Jump to content

Schizofreni och vapenlicens


APC-mannen

Recommended Posts

Jag har en släkting som lider av schizofreni och drabbas av psykoser emellanåt. Han har sedan många år tillbaka vapenlicens på ett antal kul- samt hagelvapen. Det var säkert 10 år sedan han jagade senast, verkar inte som om det intresset längre finns kvar. Vapnen står dock kvar hemma i vapenskåpet. Det är här jag känner en oro, när han inte sköter sin medicinering kan han få för sig att utomjordingar är ute efter honom, eller att CIA avlyssninar hans telefon. Vanligtvis uppträder han som vem som helst, men några gånger per år kommer dessa vansinniga psykoser. Han har aldrig skadat någon, inte sig själv heller vad jag vet. Trots detta känner jag att det inte känns helt ok att en person som kan få för sig i princip vad som helst ska få ha rätt att förvara skjutvapen i hemmet. Jag är inte livrädd för att bli skjuten, men visst tänker jag på det emellanåt, jag kan inte avgöra när en person fortfarande har kvar sina spärrar.

 

Vad kan man göra? Första alternativet för min del är inte att konfrontera honom med detta (inte ens hans sambo gör det i någon större utsträckning). Om hans läkare får kännedom om hans vapeninnehav, gissar jag att det inte bara för honom/henne att anmäla det heller? Någon som vet vad som gäller?

 

Finns det överhuvudtaget något lagstöd för at frånta psykiskt sjuka personer rätten att äga skjutvapen?

Link to comment
Share on other sites

Det finns en lag om anmälningplikt.

 

Se bl.a. länk för info om trenden. Oklart dock hur läkaren får kännedom om att det finns vapen i huset. Finns det kanske ett frågeformulär som skall gås igenom vid vissa typer av sjukdomar?

 

/CQ1

Link to comment
Share on other sites

Frågan är ju vad som händer med en person som kanske fick diagnosen för 20 år sedan. Då är jag tveksam till att ett sådan formulär gås igenom så här långt i efterhand. Att anonymt tipsa läkaren/polisen känns ju jäkligt konstigt med...

Link to comment
Share on other sites

Jo, det är sant.

 

Det är ju ett moraliskt dilemma man ställs inför: hur känns det att "tjalla" på någon i ens närhet som saknar tillräcklig självinsikt för att inse att man är olämplig att inneha skjutvapen, jämfört med hur det troligen skulle kännas att veta att man kunnat förhindra/försvåra en katastrof med kanske dödlig utgång?

 

Eftersom du tänker och tycker som du gör, så rekommenderar jag att du kontaktar lämplig instans så att åtminstone en utredning kan göras.

 

/CQ1

Link to comment
Share on other sites

Vissa sjukdommar kan generera indragen vapenlicens och det Du beskriver ligger om minnet stämmer inom ramverket för det, men hur läkarna ska få veta det är just problemet, det är oftast genom att anhöriga/vänner talar om det för polis eller läkare eller att det händer något tragiskt som gör att dem kopplas in men bäst är ju att det inte går så långt.

 

Jag kan förstå att varken sambon eller Du vill påtala detta då just detta ämne är oerhört känsligt för dem flesta och det kan bli riktigt bråkigt under processen, har upplevt det på ganska nära håll och det var inte kul men ibland är det ju nödvändigt att ta en svår situation för att förhindra något ännu värre.

 

Kan tänka mig att Ni skulle känna Er väldigt skyldiga om han ställer till något med vapen och Ni har tänkt på detta men inte gjort något och sen står Ni inför faktum att detta inte hade hänt om Ni agerat trots att det är en jobbig process.

 

En infallsvinkel som kan funka och samtidigt styra bort det från den verkliga orsaken är att han kan göra lite pengar på att sälja bössorna då han ändå inte använder dem och kan lägga pengarna på något som han är intresserad av nu då känns det inte så mycket som ett tvång utan lite lättare att diskutera det men slutresultattet blir ju det samma för Er anhöriga/vänner men utan bråk!!

 

My 2 Cent

Link to comment
Share on other sites

Guest J-Star
Finns det överhuvudtaget något lagstöd för at frånta psykiskt sjuka personer rätten att äga skjutvapen?

Till skillnad från USA är det i Sverige inte en rätt att ha skjutvapen... det är ett privilegium vilken uttrycks i formen "Vapenlicens". Och det finns gott om lagstöd att dra in vapenlicensen och därmed ta vapnen ifrån någon, ja.

