Jump to content

Att döda


Recommended Posts

Vi, som krigsmän (de flesta av oss som är på SoldF) förutsätt att med vapenmakt betvinga fienden. I det långa loppet innebär det att alla skall vara beredda att skjuta för att döda. Som kollektiv har Sverige endast en begränsad erfarenhet av kriget och dess kaosartade situation det utgör. De som i dag förutsätts utföra gärningen är ofta yrkesmän (tex SSG-officerare) eller kontraktsanställda soldater. Det gemensamma för dem är att allihopa är frivilliga för uppgiften.

 

Under andra världskrigets strider kunde endast 15-20% av soldaterna i de stridande amerikanska förbanden förmå sig att skjuta mot fienden i samband med sina elddop (Grossman, On Killing). Förklaringarna varierar, men en stor orsak var att soldaterna var tvingade in i situationen (dvs pliktade).

 

Hur ser det ut idag om man jämför med frivilliga, kontrakterade förband med värnpliktiga soldater. De styrkor som sätts in i tex Afghanistan eller Irak består av den förstnämnda kategorin, medan konflikter som Tjetjenien har en stor del värnpliktiga. Andra konflikter under det senare 1900-talet är tex Falklandkriget med brittiska yrkessoldater på ena sidan och argentinska värnpliktiga på andra sida. Hur är beteendet hos dem som sätts in första gången och skall trycka av? Självklart måste det finnas en skillnad i situationen, att tillhöra en "invaderade styrka" eller "försvarande", beroende på vilka värden som man skall strida för.

 

Finns det några undersökningar som rekommenderas? Från BA01-tiden finns det en del material, tyvärr har jag inte namnet framme, men det finns säkert någon här som kommer ihåg det.

 

Detta är bara några lösa funderingar. Om ni har några reflektioner, posta gärna det!

 

/Koskela, ännu i detta sammanhang odöpt B-)

Link to comment
Share on other sites

  • Replies 67
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Delar av "problemet" att amerikanska soldater inte sköt under andra världskriget var att de utbildades genom att skjuta på runta pricktavlor. Efter det började de utbildas med människoformade tavlor och andelen som sköt under sitt elddop ökade markant.

Link to comment
Share on other sites

Undrar hur mycket en persons eventella religösa tro spelar in i beslutet att skjuta eller inte skjuta?

 

Dock tror jag att man har "lättare" att trycka av om man måste försvara sig. Skulle tro att detta kan ha att göra med att man känner sig "sämre" om man anfaller.

Men om man anfaller i försvarssyfte? ändrar det något?

Link to comment
Share on other sites

@ panzerkampfwagen; Tack för länkningen. Sidan innehåller en hel del artiklar och en mängd intressanta fakta.

 

Militärsociologin är av uppenbara skäl större i de anglosaxiska länderna, främst genom deras stridserfarenhet. Hur ser det ut i Sverig? Googlar man så hittar man inte så mycket om det, främst några finska länkar. Underlaget som finns har i Svedala är tämligen begränsat. Är ämnet någonting som man berör på tex YOP eller PHS?

 

/Koskela

Link to comment
Share on other sites

Den ganska kontroversielle göteborgsfilosofen Torbjörn Tännsjö (eller heter karln Tärnsjö? Nu blev jag osäker...) har skrivit en utmärkt liten bok som tangerar ämnet. Den heter "Du skall understundom dräpa" och driver tesen att det ibland är moraliskt och etiskt rätt att döda, eller i alla fall mer rätt än fel. Här kommer som ni nämnt massor av faktorer in såsom om det sker i försvar, om det är av religiös eller politisk övertygelse och så vidare. Boken finns, eller i alla fanns, hos SMB och kan starkt rekommenderas. Tror att den var billig också för den är inte så omfattande.

Link to comment
Share on other sites

Bra tråd, Koskela, rakt på sak! :)

 

Tännsjö, visst!

Och vad var det nu den gode Gandhi sa i sammanhanget?

 

”... My creed of nonviolence is an extremely active force. It has no room for cowardice or even weakness. There is hope for a violent man to be some day non-violent, but there is none for a coward. I have, therefore, said more than once....that, if we do not know how to defend ourselves, our women and our places of worship by the force of suffering, i.e., nonviolence, we must, if we are men, be at least able to defend all these by fighting ...”

 

http://www.mkgandhi.org/nonviolence/phil8.htm

Link to comment
Share on other sites

Utan att kullkasta tidigare inlägg eller ens mena att ifrågasätta dem så tycker JAG att det ofta i "vår kultur" förutsättas man skall ha svårt att skjuta/döda i tjänsten, det förutsätts också att man skall må så dåligt efteråt.

