Det Finska Lejonet

[Pappsen]

Jag vet att vi har många väl pålästa läsare på forumet, både från Finland och från annat håll med allmän kunskap om många saker.

 

Jag har undrat över Lejonet i det Finska stadsvapnet, var härrör det sig från och varför trampar det på en kroksabel?! samtidigt som det höjer en rak klinga?

 

 

Har man fantasi så ser det ut som en symbolisk bild av att någon besegrat "Turkar/Araber" eller något liknande.

 

Finland hade ju aldrig egentligen adel och riddare, lejon... ja ni vet, finns inga, men har de stridit i österled?

 

Berätta mer du som vet.

 

Pappsen

[Dizzy_keys]

Coats of arms (virtual.finland.fi)

 

 

Det roliga är att den svenska informationen på suomi.fi är:

Riksvapen

Härstammar från 1500-talet.

Förebilden är lejonfiguren på Gustav Vasas gravmonument i Uppsala domkyrka.

Lejonvapnet i rött och gult etablerades som Finlands vapen under 1800-talet.

Blev Finlands officiella vapen 1917.

[Dizzy_keys]

Hittade wikipedias sida om det nu.

Finlands statsvapen

Vapnet är känt sedan 1580-talet. Kroksabeln som trampas ned av lejonet symboliserar ryssarna eller Novgorod – det vill säga hotet österifrån, medan det raka svärdet som lejonet svingar står för Västerlandet. De nio rosorna har tolkats som symboler för de nio historiska landskap som finns i nuvarande Finland,

[Pappsen]

Ämenvafint, svar på tal inom 5 minuter... tack ska ni ha govänner.

 

[Pappsen]

Ganska intressant att Ryske storfursten tillåter att ett av länens vapen har en symbol där man trampar på ryssen, kroksabeln.

 

 

Undrar om det löste eller skapade spänningar?

 

Se klocka halv sex. Notara också att svärdet ligger lite annorlunda där.

[Hedin]

Värt att nämna är att som Tikkanen säger så har rosorna valts att tolkas som de 8 historiska finländska landskapen. Den nionde rosen lades till 1918 i all hast när finnarna stal Åland. Så att rosorna representerar landskapen stämmer men det är en efterkonstruktion som inte var menat med det första vapnet, rosorna var mest som dekoration. Det finska lejonet sägs vara inspirerat av vårat egna folkungalejon.

 

Källa: Taget ur huvudet.

[Pappsen]

@ Hedin

 

"stal Åland", låter hårt och brutalt. Var det verkligen så att Finländarna stal öarna?

 

Det var inte en överenskommelse mellan de Swenske och Tsaren?

 

Fast vad vet jag gamla fnask, som prostinnan sade.

 

Du kanske vill utveckla lite och upplysa oss andra om "stölden"?

 

Pappsen

[Dizzy_keys]

Den svenska nationalismen på Åland växte i skuggan av den antisvenska utvecklingen i Finland och från 1917 började befolkningen på Åland att eftersträva en återförening med Sverige, bland annat undertecknade 96.2% av Ålands vuxna befolkning en petition om utträde ur Finland (en siffra som senare har ifrågasatts). Finland erbjöd öarna en autonom status inom republiken som alternativ till en total införlivning, ett erbjudande som den åländska befolkningen förkastade. Ärendet fördes till Nationernas förbund som beslöt att Åland skulle förbli en del av Finland som en autonom region. Finland blev tvunget att garantera befolkningen rätten till det svenska språket, sin inhemska kultur och sina traditioner. Ett internationellt avtal deklarerade samtidigt Åland som en neutral och demilitariserad zon.

Källa: Wikipedia

[Psilander]

I St. Petersburg fnns en ryttarstaty av Peter den Store, där hästen trampar på en orm. Ormen sägs symbolisera Sverige, och att vi var så ettriga att bli av med!.

 

Heraldikst bildspråk är kul, inte undra på att de nordiska kungarna gick i krig över vilka heraldiska symboler man brukade etc.

[Hedin]

Om de stal Åland är ju självklart en definitionsfråga.

 

Ålänningarna har alltid kännt sig svenska och man har haft "Världens svenskaste landskap utanför Sverige" som slogan. När Sverige förlorade Finland samt Åland och delar av Västerbotten till Ryssland 1809 så var det i Åland man sörjde förlusten allra mest. Vid ett par tillfällen på 1800-talet försökte man få tillbaka Åland. Närmast var man under Krimkriget där de allierade, segermakterna, för krävde att Ryssland skulle avträda Åland till Sverige. Men Ryssland vägrade avträda mark till ett land som inte aktivt deltagit i kriget, de allierade försökte flera gånger få med Sverige i kriget men Sverige valde att stå utanför och bidra till de allierades seger på andra sätt t ex så lät man den brittisk/franska flotta som bombaderade sönder Bomarsund ligga i Fårösund.