 

Det kommer att kännas taskigt att göra så mot kompisen, ja. Men du kommer inte att kunna leva med att något går snett ch att han och/eller andra skadas av ett olyckligt sjukdomsutbrott. Jag tycker du skall höra av dig till polismyndigheten eftersom det är de som prövar tillstånden.

 

/J

Link to comment
Share on other sites

Tjenare!

Jag tror att du skall söka kontakt med mannens sambo. Prata igenom situationen med henne, hon kanske behöver stöd från dig i rådande situation. Hon vet vilken läkare som mannen brukar ha och tillsammans kontaktar ni honom och förklarar problemet. Han kommer om han är en läkare värd namnet att föra saken vidare. Läkare har anmälningsplikt och i ett sådant fall skulle det förvåna mig mycket om han inte reagerade.

Om ni gör så så kommer ni att ha ryggen fri så att säga gentemot mannen eftersom det i såfall är läkaren som gör en bedömning av situationen. Det är väldigt lätt att ni kommer att orsaka mer problem (för er likväl som för honom) om det är ni som kontaktat polisen.

 

/Streaker

Link to comment
Share on other sites

Om jag kontaktar mannens läkare skulle jag tro att det hela förs in i journalen? Och om journalen sedan läses av mannen ifråga kommer det ju att framgå med tydlighet vem som "skvallrat". Kan man tipsa polisen anonymt?

 

Fråga läkaren, han om någon borde veta. Jag tycker inte heller att han verkar lämplig som vapeninnehavare.

Link to comment
Share on other sites

Naturligtvis kommer det att journalföras. Det gör så gott som allt. Det är en förutsättning för att kunna bedriva en meingsfull vård av sjuka männniskor.Dvs att vårda din släkting på ett bra sätt.

Det betyder inte att du behöver vara utpekad i en journal. Du kan säga att du inte vill vara nämnd med namn. Ta kontakt med sambon och ni tillsammans gör upp en plan gällande hennes sambo/din släkting. Jag är övertygad om att ni måste försöka lösa det tillsammans.

 

Mvh

Streaker

Link to comment
Share on other sites

  • 1 year later...

Ingen egen erfarenhet av situationen, även om jag har yrkeserfarenhet av att möta sjukdomen och (självklart för forumet) erfarenhet av skjutvapen.

 

Jag betraktar det som en glasklart obra mix. Att inget våld hittills förekommit är bra, men absolut ingen garanti för framtiden.

 

Fu Frippe uppger att anonymitet är möjligt, och jag skulle lita på honom. Det finns ett samhälle som här har ett ansvar, men det kan inte utvärdera situationen om det inte känner till den.

 

Gå till läkaren, eller polisen. Om intresset för jakt är borta fyller vapnen absolut ingen funktion.

 

Önskar sedan lycka till, det är en fruktansvärd sjukdom, skönt att höra att vederbörande klarar sig bra en större del av tiden.

Link to comment
Share on other sites

Jag tolkar det som att de läkare personen ifråga har/har haft kontakt med inte är medvetna om att han har vapenlicens.

schizofreni med inslag av psykoser + vapen låter som en riktigt dålig kombination.

 

jag vet inte alls hur rutinerna ser ut. Men om läkaren känner till vapeninnehav så gäller väl anmälningsplikt (som nämnts ovan)

 

Jag har själv en person i min närhet med psykisk sjukdom och "anfallen" kan komma när som helst, helt oväntat och yttra sig på helt oförutsägbara sätt. Den dagen då den människan får för sig att jag eller någon annan är Satan, en zombie eller nåt annat otyg, så vill jag vara säker på att det inte dyker upp vapen i sammanhanget.

Link to comment
Share on other sites

Prata med hans läkare omgående. Får han får sig att försvara sig mot "angripare" lär något vapen åka fram omgående. "Angriparen" kan vara hans sambo eller något barn, eller du. Jag har bevittnat en liknande psykos själv. Sagolik tur att det enda vapnet som psykosinnehavaren hade var en stövel.. Men det kunde lika gärna vara hans hagelgevär. Det var hans egna ord t.o.m. Han lämnade in sitt gevär självmant efteråt.

 

Det är samma moraldilemma som att anmäla en alkolist du vet kör påverkad. Man måste enligt mig tänka på sina medmänniskor i första hand. Det känns nog tusen gånger värre om det går illa istället.

