Varför soldat?

[Guest Guest_Johan_*]

Hej.

 

Jag är intresserad av Försvarsmakten och funderar lite smått på att försöka utbilda mig till officer om möjligt. Eftersom jag vet att det finns en hel del officerare och kontraktanställda soldater här på forumet hoppas jag att ni kan förklara lite för mig om hur ni resonerat/resonerar om ert yrke.

 

Det jag funderar över är bland annat hur nu motiverar er till att varje morgonen gå upp för att utbildas för att med vapen i hand försvara Sverige för att i händelse av krig döda människor. Ni har min fulla respekt men jag undrar hur ni reflekterar över faktan att ni utbildas och lär ut hur man mest effektivt skadar/dödar en annan människa. I händelse av krig så är ju troligen inte fienden i mängden direkt ansvarig för kriget och skulle säkert mycket hellre vara hemma hos sin fru och barn men väl i strid så är det kanske honom ni kommer att skjuta, trots att han egentligen minst av alls vill vara i krig mot er.

 

Jag tycker absolut att Sverige skall försvaras och att Sverige skall hjälpa till i omvärlden. Jag hoppas att jag inte missförstås eller kliver på några tår med mina funderingar. Jag känner att jag har lite svårt att formulera mina tankar så om något är oklart så förklarar jag gärna.

 

Tack på förhand.

[Tobias R]

Jag reflekterar inte så mycket över saken. Inte för att jag är rädd för tanken eller att jag inte bryr mig, utan för att det känns så avlägset. Sedan brukar jag inte befinna mig i de allra mest stridande positionerna. Mina tankar under dagen kan gå i banor som "Hur kan jag installera dessa klienterna snabbt och smidigt", snarare än "Hur ska jag döda lede Fi snabbt och smidigt". Inte heller när man ligger på skjutvallen tänker jag nämnvärt på att det kan vara en fiende framför siktet, snarare hur jag ska göra för att träffa bättre i tavlan.

 

/Tobias

[Krook]

Detta är helt klart en intressant frågeställning. Vad driver en?

Jag kan relatera till mina utlandstjänster som är det "real thing" som jag varit med om. Varför gjorde jag det och hur har jag tänkt? Inte helt lätt att återskapa i efterhand, de tankarna.

Men kanske något förenklat:

För att någon måste göra det.

För att jag kunde/kan göra det.

För att jag fått möjligheten att göra det.

För att det är spännande.

För att det ger en hel del upplevelser.

För att det gör så att man utvecklas som individ.

För att vara delaktig och inte bara sitta och titta på.

 

Och pga min pliktkänsla gjorde jag så gott jag kunde och är faktiskt lite stolt.

 

Det går säkert att dra paralleller till både blå-ljusmyndighetpersonal och äventyrare. Det är förmodligen en kombination av pliktkänsla, att vilja leva lite mer och att vara en "doer".

 

När döden är nära uppskattar man verkligen livet.

 

/K

[Isgubbe]

Varför inte?

[Pal]

Det jag funderar över är bland annat hur nu motiverar er till att varje morgonen gå upp för att utbildas för att med vapen i hand försvara Sverige för att i händelse av krig döda människor. Ni har min fulla respekt men jag undrar hur ni reflekterar över faktan att ni utbildas och lär ut hur man mest effektivt skadar/dödar en annan människa. I händelse av krig så är ju troligen inte fienden i mängden direkt ansvarig för kriget och skulle säkert mycket hellre vara hemma hos sin fru och barn men väl i strid så är det kanske honom ni kommer att skjuta, trots att han egentligen minst av alls vill vara i krig mot er.

Om du behöver fundera över detta så tror jag att du skall undvika yrket. Eller, kanske inte, jag är ju varken officer eller kontraktsanställd. Men min första reaktion är att jag aldrig ens tänkt tanken, så jag tror nog inte yrket är för dig. Personligen, så skulle det vara den naturligaste saken i världen att skjuta för att döda i en stridssituation. Inte svårare än att ge järnet för att vinna i en fotbollsmatch eller tennismatch. Och precis som med de sportexempel jag ger så är det inte svårt att träna för saken utan eftertanke. Att träna sig att "döda människor" känns inget annorlunda än att träna för någon annan sport. Strid är på något sätt den ultimata sport-kampen, och är således inte svårt alls att finna träningsmotivation för. Skulle man hamna i strid så vill man göra det så bra som möjligt, man vill vinna och man vill vinna snyggt och med bra poäng. Att man dödar människor bekommer en inte. Iallfall inte mig, och detta är innan jag dödat någon, möjligt/troligt att det blir annorlunda när man också verkligen varit i strid på riktigt. Men det är en annan fråga.