 

Iaf när Finland slutligen fick möjligheten att bryta sig fria såg även Åland sin möjlighet att återförenas med moderlandet, Sverige. Ålänningarna skickade en delegation till Gustav V och bad Sverige att annektera Åland. Detta skedde inte direkt, och skedde heller aldrig, men debatten i Sverige drog ut på tiden pga att högern och vänstern i Sverige inte kunde enas i frågan. Under tiden bröt inbördeskriget ut i Finland. Eftersom man på Åland va rädda för att dras in i inbördeskriget och för den ryska garnison som fortfarande fanns på ön bad man om att få svensk trupp på ön vilket bifalldes, Ålands expeditionen 1918. Detta godkändes i Sverige pga den stämmning som hade blivit i Sverige, svensk press målade upp bilden av ett Åland i kaos som härjades av ryska trupper. Självklart fanns det också dolda motiv: lättare att göra anspråk på öarna ifall vi har svensk trupp där. Mannerheim blev vansinnig när han fick veta om att Sverige hade landstigit på Åland och skickade dit trupper.

På Åland fanns det till slut trupper från Sverige, Ryssland och de två stridande parterna i det finska inbördeskriget.

 

Den svenska expeditionen som på Åland motiverades som en "human expedition på åläningarnas begäran" vid minst ett par tillfällen ingrep också den svenska bataljonen på Åland och den svenska befälhavaren när den ryska befälhavaren på ön hotade att förstöra hela Mariehamn. Hur som helst var finnarna inte nöjda med den svenska "hjälpen" och man bad tyskarna komma och den svenska expeditionen fick sitt slut när de i Finland legendariska "tyska jägarna" landsteg på Åland. Så småningom drog Sverige tillbaka sina trupper och i dåtidens anda så ville både Sverige och Finland lösa frågan i Nationernas förbund. Observera att det var Sverige som i formd av modersland (till ålänningarna) fick lägga fram frågan för NF och inte Finland. Med starkt stöd från bland annat Japan lyckades finnarna "stjäla" Åland från Sverige trots att ålänningarna ville förenas med Sverige och trots Ålands svenska kultur. Istället fick man inre självständighet.

 

Hur som helst så blev Ålandsfrågan startskottet till finländsk bitterhet och hat emot Sverige. Ett hat som har indoktrinerats i finska historieböcker där det har målats upp att det är Sverige som försökte själa Åland av Finland och att finnarna till slut fick hjälp av de fina tyskarna. Något som inte heller är sant, delvis, under 1VK så erbjöd tyskarna Åland till Sverige ifall Sverige intervenerade i kriget. Ålandsfrågan + Sveriges "svek" under vinterkriget där har ni anledningen till finnarnas bitterhet(/hat) jämtemot Sverige. Sverige har i finländskhistorieskrivning målats upp som den stora skurken, detta har på senare tid finländska historieker/politiker erkänt ha varit medvetet för att stärka den finländska nationalismen. Hur som helst är det är ganska så kontroversiella grejer och det här"myntet" har många olika sidor.

 

Men hur som helst för att återknyta till topic så när Finland var en ung stat och man skulle göra ett statsbesök i Sverige under tiden när man höll på att avgöra Ålands öde i NF så valde man att lägga till en ros på statsvapnet.

 

Jag tycker de stal Åland! Men det är ju min personliga åsikt, fråga en finne vad han tycker...

[Dizzy_keys]

Samtidigt så är en stor majoritet av åländarna idag väldigt nöjda med att tillhöra finland på grund av de fördelar det förde med sig.

Finland var tvunget att skydda Ålandsöarnas befolkning dess svenska språk, kultur, lokala sedvänjor och ge dom ett visst självstyre.

 

Ett betydligt bättre system för dom än att vara ett vanligt svenskt län...

[Guest Triggerpuller]

Sen så återstår ju det faktum att något av det bästa som hänt Åland är att man på papperet fortsatt vara finländskt med ett stort självbestämmande. Med storsvensken vid rodret hade Åland bara varit ytterligare en provins i periferin ur ett stockholmsperspektiv. Istället går det riktigt bra för dom i dagsläget.

[KD803]

Så vad ni säger är att det där med "folkens rätt till självbestämmande" inte är så viktigt eftersom resultatet kan bli bra på sikt?