Link to comment
Share on other sites

Frågan är ju vad som händer med en person som kanske fick diagnosen för 20 år sedan. Då är jag tveksam till att ett sådan formulär gås igenom så här långt i efterhand. Att anonymt tipsa läkaren/polisen känns ju jäkligt konstigt med...

 

Varför då?

Link to comment
Share on other sites

Varför det är knepigt att anmäla anonymt? Jo, just för att det är en släkting. Vitsen med att anmäla anonymt är ju att inte behöva konfrontera personen ifråga när det gäller en sådan här sak. Skulle ju inte vara helt enkelt att försöka hålla masken när detta skulle komma att nötas om och om och om och om igen framöver...

 

Jag och min fru pratade om detta igår kväll, ingen tror ju att han skulle kunna skada någon i sitt psykostillstånd, men det antar jag gäller för i princip alla som utfört vansinnesdåd?

 

Apropå samma person. Är domstolsbeslut på något sätt offentliga? Personen ifråga är ingift i släkten och hade flera förhållanden tidigare, varav ett ledde till en domstolsförhandling. Han har aldrig berättat för någon (inte ens sin sambo) om vad han blev dömd för. Jag skulle vilja veta om det ens är verklighet, och om det funnits någon form av våld med i bilden.

 

För inte blir man väl automatiskt av med vapenlicens om man blir dömd till misshandel?

 

Hoppas man vågar ta mod till sig och agera snart... Känns inte helt bra detta.

Link to comment
Share on other sites

Förstår det problematiska med att anmäla en släkting men samtidigt har vi i Sverige och världen för övrigt en tendens att reagera när det är för sent.

Om han inte lyckats jaga på 10 år vad skall han då med vapnen till?

Om denne man klarar sig fint vet man ju inte, men andra i hans situation har ju tagit ihjäl på folk o då är det väl ändå försent att göra något

Du kan ringa till Polisen o vara anonym o be att få prata med ngn säg att du är bekymrad osv.

Kanske har du fel? Han kanske fick en diagnos för 10-20 år sedan men sen dess återhämtat sig o kanske inte har problem idag?

Man måste veta men att lyfta frågan tycker jag du ska göra

 

A

Link to comment
Share on other sites

Har han inte jagat på 10 år så har han säkert inget intresse i sina vapen heller.

Börja med att försöka få han att sälja av dom till att börja med så finns inte den risken kvar.

 

Är kanske lättare än att anmäla honom så han blir fråntvingad vapnen, vet ju inte om det kan göra saken värre.

Link to comment
Share on other sites

Om jag förstått den nya lagen om anmälningsplikt så ska läkaren utgå ifrån att patienten har vapen, och får bara låta bli att anmäla om det verkligen är säkert att det inte finns vapen med i bilden. Det läkarna inte gillar med det här är att det finns en oro för att folk undviker att söka hjälp av rädsla att få jakten eller skyttet förstört. Hur som helst så ska det ju inte spela någon roll om diagnosen sattes innan den nya lagen kom.

 

Att få honom att själv sälja av vapnen kan ju vara en god idé, om det nu är svårt att få läkaren att göra sitt jobb. Minns inte om du har jägarexamen, APC-mannen, men det går ju annars att fixa på en helg, så kan du ju köpa loss vapnen själv av honom.

Link to comment
Share on other sites

@APC-mannen

 

Mitt svar är utan tvekan. ANMÄL!

Att du tar upp ämnet här visar att du inte är bekväm med situationen. Efter att ha läst dina inlägg så är mitt råd att du ska anmäla, även om det kan kännas tungt när det gäller en släkting. Bara för att man anmäler så beslagtar polisen inte vapnen och förverkar dessa per automatik. Det är fortfarande en läkare som skall avgöra om personen är sjuk. Och är det så att personen bedöms vara såpass sjuk att denne inte ska ha vapen så är det bäst för alla om det kommer fram i ljuset. Och därmed bespara alla för en eventuell framtida sorg, inkl den som är sjuk.

Jag kanske målar fan på väggen, men hellre förekomma än att förekommas. Psykiskt sjuka är som bekant oberäkneliga, inget vet om personen en dag blir jättebra eller tvärt om. Slarvas det dessutom med medicineringen ja då är det väl inte jättepositivt.

