Försvaret enbart symboliskt

[tafkaf]

Nedanstående artikel av professor Wilhelm Agrell publiceras idag i Svd. Agrell tar verkligen I med hårdhanskarna här men i mitt tycke har han rätt. Vad anser ni? Diskutera och motivera era åsikter.

 

 

..........

 

Sverige har efter åratal av existensiell ångest och svarta budgethål till sist strukit flagg, tömt mobiliseringsförråden och flytt fältet. Vi har inte bara avvecklat vårt territorella försvar - vi har i själva verket avvecklat varje tanke på ett sådant

 

På mindre än femton år har Sverige gått från ett nationellt existensförsvar till en säkerhetspolitik baserad på övertygelsen att något territoriellt försvar inte längre behövs och att de militära resurserna i fortsättningen endast äger relevans som politisk markör i gemensamma västliga åtaganden i fjärran konflikt­områden. Det svenska territoriet är endast intressant som övningsfält och utskeppningsstation.

 

Detta är den snabbaste och mest genomgripande säkerhetspolitiska förändringsprocess Sverige genomgått sedan stormaktstidens slut.

 

Det svenska försvaret har följaktligen avvecklat all verksamhet och planering för försvar av det egna landet och insatser i dess närområde. Detta utgör ett svar på tydliga politiska signaler att det enda uppdrag som kan motivera försvarsanslagen är deltagandet i internationella operationer.

 

Dessa insatser har emellertid ett tydligt och ofta öppet redovisat drag av symbolpolitik; det centrala är inte vad som uträttas i det aktuella konfliktområdet utan själva den demonstrerade villigheten att delta. Detta är ett internationellt fenomen som Sverige snabbt och systematiskt anpassat sig till.

 

Denna totala fokusering på internationella insatser med ett symboliskt syfte kan kritiseras från två utgångspunkter: relevansen i verksamheten och symbolikens vidare säkerhetspolitiska nytta.

 

Det centrala med den svenska närvaron i Afghanistan är att den finns där och att den fortsätter. ­Detta från många internationella åtaganden välkända förhållande skapar starka incitament att skydda den egna styrkan, eftersom förluster snabbt kan leda till ifrågasättanden på hemmaplan.

 

De internationella insatserna riskerar på detta sätt att hamna i ett ­operativt moment 22 där deras ­påverkan på förhållandena i insatsområdet är begränsade eller obefintliga, eller i vissa lägen negativa. Tanken på internationella insatser som symbolpolitik är i grunden felaktig och leder ofrånkomligt till att de korrumperas, även om deltagande personal och förband försöker göra sitt bästa.

 

Sverige visar flagg och får sitta med vid bordet. Symbolpolitiken skall på detta sätt kunna omsättas i en outtalad säkerhetsgaranti om Sverige trots allt skulle uppleva ett behov av beskydd. Sverige gör enligt detta synsätt investeringar i den ­stora västliga säkerhetsbanken ­genom deltagandet i multinationella styrkor som ISAF och KFOR.

 

Detta är emellertid ett önske­tänkande som är grundat på en feltolkning av historien.

 

Den multinationella förbrödringens antagna säkerhetsgaranti är mycket osäkrare än det kalla krigets numera också för den svenska allmän­heten kända västliga återförsäkringar. Dessa byggde inte på ­föreställningar om politisk belöning utan på västmakternas strategiska kalkyler och operativa överväganden. Sverige skulle hjälpas därför att detta låg i västmakternas intresse. Och Sverige kunde hjälpas därför att landet förfogade över tillräckliga egna resurser för att göra hjälpen meningsfull.

 

Denna problematik hade Sverige själv upplevt från motsatt håll i sin planering under 1930-talet. Förberedelserna för en intervention i händelse av ett sovjetiskt anfall mot randstaterna i öster inskränkte sig till Finland. De baltiska staterna ­bedömdes alltför svaga, endast Finland skulle kunna stå emot ­angreppet österifrån så länge att svensk hjälp skulle hinna fram.

 

Men militärt bistånd avgörs alltid i sista hand av politiska överväganden i det ögonblick det skall ges, ­något som Finland fick erfara vid det sovjetiska angreppet 1939.