[Dizzy_keys]

@KD803

 

Jag tycker självfallet att "folkens rätt till självbestämmande" är viktigt.

Men nu i efterhand så verkar det åländska folket ha betydligt mer självbestämmande än vad det skulle ha haft som län i Sverige.

 

På 1920 talet skulle jag ha haft en annorlunda åsikt.

[eskil]

Hur som helst så blev Ålandsfrågan startskottet till finländsk bitterhet och hat emot Sverige. Ett hat som har indoktrinerats i finska historieböcker där det har målats upp att det är Sverige som försökte själa Åland av Finland och att finnarna till slut fick hjälp av de fina tyskarna. Något som inte heller är sant, delvis, under 1VK så erbjöd tyskarna Åland till Sverige ifall Sverige intervenerade i kriget. Ålandsfrågan + Sveriges "svek" under vinterkriget där har ni anledningen till finnarnas bitterhet(/hat) jämtemot Sverige. Sverige har i finländskhistorieskrivning målats upp som den stora skurken, detta har på senare tid finländska historieker/politiker erkänt ha varit medvetet för att stärka den finländska nationalismen. Hur som helst är det är ganska så kontroversiella grejer och det här"myntet" har många olika sidor.

Det där med finländskt "hat och bitterhet" mot Sverige är något som jag alls inte känner igen och som jag inte instämmer i.

 

Finland har varit en del av Sverige sedan fenomenet statsbildningar började uppträda i norra Europa. Under hotet av att drabbas av livegenskap av rysk modell har det finska folket alltid valt Sveriges parti i konflikter med Ryssland (med vissa undantag i de övre samhällsskikten). Det är först i samband med nationalismens födelse på 1800-talet andra hälft som Sverige började beskrivas (i retrospekt) som en okupations- och kollonisationsmakt.

 

När det gäller vinterkriget så finns det visserligen veteraner som tycker att Sverige borde ha gått i krig mot Sovjetunionen på Finlands sida och att det är kasst att vi inte gjorde det. Den allmänna uppfattningen är dock tvärt om. Sverige var det enda land som skickade Finland några större mängder hjälp under vinterkriget. Då är det snarare Sveriges politik under 1700-talet, att ta med sig de finska regementena på äventyr i Europa medan ryssarna kunde härja fritt i Finland, som väcker bitterhet.

 

Back to Topic:

Vilka är de ursprungliga finska landskapen? Om man räknar med Åland så borde det vara: Åland, Åboland, Nyland, Österbotten, Karelen, Lappland och Tavastland och två till. Vilka?

[Dizzy_keys]

Satakunda och Savolax?

[Hedin]

Det där med finländskt "hat och bitterhet" mot Sverige är något som jag alls inte känner igen och som jag inte instämmer i.

Såklart inte, efter andra världskriget har Sverige och Finland haft goda relationer. Men faktum är att Sverige och Finland hade väldigt frostiga relationer Finlands första tid som självständig stat av diverse olika anledningar varav de tre största var.

 

1. Sverige erkände inte Finland som stat förrän Sovjetunionen gjorde det, vilket ändå gjorde oss till det andra land i världen som erkände dem.

2. Sverige var neutrala i inbördeskriget och lämnade inget militärt stöd, inget officielt stöd, till den finska vita regeringen.

3. Sverige (enligt finska ögon) försökte stjäla Åland av Finland i ett läge där de va som svagast.

 

Relationerna var såpass frostiga att man både från finskt och svenskt håll planerade att avgöra Åland genom vapenmakt. Finland planerade att anfalla Sverige över Boden och Sverige planerade att landstiga på finska östkusten, seriösa planer? njae men man förberedde sig ändå på det scenariot. Det va först på 30-talet Sverige och Finland närmade sig varandra men då kom 2VK.

 

Finland har varit en del av Sverige sedan fenomenet statsbildningar började uppträda i norra Europa. Under hotet av att drabbas av livegenskap av rysk modell har det finska folket alltid valt Sveriges parti i konflikter med Ryssland (med vissa undantag i de övre samhällsskikten). Det är först i samband med nationalismens födelse på 1800-talet andra hälft som Sverige började beskrivas (i retrospekt) som en okupations- och kollonisationsmakt.

Sant! Innan nationalismens strömmnigar på 1800-talet fanns det ingen finsk nationaism. Den tidiga finska synen på Sverige konstruerades Sverige började ses som en ockupationsmakt som ockuperat Finland. Att sedan Sverige agerar som vi gör när Finland förklara sig självständigt spär på den negativa synen på Sverige, speciellt då Ålandsfrågan. Senare har Sverige i finländskhistoria svartmålats, det är först på 80,90-talet finska historiker har börjat ifrågasätta synen på Sverige i de historieböcker som används i finländsk historieundervisning.