 

JAG tror att det faktiskt bitvis är därför vissa mår dåligt, man förutsätts att må dåligt då man trätt över ett stort "tabu" dvs att ha dödat en annan människa.

 

Givetvis finns det spelrum för allt ifrån att må skit till att inte må annorlunda alls.

 

Vi som Svenskar och beoendes i Sverige där vi inte har en stor nationell erfarenhet av att skicka generationer i krig har helt klart en helt annan inställning än många som bor i USA [som jag har pratat med/lyssnat på]

 

Personer jag har pratat med som varit i strid har inte helt sällan kommenterat det som "no big deal", det ingår ju kraftigt i utb. att skjuta etc.

 

Utan tvekan är det en viktig frågeställning som man bör [skall] ställa sig om man sysslar med militär verksamhet som någon gång kan bli verklighet.

 

Jag tror att med rätt träning och mental förberedelse minskar man risken med att frysa eller att agera "felaktigt", dvs inte skjuta mot aktuella mål.

 

Hm ja.. se det som tankemat, vad tror/tycker ni?

Link to comment
Share on other sites

Jag håller med 2Sharp.

En sak som säkerligen förvärrar situationen för de svenska soldater som tvingas skjuta är det uttalade "hotet" om polisutredning efter avgiven eld.

Underförstått så har skytten gjort något fel och det ska utredas.

 

Jag säger inte att det är fel att utreda såna händelser men det kan ändå skuldbelägga en individ, trots att denne gjort enligt konstens alla regler. Bara det att utredas blir lök på laxen.

 

/K

Link to comment
Share on other sites

Inga problem att skjuta om det gäller att försvara sig själv och sina vänner. Men allt beror mycket på situationen och om man hinner tänka igenom kommande händelser.

Själv hann jag tänka hur jag skulle tolka kommande bilars rörelsemönster och om dessa utgjorde något hot mot oss. Och vad skulle hända om jag sköt och det visade sig att jag sköt på fel bil/människa.

Allt hände när jag i Kabul hade mantlat, osäkrat samt flyttat fingret så nära avtryckaren att det inte skulle vara hälsosamt att stå framför mig.

Allt i en situation där många händelser på platsen där vi stod tillsammans skapade en väldigt otäck känsla.

 

En av några tillfällen jag inte skulle tveka att skjuta.

Link to comment
Share on other sites

En sak som säkerligen förvärrar situationen för de svenska soldater som tvingas skjuta är det uttalade "hotet" om polisutredning efter avgiven eld.

 

/K

 

Ööö... åfan. Det hade jag inte en tanke på. Vi hade mer en order på att nu djävlar måste ni skjuta tillbaka om ni blir påskjuta.

Link to comment
Share on other sites

Ett av våra befäl berättade under skyddsvakts utbildningen att han fått prova en ny typ av skjutbana.

Det var ett system med filmdukar och du kunde kommunicera med personerna på bilden.

Tror det var från norge?

Iaf var det så att andra länder som nyttjade systemet hade upptäckt att en del av deras soldater inte kunnat förmå sig att skjuta, det var för verklighetstroget.

 

Citatet, "train as you fight, fight as you train"...Det blir en mycket uppenbar sanning i det.

Sen är det nog så att dom simulations system som försvaret nyttjar idag har tyvärr ganska lite med verkligheten att göra..

Link to comment
Share on other sites

En sak som säkerligen förvärrar situationen för de svenska soldater som tvingas skjuta är det uttalade "hotet" om polisutredning efter avgiven eld.

 

/K

 

Ööö... åfan. Det hade jag inte en tanke på. Vi hade mer en order på att nu djävlar måste ni skjuta tillbaka om ni blir påskjuta.

I själva ögonblicket så är det nog få som skulle tänka på ev. juridiskt efterspel men väl efter fullbordat faktum och "internal affairs" står där.

Det var mer så jag menade.

 

/K

Link to comment
Share on other sites

En sak som säkerligen förvärrar situationen för de svenska soldater som tvingas skjuta är det uttalade "hotet" om polisutredning efter avgiven eld.

 

/K

 

Ööö... åfan. Det hade jag inte en tanke på. Vi hade mer en order på att nu djävlar måste ni skjuta tillbaka om ni blir påskjuta.

I själva ögonblicket så är det nog få som skulle tänka på ev. juridiskt efterspel men väl efter fullbordat faktum och "internal affairs" står där.

Det var mer så jag menade.

 

/K

 

Hmm... just det.

Link to comment
Share on other sites

Utan att kullkasta tidigare inlägg eller ens mena att ifrågasätta dem så tycker JAG att det ofta i "vår kultur" förutsättas man skall ha svårt att skjuta/döda i tjänsten, det förutsätts också att man skall må så dåligt efteråt.

 

Jepp jag håller med.

