Jump to content

Hur tänker han??


Guest Dani

Recommended Posts

men Krook, även om du tycker att det är fantastiskt roligt och "en del av dig" så kan du ju inte komma undan med att det faktiskt är egoistiskt att lämna frun med barnen hemma. Du gör något som du tycker är kul och det hade inte fungerat om din fru inte hade ställt upp och tagit över alla husbestyren inklusive barnuppfostran. Visst, tycker din fru att det är kul att vara utan dig så är det väl inga problem.

Min karl har varit på mission, jag har offrat mycket för honom för att han ska kunna vara ute på sina äventyr men någon gång får det faktiskt vara nog. Vill han inte leva livet med mig och våra barn så tröttnar man ju till slut. Vad ska man med en sån karl till? Trist säger jag!

Egoistiskt att vilja åka ut? Ja, kanske det.

Egoistiskt att inte vilja att partern åker ut? Ja, kanske det.

 

Jag är gift med min fru av helt egoistiska skäl, jag älskar henne och trivs med henne. Det finns inga som helst andra anledningar än rent egoistiska för mig.

 

Det är nog lätt att hacka på mig, särskilt när man inte vet vad min fru har för sysselsättning och vad vi har för uppdelning. Hon har sin karriär och det med udda tider varvid jag tar hand om hemmet väldigt mycket. Varför har hon valt det jobbet? Jo, för att hon ville ha det, ren självuppfyllnad. Egoistiskt? Jajamensan, med tidigare resonemang i minnet. Men jag vill att hon ska ha det jobbet för det är liksom "hon", precis som missionerna är "jag". Jag var ute -05, nu är det hennes tur att jobba upp karriären, sen är det väl min tur igen.

 

/K

 

Edit: Självuppfyllnad är ordet, snarare än egoistiskt. Utan självuppfyllnad blir livet grått och trist. Självuppfyllnad kan nås genom många olika medel beroende på den egna läggningen och motivationen. Vissa idrottar kanske, andra pluggar eller reser.

Link to comment
Share on other sites

Egoistiskt att vilja åka ut? Ja, kanske det.

Egoistiskt att inte vilja att partern åker ut? Ja, kanske det.

 

Jag är gift med min fru av helt egoistiska skäl, jag älskar henne och trivs med henne. Det finns inga som helst andra anledningar än rent egoistiska för mig.

 

Det är nog lätt att hacka på mig, särskilt när man inte vet vad min fru har för sysselsättning och vad vi har för uppdelning. Hon har sin karriär och det med udda tider varvid jag tar hand om hemmet väldigt mycket. Varför har hon valt det jobbet? Jo, för att hon ville ha det, ren självuppfyllnad. Egoistiskt? Jajamensan, med tidigare resonemang i minnet. Men jag vill att hon ska ha det jobbet för det är liksom "hon", precis som missionerna är "jag". Jag var ute -05, nu är det hennes tur att jobba upp karriären, sen är det väl min tur igen.

 

/K

 

Jag måste säga att jag tycker att Krook har en bra poäng här.

 

Jag har länge själv velat åka iväg och tackade nej till KS02 (eller om det var KS03, minnet sviker mig där) just för att min frus karriär var viktig då (samt att min egen fått ordentligt med fart också). Sedan kom barn, flytt mm emellan och nu "rinner det till igen" och gubben vill åka till Kosovo.

 

Jag har varit hemma över 9 månader med vårt barn och stannar gärna hemma lite till så att frun får "komma iväg lite".

"Belöningen" jag får är att jag "får" (dvs vi är överens om att jag gör det) söka igen...

Om jag sedan blir uttagen eller ytackar ja, vete sjutton. Men söker jag så är ju avsikten att tacka ja...

 

Jag tycker inte att det känns alls egoistiskt -särskilt inte i Krooks fall Allt sker i olika faser i livet. US är en fas (missförstå mig rätt nu)...