 

När det gäller vinterkriget så finns det visserligen veteraner som tycker att Sverige borde ha gått i krig mot Sovjetunionen på Finlands sida och att det är kasst att vi inte gjorde det. Den allmänna uppfattningen är dock tvärt om. Sverige var det enda land som skickade Finland några större mängder hjälp under vinterkriget. Då är det snarare Sveriges politik under 1700-talet, att ta med sig de finska regementena på äventyr i Europa medan ryssarna kunde härja fritt i Finland, som väcker bitterhet.

NU ja. Med facit i hand så bryr sig inte finnarna särskillt mycket (iaf de jag känner) en vanlig kommentar är "jaja vi klarade ju oss ändå". Men vrid tillbaka klockan till vintern 1939 eller sommarn 1944 så tror jag inte det fanns några finnar med den inställningen du nämner. Den syn finnarna har fått på Sveriges agerande under 2VK har växt fram efter 2VK.

 

Sammanfattning: Jo finnarna har absolut varit bittra(/hatat) Sverige, detta lever inte kvar lika tydligt som det gjorde när Finland var en ung nation. Nu finns det kvar i form av hockeyrivalitet och att man som svensk ibland kan få en pik med glimten i ögat lite då och då.

 

Men det som räknas nu är att vi nu har goda relationer till grannen i öster, men min poäng är att Sverige och Finland har haft en massa gammalt groll.

[Pappsen]

WOW!

 

Det här var mer köttigt än vad jag läste om i grundskolan. Fyll på mer bara, om någon vet mer.

 

Hur var det i Karelen och den Svenska inblandningen i regionen? Nöteborg, Viborg... ja , ni vet. Det fanns ju rätt mycket Svenskar i regionen i slutet av förförra och i början av förra århundradet.

 

Var vi ett positivt inslag eller utsugare, ur ett Finskt perspektiv? Ryskt?

[Guest Triggerpuller]

@KD803

 

Jag tycker självfallet att "folkens rätt till självbestämmande" är viktigt.

Men nu i efterhand så verkar det åländska folket mer betydligt mer självbestämmande än vad det skulle ha haft som län i Sverige.

 

På 1920 talet skulle jag ha haft en annorlunda åsikt.

 

Dito.

[Sljivovica]

 

Enligt vandringssägen så blev ett bryggeri tvunget att ändra loggan för ett ölmärke.

Representanter för Sovjet tyckte att det var provocerande med olika svärdstyper, som

kunde tolkas som västländsk vs. österländsk..

Detta var under Kekkonen-eran då CCCP hade ett visst inflytande i Finsk politik.

[eskil]

1. Sverige erkände inte Finland som stat förrän Sovjetunionen gjorde det, vilket ändå gjorde oss till det andra land i världen som erkände dem.

Ifall Sovjetunionen hade bestämt sig för att inte erkänna Finland utan i stället sattsat på att behålla kontrollen över landet med vapenmakt så hade det antagligen inte blivit något Finland. Att i det läget erkänna Svinhufvuds nyutropade nation skulle inte ha hjälpt Finland, utan bara försämrat Sveriges relationer med Sovjet. Att vänta på Sovjets reaktion var därför en ganska klok försiktighetsåtgärd. Dessutom så tog det ju bara en dryg månad för oss att erkänna Finlands självständighet, vilket jämfört med andra nyfödda nationer är ganska raskt.

 

2. Sverige var neutrala i inbördeskriget och lämnade inget militärt stöd, inget officielt stöd, till den finska vita regeringen.

Vilket berodde på att det i Sverige fanns en stark socialistisk rörelse som tog parti för den röda sidan. Att ingripa på någondera sidan skulle ha vållat politiska motsättningar i Sverige.

 

Relationerna var såpass frostiga att man både från finskt och svenskt håll planerade att avgöra Åland genom vapenmakt. Finland planerade att anfalla Sverige över Boden och Sverige planerade att landstiga på finska östkusten, seriösa planer? njae men man förberedde sig ändå på det scenariot. Det va först på 30-talet Sverige och Finland närmade sig varandra men då kom 2VK.

Jag ska nog erkänna att de svensk-finska relationerna under just den tidsperioden inte var särskilt bekanta för mig. Men jag tänker att när det dyker upp nya nationer på territorium som tidigare har tillhört grannarna så blir det naturligen en del spänningar. Inte lika illa som på Balkan dock, gud ske lov.