Ett par fler roliga fördomar från vår kultur:

 

"Vi vill inte ha några rambo-typer i utlandsstyrkan" -Betyder egentligen att alla som är intresserade av yrket soldat är misstänkta för att besitta Arklöw-tendenser.

 

"De tuffa killarna är ofta de som bryter samman, och de mjukare killarna gör jobbet!" -Skönt om det hade varit så eller hur? Inte mycket tyder dock på att det verkligen är så.

 

"Vi skall lösa problemet och uppgiften genom goda underrättelser och ledningsöverläge" -Fint, men vem skall bära kulsprutan? För såna behövs väl fortfarande, eller?

Link to comment
Share on other sites

Instämmer i ovanstående om att vi har en märklig svensk förväntan om att man alltid och naturligtvis måste må dåligt av att "bita tillbaka". Personligen är jag övertygad om att det för många - kanske de flesta - är precis tvärtom. Om jag tänker efter vad de flesta jag träffat som mår dåligt tycks ta hårdast är det när de inte sköt tillbaka - d v s de hamnade i en situation där de kanske hade en möjlighet att agera, men valde att hålla inne skottet och därigenom låta någon annan avgöra huruvida de skulle leva eller dö.

 

Även om det i efterhand visade sig att det ofta löste sig bäst för alla genom att de inte sköt kan det nog vara en tung insikt.

 

Vare sig man är soldat eller ej tror jag personligen att det för många är tyngre att "döda sig själv" genom att på detta sätt lägga sitt liv helt i fiendens händer - än att döda en angripare.

 

Så länge man tar steget att försvara sig, slåss och skjuta tillbaka har man ändå upplevelsen av att ha någon form av - om än skenbar - kontroll över sitt eget öde.

 

Förutom detta tror jag många - oavsett faktiska upplevelser - i efterhand gör sig själva större otjänster än de behövt. Jag citerar mig själv från tråden "Biverkningar av utlandstjänst":

 

"Någonting som oroar mig något är att det i vissa kretsar verkar vara lite "inne" att vara lätt "krigsskadad". Detta har vi nog vår kära filmindustri att tacka för, där det framställs som beundrandsvärt och synnerligen manligt att vara svårmodig krigsveteran med psykiska defekter, flashbacks och relationssvårigheter.

 

Jag är t o m så cynisk att jag tror vissa av ren oförsiktighet till slut skapat sig sina egna psykiska problem av att försöka leva upp till "vet-myten". Skillnaden mellan att öppet bearbeta och att älta är milsvid. Det är lätt att halka ned i ett dike som visar sig inte vara så lätt att komma ur som man trodde och inte slutar där man tänkt.

 

Mental förberedelse är alltid A och O för att kunna hantera sina egna krisreaktioner på bästa sätt."

 

Inte för att jag tycker det är så konstigt att folk hamnar i "jag vill inte prata om det-träsket", eftersom vi i Sverige bestämt att man måste må fruktansvärt dåligt av stridssituationer. Det blir ju ett Moment 22:

 

a) Mår man dåligt vill man kanske inte prata om händelsen.

 

b) Mår man inte dåligt och kan prata om händelsen utan att gråta eller bryta samman stämplas man som känslolös psykopat.

Link to comment
Share on other sites

Nu är den inklippta texten lite lång, men jag tycker att Grossman fångar essensen i det moderna samhällets problematik. Vi som fårhundarna (sheepdogs) inte vill bli sedda av den stora massan (sheeps), men förmågan skall ändå finnas...någonstans.

 

Nu är författaren amerikan och man får sätta texten i det perspektivet.

 

On Sheep, Wolves and Sheepdogs

(From the book, On Combat, by Lt. Col. Dave Grossman)

"Honor never grows old, and honor rejoices the heart of age. It does so because honor is, finally, about defending those noble and worthy things that deserve defending, even if it comes at a high cost. In our time, that may mean social disapproval, public scorn, hardship, persecution, or as always, even death itself.

The question remains: What is worth defending? What is worth dying for? What is worth living for?"

 

- William J. Bennett

In a lecture to the United States Naval Academy

November 24, 1997

 

One Vietnam veteran, an old retired colonel, once said this to me: “Most of the people in our society are sheep. They are kind, gentle, productive creatures who can only hurt one another by accident.” This is true. Remember, the murder rate is six per 100,000 per year, and the aggravated assault rate is four per 1,000 per year. What this means is that the vast majority of Americans are not inclined to hurt one another.

 

Some estimates say that two million Americans are victims of violent crimes every year, a tragic, staggering number, perhaps an all-time record rate of violent crime. But there are almost 300 million Americans, which means that the odds of being a victim of violent crime is considerably less than one in a hundred on any given year. Furthermore, since many violent crimes are committed by repeat offenders, the actual number of violent citizens is considerably less than two million.