 

EU är en ekonomisk gigant men dess så kallade säkerhetsarkitektur består av svaga institutioner och vilar ytterst på en tvivelaktig och oprövad förmåga till sammanhållning inför utpressning och ­allvarliga yttre hot. Den säkerhet som det svenska säkerhetspolitiska etablissemanget upplever komma från ”inbäddningen” i EU handlar om en föreställning om säker­het, inte om en analys av faktisk förmåga och politisk vilja. Vid en allvarlig kris kan denna föreställning om säkerhet komma att förflyktigas bokstavligt talat över en natt.

 

Allt detta skulle vara irrelevant om bilden av en framväxande ny säkerhetsordning baserad på ekonomisk integration och samarbete vore ­entydig. Men det är den inte.

 

Utvecklingen i den ryska säkerhetspolitiken går numera på punkt efter punkt tvärs emot de antaganden som EU:s och därmed Sveriges ­säkerhetspolitik kommit att grundas på. En konflikt med Ryssland betraktas trots detta som otänkbar och finns inte med i de alternativ som EU:s krishantering laborerar med.

 

Innebörden av detta är inte att en sådan konflikt skulle vara omöjlig eller ens osannolik, däremot att EU garanterat saknar politiska och ­militära förberedelser och att det inte ens finns några tankar om detta otänkbara.

 

Att Ryssland skulle resa sig ur den stora oredan var en av de säkraste långsiktiga säkerhetspolitiska prognoser som kunde göras redan i början av 1990-talet. Uppenbart var också att detta Ryssland på nytt skulle börja definiera sin nationella säkerhet i geostrategiska termer av intressesfärer, skydds­zoner och områden med vitala och (upplevt) rättmätiga säkerhets­intressen.

 

Om Ryssland kommer att utnyttja militär makt gentemot en omvärld som övergått till att agera enligt en ny globaliserad säkerhets­ordning, där militära maktmedel i stor utsträckning bortdefinierats, så kommer detta utnyttjande inte att följa samma mönster som ­under det kalla kriget.

 

Dels behövs det inte eftersom man inte agerar mot en militärt ­organiserad motståndare, dels öppnar själva det globaliserade säkerhetssystemet för framgångsrikt systemförstörande skurkstatsagerande och nya former av statsterrorism, beteenden som knappast hade varit möjliga och i vart fall inte gett samma utdelning i det gamla systemet.

 

Man kan här jämföra med framväxten av olika former av grov internationell organiserad brottslighet som just exploaterar de möjligheter som en fri rörlighet av personer, varor, tjänster och pengar skapat förutsättningar för. Utifrån ett traditionellt maktpolitiskt perspektiv borde vi kanske snarast förvänta oss framväxten av dessa fientliga mutationer på statsnivå, snarare än harmoni och samarbete i den goda ömse­sidighetens och globaliseringens tecken.

 

Det gamla hotet återuppstår inte. Men hotet om väpnat våld kan återkomma och då i en transformerad form, så som varit fallet de senaste tvåhundra åren.

 

Försvarspolitik är inte ett statligt politikområde bland andra. Dess innebörd är en återförsäkring mot sådant som man helst inte vill skall hända, mot det värsta som kan vänta bortom den framtidshorisont som vi inte riktigt vet var den är belägen. De senaste femton åren har vårt land istället närt förhoppningar, till stor del därför att det svenska politiska etablissemanget absorberats av och i EU-projektet.

 

Omdefinierandet av försvarets uppgifter har utifrån denna ­process varit helt följdriktig, det nationella uppdraget har uppfattats som passé. Och vad värre är: som småttig bakåtsträvande ­bypolitik i den stora dynamiska samarbetsstrukturen. Försvaret har följaktligen efter åratal av existentiell ångest och svarta budgethål till sist strukit flagg, tömt mobi­liseringsförråden och flytt fältet.

 

Skrotandet av det gamla invasionsförsvaret, med dess myckenhet av patetiskt arvegods från fornstora dar, var en välgärning. Men med ut till tippen följde också sådant som kanske borde ha sparats, och vad värre är, sådant som inte får kastas även om dess värde inte omedelbart framgår.

 

Sverige avvecklade inte bara ett territoriellt försvar från 1900-talet, man avvecklade i själva verket tanken på varje territoriellt försvar, vilket är något helt annat. Detta kan på sikt visa sig vara ett långt mer förödande inkasserande av en uppfattad fredsdividend än den ofta framhållna parallellen 1925 års försvars­beslut.

 

Wilhelm Agrell

 

professor i underrättelseanalys vid Lunds Universitet

[dieseltrollet]

Det finns inte så mycket att säga egentligen, Agrell har i stort sett rätt även om jag kanske skulle kunna hitta någon detalj i hans beskrivning att ifrågasätta. Men jag ids inte.