Link to comment
Share on other sites

Sympatiserar med "Flickvän", du sätter ord på mina tankar.

 

"Fillan" kom igen när du sitter där hemma med två småbarn och jycke och han vill ut för fjärde gången...

 

Jag älskar min sambo och är stolt över honom. Jag gör vad som helst för honom. Men jag vill LEVA med honom. En "vanlig" mission eller upprepade kortare resor - ja det är ok. Jag kommer att sköta allt här hemma efter bästa förmåga, antagligen oroa mig halvt fördärvad, absolut inte gnälla, göra mitt bästa för att vara ett stöd för honom. Men NBG - som kan innebära 18 månader iväg från familjen, eller upprepade missioner med halvårsvis bortavaro i stöten... Om det är vad han vill så innebär det för mig det samma som att vårt liv här inte är särskilt mycket värt för honom, om han kan tänka sig att avstå från det under långa perioder. Och det innebär för mig att JAG inte är så högprioriterad.

 

Krook och ni andra som har mer förstående flickvänner är bara att gratulera. Eller är det era flickvänner som ska gratuleras till att ha män som lyckas förverkliga sig själva utan att få sina kvinnor att känna sig bortprioriterade...?

Link to comment
Share on other sites

Oj, jag tolkar det som om du tror att jag och min sambo inte är menade för varandra, trams, vi älskar varandra och har klarat av flera missioner tillsammans, det är inte det saken handlar om.

 

Vanlig "lunk" köper jag inte heller, ingen tjej vill väl vara utan sin pojkvän, i så fall älskar man honom inte!

 

Hans insats är heller inte världsavgörande, det står flera på kö som vill med i missioner, det är kanske dags att släppa fram dem?!

 

Gnäll under missionen är det heller inte tal om men om man ligger hemma med influensan samt barn och hund som behöver uppmärksamhet så måste man ju kunna få må lite dåligt och om man inte kan prata med sin sambo om det så har man heller ingen bra relation!

 

 

Jag vet ju inte hur ert förhållande ser ut, ni har det säkert jättebra! Det hoppas jag iaf! Men då förstår jag inte vart detta kommer ifrån... Om man har det bra kommer dessa problem inte dyka upp. Då är man på någon form av samma nivå och plats i livet. Om du tycker att det är jättejobbigt att han åker iväg igen och igen måste du ju berätta det för honom på ett sätt som han förstår.

 

Du får missförstå mig rätt när jag skriver vanlig lunk. Självklart vill man hellre ha pojkvännen hemma, men man kan förstå och själv välja att tycka att det är ok och göra det bästa man kan av situationen hemma. Jag håller med dig där, vill man inte ha honom hos sig är det nog inte rätt ställt. Men ta Krook som exempel, här verkar familjen ha pratat igenom saker och ting ordentligt, alla parter vet vad det är de ger sig in i och de låter varandra göra det som de brinner för. Det känns även (min egen tolkning) som att de planerar sina liv efter varandra med. När det passar för Krook äker han iväg och gör sin grej för att må bra och när det passar för sambon gör hon det som gör att hon mår bra.

 

Och givetvis får man tycka synd om sig själv när man är hemma, jag gör det jämt, på samma sätt som pojkvännen tycker synd om sig själv när han är iväg. Gnället jag menade handlar om saker som att ifrågasätta valen man gjort innan missionen under tiden den pågår. Han man accepterat att han åker iväg ska man inte plocka upp det som argument under en pågående mission.

Jag har full förståelse för att det är jobbigt med barn och hund och hela det kittet, jag tycker att det är drygt med jämna mellanrum och vi har inte något av det där. =)

 

Det där med att inte göra något världsavgörande håller jag väl inte riktigt med om heller. Om ingen väljer att göra något kommer det ingen förändring heller. Det kan vara livsavgörande för en familj i missionsområdet att få hjälp att reparera en väg, eller att få tvål och tandborstar, eller kontakt med läkare vad helst det nu må vara.