 

Thus there is a paradox, and we must grasp both ends of the situation: We may well be in the most violent times in history, but violence is still remarkably rare. This is because most citizens are kind, decent people who are not capable of hurting each other, except by accident or under extreme provocation. They are sheep.

 

I mean nothing negative by calling them sheep. To me it is like the pretty, blue robin’s egg. Inside it is soft and gooey but someday it will grow into something wonderful. But the egg cannot survive without its hard blue shell. Police officers, soldiers and other warriors are like that shell, and someday the civilization they protect will grow into something wonderful. For now, though, they need warriors to protect them from the predators.

“Then there are the wolves,” the old war veteran said, “and the wolves feed on the sheep without mercy.” Do you believe there are wolves out there who will feed on the flock without mercy? You better believe it. There are evil men in this world and they are capable of evil deeds. The moment you forget that or pretend it is not so, you become a sheep. There is no safety in denial.

 

“Then there are sheepdogs,” he went on, “and I’m a sheepdog. I live to protect the flock and confront the wolf.” Or, as a sign in one California law enforcement agency put it, “We intimidate those who intimidate others.”

 

If you have no capacity for violence then you are a healthy productive citizen: a sheep. If you have a capacity for violence and no empathy for your fellow citizens, then you have defined an aggressive sociopath--a wolf. But what if you have a capacity for violence, and a deep love for your fellow citizens? Then you are a sheepdog, a warrior, someone who is walking the hero’s path. Someone who can walk into the heart of darkness, into the universal human phobia, and walk out unscathed.

 

The gift of aggression

"What goes on around you... compares little with what goes on inside you."

- Ralph Waldo Emerson

 

Everyone has been given a gift in life. Some people have a gift for science and some have a flair for art. And warriors have been given the gift of aggression. They would no more misuse this gift than a doctor would misuse his healing arts, but they yearn for the opportunity to use their gift to help others. These people, the ones who have been blessed with the gift of aggression and a love for others, are our sheepdogs. These are our warriors.

 

One career police officer wrote to me about this after attending one of my Bulletproof Mind training sessions:

 

"I want to say thank you for finally shedding some light on why it is that I can do what I do. I always knew why I did it. I love my [citizens], even the bad ones, and had a talent that I could return to my community. I just couldn’t put my finger on why I could wade through the chaos, the gore, the sadness, if given a chance try to make it all better, and walk right out the other side."

 

Let me expand on this old soldier’s excellent model of the sheep, wolves, and sheepdogs. We know that the sheep live in denial; that is what makes them sheep. They do not want to believe that there is evil in the world. They can accept the fact that fires can happen, which is why they want fire extinguishers, fire sprinklers, fire alarms and fire exits throughout their kids’ schools. But many of them are outraged at the idea of putting an armed police officer in their kid’s school. Our children are dozens of times more likely to be killed, and thousands of times more likely to be seriously injured, by school violence than by school fires, but the sheep’s only response to the possibility of violence is denial. The idea of someone coming to kill or harm their children is just too hard, so they choose the path of denial.

 

The sheep generally do not like the sheepdog. He looks a lot like the wolf. He has fangs and the capacity for violence. The difference, though, is that the sheepdog must not, cannot and will not ever harm the sheep. Any sheepdog who intentionally harms the lowliest little lamb will be punished and removed. The world cannot work any other way, at least not in a representative democracy or a republic such as ours.

 

Still, the sheepdog disturbs the sheep. He is a constant reminder that there are wolves in the land. They would prefer that he didn’t tell them where to go, or give them traffic tickets, or stand at the ready in our airports in camouflage fatigues holding an M-16. The sheep would much rather have the sheepdog cash in his fangs, spray paint himself white, and go, “Baa.”

 

Until the wolf shows up. Then the entire flock tries desperately to hide behind one lonely sheepdog. As Kipling said in his poem about “Tommy” the British soldier:

While it's Tommy this, an' Tommy that, an' "Tommy, fall be'ind,"

But it's "Please to walk in front, sir," when there's trouble in the wind,

There's trouble in the wind, my boys, there's trouble in the wind,

O it's "Please to walk in front, sir," when there's trouble in the wind.

 

The students, the victims, at Columbine High School were big, tough high school students, and under ordinary circumstances they would not have had the time of day for a police officer. They were not bad kids; they just had nothing to say to a cop. When the school was under attack, however, and SWAT teams were clearing the rooms and hallways, the officers had to physically peel those clinging, sobbing kids off of them. This is how the little lambs feel about their sheepdog when the wolf is at the door. Look at what happened after September 11, 2001, when the wolf pounded hard on the door. Remember how America, more than ever before, felt differently about their law enforcement officers and military personnel? Remember how many times you heard the word hero?