 

Jag kan förstå att det un finsk synvinkel förefaller som att Sverige, både under inbördeskriget och vinterkriget, fegade ur och inte gav Finland det stöd som de förväntade sig. Jag hävdar dock att vi, oavsett hur starka sympatier vi hyser för Finland, måste se till vår egen säkerhet i första hand.

 

Finland har varit en del av Sverige sedan fenomenet statsbildningar började uppträda i norra Europa. Under hotet av att drabbas av livegenskap av rysk modell har det finska folket alltid valt Sveriges parti i konflikter med Ryssland (med vissa undantag i de övre samhällsskikten). Det är först i samband med nationalismens födelse på 1800-talet andra hälft som Sverige började beskrivas (i retrospekt) som en okupations- och kollonisationsmakt.

Sant! Innan nationalismens strömmnigar på 1800-talet fanns det ingen finsk nationaism. Den tidiga finska synen på Sverige konstruerades Sverige började ses som en ockupationsmakt som ockuperat Finland. Att sedan Sverige agerar som vi gör när Finland förklara sig självständigt spär på den negativa synen på Sverige, speciellt då Ålandsfrågan. Senare har Sverige i finländskhistoria svartmålats, det är först på 80,90-talet finska historiker har börjat ifrågasätta synen på Sverige i de historieböcker som används i finländsk historieundervisning.

Hur kommer det sig då att det var under 50-, 60- och 70-talen, när Sverige fortfarande svartmålades, som hundratusentals finländare (däribland mina föräldrar) valde att emigrera till Sverige?

 

När det gäller vinterkriget så finns det visserligen veteraner som tycker att Sverige borde ha gått i krig mot Sovjetunionen på Finlands sida och att det är kasst att vi inte gjorde det. Den allmänna uppfattningen är dock tvärt om. Sverige var det enda land som skickade Finland några större mängder hjälp under vinterkriget. Då är det snarare Sveriges politik under 1700-talet, att ta med sig de finska regementena på äventyr i Europa medan ryssarna kunde härja fritt i Finland, som väcker bitterhet.

NU ja. Med facit i hand så bryr sig inte finnarna särskillt mycket (iaf de jag känner) en vanlig kommentar är "jaja vi klarade ju oss ändå". Men vrid tillbaka klockan till vintern 1939 eller sommarn 1944 så tror jag inte det fanns några finnar med den inställningen du nämner. Den syn finnarna har fått på Sveriges agerande under 2VK har växt fram efter 2VK.

Jo, det stämmer nog att många var besvikna på att Sverige inte gav mer hjälp än vi gjorde, men den inställningen måste också ses i ljuset av den desperation som fanns i Finland då. Dessutom är den en besvikelse som vi delar med flera länder, framför allt Storbritanien.

 

Sedan måste jag också hålla med om att Finlands "historierevision" under 80- och 90-talet var välkommen. Den historiebeskrivning som rådde innan var ganska märklig, inte bara gemtemot Sveriges hållning utan främst mot sina egna veteraner.

 

Men det som räknas nu är att vi nu har goda relationer till grannen i öster, men min poäng är att Sverige och Finland har haft en massa gammalt groll.

Om man jämför med hur mycket motsättningar vi har haft med våra övriga grannländer så är nog Finland bästa polaren i klassen.

[Hedin]

Det här var mer köttigt än vad jag läste om i grundskolan. Fyll på mer bara, om någon vet mer.

 

Hur var det i Karelen och den Svenska inblandningen i regionen? Nöteborg, Viborg... ja , ni vet. Det fanns ju rätt mycket Svenskar i regionen i slutet av förförra och i början av förra århundradet.

Värt att komma ihåg är att svensk historieundervisning är allmänt dålig. Svensk historia är det menat att man ska läsa i femman, man hinner inte fördjupa sig så mycket då (har själv nyligen läst historia a,b & c på gymnasiet och det är inte bättre där). Vill man veta nåt så får man ta reda på det själv.

 

Ang. svensk inbladning i Nöteborg, Viborg så har jag faktiskt ingen aning. Det ringer en liten klocka nånstans inne i huvudet men jag kommer inte på det nu. Men värt att komma ihåg är att Sverige förlorade Nöteborgs län och Viborg förhållandevis tidigt, 60 år innan resten av Finland, och jag vet inte riktigt hur de behandlades av ryssarna sen.

 

Jag kan förstå att det un finsk synvinkel förefaller som att Sverige, både under inbördeskriget och vinterkriget, fegade ur och inte gav Finland det stöd som de förväntade sig. Jag hävdar dock att vi, oavsett hur starka sympatier vi hyser för Finland, måste se till vår egen säkerhet i första hand.