 

Jag menade inte att klanka på ert förhållande, verkligen inte. Generellt känns det som att många som åker och lämnar familj hemma inte har tänkt igenom allt riktigt och inte heller pratat om vad som kommer hända.

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...

Hur tänker han va rubriken.....

Min sambo skall åka iväg på NBG, det är något han vill göra och något man får acceptera, jag önskar honom lycka till, kommer vänta på honom kommer sakna honom och stöttar honom. Han har tidigare gjort mission och detta är nåt han verkligen vill göra och ser fram mot, är glad för hans skull och hoppas han kommer hem hel! Visst är det lite tråkigt att han e borta riktigt länge men jag älskar honom och vill att han skall få göra det han brinner för.... Man får inte vara så egoistisk utan försöka se det ur hans synvinkel... /Hero

Link to comment
Share on other sites

Jag vet inte... men TROR att det kan skilja sig lite åt i generositet beroende på vilken livssituation man är i. Om båda är unga, inga barn, inte hunnit skapa ett liv som bygger på att båda deltar aktivt i vardagen så kanske det är lättare att inte vara egoistisk. Jag tänker på sånt som att kanske ha ett par småbarn och ett hus som ska skötas, kanske man inte är lika benägen att tycka det är ok att den ene i relationen ger sig iväg en längre tid. Bara min personliga reflektion, jag har säkert fel när det gäller vissa och rätt när det gäller andra. Alla är vi olika.

 

Och relationerna ser olika ut. En relation där det finns gott om uttalad värme och kärlek och bekräftelse tillåter säkert mer än en relation som redan haltar pga t ex brist på något av ovanstående.

 

Jag bara menar att man kan inte utifrån sin egen situation räkna ut hur andra borde tänka.

 

Jag har stor respekt för dem som gör mission, det är en viktig insats. Jag har stor respekt för den som är kvar hemma och klarar väntan och längtan och kanske barn och hushåll ensamma. Och jag har stor respekt för dem som låter sina egna personliga önskningar stå tillbaka för familjens bästa.

 

Lycka till alla!

Link to comment
Share on other sites

  • 4 months later...

Den funderingen som kommer upp för mig är om mitt förhållande hade överlevt om min dåvarande sambo satt sig med armarna i kors och sagt du åker inte ?

Och inte heller vet jag riktigt hur jag hade aggerat om hon gjort så, kanske hade jag stannat hemma, kanske hade jag åkte ändå ?

 

Hade jag inte åkt så tror jag inte att vårt förhållande hade överlevt någon längre tid, det handlade om min stora dröm, det som jag ville göra mesta av allt.

 

Sen ska man diskutera i hur om det är själviskt och egoistiskt, det kanske det är? Men kan man i såfall inte även använda dessa ord på den andra parten som säger - du får inte följa din önskan och dröm, därför att jag vill ha dig här ?

 

Och att jag inte älskade denna underbara mäniska mindre för att jag kunde tänka mig tanken att vara borta från henne under ett halvår, den tanken är iallafall för mig helt befängd.

 

Vid denna tid hade vi redan fått vara två barn tillsammas, som då var 5 respektive 3 år gamla, som jag då lämnade henne ensam hemma med, med ganska kort varsel dessutom.

Det var med en fantastisk förståelse som hon utan protester lätt mig göra detta, och dessutom göra det igen ett halvår senare.

Den uppoffring som hon gjorde för min skull då, hade jag nog inte riktigt vett att förstå vid tillfället, jag var så till bristningsgränsen uppfylla av att äntligen få komma iväg. Den insikten har kommit efteråt.

 

Tyvärr så lever vi inte tillsammas längre, men det är senare och av helt andra anledningar.

Edited by M21
Link to comment
Share on other sites

Ja, vi borde väl prata och diskutera, ventilera och stöta och blöta. Men när man råkar vara med en man som inte tror på det här med att prata, som blir irriterad och trängd så fort jag har minsta ton av ifrågasättande, inte svarar utan är bara väldigt inne i TV:programmet och inte verkar höra vad jag säger...