 

Jag har tillhört dem som såg Wilhelm Agrell som en skäggig fredstomte. "Freds- och konfliktforskare, vad är det för djävla trams och varför ifrågasätter han Försvarsmakten?" tyckte jag på 80-talet. Så här i efterhand kan jag bara konstatera att han i stort sett hade rätt redan då. Hans sågning av marginaldoktrinen är suverän och den ifrågasätter nog ingen idag. Frågan är bara hur länge det kommer att dröja innan den här sågningen ses som självklar och folk börjar undra "hur f-n tänkte de egentligen där runt sekelskiftet?".

[eskil]

Agrell väljer, precis som många andra, att inte erkänna att Svenska beredskapsförband faktisk kan sättas in i Sverige om läget så kräver.

[Ghostface]

Agrell väljer, precis som många andra, att inte erkänna att Svenska beredskapsförband faktisk kan sättas in i Sverige om läget så kräver.

 

 

Poängen är att det inte räcker för ett territoriellt försvar ev ett land av vår storlek, kanske vatikanstaten...

 

Håller med Agrell till 100%, tyvärr.

Output av 40 miljarder i försvarsanslag är pinsamt och det är inte med stolthet jag är en del i det...

[dieseltrollet]

Agrell väljer, precis som många andra, att inte erkänna att Svenska beredskapsförband faktisk kan sättas in i Sverige om läget så kräver.

Jag kan inte se att han förnekar det. Men våra beredskapsförband kan knappast sägas utgöras ett territorialförsvar värt namnet. Även om man lägger till NBG så är det inte en imponerande lista precis.

 

Visst, skulle ett estniskt hemvärnskompani landstiga i Värtahamnen så kan nog Försvarsmakten hantera detta utan problem. Men en större insats än så? Eller snarare, är det någon som på allvar tror att det ligger någon tanke på ett insats i Sverige bakom vilka beredskapsförband vi har? Eller är det bara den internationella, "symboliska", arenan som motiverar uppsättandet av dessa? I det senare fallet, har Agrell då inte rätt i att tanken på ett territorialförsvar är avvecklad?

[sportdykare]

Agrell väljer, precis som många andra, att inte erkänna att Svenska beredskapsförband faktisk kan sättas in i Sverige om läget så kräver.

Jag kan inte se att han förnekar det. Men våra beredskapsförband kan knappast sägas utgöras ett territorialförsvar värt namnet. Även om man lägger till NBG så är det inte en imponerande lista precis.

 

Visst, skulle ett estniskt hemvärnskompani landstiga i Värtahamnen så kan nog Försvarsmakten hantera detta utan problem. Men en större insats än så? Eller snarare, är det någon som på allvar tror att det ligger någon tanke på ett insats i Sverige bakom vilka beredskapsförband vi har? Eller är det bara den internationella, "symboliska", arenan som motiverar uppsättandet av dessa? I det senare fallet, har Agrell då inte rätt i att tanken på ett territorialförsvar är avvecklad?

Jag har läst länkarna du skrev och jag kan inte göra annat än att hålla med dig. Jag är inget annat än novis på området men jag vet (tror mej veta) ungefär hur många soldater det går på en pluton (typ 30-50?), att det är tre, fyra plutoner på ett kompani och ungefär lika många kompanier på en battaljon.

Och dom ord jag läser på länkarna är pluton, kompani och ibland battaljon, men inget mer än det (typ brigad eller division). Jag kan inte tänka mej att dessa förband, även om dom är överlägsna kvalitétsmässigt och har andra fördelar som en försvarare har (god trängkännedom och liknade), skullle kunna göra något som helst motstånd mot en invasion (läs: rysk invasion), möjligtvis lite gerillakrigföring men inget annat.

 

Vi har trots allt ca 450 000 km² att försvara, att vara stark överallt är att vara svag överallt...

 

Som svar på din fråga, dieseltrollet: nja, är tanken på ett territorialförsvar är avvecklad? Det vet jag inte, men det vi har när det gäller territorialförsvar är nog inte mer än en tanke...