 

Understand that there is nothing morally superior about being a sheepdog; it is just what you choose to be. Also understand that a sheepdog is a funny critter: He is always sniffing around out on the perimeter, checking the breeze, barking at things that go bump in the night, and yearning for a righteous battle. That is, the young sheepdogs yearn for a righteous battle. The old sheepdogs are a little older and wiser, but they move to the sound of the guns when needed right along with the young ones.

 

Here is how the sheep and the sheepdog think differently. The sheep pretend the wolf will never come, but the sheepdog lives for that day. After the attacks on September 11, 2001, most of the sheep, that is, most citizens in America said, “Thank God I wasn’t on one of those planes.” The sheepdogs, the warriors, said, “Dear God, I wish I could have been on one of those planes. Maybe I could have made a difference.” When you are truly transformed into a warrior and have truly invested yourself into warriorhood, you want to be there. You want to be able to make a difference.

 

While there is nothing morally superior about the sheepdog, the warrior, he does have one real advantage. Only one. He is able to survive and thrive in an environment that destroys 98 percent of the population.

 

There was research conducted a few years ago with individuals convicted of violent crimes. These cons were in prison for serious, predatory acts of violence: assaults, murders and killing law enforcement officers. The vast majority said that they specifically targeted victims by body language: slumped walk, passive behavior and lack of awareness. They chose their victims like big cats do in Africa, when they select one out of the herd that is least able to protect itself.

 

However, when there were cues given by potential victims that indicated they would not go easily, the cons said that they would walk away. If the cons sensed that the target was a "counter-predator," that is, a sheepdog, they would leave him alone unless there was no other choice but to engage.

 

One police officer told me that he rode a commuter train to work each day. One day, as was his usual, he was standing in the crowded car, dressed in blue jeans, T-shirt and jacket, holding onto a pole and reading a paperback. At one of the stops, two street toughs boarded, shouting and cursing and doing every obnoxious thing possible to intimidate the other riders. The officer continued to read his book, though he kept a watchful eye on the two punks as they strolled along the aisle making comments to female passengers, and banging shoulders with men as they passed.

 

As they approached the officer, he lowered his novel and made eye contact with them. “You got a problem, man?” one of the IQ-challenged punks asked. “You think you’re tough, or somethin’?” the other asked, obviously offended that this one was not shirking away from them.

 

“As a matter of fact, I am tough,” the officer said, calmly and with a steady gaze.

 

The two looked at him for a long moment, and then without saying a word, turned and moved back down the aisle to continue their taunting of the other passengers, the sheep.

 

Some people may be destined to be sheep and others might be genetically primed to be wolves or sheepdogs. But I believe that most people can choose which one they want to be, and I’m proud to say that more and more Americans are choosing to become sheepdogs.

 

Seven months after the attack on September 11, 2001, Todd Beamer was honored in his hometown of Cranbury, New Jersey. Todd, as you recall, was the man on Flight 93 over Pennsylvania who called on his cell phone to alert an operator from United Airlines about the hijacking. When he learned of the other three passenger planes that had been used as weapons, Todd dropped his phone and uttered the words, “Let’s roll,” which authorities believe was a signal to the other passengers to confront the terrorist hijackers. In one hour, a transformation occurred among the passengers--athletes, business people and parents--from sheep to sheepdogs and together they fought the wolves, ultimately saving an unknown number of lives on the ground.

 

“Do you have any idea how hard it would be to live with yourself after that?”

 

"here is no safety for honest men except by believing all possible evil of evil men."

- Edmund Burke

Reflections on the Revolution in France

 

Here is the point I like to emphasize, especially to the thousands of police officers and soldiers I speak to each year. In nature the sheep, real sheep, are born as sheep. Sheepdogs are born that way, and so are wolves. They didn’t have a choice. But you are not a critter. As a human being, you can be whatever you want to be. It is a conscious, moral decision.

If you want to be a sheep, then you can be a sheep and that is okay, but you must understand the price you pay. When the wolf comes, you and your loved ones are going to die if there is not a sheepdog there to protect you. If you want to be a wolf, you can be one, but the sheepdogs are going to hunt you down and you will never have rest, safety, trust or love. But if you want to be a sheepdog and walk the warrior’s path, then you must make a conscious and moral decision every day to dedicate, equip and prepare yourself to thrive in that toxic, corrosive moment when the wolf comes knocking at the door.

 

For example, many officers carry their weapons in church. They are well concealed in ankle holsters, shoulder holsters or inside-the-belt holsters tucked into the small of their backs. Anytime you go to some form of religious service, there is a very good chance that a police officer in your congregation is carrying. You will never know if there is such an individual in your place of worship, until the wolf appears to slaughter you and your loved ones.

