Hur tänker han??

[Guest Dani]

Min sambo har sökt till Nordic Battle Group. Han har sökt andra befattningar tidigare men inte kommit med och vid de tidigare tillfällena har jag inte varit särskilt positiv. Det har funnits tungt vägande argument emot (i mitt tycke) som t ex att jag inte hade kunnat behålla mitt jobb (obekväma arbetstider+barn+ensam=funkar inte). Nu ser det lite bättre ut, jag håller på att avsluta en vidareutbildning som innebär bättre arbetstider, jag kan klara mig själv här hemma ur den aspekten. Inte därmed sagt att jag tyckt det var nån fantastisk idé att han skulle åka iväg på 3-4 månaders utbildning och därefter ett halvår iväg på nån osäker plats där gud vet vad kan hända... Men jag har vant mig vid tanken och jag unnar ju honom att få genomföra det han önskar och vill.

 

MEN! Nu går det upp för mig att det handlar om 5 månaders utbildning och sen 6 månaders beredskap, alltihop på en ort långt hemifrån med möjlighet att komma hem kanske varannan helg?! Och dessutom, om det inte blir någon insats under beredskapstiden så kommer han antagligen iväg EFTER beredskapen, dvs det handlar om ETT OCH ETT HALVT ÅR!!!

 

Jag var inte beredd på detta.

 

Och det enda jag kan tänka nu är: Om HAN kan tänka sig att tillbringa ett och ett halvt år borta från mig, om jag betyder så lite att han kan FÖRESTÄLLA sig att vara borta så länge - då har han inte i mitt liv att göra.

 

Fy fan vad ledsen jag är.

[Fk Satan]

I min värld handlar det om att ha "grönt" ljus hemifrån om man nu ger sig iväg på ngt sådant. Har man inte detta så skall man stanna hemma. Men det finns alltid ett men. Jag tycker att du skall ta en rejäl diskussion med sambon om saker och ting.

[Nilsson_BA04]

Är du säker på att han kommer att vara borta i 1½ år?

 

Jag är inte på något vis insatt i hur NBG har lagt upp sin beredskapstid, men när jag var med i SR01 (den första snabbinsatsstyrkan) så gjorde vi utbildningen i Södertälje i ca 1 månad, där efter hade vi 12 månaders beredskap där vi var hemma och jobbade som vanligt... Det var endast vid en eventuellt mission som vi "skulle lämna hemmet" så att säga ...

 

Så innan du gör livet allt för surt för din Sambo , kolla upp hur länge han verkligen blir borta ....

 

Sedan så anser jag nog att är man sambo/har familj, så bör man ta ett snack om saken, och vara överens, innan man fattar ett beslut...

 

My 2 cents...

[warhead]

Min sambo har sökt till Nordic Battle Group. Han har sökt andra befattningar tidigare men inte kommit med och vid de tidigare tillfällena har jag inte varit särskilt positiv. Det har funnits tungt vägande argument emot (i mitt tycke) som t ex att jag inte hade kunnat behålla mitt jobb (obekväma arbetstider+barn+ensam=funkar inte). Nu ser det lite bättre ut, jag håller på att avsluta en vidareutbildning som innebär bättre arbetstider, jag kan klara mig själv här hemma ur den aspekten. Inte därmed sagt att jag tyckt det var nån fantastisk idé att han skulle åka iväg på 3-4 månaders utbildning och därefter ett halvår iväg på nån osäker plats där gud vet vad kan hända... Men jag har vant mig vid tanken och jag unnar ju honom att få genomföra det han önskar och vill.

 

MEN! Nu går det upp för mig att det handlar om 5 månaders utbildning och sen 6 månaders beredskap, alltihop på en ort långt hemifrån med möjlighet att komma hem kanske varannan helg?! Och dessutom, om det inte blir någon insats under beredskapstiden så kommer han antagligen iväg EFTER beredskapen, dvs det handlar om ETT OCH ETT HALVT ÅR!!!

