikopplad från diverse "militära" uppdrag (vaktjänst, eskort etc.) som kan drabba systemtekniker, kassörer och andra utpräglat "civila" befattningar. Sjukvårdsplutonen är alltså högutbildad, äldre och per definition icke-militär. Detta ger förmodligen ett mindre "formbart" förband, men knappast något som inte går att lösa med gott chefsskap. Trots allt så innehåller ju en genomsnittlig arbetsplats en betydligt större spridning av individer, vilket civila chefer har att hantera (låt vara under mindre krävande förhållanden).

 

 

Har svårt att föreställa mig att någon i första hand skulle ställa en läkare/kirurg på barikaden.

Personligen så skulle jag se till att gräva ett djupt personligt hål till denne, och plocka

fram den tills jag verkligen behövde den.

Link to comment
Share on other sites

  • 3 weeks later...
Guest Quads

Personligen så tycker jag att sjukvården under den mission jag var på var helt utmärkt. Jag använde mig i och för sig inte så mycket av den, men när det händer något, är det skönt att se dem. Det verkade som att de övade rätt mycket så de framstod i alla fall som väldigt professionella. Deras militära kunskaper kan jag inte uttala mig om, men om det är ett så stort problem som ni andra skriver att de inte har tillräckligt bra soldatkunskaper så kunde det kanske vara en idé att göra något liknande som de föreslår för kirurger i nedanstående link.

 

http://www2.mil.se/sv/Nyheter/Insats-forsv...litar-sjukvard/

 

Utdrag ur linken:

Svårast att rekrytera är kirurger. För att få fart på rekryteringen och skapa kontinuitet i organisationen ska man göra två saker: korta ner missionstiderna till sex veckor i stället för sex månader och erbjuda attraktiva traumautbildningar.

Varje läkare erbjuds en individuell plan över exempelvis fem år. Utan militär grundutbildning (lumpen) innehåller första året en grundläggande soldatutbildning och senare en traumakurs i Sverige eller utomlands.

Andra året är läkaren inplanerad för en mission någonstans i världen under sex veckor. Tredje året är det ytterligare traumakurser och år fyra är det åter igen dags för sex veckor ute på mission. Och så vidare.

 

Då det kanske inte är samma problem att rekrytera annan sjukvårdspersonal än kirurger (och andra läkare) kanske man inte behöver korta ner missionstiden till kortare än 2-3 månader. Skicka dem på övningar där även strids- och vapenkunskaperna övas med jämna mellanrum. Om man har en tillräckligt stor pool med folk som vill åka ut nu och då och ger dem utbildning så ser vi nog inte det ni beskriver med dåliga vapenkunskaper hos en del av sjukvårdspersonalen.

 

Fast å andra sidan är det ju knappast bara sjukvårdspersonalen som har bristfälliga soldatkunskaper, så MER BEREDSKAPSENHETER ÅT ALLA.

Link to comment
Share on other sites

Även jag är i stora drag nöjd med den sjukvård som har erbjudits i missionerna. Om man kikar på vad man får för hjälp på en vårdcentral hemma så är det en milsvidd skillnad både i bemötande och effekt. De få gånger jag har varit in för skador/skavanker har det varit guld. Har alltid fått hjälp omedelbart och har alltid blivit trevligt bemött. Ibland tom kaffe och bulle :lol:

 

Ang. jallan. Den kan ju drabba förband och enheter svårt särskilt i tropiskt eller riktigt varmt klimat där bakterier och annat gott trivs. Epidemier av stora mått har upplevts men jag vet inte hur det skulle ha undvikits heller. Handhygien och alcogel missbrukas ju av soldaterna som om det vore knark så det vet jag inte hur det skulle kunna bli bättre...

 

 

 

 

En sak ang. sjukvård (ev offtopic) som jag har blivit riktigt förbannad på är FKF (främre kirurgisk förmåga) konceptet i Afghanistan.

En hokuspokuslösning som i mina ögon är en ren och skär papperslösning för att invagga folk i falsk trygghet.

Det enda rätta för enheterna längst ut är egen (eller snart norsk?) helikoptertp till marmals sjukhus om det är kritiskt. Allt annat är en blufflösning som kan kosta liv.

 

Vad händer om FKF är grupperad på fel safehouse när det smäller?

Vad händer om FKF är grupperad på rätt safehouse men enheten med skadorna är längst ut i AOO?

 

FKF:en kommer aldrig användas om det inte smäller på "rätt" ställe vid "rätt" tillfälle dvs om safehouse blir överfallet och skadorna blir innanför murarna eller om en enhet får skador i närområdet av safehouse när FKF har turen att vara vid rätt safehouse vid rätt tid.

Dyrt koncept men utan reell verkningsgrad.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.



×
×
  • Create New...