 

I was training a group of police officers in Texas, and during the break, one officer asked his friend if he carried his weapon in church. The other cop replied, “I will never be caught without my gun in church.” I asked why he felt so strongly about this, and he told me about a police officer he knew who was at a church massacre in Ft. Worth, Texas, in 1999. In that incident, a mentally deranged individual came into the church and opened fire, gunning down 14 people. He said that officer believed he could have saved every life that day if he had been carrying his gun. His own son was shot, and all he could do was throw himself on the boy’s body and wait to die. That cop looked me in the eye and said, “Do you have any idea how hard it would be to live with yourself after that?”

 

Some individuals would be horrified if they knew this police officer was carrying a weapon in church. They might call him paranoid and would probably scorn him. Yet these same individuals would be enraged and would call for “heads to roll” if they found out that the airbags in their cars were defective, or that the fire extinguisher and fire sprinklers in their kids’ school did not work. They can accept the fact that fires and traffic accidents can happen and that there must be safeguards against them. Their only response to the wolf, though, is denial, and all too often their response to the sheepdog is scorn and disdain. But the sheepdog quietly asks himself, “Do you have any idea how hard it would be to live with yourself if your loved ones were attacked and killed, and you had to stand there helplessly because you were unprepared for that day?”

 

The warrior must cleanse denial from his thinking. Coach Bob Lindsey, a renowned law enforcement trainer, says that warriors must practice “when/then” thinking, not “if/when.” Instead of saying,“If it happens then I will take action,” the warrior says, “When it happens then I will be ready.”

 

It is denial that turns people into sheep. Sheep are psychologically destroyed by combat because their only defense is denial, which is counterproductive and destructive, resulting in fear, helplessness and horror when the wolf shows up.

 

Denial kills you twice. It kills you once, at your moment of truth when you are not physically prepared: You didn’t bring your gun; you didn’t train. Your only defense was wishful thinking. Hope is not a strategy. Denial kills you a second time because even if you do physically survive, you are psychologically shattered by fear, helplessness, horror and shame at your moment of truth.

 

Chuck Yeager, the famous test pilot and first man to fly faster than the speed of sound, says that he knew he could die. There was no denial for him. He did not allow himself the luxury of denial. This acceptance of reality can cause fear, but it is a healthy, controlled fear that will keep you alive:

"I was always afraid of dying. Always. It was my fear that made me learn everything I could about my airplane and my emergency equipment, and kept me flying respectful of my machine and always alert in the cockpit."

- Brigadier General Chuck Yeager

Yeager, An Autobiography

 

Gavin de Becker puts it like this in Fear Less, his superb post-9/11 book, which should be required reading for anyone trying to come to terms with our current world situation:

"..denial can be seductive, but it has an insidious side effect. For all the peace of mind deniers think they get by saying it isn’t so, the fall they take when faced with new violence is all the more unsettling. Denial is a save-now-pay-later scheme, a contract written entirely in small print, for in the long run, the denying person knows the truth on some level."

 

And so the warrior must strive to confront denial in all aspects of his life, and prepare himself for the day when evil comes.

 

If you are a warrior who is legally authorized to carry a weapon and you step outside without that weapon, then you become a sheep, pretending that the bad man will not come today. No one can be “on” 24/7 for a lifetime. Everyone needs down time. But if you are authorized to carry a weapon, and you walk outside without it, just take a deep breath, and say this to yourself... “Baa.”

 

This business of being a sheep or a sheepdog is not a yes-no dichotomy. It is not an all-or-nothing, either-or choice. It is a matter of degrees, a continuum. On one end is an abject, head-in-the-grass sheep and on the other end is the ultimate warrior. Few people exist completely on one end or the other. Most of us live somewhere in between. Since 9-11 almost everyone in America took a step up that continuum, away from denial. The sheep took a few steps toward accepting and appreciating their warriors, and the warriors started taking their job more seriously. The degree to which you move up that continuum, away from sheephood and denial, is the degree to which you and your loved ones will survive, physically and psychologically at your moment of truth.

 

http://www.killology.com/sheep_dog.htm

 

/Koskela

Edited by Koskela
Link to comment
Share on other sites

Vi, som krigsmän (de flesta av oss som är på SoldF) förutsätt att med vapenmakt betvinga fienden. I det långa loppet innebär det att alla skall vara beredda att skjuta för att döda. Som kollektiv har Sverige endast en begränsad erfarenhet av kriget och dess kaosartade situation det utgör. De som i dag förutsätts utföra gärningen är ofta yrkesmän (tex SSG-officerare) eller kontraktsanställda soldater. Det gemensamma för dem är att allihopa är frivilliga för uppgiften.