 

Jag var inte beredd på detta.

 

Och det enda jag kan tänka nu är: Om HAN kan tänka sig att tillbringa ett och ett halvt år borta från mig, om jag betyder så lite att han kan FÖRESTÄLLA sig att vara borta så länge - då har han inte i mitt liv att göra.

 

Fy fan vad ledsen jag är.

 

 

Kan bara se till mitt eget perspektiv där barn inte är inblandade och hur min syn på ett förhållande är. I ett förhållande finns det alltid olika åsikter och olika viljor och där man måste kompromissa. Jag är av den åsikten att det måste finnas utrymme att ens partner i vissa lägen kan få göra saker de brinner för, även om det innebär att man åker utomlands. Det handlar inte om att man INT bryr sig om den andra. Min egen högst personliga åsikt.

[tinhead]

Det kan vara väldigt olika hur mycket han kan vara borta.

Beroende på om han sökt R10 eller R30 tjänst. Nästan alla på R30 kommer vara hemma under beredskapen. R10 kan vara lite mer hårt att dom skall vara på förbandet.

Sedan kan det säkert bli extra ledighet exempelvis om dom har en övning som genererar övningsdygn och det senare går ut i ledighet.

 

Men kolla igenom noga hur det ser ut med både tiden och ekonomin och som Fk satan sa, prata igenom det hela om det är värt det.

Familjen går först.

[Fk Satan]

för att utveckla det jag har skrivit här innan.

 

Hur han tänker är bara något som han själv kan svara på, och jag tycker att det är han som måste tala om för dig vilka vilkor, tider osv som gäller. Däremot kan du kontrollera det som han säger. Ni båda måste vara öppna mot varandra i denna fråga. Själv så har jag en fru som i dagsläget jobbar i england, som tur är så är hon bara borta i 2½ månad totalt. jobbar där i 10dagar och är här hemma i 4dagar. Men vi hade ganska långa diskussioner om detta innan hon hoppade på detta projekt. Ni måste också våga prata om sakerna och ni båda måste öppet redovisa era synpunkter, farvågor och tankegångar. Men framförallt måste ni ha fakta över tidsperioden.

 

Tänk även på att det är inte han ensam som åker på misson, utan det är ni båda som kommer att åka på mission. Ni båda kommer att utvecklas och förändras som människor under denna tid. Ni har många och långa samtal framför er prata med varandra om det hela och ta er tid och våga att prata om detta.

[Guest Dani]

Jag önskar att han själv förklarat för mig vilka perioder det gäller, hela tidsperspektivet och hur han ser på det. Men antagligen har han inte satt sig in i det ordentligt själv. Eller jag vet inte.

 

Ja, vi borde väl prata och diskutera, ventilera och stöta och blöta. Men när man råkar vara med en man som inte tror på det här med att prata, som blir irriterad och trängd så fort jag har minsta ton av ifrågasättande, inte svarar utan är bara väldigt inne i TV:programmet och inte verkar höra vad jag säger...

 

Jag VILL inte att han ska kunna tänka sig så lång tid iväg från mig. Är vårt liv tillsammans så lite värt? Det får mig att tvivla oerhört mycket på hur mycket jag betyder. Jag vill inte tänka mig vardagen utan honom under så lång tid, jag tror inte vår relation överlever. Såklart kan bara han själv svara på hur han tänker, frågan är bara om han vill berätta det för mig.

[Blackadder]

Jag önskar att han själv förklarat för mig vilka perioder det gäller, hela tidsperspektivet och hur han ser på det. Men antagligen har han inte satt sig in i det ordentligt själv. Eller jag vet inte.

 

Ja, vi borde väl prata och diskutera, ventilera och stöta och blöta. Men när man råkar vara med en man som inte tror på det här med att prata, som blir irriterad och trängd så fort jag har minsta ton av ifrågasättande, inte svarar utan är bara väldigt inne i TV:programmet och inte verkar höra vad jag säger...