 

Det man däremot medvetet tänker en del på skulle jag säga är hur man kontrollerar sig själv, där finns tankarna. Ett mentalt fokus att aldrig släppa loss sig själv i "strids-läge" om det inte verkligen är dags. Den saken tänker man på, så att man aldrig skall fatta fel beslut och döda eller skada någon om det inte behövs, men ärligt är det snarare ett fokus på kontroll snarare än fokus på att försöka bringa sig att göra det. Och här vill jag belysa att jag inte vill vara tuff eller macho med det uttalandet, jag tror inte det är unikt för mig utan det normala. Har väl aldrig sett t.ex en skyttegrupp som inte velat vara bäst, trott sig vara bäst och velat säga det och nånstans och återhållet men ändå haft en lust att få visa det. Det är det normala, vi har det alla i oss.

 

Det som ger mentala brydderier är att man tränar och tränar och aldrig får spela match. Och dessutom så vill man inte spela match, men ändå så vill man ju vara bra på att spela match. Detta är det svåra. Att vilja bli bra på det kommer automatiskt, att vilja spela match får inte komma automatiskt.

Och att vara bra på match men aldrig få spela kommer man fundera över. Jag tror, obersvera tror, inte att du överväger rätt yrke om du uttrycker dig som du gjorde i ditt inlägg, du skulle göra dig själv en otjänst.

[GD1]

@ Johan

Jag anser att du gör helt rätt som funderar över konsekvenserna av ditt yrkesval, det är det på tok för få som gör, vare sig det är inom FM eller andra yrken. Jag tror ingen egentligen ingen vill ha en krigsmakt där befäl inte har funderat på vad det är de gör, egentligen.

 

Som instruktör påpekar jag vad uppgiften är, det är att med dödligt våld bekämpa fi. Målet är gott, försvara Sverige och demokratin och i min egen moral, som folk säkert har åsikter om, så är målet tillräckligt högt för att jag skall kunna acceptera förlusten av andra människors liv.

 

Personligen anser jag att soldater som haft modet att ställa de svåra frågorna till sig själva visat att de förstår att det här inte knattefotboll vi diskuterar. Motsatsen, de som vägrar inse vad det är de egentligen gör- vare sig de gråter när de inser att de skall skjuta på tavlor föreställandes människor eller de som anser att frågan inte kan ställas utan att man diskvalificerar sig skulle jag aldrig vilja arbeta med inom FM.

[Under fire]

En bra fråga som få har ställt, men du har fått fina svar här.

 

Lite OT, men tänk även så här:

 

-Är du jägare och ska ut på älgjakt, tror jag väldigt få tänker: Nu ska jag döda en älg!

Man tänker nog mer på upplevelsen, att försöka överlista, gemenskap med laget, och framför allt - god mat på bordet!

 

När jag var liten grabb och pangade med luftgeväret låtsades jag ofta att jag sköt mot "fi".

Men i lumpen funderade jag aldrig över att måltavlorna var utformade som mänskliga mål, varken då eller nu har det varit ett problem för mig.

 

Som GD1 säger här ovan, men på min tid sade man aldrig "skjuta för att döda" utan att skjuta mot "mjuka mål". (Underförstått levande varelser, läs; människa)

[Lerede]

Personligen, så skulle det vara den naturligaste saken i världen att skjuta för att döda i en stridssituation. Inte svårare än att ge järnet för att vinna i en fotbollsmatch eller tennismatch. Och precis som med de sportexempel jag ger så är det inte svårt att träna för saken utan eftertanke. Att träna sig att "döda människor" känns inget annorlunda än att träna för någon annan sport. Strid är på något sätt den ultimata sport-kampen, och är således inte svårt alls att finna träningsmotivation för. Skulle man hamna i strid så vill man göra det så bra som möjligt, man vill vinna och man vill vinna snyggt och med bra poäng. Att man dödar människor bekommer en inte. Iallfall inte mig, och detta är innan jag dödat någon, möjligt/troligt att det blir annorlunda när man också verkligen varit i strid på riktigt. Men det är en annan fråga.