 

Under andra världskrigets strider kunde endast 15-20% av soldaterna i de stridande amerikanska förbanden förmå sig att skjuta mot fienden i samband med sina elddop (Grossman, On Killing). Förklaringarna varierar, men en stor orsak var att soldaterna var tvingade in i situationen (dvs pliktade).

 

Hur ser det ut idag om man jämför med frivilliga, kontrakterade förband med värnpliktiga soldater. De styrkor som sätts in i tex Afghanistan eller Irak består av den förstnämnda kategorin, medan konflikter som Tjetjenien har en stor del värnpliktiga. Andra konflikter under det senare 1900-talet är tex Falklandkriget med brittiska yrkessoldater på ena sidan och argentinska värnpliktiga på andra sida. Hur är beteendet hos dem som sätts in första gången och skall trycka av? Självklart måste det finnas en skillnad i situationen, att tillhöra en "invaderade styrka" eller "försvarande", beroende på vilka värden som man skall strida för.

 

Finns det några undersökningar som rekommenderas? Från BA01-tiden finns det en del material, tyvärr har jag inte namnet framme, men det finns säkert någon här som kommer ihåg det.

 

Detta är bara några lösa funderingar. Om ni har några reflektioner, posta gärna det!

 

/Koskela, ännu i detta sammanhang odöpt :)

 

Avhandlingen du frågar efter gjordes av Lars "Laken" Andersson och hette "Den första striden" och var om jag inte missminner mig med i ett utbildningspaket i ledarskap. Den kunde tidigare beställas från bok-blankettförådet men när jag kollade genom mitt lokala servicefd för några år sedan så var dom slut, ev kan du få tag på dom genom FHS.

 

Utöver den så kan du läsa en annan avhandling på följande länk som delvis berör Lakens, http://web.telia.com/~u31437000/krigare.pdf

 

Min personliga reflektion... Den första gången det händer så stannar dom allra flesta upp.. utlösande för hur man går vidare är hur kamraterna i gruppen, en stidsparskamrat eller den som är chef på platsen aggerar, vilket förtroende man har för dom och Gruppchef och Plutonchef.

Om någon eller några lyckas besvara elden så kommer större delen av dom inblandade att följa med.

 

Utgången av den första striden är såklart viktig.. optimalt (om uttrycket tillåts) är att man blir "lite lagom " beskjuten, det smäller i plåten och viner lite över huvudet. Chefen har koll och leder en ordnat moteld och man drar sig ur utan egna skador och utan att ha sett motpartens sårade eller döda. Inga skuldkänslor och ett nybyggt förtroende för sin och sina kamraters förmåga.

 

Jag tror att alla kan skjuta tillbaka men att dom flesta kommer behöva hjälp att göra det första gången. Utbildning och åter utbildning under realistiska förhållanden är viktig men lika viktig är förtroendet för ens chefer och att man litar på att man har rätten på sin sida. Min personliga erfarenhet är att i dom situtationer som svenska soldater kan komma att hamna i eldstrid dvs i US så är det mer regel än undatag att man drar sig från att besvara elden mer ofta än att man är för snabb på avtryckaren... allt igen nu.. det handlar om den första eller dom första gångerna.

 

/b

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...

Jag har plöjt genom Dave Grossmans "On Killing". Den nämns bland annat i artikeln som LT nämnde http://www.officersforbundet.se/medlemsinf...en/nr4_2006.pdf

 

Linky till boken: http://tracker.tradedoubler.com/pan/Tracke...t=search_result

 

Boken är riktigt bra tycker jag. Den gav mig som civil krigsman (om man nu kan vara det...) många svar. Bland annat tar han upp de försvarsmekanismer man (USA) måste överkomma för att träna soldater till att döda.

Bakgrunden till problemställningen var att under vk2 avlossade ungefär 15-20% av soldaterna sina vapen i strid (600 undersökta skyttekompanier). Under Koreakriget steg samma siffra till ca 55% för att under Vietnam vara på ca 90-95%

Svaret på problemet, dvs hur gör man soldaten mer villig till att skjuta i striden var tredelad

Desensitization(någon som har en bra översättning?) -Thinking the Unthinkable

Dvs att soldaten lär sig att begreppet "att döda" inte är onaturligt. Det kan man se balnd annat i deras jody calls under FYS:en, då det handlar mycket om att "kill", "gooks", "ragheads" osv. Det vi tolkar som Rambofasoner är helt enkelt instutionaliseringen av begreppet "att döda"

Conditioning - Doing the Unthinkable

Här handlar det bara om målbildsträning. Den 10-ringade tavlan har ersatts av silhuettmål. Precis detta har vi gjort i Sverige. Realismen i träningen har ökats genom att målet faller när det träffas (SAAB-mål). Positiv förstärkning, precis som med Pavlovs hundar.