Håller absolut med, först när man har ordning och reda hemma kan man hjälpa andra länder. Klart att de va hårt för finnarna men får våran del var det nog det bästa sättet, sen har senare forskning visat fördelarna med att Sverige var ett neutralt land t ex så kunde alla Danmarks judar räddas till Sverige, finska krigsbarn (vilket det nog kan råda delade meningar om ifall det var bra eller inte

 

Hur kommer det sig då att det var under 50-, 60- och 70-talen, när Sverige fortfarande svartmålades, som hundratusentals finländare (däribland mina föräldrar) valde att emigrera till Sverige?

Ska inte säga att Finland var ett fattigt land, men det var sannerligen lättare att få jobb i Sverige än i Finland. Och de kulturella skillnaderna (förutom språket) så är Sverige och Finland väldigt lika varandra så jag tror inte det var ett lika svårt beslut att fatta som att utvandra till amerika eller något annat europeiskt land. Sen på 50,60,70-talet så ropade den expanderande svenska industrin efter kvalificerad arbetskraft och arbetskraft rekryterades till Sverige från Finland och balkan.

 

Sedan måste jag också hålla med om att Finlands "historierevision" under 80- och 90-talet var välkommen. Den historiebeskrivning som rådde innan var ganska märklig, inte bara gemtemot Sveriges hållning utan främst mot sina egna veteraner.

Värt att nämna är att det nog inte finns något land som har en "korrekt" historia. Det som står i våra historieböcker är det man vill att man ska veta, källkritik är a och o i historia. Även den svenska!

 

Om man jämför med hur mycket motsättningar vi har haft med våra övriga grannländer så är nog Finland bästa polaren i klassen.

Det beror på hur du ser på det. De senaste 100 åren så har nog Sverige haft sina konflikter med både Norge och Finland. Men sett över ett längre perspektiv så Finland utan tvekan!

 

I övrigt så tycker jag det verkar som vi är hyfsat överens.

 

//Hedin som vill ha ett starkare nordiskt samarbete inom EU

[adam7]

Sökte något annat, men fann denna tråd och blev överraskad över trådens urusla historiekunskap och dessutom över kunskapen över hur man skriver det svenska språket.

 

Vanligen kan skribenter på detta forum skriva ordentlig svenska, vilket inte sker på Flashback forum 53.

 

-------

 

Ålands demilitarisering och autonoma status har en lite mera komplicerad bakgrund än att nån stal någonting och att Mannerheim skulle ha blivit förbannad. Statliga förhållanden fungerar inte riktigt på det viset.

 

---

 

Även om trådens sista inlägg är ca. 5 år gammalt, finner jag det viktigt att informera om felaktiga skrönor.

[martinator]

Sökte något annat, men fann denna tråd och blev överraskad över trådens urusla historiekunskap och dessutom över kunskapen över hur man skriver det svenska språket. Vanligen kan skribenter på detta forum skriva ordentlig svenska, vilket inte sker på Flashback forum 53. ------- ålands demilitarisering och autonoma status har en lite mera komplicerad bakgrund än att nån stal någonting och att Mannerheim skulle ha blivit förbannad. Statliga förhållanden fungerar inte riktigt på det viset. --- även om trådens sista inlägg är ca. 5 år gammalt, finner jag det viktigt att informera om felaktiga skrönor.

 

Men det är precis det du INTE gör.

Du skriver ju bara rakt upp och ner att alla har fel.

Så nu får du gladeligen informera om hur det verkligen förhåller sig med:

 

1: de nio rosorna och svärdet i Finlands statsvapen

2: historien rörande Ålands tillblivande.

 

Jag är dåligt insatt i båda delarna, men idel öra.

 

Källor, gärna från den akademiska världen, tas tacksamt emot.

/martin

[Andratenor]

Så här skriver Henrik Meinander, sedan 2002 svenskspråkig professor i historia vid Helsingfors Universitet och ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien)

 

Efter att självständighetsförklaringen utropats den 6 december 1917 dröjde det till den 17 december innan Sverige (samt alla medlemmar av Ententen) meddelade att de var redo att erkänna Finlands suveränitet genast när Petrograd hade gjort samma sak. Sverige hade då förhandlat både med Tyskland (som redan hade givit ett motsvarande löfte) och västmakterna för att se vad deras åsikt om Åland var.