Edited July 23, 2007 by sportdykare

[01/B3]

Jag har tillhört dem som såg Wilhelm Agrell som en skäggig fredstomte. "Freds- och konfliktforskare, vad är det för djävla trams och varför ifrågasätter han Försvarsmakten?" tyckte jag på 80-talet. Så här i efterhand kan jag bara konstatera att han i stort sett hade rätt redan då. Hans sågning av marginaldoktrinen är suverän och den ifrågasätter nog ingen idag. Frågan är bara hur länge det kommer att dröja innan den här sågningen ses som självklar och folk börjar undra "hur f-n tänkte de egentligen där runt sekelskiftet?".

 

I hans bok "Om kriget inte kommer" från 1979 skissade Agrell ett försvar med ett litet insatsförsvar som kan upprätthålla beredskapen och klara av incidenter och en stor milis (hemvärn med pv- /lv-robotar) som ska kunna avskräcka angriparen från invasion. Det försvar som han beskriver skulle definitivt vara bättre än det vi har idag - man kanske även än det vi hade under 1980-talet (som i sin tur hade varit fantastiskt under VK2!). Hade Agrell rätt redan då?

[dieseltrollet]

Hade Agrell rätt redan då?

Hade han rätt i att dåtidens försvar inte var det bästa? Ja, det får man väl säga nu med facit i hand. Det var rätt mycket Potemkinkulisser över stora delar av invasionsförsvaret.

 

Hade han rätt i att lösningen var ett "hemvärn med pv- /lvrobotar"? Det är jag inte lika säker på.

[tafkaf]

Så Agrell har gått från "skäggig fredstomte" till sanningssägare. Vi verkar ju alla hålla med Agrell men vad är lösningen. Som någon sade, hemvärn med Lv/Pv robotar är inte lösningen.

Så vad är då lösningen nu när invasionsförsvarets Potemkinkulisser är borta. Yrkesarme kanske? Skulle vi få mer för de 40 miljarderna då? England som har en yrkesarme, ock mycket större befolkning och mer resurser än Sverige verkar ändå inte ha råd med så stora styrkor. Med trupper i Irak och Afganistan så är det bara ca 500 man kvar i reserv enligt uppgift i SvD.

[DaRaven]

Att bygga om Hemvärnet mer mot national guard är väl en territoriell lösning. Mer utbildning, tyngre utrustning, bättre ersättning. Hur det än skulle bli så skulle det garanterat ge mer försvar för pengarna än vad vi använder idag inom FM.

[dieseltrollet]

Så Agrell har gått från "skäggig fredstomte" till sanningssägare. Vi verkar ju alla hålla med Agrell men vad är lösningen. Som någon sade, hemvärn med Lv/Pv robotar är inte lösningen.

Så vad är då lösningen nu när invasionsförsvarets Potemkinkulisser är borta. Yrkesarme kanske? Skulle vi få mer för de 40 miljarderna då? England som har en yrkesarme, ock mycket större befolkning och mer resurser än Sverige verkar ändå inte ha råd med så stora styrkor. Med trupper i Irak och Afganistan så är det bara ca 500 man kvar i reserv enligt uppgift i SvD.

Lösningen? Jag anser att den Försvarsmakt som FB96 beslöt om låg på en rimlig nivå. Visst var det fortfarande ett "förrådsställt invasionsförsvar", men det behöver inte vara en dålig idé i sig. Trots allt var det "det förrådsställda invasionsförsvaret" som skickade iväg BA01 till Bosnien, fältsjukhus till Somalia och Saudiarabien och hade bataljoner på Cypern och i Libanon under lång tid.

 

Men invasionsförsvaret modell FB96 hade avvecklat de värsta Potemkinkulisserna och mekaniserade de brigader som skulle finnas kvar. Det innebar en handlingsberedskap som vi idag inte har.

[Charlie Spartan]

Jag är mer orolig vad denna avsaknad av handlingsberedskap ger.

 

Jämfört med Finland som bibehållit ett volymmässigt rätt stort försvar med en god kvalitet, har Sverige avhänt sig handlingsalternativet att bli undsatt, genom att ha denna låga nivå rent styrkemässigt så är tröskeln för att övervinna Svenskt motstånd och ta alla viktiga punkter i Sverige väldigt låg och med det sannolikheten till framgång vid en insatts hög.

 

När man sedan mobliserat en tillräckligt stor undsättningsstyrka så är kriget redan över och man möts av realiteten att Svenskt territorium redan är besatt och besättande styrkan redan uppnåt sin målsättning.

 

Allt som kvarstår i ett sådant läge är förhandling via diplomati.