 

Jag VILL inte att han ska kunna tänka sig så lång tid iväg från mig. Är vårt liv tillsammans så lite värt? Det får mig att tvivla oerhört mycket på hur mycket jag betyder. Jag vill inte tänka mig vardagen utan honom under så lång tid, jag tror inte vår relation överlever. Såklart kan bara han själv svara på hur han tänker, frågan är bara om han vill berätta det för mig.

 

Ni MÅSTE prata

.. du hjälper inte varken dig eller honom genom att inte ta upp detta.. om du nickar och säger mmm visst älskling och han väljer att ta detta åtagandet för att du efter en tid säger nää det funkar inte, det trodde jag aldrig osv osv så hamnar ni i en ännu svåre sits.

Lita på honom så pass mycket att han kan ta in hur du känner och hur du mår inför detta och låt honom fatta beslutet baserat på att han har tillgång till all information som kan spela roll.

Jag tror absolut att ni kan klara detta och gå stärka ur detta men visst det kommer vara jobbigt för dig, har ni barn ihop och ingen som kan avlasta i vardagen så kan det bli skitjobbigt, inte tu tal om det och ingen kan ta ifrån dig rätten att känna dig nedprioriterad, för vår egen del så skulle varken min sambo eller jag velat varit utan missionerna för det har bara medfört positiva saker för oss.

 

/b

Edited March 14, 2007 by Blackadder

[Guest Dani]

Tack för råden. Jag vet att kommunikation är nyckeln.

 

Vi har inte barn ihop, däremot har JAG två barn... känner inte att jag har rätt att peka på att det blir jobbigt för mig att vara ensam med barnen eftersom det inte är hans barn. Däremot brukar jag påpeka att jag kanske får svårt att sköta huset...han är rädd om sitt hus.

[g3space]

Kanske han inte vågar hoppas på att bli antagen och föredrar att ta diskussionen när den dagen kommer och allt är mer konkret? Kanske han inte vet så mycket själv ännu? Inte så att det ger honom rätt att ignorera dina frågor eller behov av att tala om det här nu, men det kan vara en förklaring till hans beteende. Hur som helst är det så klart viktigt att ni reder ut det här så ingen av er fattar några förhastade beslut grundade på vad ni trodde den andre tyckte eller borde vetat och förstått.

 

Intressant vinkel det där med att han kan tänka sig att vara utan dig så länge, jag har aldrig tänkt på det så när missionssuget slor klorna i mig...

[Kingecho1]

En diskussion måste ske! Där du förmedlar att det inte är särskilt uppskattat att vara borta 1,5 - 2 år, vilket de flesta borde förstå. Dock kan du ju lägga till, även om du inte älskar idéen, att du inte har något emot en vanlig mission på ca 6 månader.

 

[Krook]

Är ert förhållande inte starkare än att det inte håller för att han "kan tänka sig att vara utan dig" på veckorna?

Unnar du inte honom detta?

Hur stora avkall på sig själv och sina egna önskningar ska man behöva göra i ett förhållande? Hur mycket blir kvar av en själv efter alla avkall?

 

Ett sett att se det:

Han har sökt ett intressant arbete på upp till 18 månader. Tjänsten innebär att han ligger borta på veckorna men de flesta veckosluten kommer att vara fria varvid han kan komma hem. Dessutom så är varannnan helgresa betald.

Under tjänstgöringstiden så KAN han med kort varsel behöva åka ut i fredsfrämjande syfte i ett annat land på ett avstånd av upp till 600 mil från Bryssel. Tiden han då är borta kan uppgå till fyra månader.

Han har blivit uttagen till det svenska landslaget i Peace Support Operations.

 

Är han självisk för att han vill ingå i NBG eller är du självisk som inte vill att han ska det?

 

/K

[Vysotskij]

Åtminstone låter den sökande lite självisk som inte vill prata om det med sin sambo.