 

På nyårsafton, den 31 december) inleddes på Åland en namninsamling (slutade på totalt 7000 namn) för att ansluta ögruppen (då en del av Åbo och Björneborgs län) till Sverige. Några minuter före midnatt samma dag undertecknades även dokumentet om självständighet av Lenin och hans regering, vilket offentliggjordes den 4 januari 1918. Därefter kom det internationella erkännanden av Sverige, Frankrike, Grekland (5.1), Tyskland (6.1), Danmark och Norge (10.1), Schweitz (11.1), Österrike-Ungern (13.1), Nederländerna (23.1) och Spanien (22.2).

 

Efter att inbördeskrigets fredsförhandlingar hade skrivits under i Dorpat 14.10.1920, blev det dags att åter fundera på hur man skulle förhålla sig till Åland. Befolkningen på Åland var mycket angelägen om att ansluta sig till Sverige, men den svenska regeringen var inte speciellt intresserad av invånarna, utan ville ha ögruppen som en fördelaktig militärbas. I februari 1918 landsattes svenska trupper (ca en bataljon) via pansarskeppen Sverige, Oscar II och Thor, men efter att den tyska Östersjödivisionen landsatt två bataljoner tyskar och en tysk flotteskader med bl.a. två slagskepp (SMS Rheinland och SMS Westfalen) ankrat i närheten av svenskarna drog de sig tillbaka. Efter Tysklands förlust i världskriget blev dock frågan aktuell på nytt.

 

Den lokala eliten på Åland, med tidningen Ålands chefsredaktör Julius Sundblom i spetsen, hade under hela denna tid stått i nära kontakt med den svenska regeringen. Ålänningarna ville ha diplomatiskt stöd av Stockholm om att frågan skulle avgöras vid fredsförhandlingarna i Paris och föreslog att allt skulle avgöras med en folkomröstning. Detta gick dock Finlands politiska ledning och den tongivande opinionen absolut inte med på. Att frivilligt ge ifrån sig territorium var helt otänkbart med tanke på att man bara ett dryg halvår tidigare kämpat med vapen i hand om att försvara landets suveränitet. Man kopplade därför ihop, även om det var långsökt och omotiverat, den svenska regeringens småopportunistiska annekteringsförsök med att Hjalmar Brantings socialdemokratiska regering varit väldigt knapphändig med sitt stöd till Finland, i och med att den både förbjudit materialhjälp från Sverige och att man importerade vapen genom Sverige.

 

Även opinionen i Sverige var tvetydig. Dels hade man naturligtvis inte glömt den gemensamma historien och en svensk frivilligbrigad hade kämpat heroiskt under bl.a. slaget om Tammerfors, men regeringen hade i sin östpolitik varit strängt defensiv sedan 1812. Den svenska landstigningen var ett av mycket få undantag av denna linje, men motiverades av att Tysklands offensiv genom Baltikum våren 1918 skulle innebära stora gränsändringar, vilket naturligtvis skulle göra en svensk annektering av Åland till en petitess i sammanhanget. De svenska sossarna hade också viss förståelse för de röda i Finland, av ideologiska skäl, och den socialdemokratiska och liberala pressen gick åt de nya makthavarna i Finland hårt för sin tyskvänlighet och de repressalier som genomfördes mot rödgardisterna efter kriget. Denna inställning gjorde att man alls hade förståelse för den finländska sidan under Ålandsfrågan, utan entydigt stödde den svenska regeringens försök att få till stånd en för Sverige fördelaktig folkomröstning. Mannerheim ansågs även, trots eller kanske pga, att han var svenskspråkig och härstammade ur det svenska riddarhuset, som en relik från ståndssamhället.

 

Schismen förblev därför olöst efter att Finland lyckats förhindra att frågan avgjordes i Paris 1919 och ett år senare undertecknades lagen om åländskt självstyre. Detta räckte dock absolut inte för ålänningarna, som vitt och brett förklarade att ögruppen inom kort skulle anslutas till Sverige på ett sätt eller annat, vilket tvingade Finland att skicka trupper till Åland och arrestera Sundblom för landsförräderi. Detta fick i sin tur Sverige att dra hem sin ambassadör från Helsingfors.

 

Problemen började dock lösa sig för Finland efter att allt hänvisats till Nationernas Förbund. En bidragande orsak var att freden i Dorpat undertecknats, och att de finska förhandlarna hade lyckats få Sovjet att erkänna Finland "inom Storfurstendömets Finlands gränser, såsom ett oavhängigt om suveränt rike". Man hade därför svart på vitt att Sovjet stödde Finlands anspråk och att varje förändring av Ålands status skulle innebära att de blev inblandade. Detta låg även i Sovjets intresse eftersom ögruppen nu hamnade hos den svagare grannen.