Denial Defense Mechanism - Denying the Unthinkable

Förnekelsen att man dödar en annan människa. Språkbruket gör omskrivningar av akten til exempel "engage the enemy".

Soldaterna ser fienden som måltavlor, likt upplevelsen under ubildningen (SAAB-mål motsvarande)

 

Hur fungerar det i Svedala? Finns det en motsvarighet av Desensitization i utbildningen av de värnpliktiga?

 

/Koskela

Edited by Koskela
Link to comment
Share on other sites

"desensitization" = avtrubbning (känslomässig), ungefär.

 

Som en del i det ser man väl drillandet i handhavande av ehv, samt gruppens stridsteknik, det skall gå så snabbt att ingen egentligen hinner tänka för mycket vad som fakstikt pågår.

 

Gränsen är inte tydlig, för mig så är de här exemplen nedan snarare ett exempel på "avtrubbning" än "Förnekelse". Ett exempel på förnekande är istället att man talar om "casualties" (döda och skadade), KIA o s v

 

Denial Defense Mechanism - Denying the Unthinkable

Förnekelsen att man dödar en annan människa. Språkbruket gör omskrivningar av akten til exempel "engage the enemy".

Soldaterna ser fienden som måltavlor, likt upplevelsen under ubildningen (SAAB-mål motsvarande)

Link to comment
Share on other sites

Samtidigt så kan man ju inte låta bli att följa med 2Sharp och Jake vad gäller att vi förutsätter att det skall vara svårt att skjuta och döda, det är rätt individbaserat och svårigheten hos alla individer löper över hela spektrat från mördarpsykopaten (som i många militära skildringar inom litteraturen är en avsevärd tillgång i strid) till den övertygade antivåldsaktivisten.

 

De som jagar härinne kan ju säkert beskriva hur det var då de fällde sitt första vilt och de känslor och tankar som då kommer över en då situationen uppkommer. Själv minns jag i princip hela förloppet vad gäller första rådjuret och varje tanke, från spänningskicken "det är ett skjutbart (=tillåtet) djur" över osäkerheten "skall den komma i läge, skall detta bli mitt första vilt?" och rädslan att det inte skall gå bra, det febrila siktandet och andandet och, sedan, paniken då djuret springer iväg efter skottet och försvinner utom synhåll, glädjeruset då det hittas dött efter 50-100 m och sedan ett visst vemod. I strid tillkommer förvisso rädslan för att själv skadas/dödas som förstärkare, men den upplevelsen ger nog en fingervisning om en del av .

Link to comment
Share on other sites

Det är sådana här trådar som gör att jag verkligen uppskattar forumet.

jag har läst Grossmans On killing, Ben Shalit om Konfliktens och striden psykologi

SLA Marschall och skall försöka få tag på Grossmans On Combat. jag har ingen egen

erfarenhet av strid.

 

jag tror att responsen hos de som varit med i strid är individuell. precis som många andra

psykologiska saker tror jag att man skall se reaktionerna på en skala istället för några

snävt avgränsade fack modell kvällspressens personlighetstester. man behöver inte bryta

ihop fullständigt eller ta det med en klackspark, man kan vara någonstans mellan ytterpunkterna.

 

när det kommer till att förbereda krigsmännen (är det krigspersonerna numera?) tror jag det

givetvis beror på vart vi talar om. jag var i flottan :banghead: och där sänker vi fartyg inget annat. vi tränar

på skadebegränsning och brandbekämpning men vi talar inte om att när vi beskjuter någon med

robot eller torped så kommer de på andra sidan att få öva skadebegränsning och brandbekämpning.

andra sidans sjömän drunknar, sprängs eller bränns de också, men det talar vi aldrig om. :rolleyes:

vi saknar hederligheten att medge att vi tränar på att döda andra. dessutom ahr flottan möjligheten

att fördela ansvar. jag har hand om motorn, jag är gnist etc JAG skjuter inte, Jag dödar inte. B-)

Link to comment
Share on other sites

@Phantom Goodbye

Då är du bekant med de fysiska avstånden och tröskelnivån för att döda. Flottan = long range.

Det är bara att trycka på knappen :o

 

Jag har beställt On Killing. Du får låna den av mig sen!

 

/K

Edited by Koskela
Link to comment
Share on other sites

Väldigt intressanta och bra svar i denna tråden.

 

Unicorns citat av sig själv var verkligen spot on. Det är verkligen romantiserat att vara en psykiskt krigsskadad. Väldigt intressant.

 

En annan sak jag tänkte på när jag läste i denna tråden var dokumentären "The War Tapes". En av soldaterna där säger något i stil med att alla soldater som har tränat för strid vill hamna i strid. "It's like training football and never get to play". Att säga något som det i Sverige, då blir man direkt stämplad som krigshetsare och psykopat.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.




×
×
  • Create New...