 

Även förmågan att stärka försvaret inom en rimlig tid är kraftig beskuren eftersom man avvecklat en redudance kapacitet i utbildning och utrustning. Allt måste man bygga upp från nytt igen skulle behov uppstå. Erfarenheten från 2:a Världskriget är slående, systemet hann inte med i svängen när klimatet blev kallare.....

 

 

Charlie Spartan

Edited July 24, 2007 by Charlie Spartan

[VMI2002]

Skulle vi få mer för de 40 miljarderna då? England som har en yrkesarme, ock mycket större befolkning och mer resurser än Sverige verkar ändå inte ha råd med så stora styrkor. Med trupper i Irak och Afganistan så är det bara ca 500 man kvar i reserv enligt uppgift i SvD.

 

Att rakna gubbar blir fel i det storre sammanhanget. Titta istallet pa formagor. UK kan bevisligen projicera sina forband och anvanda dem for offensiva operationer av brigads storlek. Och det kan inte Sverige.

[Peo]

Han har rätt i sak. Funderar på om man skulle försöka fråga honom i person vad han tycker man bör ersätta det med.

 

Problemet är att försvaret har hanterats som ett transfererings system i statsbudgeten (alltså socialförsäkringar odyl) och inte det det är, En nödvändig del av statens utgifter för att motivera statens existens.

Försvaret är trots allt den yttersta säkrningen för att staten kan upprätthålla sitt våldsmonopol.

 

Ett yrkesförsvar är bättre på allt det som vi vill kunna använda det till. Det tror jag ärligt talat nog inte många kan neka till. Man får bättre tränade soldater som är lättare att sätta in i utlandstjänst eller få snabbt insatsklara för tjänst i landet. Det finns enligt mig inte några större moraliska problem med att sätta in yrkessoldater i farliga situationer eftersom de per definition är medvetna om riskerna när de tar värvning.

En värnpliktig å andra sidan är tvingad. Jämför med USA och draften under Vietnam.

 

Dock måste man vara medveten om att ett yrkesförsvar kostar mer. Jag har (som jag visat ett antal gånger här tidigare och blivit halvt utskrattad ) gjort överslagsberäkningar på det och med en personalbudget på ca 20 miljarder kan man ha ca32000 anställda. Problemet blir träning och materiel kostnader, det räcker inte med de resterande 20 miljarderna för detta om man vill ha hög kvalitet.

 

Sen är jämförelser med USA och UK missvisande då deras flottor och kärnvapen kräver stora summor. Hangarfartyg är notoriskt dyra i drift.

[Vysotskij]

Ett yrkesförsvar är bättre på allt det som vi vill kunna använda det till.

Det tror inte jag. I alla fall inte bättre i bemärkelsen mer effektivt. Mitt argument finns här.

[01/B3]

Hade han rätt i att lösningen var ett "hemvärn med pv- /lvrobotar"? Det är jag inte lika säker på.

 

Hemvärn med pv-/lv-robotar var min formulering. För att göra Agrell något mer rättvisa har jag letat fram boken och Agrell menar att vårt dåvarande invasionsförsvar är anpassat efter sig själv dvs att hotbilden med storinvasionen är formulerad utifrån det försvar som vi har. Hotet är i stället överraskande anfall och därför ville Agrell ha:

- en stående beredskapsstyrka (Gräns- och territorialpolisen) med 6-12 timmars beredskap, 6-10 rörliga markförband upp till bataljons storlek, 30-40 operativa jaktflygplan, små luftvärnsrobotförband med tyngre lv-robotar, lätta marina bevaknings- och ytattackenheter samt små spärrförband med bl a kontrollerbara mineringar (totalt mindre än 5 000 man);

- en stor "milis" (500 000 man) organiserade i kompanier - bataljoner med fler robotar jämfört med dåvarande skyttebataljoner och en beredskap om 12-24 timmars beredskap för att sätta upp förband med 60-70 % bemanning.

 

"Det utmärkande draget för milisen, och det som skiljer den från dagens försvar, bör vara dess enkelhet vad gäller organisation, utrustning, ledning, mobilisering och stridsuppgifter."

 

Hur såg det verkliga hotet ut under 1980-talet? Sovjetunionen hade definitivt inte några resurser för någon strategisk landstigningsoperation i Sverige och det hade krävs en omfattande tillförsel av trupper till Leningrads Milo och en invasion av Finland för att ens ta sig till den svenska gränsen. Agrell menade 1979 att hotbilden då var orealistisk och jag har inte sett något som tyder på att han skulle ha haft fel.