[JohanErik]

När jag sökte min andra (och senaste) mission var jag singel. När det var dags för ringvecka hade jag tjej.

Jag kan ärligt säga att jag hade ingen aning om vad det skulle innebära för vårt förhållande. Vi hade många toppar och dalar och många gånger var det inte jag som hade det jobbigast.

Men nu efteråt får jag säga att vi gick stärkta ur det och om jag får suget igen kommer jag att ägna enormt mycket tid åt att tala om det med min (numera) blivande hustru.

 

Min åsikt är denna:

Eftersom det är hela paret som gör missionen tillsammans måste det till samtal för att klara ut alla frågor och undringar som uppstår. FÖRE, UNDER och EFTER missionen. Precis som kamratsödet inom gruppen helt enkelt!

 

/Johan

[pappa6116]

Be din sambo att kolla in det som de ovanstående har skrivit i den här tråden.

Samt att han kollar in följande trådar,

 

http://forum.soldf.com/index.php?showtopic=23914

 

http://forum.soldf.com/index.php?showtopic=23728

 

http://forum.soldf.com/index.php?showtopic=28010

 

Om han fortfarande känner att han vill ta ett beslut själv som påverkar familjen, ja då är han nog inte riktigt med i matchen...

 

Pappa Markus

[Krook]

Som äkta man och pappa så vill jag slå ett slag för möjligheten att vara sig själv.

pappa6116, upplever jag, antyder att man inte är med i matchen för att man vill ingå i Försvarsmaktens Utlandsstyrka eller NBG, något som jag inte kan förstå.

Inte ska man behöva avstå från något som man verkligen vill göra?

Som jag skrivit i andra trådar: Missionerna är en del av mig och att ta bort den möjligheten skulle vara att ta bort en del av mig och då skulle jag inte vara mig själv längre.

Jag har gjort två svängar efter det att jag träffade min fru och en då vi har haft barn. Fler missioner blir det.

Om det innebär att jag inte är med i matchen så är jag glad över att min fru sedan 8 år inte heller är det, utan att vi bägge sitter på läktaren och betraktar livet från sidan.

 

Att göra något som man verkligen vill är inte det samma som att inte älska sin nästa!

 

/K

[larsev]

Som jag läser pappa6116's inlägg så menar han att om en person som vill göra utlandstjänstgöring, och har patrner/familj, tar beslutet själv utan att förankra det med partnern, är ute på hal is

[Krook]

Som jag läser pappa6116's inlägg så menar han att om en person som vill göra utlandstjänstgöring, och har patrner/familj, tar beslutet själv utan att förankra det med partnern, är ute på hal is

OK, då blir det lite annorlunda.

Jag ska väl säga det att jag har haft min älskades stöd när jag åkt. Om hon hade sagt nej första gången (innan vi gift oss) så hade jag nog åkt ändå, tror jag.

 

/K

[kristina]

Som jag läser pappa6116's inlägg så menar han att om en person som vill göra utlandstjänstgöring, och har patrner/familj, tar beslutet själv utan att förankra det med partnern, är ute på hal is

OK, då blir det lite annorlunda.

Jag ska väl säga det att jag har haft min älskades stöd när jag åkt. Om hon hade sagt nej första gången (innan vi gift oss) så hade jag nog åkt ändå, tror jag.

 

/K

 

Hej

 

Jag kan ibland tycka att flertalet yrkesofficerar sätter sig själv och sin yrkeskarriär i första rummet helatiden, att man som sambo/fru bara har att välja på att aceptera det eller bryta. Jag har nämligen själv en sådan som efter en snart avklarad första utlandstjänst har mjuknat och börjat ge mer respekt mot mina känslor också. Jag tvekar på att skaffa barn och binda mig på riktigt för rädslan och oron är förstor för att bli lämnad hemma ensam med hus, barn osv. under längre perioder.

 

Varför e det så?