 

För några år sedan var det en psyksjuk, Åkeshov, som slog folk med järnrör i tron att de var troll som förföljde honom. En miste livet den dagen.

 

Skulle du kunna leva med att personen får en psykos och skjuter ihjäl en annan människa, och veta att du kunde förhindrat det?

 

För en tid sedan var jag iblandad i en liknande situation och när vi skulle anmäla så hade någon mer anmält pga en uppkommen situation involverandes just skjutvapen. Personen mådde inte alls bra och jag är glad att denne inte har skjutvapen och kan skada någon i dagsläget.

 

Så jag ber dig verkligen att anmäla!

 

Finns det överhuvudtaget något lagstöd för at frånta psykiskt sjuka personer rätten att äga skjutvapen?

 

Ja det gör det! Och det är ingen rättighet att äga skjutvapen, det är ett priviliegium.

Link to comment
Share on other sites

förlåt ett litet snedsteg...

 

det är anmälningsplikt på psykiska sjukdomar samt alla sjukdomar som gör att man är mindre pålitlig

 

det här gäller inte bara vapen utan även körkort motsv ja faktist allting kan dras in och om man har riktig otur bli omyndigförklarad fast man kan vara 55 (u name it)

 

slut ot !

Link to comment
Share on other sites

Apropå samma person. Är domstolsbeslut på något sätt offentliga? Personen ifråga är ingift i släkten och hade flera förhållanden tidigare, varav ett ledde till en domstolsförhandling. Han har aldrig berättat för någon (inte ens sin sambo) om vad han blev dömd för. Jag skulle vilja veta om det ens är verklighet, och om det funnits någon form av våld med i bilden.

 

För inte blir man väl automatiskt av med vapenlicens om man blir dömd till misshandel?

Domslut är alltid offentliga (såvida inte rikets säkerhet hotas, och vi är krig, typ), se 12 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100). Så en eventuell dom där det står att vederbörande är dömd för misshandel är med 99,99% säkerhet offentlig. Problemet är hur du skall hitta den. Eftersom de allmänna domstolarnas register inte är samkörda, och de datoriserade registren där man kan söka på namn, inte sträcker sig mer än några år bakåt i tiden, måste du veta dels vilken domstol det var frågan om, dels antingen målnummer eller domsdatum. Visserligen hamnar uppgifter om misshandelsdomar i belastningsregistret, men för utdrag ur detta råder sekretess, se 17 kap. 17-18 §§ sekretesslagen. VIdare bör påpekas att uppgifter i belastningsregistret gallras efter ett visst antal år, se 17 § lagen (1998:620) om belastningsregister.

 

Vad gäller återkallelsefrågan, regleras den i 6 kap. 1 § vapenlagen (1996:67). Tidigare har inte en misshandelsdom per automatik medfört att man förlorat sitt tillstånd, se t.ex. RÅ 1983 2:99 II, där en hemvärnsman som misshandlat någon med en kofot, fick behålla sitt tillstånd eller RÅ 1994 ref. 20, där en ordningsvakt som dömts flera gånger fick behålla sitt. År 2000 skedde dock en lagändring i skärpande riktning, då "får återkallas" byttes mot "skall återkallas". Efter det har en man som dömts för 4 fall av misshandel, förlorat sitt tillstånd, i Kammarrättens i Jönköping dom 2006-06-22, Mål nr 1587-06. Det bör dock påpekas att detta var ett icke refererat kammarrättsfall, vilket innebär att prejudikatvärdet är begränsat. Hur Regeringsrätten kan komma att se på saken, återstår att se.

Link to comment
Share on other sites

...om man har riktig otur bli omyndigförklarad fast man kan vara 55 (u name it)

 

Nej det kan man inte bli, inte sedan slutet av 80-talet faktiskt. Det som kan ske är att man blir huvudman för så kallat förvaltarskap, det är viss skillnad mellan det och omyndigförklaring. Bland annat har man rätt till inkomster från arbete och har rätt att rösta i alla relevanta val precis som alla andra medborgare. Det finns dessutom möjlighet att inskränka förvaltarskap till att bara innefatta vissa områden, exempelvis rätten att ingå avtal kan läggas över på förvaltare medan allt annat sköts som vanligt av huvudmannen.