[Vysotskij]

Sovjetunionen hade definitivt inte några resurser för någon strategisk landstigningsoperation i Sverige [...]

Varifrån kommer denna uppgift?

[Pal]

Sovjetunionen hade definitivt inte några resurser för någon strategisk landstigningsoperation i Sverige [...]

Varifrån kommer denna uppgift?

 

hehe, ja verkligen! Givetvis hade dom det.

[Peo]

Ett yrkesförsvar är bättre på allt det som vi vill kunna använda det till.

Det tror inte jag. I alla fall inte bättre i bemärkelsen mer effektivt. Mitt argument finns här.

 

Att öka mängden trupp kan man med lätthet göra om man har ett yrkesförsvar. Jämför med Weimarrepubliken och det efterföljande. Tyskland under Weimar fick ha 100000 man. Tyskland vid krigsutbrottet hade någonstans runt 60 divisioner alltså i runda tal 600000 soldater, vilket växt till den styrkan på runt 5år.

 

Man skall ha ett yrkesförsvar för att kunna få den handlingsfrihet detta ger och för allt som vi idag vill kunna använda militären till är yrkesförvaret överlägset. Om sen tiderna blir sämre kan man med lätthet införa en ytterligare gren av armén som är värnpliktig och får sin träning av de redan välutbildade officerarna och underofficerarna i yrkes delen.

Om vi jämför med nuläget. Våra grupp till plutonchefer är till stor del värnpliktiga med en utbildningstid på max 15 månader. Så att sätta upp en pluton tar minst 15 mån idag. Varför skulle det ta längre tid då?

 

Utbildningsresurserna finns där. Eller kan inte en underofficer som har varit det i kanske 10 år utbilda värnpliktiga lika väl som han utbildar yrkesfolk om det skulle behövas?

För utlandstjänst och för att skydda landet mot strategiskt överfall är en yrkesarmé det bästa. För att skydda landet i händelse av andra världskriget 2 så är värnplikten det bästa.

Det är ganska tydligt eftersom i princip alla andra västländer går mot mer och mer yrkes. Spanien och Frankrike har exempelvis helt avskaffat värnplikten. I Tyskland krymper den. Nej, den är en chimär från forntiden.

[Vysotskij]

Läste du hela mitt inlägg? Tillväxten är för mig ett argument (jag tror inte att det blir lika lätt att växla Reichswehr mot Wehrmacht i 2020-talets Sverige som i 1930-talets Nazityskland), men även om det är US som är huvuduppgiften så tror jag alltså att vi skulle få soldater som är sämre på peacekeeping och counterinsurgency med en avskaffad värnplikt.

[Status quo]

Är det ingen mer än jag som tror att den nuvarande regeringen arbetar för att införa ett yrkesförsvar?

Motståndarna till ett yrkesförsvar ligger ju till mesta del i våra partier åt vänster. Genom att sänka försvarsbudgeten lägger man mer press på ÖB och försvaret i stort som senare kommer lägga mer press på riksdagen. Efter ett tag kommer det svenska försvaret vara i princip obefintligt och således måste en ny och bättre lösning hittas. entré yrkesarmé..

 

De fördelarna du kan hitta med en yrkesarmé är att du med lätthet kan sända redan färdigutbildad trupp på utlandstjänst, du behöver inte slösa resurser på att återutbilda nya kullar av soldater för varje missionsrunda och du kan bibehålla ett eget försvar med trupper i hemlandet som är på utbildnings alternativt ledighet / vila.

När läget förvärras kan du dra hem soldater från utlandet och påbörja en mobilisering av vilande enheter. De soldaterna har redan erfarenhet och nödvändigt utbildning i och med sin utlandstjänst.

[Peo]

Läste du hela mitt inlägg? Tillväxten är för mig ett argument (jag tror inte att det blir lika lätt att växla Reichswehr mot Wehrmacht i 2020-talets Sverige som i 1930-talets Nazityskland), men även om det är US som är huvuduppgiften så tror jag alltså att vi skulle få soldater som är sämre på peacekeeping och counterinsurgency med en avskaffad värnplikt.

 

På vilket sätt?

Varför skulle en soldat med erfarenhet vara sämre än en som saknar detsamma?

Tron att det skulle vara någon enorm fördel med att soldaterna har andra arbeten (hur många har det egentligen?) tror jag personligen är överskattad. Framförallt eftersom de fortfarande i princip skulle ha samma bakgrunder med gymnasium osv.