 

Kristina

[Krook]

Hej

 

Jag kan ibland tycka att flertalet yrkesofficerar sätter sig själv och sin yrkeskarriär i första rummet helatiden, att man som sambo/fru bara har att välja på att aceptera det eller bryta. Jag har nämligen själv en sådan som efter en snart avklarad första utlandstjänst har mjuknat och börjat ge mer respekt mot mina känslor också. Jag tvekar på att skaffa barn och binda mig på riktigt för rädslan och oron är förstor för att bli lämnad hemma ensam med hus, barn osv. under längre perioder.

 

Varför e det så?

 

Kristina

Eftersom du citerat mig så antar jag att jag bör svara?

 

Jag kan bara svara för mig själv och jag har väl sagt det mesta i mina tidigare inlägg: Att göra missioner är en del av mitt liv. Om du tar missionerna ifrån mig så tar du en bit av mig ifrån mig, kanske jag kan beskriva det som. Om jag då inte är hela mig själv, är jag då den som hon föll för?

 

I fortsättningen så kommer Yrkesofficerare få svårare än tidigare att få ihop ekvationen jobb/familj eftersom internationell tjänst blir ett krav.

 

Dock Kristina så har tidigare undersökningar visat på att svårigheter med att få familjelivet att fungera är den viktigaste orsaken till att officerare börjar fundera på karriärväxling.

 

/K

[Guest Guest_Dronten_*]

Personligen anser jag att man alltid ska åka om man känner att det är det man vill.

Skulle förhållandet ta slut för att man åker så skulle det tagit slut förr eller senare ändå.

 

Man är ju inte borta i ett halvår åt gången, det är ju en leave inbakad och fixar inte förhållandet

det så... det är ju inte så att man åker till grekland och festar i ett halvår.

[kristina]

Hej

 

Jag kan ibland tycka att flertalet yrkesofficerar sätter sig själv och sin yrkeskarriär i första rummet helatiden, att man som sambo/fru bara har att välja på att aceptera det eller bryta. Jag har nämligen själv en sådan som efter en snart avklarad första utlandstjänst har mjuknat och börjat ge mer respekt mot mina känslor också. Jag tvekar på att skaffa barn och binda mig på riktigt för rädslan och oron är förstor för att bli lämnad hemma ensam med hus, barn osv. under längre perioder.

 

Varför e det så?

 

Kristina

Eftersom du citerat mig så antar jag att jag bör svara?

 

Jag kan bara svara för mig själv och jag har väl sagt det mesta i mina tidigare inlägg: Att göra missioner är en del av mitt liv. Om du tar missionerna ifrån mig så tar du en bit av mig ifrån mig, kanske jag kan beskriva det som. Om jag då inte är hela mig själv, är jag då den som hon föll för?

 

I fortsättningen så kommer Yrkesofficerare få svårare än tidigare att få ihop ekvationen jobb/familj eftersom internationell tjänst blir ett krav.

 

Dock Kristina så har tidigare undersökningar visat på att svårigheter med att få familjelivet att fungera är den viktigaste orsaken till att officerare börjar fundera på karriärväxling.

 

/K

 

Ja jag förstår vad du menar men det kan låta hårt för den som är hemma att få det ultimatumet, men vad är det som säger att det är så självklart då att respektiven ska vara hemma och ta hand om barn osv?

 

Sen är det även ett val man gör när man väljer att leva med en yrkesofficier, det är lite annorlunda mot ett vanligt svensson liv.

 

Rotationsmissionerna kommer nog som sagt att se lite bleka ut i framtiden mot NBG osv. Det är tråkigt att det ska vara så svårt under långa perioder att få ihop familj och jobb. För som sambo VILL man ju inte stå ivägen och stoppa heller men ibland svider det lite och man kan få känslan av att vara bortprioriterad eller oviktig gentemot ex. en mission.

 

Men jag respekterar givetvis min sambos val och har med glädje stöttat honom genom hela hans mission.