 

Västmakterna ville däremot att status quo skulle råda i Östersjön, för att hålla bolsjevikerna på avstånd och Finland var pga sitt läge den viktigaste i en ny kedja av antibolsjevistiska randstater vilket gjorde att landets NF-ansökan godkändes 16.12.1920, trots att Ålandsfrågan ännu var olöst. Det räckte nämligen med att man lät NF granska att nationella minoriteter inte diskriminerades. När frågan följande sommar kom upp till behandling i NF gick allt därför Finlands väg, i och med att ålänningarna tvingades erkänna att inte på något sätt kränktes, vare sig språkligt eller religionsmässigt. NF bedömde att Ålands svenskhet garanterades av Lagtinget och att kommunerna var skyldiga att upprätthålla endast svenska skolor. Vidare var ålänningarna fulla finlänska medborgare, medan hemortsrätt på Åland endast kunde erhållas efter fem års vistelse på öarna.

 

Efter detta vidtog den finska regeringen åtgärder för att ytterligare utvidga Ålands självstyre enligt NF:s direktiv, med bland annat amnesti för åländska värnpliktsvägrare. Bägge länder skrev även i oktober 1921 under ett avtal med åtta andra europeiska länder som bekräftade Ålands status som demilitariserat, där Finland endast hade rätt att skicka trupper till landskapet om Åland eller fastlandet via det hotades av ett militäranfall. I Sverige var NF:s beslut en prestigeförlust, men slutresultatet var i alla fall någorlunda acceptabelt, i och med att ålänningarna fått självstyre med interantionella garantier, vilket de aldrig hade kunnat uppnå som en del av Sverige. Den svenska regeringen bedömde därför eftergiften som ett överkomligt pris för ögruppens neutralitet och att den politiska stabiliteten stärktes i Östersjöområdet.

 

 

ur Finlands historia, del 4 (Schildts Förlag, 2000). Ur kapitlen 1.2 (Finland som spelbricka) och 1.10 (Utrikespolitiska strövtåg).

[Andratenor]

Angående det finska lejonet har jag lyckats hitta följande:

 

Dess ursprung är inte känt, men det äldsta förkommande exemplet (liksom för andra svenska landskapsvapen) finns på Gustav Vasas gravsarkofag i Uppsala domkyrka. Vapnet användes som symbol för den östra rikshälften i Sverige fram till 1809 och efter det, med en hertigkrona, som tsarens vapen som storfurste av Finland. Sedan 1917 har det varit en symbol för det självständiga Finland.

 

Lejonet är liknande det som finns på vapnen för Västergötland och Småland och härstammar som från Folkungaättens släktvapen, vars lejon även finns med på det svenska stora riksvapnet. De två svärden motsvarar dem som finns på Karelens vapen och anses ibland symbolisera den strid som Sverige och Ryssland förde om Karelen vid tidpunkten (Nordiska 25-årskriget, 1570-1595). Symboliken är där att det svenska folkungalejonet, med västerns raka svärd trampar ner österns kroksabel.

 

 

Däremot har bl.a. Matti Klinge (Henrik Meinanders förträdare som professor) påpekat att dylika vapen aldrig använts av ryssar. Vapnet, som troligtvis är äldre än 1580, skulle således syfta på antingen mongolerna, som på 1500-talet kontrollerade stora delar av Ryssland, samt eventuellt även turkarna som anså¨gs som ett stort hot överallt i Europa.

 

De nio heraldiska rosorna betyder enligt de flesta forskare egentligen ingenting, utan är bara utfyllnad. De var nio redan på gravmonumentet, men har inget med landskap att göra eftersom Lappland aldrig räknades som en del av Finland innan freden i Fredrikshamn 1809. Rosornas antal har även varierat, mest pga vem som varit konstnär. Den storfurstliga kronan togs även bort genom ett beslut i statsrådet 1920.

 

Man funderade även under 1930-talet att ta fram ett stort riksvapen, likt det svenska. Där skulle sköldvakterna vara två björnar, fundamentet bestå av grankvistar och ett motto: Vapaa, Vankka, Vakaa (Fri, kraftig, stabil). Man tig fram ett förslag, men det godkändes aldrig.

 

[Fu Dahlberg]

The retarded lion, ord jag hört ur finnars mun också

 

[nsky_517]

Appråpå Ålänningarnas Känsla att vara Svenska så stämmer inte detta alls. Ålänningar är varken Svenska eller Finska, utan dem är Ålänningar.

 

Källa: Svärfar, Stolt Ålänning. (Befinner mig i skrivande stund i Mariehamn)