Link to comment
Share on other sites

...om man har riktig otur bli omyndigförklarad fast man kan vara 55 (u name it)

 

Nej det kan man inte bli, inte sedan slutet av 80-talet faktiskt. Det som kan ske är att man blir huvudman för så kallat förvaltarskap, det är viss skillnad mellan det och omyndigförklaring. Bland annat har man rätt till inkomster från arbete och har rätt att rösta i alla relevanta val precis som alla andra medborgare. Det finns dessutom möjlighet att inskränka förvaltarskap till att bara innefatta vissa områden, exempelvis rätten att ingå avtal kan läggas över på förvaltare medan allt annat sköts som vanligt av huvudmannen.

 

åhå ja där ser man... det här har jag inte fått reda på men ska höra med släktens jurist hur det ligger till

 

hur som helst är det ju anmälningsplikt på ganska så många sjukdomar/beroenden

så anmäl anonymt till polis så får de ta saken istället !!!

Link to comment
Share on other sites

Gör en egen bedömning, din är nog bättre än någon som inte känner honom. Om du inte tror att han utgör en fara för sig själv eller annan så tycker inte jag du skall anmäla saken till någon.

 

Det är inte ett privilegium att anses oskyldig tills annat bevisats, det är en rättighet.

Link to comment
Share on other sites

  • BlåGul -1

Om hans läkare har diagnostiserat schizofreni så är väl saken klar?

Oskyldig har inte med saken att göra. Han är oskyldig givetvis men olämplig att inneha vapen. Det finns ingen rättighet att få behålla vapen om man lider av psykiska sjukdomar.

 

Anmäl INNAN olycka sker.

Link to comment
Share on other sites

Gör en egen bedömning, din är nog bättre än någon som inte känner honom. Om du inte tror att han utgör en fara för sig själv eller annan så tycker inte jag du skall anmäla saken till någon.

 

Det är inte ett privilegium att anses oskyldig tills annat bevisats, det är en rättighet.

Åandrasidan är det ett privilegium att få inneha vapenlicens, inte en rättighet.

 

Och i det här fallet ligget väl ingen skuldfråga mot vapeninnehavaren ifråga? Däremot skulle jag få skuldkänslor OM något mycket otrevligt skulle inträffa som jag kunde förhindra genom en anomym anmälan. Och om det vore en nära vän eller släkting till mig så skulle jag vara ännu mer angelägen att få saken prövad.

 

Att göra en anmälan är att plocka bort beslutstagandet från sig själv och slippa den prekära situationen man själv kan sätta sig i om man påpekar olämpligheten öga mot öga. Som jag ser det så är en anmälan en win win situation för alla inblandade. Du slipper grubbla, vapeninnehavaren slipper ha någon som eventuellt misstror honom/henne och polisen får en chans att eventuellt förhindra något som kan gå illa i framtiden.

 

Lycka till.

Link to comment
Share on other sites

Gör en egen bedömning, din är nog bättre än någon som inte känner honom. Om du inte tror att han utgör en fara för sig själv eller annan så tycker inte jag du skall anmäla saken till någon.

 

Det är inte ett privilegium att anses oskyldig tills annat bevisats, det är en rättighet.

Åandrasidan är det ett privilegium att få inneha vapenlicens, inte en rättighet.

 

Det var just det, jag skriver inte ens nästan under på den frasen.

 

 

Sen, att man själv inte skall våga lita på sin egen bedömning, att att man skall avträda sig från att fatta beslut genom att anmäla anonymt, det håller jag inte heller med om. Det är i mitt tycke ett av de största problemen i vårt samhälle när man i alla frågor, stora som små, vill att någon annan skall ta ansvaret.

I just detta fall är min åsikt alltså följande, frågeställaren bör anmäla saken om han själv gör bedömingen att vederbörande kan vara farlig för sig själv eller andra. Det är inte att anmäla i sig som jag är emot, det är råden att han skall anmäla oavsett, gör ingen bedömning själv, anmäl bara ändå. Det tycker jag är dåligt agerat, jag tycker det är ett dåligt råd. Gör en egen bedömning, om du bedömmer det som farligt då skall du anmäla och också berätta om din bedömning. Om du inte tycker saken verkar farlig så gör ingenting.

 

Ett stasi samhälle där alla anmäler alla bara för att slippa dåligt samvete om nåt går fel eller för att slippa ta sig obekvämligheten att tänka igenom saken på egen hand är inte min idé om ett bra samhälle.

Link to comment
Share on other sites

Archived

This topic is now archived and is closed to further replies.



×
×
  • Create New...