 

Jag påstår inte att det är lätt att växla men jag säger att idén om att ett massförsvar med 800000 man i uniform inte är rimlig. Inte ens med ett värnpliktsförsvar av kinesisk modell (inga rättigheter alls...) skulle vi kunna ha råd att utrusta folk med mer än en bössa och ett par kängor.

 

Det finns mycket propaganda om hur utomordentligt bra våra fredsbevarande styrkor har varit. Hur mycket av den är egentligen neutral? Hur mycket av den är konstruerad för att visa nyttan av det hela för svenska folket?

Har inte sett många rader om sveriges förträfflighet i fredsbevaring från neutrala källor. Än mindre vid det du kallar counterinsurgency. Där är utbildningen ännu viktigare och det är utbildning/erfarenhet som är en av yrkesförsvarets största fördelar.

[Vysotskij]

...och du måste betala marknadsmässig lön för alla du vill ha under fanorna, även när de är på ledighet eller vilar, med dina ord.

 

Vi pratar mycket få människor eller en radikalt ökad försvarsbudget. Jag tror inte att folket är berett på det senare.

[Jända]

...och du måste betala marknadsmässig lön för alla du vill ha under fanorna, även när de är på ledighet eller vilar, med dina ord.

 

Vi pratar mycket få människor eller en radikalt ökad försvarsbudget. Jag tror inte att folket är berett på det senare.

 

Jag tror du har rätt i att svenska folket inte är beredda på att betala mer i skatt bara för att få ett yrkesförsvar. Däremot tror jag det är fullt möjligt att med dagens försvarsbudget få ett begränsat yrkesförsvar som fortfarande bygger på värnplikt men med några stående förband som består av yrkesanställda soldater. Jag talar här om storleksordningen 3000-4000 heltidsanställda soldater. Alltså en typ av blandförsvar som både har krigsplacerade värnpliktiga, frivilliga soldater till hemvärnet, soldater med tidsbegränsade anställningar i t.ex. utlandsstyrkan och i beredskapsförband och yrkesanställda soldater i stående förband med strid som främsta uppgift som kan fylla uppgifter som t.ex. Core Battalion i NBG.

[Peo]

...och du måste betala marknadsmässig lön för alla du vill ha under fanorna, även när de är på ledighet eller vilar, med dina ord.

 

Vi pratar mycket få människor eller en radikalt ökad försvarsbudget. Jag tror inte att folket är berett på det senare.

 

Har aldrig påstått något annat än att det skulle för ett vettigt försvar kräva utgifter i storleksordningen 3% av bnp eller ca 75 miljarder.

Att svenska folket efter att i många år matats av "den eviga fredens tid är kommen" och "lumpen suger" etc så är försvarsviljan antagligen i ett bottenläge. Men det hjälper inte att stillatigande se på.

Det enda som en fortsatt satsning på värnplikten kommer leda till är krympande anslag och total instabilitiet samt oanpassningsbarhet till en föränderlig värld.

Att notera är att de enda som verkligen lyckats anpassa sig är de länder som redan från början hade yrkesförsvar.

 

Men som sagt.

Visst att gå över till yrkesförsvar med nuvarande budget om man vill bibehålla hygglig utrustningsnivå är omöjligt. Som jag sagt i många trådar. Personalkostnaderna på ett hyggligt yrkesförsvar hamnar på i runda slängar 30 miljarder (50000 anställda).

[Vysotskij]

Personalkostnaderna på ett hyggligt yrkesförsvar hamnar på i runda slängar 30 miljarder (50000 anställda).

Och gissa om jag, och sannolikt de flesta med mig, hellre skulle anställa lite konstaplar och undersköterskor för större delen av den ökningen.

[Krook]

Personalkostnaderna på ett hyggligt yrkesförsvar hamnar på i runda slängar 30 miljarder (50000 anställda).

Och gissa om jag, och sannolikt de flesta med mig, hellre skulle anställa lite konstaplar och undersköterskor för större delen av den ökningen.

Ja, det tror jag med.

 

Med personalkostnader på 30 miljarder så borde den totala kostnaden för FM bli...? 65 miljarder? Nä, förmodligen närmare 80.

 

/K

[Peo]

Personalkostnaderna på ett hyggligt yrkesförsvar hamnar på i runda slängar 30 miljarder (50000 anställda).