 

K

[pappa6116]

Som jag skrev innans och Krook misstolkade, men sedan korrigerade, så anser jag att om man ställer ( eller får ens partner att tolka det som) ett ultimatum, så borde man kanske tänka både en och två gånger till innans man åker ner till AOR:et. Jag anser ( något grovt tillyxat ) att om man inte kan sätta sig in i sin partners situation, så kan man nog inte sätta sig in en "local´s"

 

Jag kan bara svara för mig själv och jag har väl sagt det mesta i mina tidigare inlägg: Att göra missioner är en del av mitt liv. Om du tar missionerna ifrån mig så tar du en bit av mig ifrån mig, kanske jag kan beskriva det som. Om jag då inte är hela mig själv, är jag då den som hon föll för?

 

/K

 

Nu vet jag inte om jag är helt ute och cyklar angående dig men jag var en människa innan missionen, en annan människa under missionen, en tredje människa i 2 månader efter missionen och sen var jag mitt gamla jag igen. Och det var inte på grund av "herreguddomkastadegranaterpåossochnignälleröverbensinpriset" utan snarare att man blev van vid ett sätt att sköta sin tillvaro/dag. Man visste att A-son, B-son och G-berg skulle vara där imorgon när man vaknade, och sen så blev det lite snippt snappt slut så var man hemma i svedala igen. Så frågan är vilken version av Krook träffade din Fru första gången?

 

Absolut inget illa menat!!!

 

Pappa Markus

[Guest Dani]

Många kloka ord, jag tar åt mig både från dem som verkar förstå mig och dem som vill att jag ska förstå och respektera honom bättre. Min sambo är inte yrkesofficer, bara en vanlig svensson som vill ut på lite äventyr för livet här hemma är så tråkigt (krasst men icke desto mindre verklighet). En stor del av mitt motstånd kommer sig av att jag aldrig hör att han försökt sätta sig in i vad han begär av mig. Det verkar bara så självklart att han ska förverkliga sig oavsett hur det påverkar familjen som han nu har.

 

Nej, jag vill inte att han ska avstå från nåt han verkligen vill göra. Och ja, tar föhållandet slut i samband med missionen så hade det gjort det ändå. Inte pga att han åker utan av andra skäl som t ex att kommunikationen inte fungerar. Ibland kanske det är så att det redan vacklar, han kanske inte respekterar hennes känslor i övrigt och det kanske blir extra tydligt i samband med en sån påfrestning som en mission innebär. Har man en varm, nära och ömsesidig relation med tillit och trygghet, där båda visar kärlek - då är det nog inga problem.

[Krook]

Det låter bra Dani. All lycka tillönskas er!

 

@Pappa6116

Jag är den jag är och att åka på mission har varit en del av mitt liv och är en del av mitt liv. Min fru träffade mig ett år efter hemkomst från mission #2 och 8 månader innan mission #3. Vi är fortfarande gifta efter mission #4.

En matematiker skulle därmed med hjälp av fakta från tidigare inlägg kunna räkna ut att jag var hemma i nästan åtta år mellan misson 3 och 4. Varför då? Jo, då kom barnen in i bilden.

 

/K

[Guest flickvän]

men Krook, även om du tycker att det är fantastiskt roligt och "en del av dig" så kan du ju inte komma undan med att det faktiskt är egoistiskt att lämna frun med barnen hemma. Du gör något som du tycker är kul och det hade inte fungerat om din fru inte hade ställt upp och tagit över alla husbestyren inklusive barnuppfostran. Visst, tycker din fru att det är kul att vara utan dig så är det väl inga problem.

Min karl har varit på mission, jag har offrat mycket för honom för att han ska kunna vara ute på sina äventyr men någon gång får det faktiskt vara nog. Vill han inte leva livet med mig och våra barn så tröttnar man ju till slut. Vad ska man med en sån karl till? Trist säger jag!