 

Det var länge sedan trådstarten; kanske är allt inaktuellt. Men när jag läser igenom tråden, vill jag ändå svara på detta inlägg.

Det känns som om denna aspekt av trådstartarens fråga blivit förbigången; hon uppmanas att prata med en man som uppenbarligen är opratbar.

 

Och kanske är det här som själva grundproblemet i relationen finns. För det spelar ingen roll om konflikten handlar om en mission, huruvida man ska skaffa fler barn eller om en hisklig svärfar. Fungerar inte kommunikationen så fungerar inte relationen. Och kommunikation fungerar bara med två villiga parter.

Link to comment
Share on other sites

Ämnet här i denna del är som sådant att det mer eller mindre aldrig blir inaktuellt.

 

 

..och ja kommunikation är a & o för att något ska fungera oavsett relation.

 

Det finns människor som verkligen inte vill kommunicera. Personligen undrar jag om de är redo för att ha en relation egentligen.

Mannen i trådskaparens liv verkar vara en sådan.

Link to comment
Share on other sites

  • Forumsledning

Det är relativt i mina ögon. Att vilja eller att inte våga eller inte har förmåga är tre skilda faktorer som man först behöver veta innan man dömmer någon.

 

Det alla tre har gemensamt är att de skapar problem, och i värsta fall så rasar relationen. Ibland kan inte ens partner vara tillräcklig för att försöka göra något åt situationen, utan det behövs professionel hjälp. I vissa länder omsätts det miljoner pengar bara för att två parter inte klarar kommunicera.

 

Så det jag vill komma till är att det är ibland mer komplicerat än att någon "inte har lust att prata".

 

Tipset kan ju vara att försöka ta reda på om detta problem finns INNAN man ger sig in i ett seriöst förhållande.

Link to comment
Share on other sites

Det är relativt i mina ögon. Att vilja eller att inte våga eller inte har förmåga är tre skilda faktorer som man först behöver veta innan man dömmer någon.

 

Det alla tre har gemensamt är att de skapar problem, och i värsta fall så rasar relationen. Ibland kan inte ens partner vara tillräcklig för att försöka göra något åt situationen, utan det behövs professionel hjälp. I vissa länder omsätts det miljoner pengar bara för att två parter inte klarar kommunicera.

 

Så det jag vill komma till är att det är ibland mer komplicerat än att någon "inte har lust att prata".

 

Tipset kan ju vara att försöka ta reda på om detta problem finns INNAN man ger sig in i ett seriöst förhållande.

 

Absolut. Kanske uttryckte jag mig oklart.

Vad jag menar är att oavsett vilken av de tre grupperna du nämner som personen tillhör, är hon/ han inte riktigt redo att inleda en optimalt fungerande relation.

För att en relation ska fungera optimalt, tror jag att båda parter behöver befinna sig inom räckhåll för både viljan, förmågan och modet att kommunicera. Om båda parter tar ansvar för sig själva och sina behov från början, tror jag att förutsättningarna för relationen blir de bästa.

 

Det finns människor som vill att partnern ska förse dem med viljan/ förmågan/ modet att kommunicera. Självfallet måste man lita på sin partner, men enligt min erfarenhet fungerar inte det relationsupplägget.

Om jag inte litar på en man, inleder jag inte ett förhållande med honom. Jag väntar inte på att han ska få mig att lita på honom. Beslutet och ansvaret är och förblir mitt.

 

Jag menar heller inte att döma någon- alla befinner vi oss emellanåt en position där vi inte är redo att släppa in någon i våra liv. Det ligger inget värde i det, varken negativt eller positivt; det är bara så det är.

Men jag tror, som du skriver, att det är bra för en själv att ta reda på om det är fallet med ens partner innan man inlett en seriös relation.

And it goes without saying att det är bra att känna efter om man är själv är redo.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.



×
×
  • Create New...