Och gissa om jag, och sannolikt de flesta med mig, hellre skulle anställa lite konstaplar och undersköterskor för större delen av den ökningen.

Ja, det tror jag med.

 

Med personalkostnader på 30 miljarder så borde den totala kostnaden för FM bli...? 65 miljarder? Nä, förmodligen närmare 80.

 

/K

 

Som sagt.

3% av bnp. Har aldrig påstått något annat.

Sa aldrig att det var gratis, sa att det var det bästa. Man får vad man betalar för. Vill man ha en Mercedes betalar man för en, vill man ha en Dacia så betalar man för det.

 

Det är inte ett motsatsförhållande mellan ett starkt försvar, ett bra rättsväsende och en bra sjukvård.

Tron i Sverige att saken ligger så till är fånig och felaktig. Men är inte något som har med denna tråd att göra.

[eskil]

Agrell väljer, precis som många andra, att inte erkänna att Svenska beredskapsförband faktisk kan sättas in i Sverige om läget så kräver.

Poängen är att det inte räcker för ett territoriellt försvar ev ett land av vår storlek, kanske vatikanstaten...

Ifall man skulle skicka alla tredjeterminare + NBG till Vatikanen så skulle det bli ganska trångt på Petersplatsen...

Jag säger inte att det vi har är tillräckligt för att försvara hela Sverige samtidigt, men jag tror inte heller att någon fiende har resurser att anfalla hela Sverige samtidigt heller.

 

I hans bok "Om kriget inte kommer" från 1979 skissade Agrell ett försvar med ett litet insatsförsvar som kan upprätthålla beredskapen och klara av incidenter och en stor milis (hemvärn med pv- /lv-robotar) som ska kunna avskräcka angriparen från invasion. Det försvar som han beskriver skulle definitivt vara bättre än det vi har idag - man kanske även än det vi hade under 1980-talet (som i sin tur hade varit fantastiskt under VK2!). Hade Agrell rätt redan då?

Jag tror att Agrell är på rätt väg med den modellen. Jag tror också att det är åt det hållet vi är på väg med beredskapsförband + nationella skyddsstyrkor. Bara nu inte den statsfinansiella snålheten gör att det bara blir en tummetott av allt.

[01/B3]

Varifrån kommer denna uppgift?

 

När jag läste Lars Ulfvings bok "Rysk krigskonst" så var mitt bestämda intryck att Sovjetunionen inte hade haft möjligheter att genomföra en strategisk landstigning i Sverige.

 

Agrell (1979):

"Klart är att storinvasionen är det angreppsfall som passar det svenska försvaret bäst, det angreppsfall där alla försvarets enheter kan samverka på avsett sätt och utveckla största styrka. Därför utgör storinvasionen det lämpligaste angreppsfallet för det nuvarande svenska försvaret, det angreppsfall med vilket försvaret kan understryka behovet av sin existens." (s. 69)

 

"Frågan måste nu ställas på sin spets: är det överhuvudtaet rimligt att tänka sig ett stort upplagt sovjetiskt anfall både på centralfronten och mot Östersjöutloppen/Nordnorge och mot Sverige? Att låsa tiotals divisioner, flera luftlandsättningsdivisioner, marininfanteri, flera taktiska flygarméer, transportflyg och landstigningstonnage för att nå så diffusa mål som "genvägar" till strategiskt betydelsefulla områden som norska atlantkusten och Östersjöutloppen förefaller inte rimligt." (s. 73)

 

Agrell menar i stället att ifall Sovjetunionen skulle anfalla Sverige så skulle anfallet komma överraskande och definitivt innan försvaret hunnit mobilisera.

 

"Ett överraskningsanfall från Sovjetunionen mot Sverige skulle framförallt kunna riktas mot en rad hamnar i Östersjöområdet, liksom mot civila och militära flygplatser i syd-, väst- och mellan-sverige. Ett sådant anfall skulle ske samtidigt som försvarets övervakningsmedel och luftförsvarssystem paralyserades genom en plötslig insats av attackflyg- och telekrigföring. Så fort hamnar och flygfält säkrat skulle ytterligare resurser pumpas in med transportflyg och handeslförtyg. Själva plötsligheten och bredden i ett anfall av detta slag sklule förmodligen ha goda möjligheter att tillfälligt överväldiga ett svenskt försvar som inte är stridsberett och därmed spoliera de vidare möjligheterna till ett meningsfullt motstånd" (s. 83)