[Born]

Nu är det ju visserligen inte en semester med polarna man åker iväg på. Man åker iväg för att utföra ett jobb, precis som vilket tidsbegränsat konsultjobb som helst. Lönen är visserligen inte oförskämd stor, man får slita hund vissa perioder, riskerna är en aning högre än vid ett kontorsjobb, man längtar hem alltsomoftast, dedär med att gå ut och ta en afterworköl med arbetskamraterna varje torsdag kan också bli lite lidande, man kan heller inte stämpla ut lite snabbt och åka och besikta bilen eller köpa lite fikabröd till eftermiddagsfikat. Men annars är det som vilket jobb som helst, förutom att man kanske inte kommer hem till frun/mannen som har maten lagad och frågar hur dagen har varit varje kväll...

 

Det är inte KUL att åka på mission, de som gör det som en kul grej får ganska snabbt antingen tänka om eller packa ihop sin väska och ta sig hem igen.

 

Dock ska man tänka på att (om man har en bättre hälft) att man är 2 som missionerar, och båda måste ta och ge för att få det att fungera.

[Guest flickvän]

Min poäng är att det är frivilligt, det är inte (än) ett krav i tjänsten.

Det är väl helt enkelt så att det svider lite i själen att veta att han väljer bort oss. Visst är "kul" kanske inte rätt ord men han blir ju som ett litet barn och blir helt lyrisk när jag går med på ytterligare en mission. Det kan ju knappast vara en negativ känsla man får av missioner, då vill man ju inte åka igen.

Man blir ju faktiskt lite ledsen, han vet ju att jag hatar det men ändå väljer han att åka...

[Fillan]

Om man som flickvän/pojkvän/make/maka/sambo inte klarar av att leva missionslivet är man kanske inte menade för varandra heller. Kommunikationen om dem är enormt viktig, när man som hemmavarande part inte orkar med dem längre får man lägga fram det på ett lämpligt sätt och om det mottas med att partnern åker iväg igen med ett leende på läpparna är man som sagt kanske fel ute.

 

Pratar man om det och båda är överrens om hur livt skall levas, vilka mål man har, vilken syn på framtiden man har kommer saker och ting flyta på i en "vanlig" lunk.

 

Det handlar inte om egoism eller äventyr, det handlar om att vilja göra något bra för den värld vi lever i. Vi inser inte riktigt hur skyddade vi är i Sverige förrän man ser misären någon annan stans. När man väl gjort det är det svårt att låta bli att vilja göra sin lilla insats för att göra det lite bättre för någon.

 

Jag tycker det är ganska egoistiskt att gå med på en mission och sen börja gnälla över saker som kommer automatiskt med missionen. Barn, hushåll, besiktning av bil osv osv, allt detta vet man ju om när man sätter sig och pratar igenom beslutet.

 

Jag är inte den grönklädda i förhållandet men jag är fortfarande en del av missionen. Självklart vill jag ju hellre ha honom hemma än flera hundra mil iväg, men när jag accepterat missionen är den "hans" Jag skulle inte drömma om att klaga över att han ska vara iväg 7 månader till.

 

Pratar man inte igenom vad det handlar om innan förstår jag att problemen dyker upp.

 

Kommunikation mina vänner ;)

[Guest flickvän]

Oj, jag tolkar det som om du tror att jag och min sambo inte är menade för varandra, trams, vi älskar varandra och har klarat av flera missioner tillsammans, det är inte det saken handlar om.

 

Vanlig "lunk" köper jag inte heller, ingen tjej vill väl vara utan sin pojkvän, i så fall älskar man honom inte!

 

Hans insats är heller inte världsavgörande, det står flera på kö som vill med i missioner, det är kanske dags att släppa fram dem?!

 

Gnäll under missionen är det heller inte tal om men om man ligger hemma med influensan samt barn och hund som behöver uppmärksamhet så måste man ju kunna få må lite dåligt och om man inte kan prata med sin sambo om det så har man heller ingen bra relation!