Jag tycker du har en (ursäkta ordvalet) något omogen inställning i frågan. Att jämföra krig med sport i någon form är att jämföra äpplen med päron. Det jag vänder mig emot är inte lösandet av uppgiften, såklart ska man med våld kunna försvara vårt land, våra medborgare och våra värderingar. Det som ser illa ut i mina ögon är inställningen att kriget är någon form av lek eller tävling där ett "headshot" är coolt. I krig finns aldrig några vinnare, man kan bara förlora olika mycket, åtminstone när vi talar om försvarsstrid.

 

Vidare oroar du mig när du skriver att det inte bekommer dig att döda människor. Återigen vänder jag mig inte mot att man i vissa lägen måste göra det, utan att det är dig helt likgiltigt. Vad visar det på för syn på människovärde? Jag tycker frågeställaren har en poäng när han säger att fienden också är människor, dittvingade av högre makt. De skulle sannolikt hellre sitta hemma med familjen och ser förhoppningsvis inget större nöje i att döda svenska soldater.

 

För att summera:

Att döda människor i krig är ett nödvändigt ont för att försvara landet och medborgarna. Det är inget man (åtminstone jag) vill göra men skulle det behövas så finns jag där.

 

Det som ger mentala brydderier är att man tränar och tränar och aldrig får spela match. Och dessutom så vill man inte spela match, men ändå så vill man ju vara bra på att spela match. Detta är det svåra. Att vilja bli bra på det kommer automatiskt, att vilja spela match får inte komma automatiskt.

Och att vara bra på match men aldrig få spela kommer man fundera över. Jag tror, obersvera tror, inte att du överväger rätt yrke om du uttrycker dig som du gjorde i ditt inlägg, du skulle göra dig själv en otjänst.

Här visar du i mina ögon på en bättre inställning. Du vill åtminstone inte ha krig... Jag tror dock tvärtom när det gäller Johans yrkesval. Det är ett tecken på mognad när man ställer sig de här frågorna.

 

Givetvis är allt "my humble opinion"...

[Guest Guest_Johan_*]

@Pal: Jag tror att du har missförstått mig en aning. Det är inte så att jag reflekterar över en ren stridssituation, väl där så är det ju inte mycket kvar att välja på så självklart skjuter man för att döda. Det jag funderar kring är mer allt runtomkring och om ni någonsin reflekterat över frågan.

 

Jag får tacka för alla svar jag fått hittills.

[siros]

Har själv funderat på vad folk skulle tycka om en militärfri värld. Jag vågar påstå att för många är det kul att ta på sig uniformen och dra till hv övningen, vpl eller jobbet (yoff). Det är spännande, utmanande etc etc.

 

Nu undrar jag om du skulle vilja ha en helt militärfri värld? En fredlig värld där ingen militär alls existerar, men en värld som skulle ta en del från ditt liv, gällande hv vpl samt yoff, inget soldf forum etc etc.....

Förstår ni vad jag är ute efter?

 

Är militären en tvångsverksamhet? Ett resultat av en icke fredlig värld där man anses behöva beväpnade människor som skadar sin motståndare?

 

 

Går din spänning och dina roliga övningar före en vision om en militärfri värld, eller är det tvärtom?

 

 

Själv hade jag velat bomma igen allt grönt om man kunde, samtidigt som jag känner att grönkläder är enormt spännande, utvecklande och roligt!!

 

//Siros

[BuddhaSWE]

de är skillnad vart man bor i världen om man är tvungen att tänka tanken att man tränas för att skjuta en annan människa, i sverige kan man göra sin värnplikt (OBS: JAG TROR BARA DETTA) för äventyret utan att reflektera över att behöva döda någon, att sin värnplikt är ungefär som älgjakt(visst dödar man men inte samma sak) eller fjällvandring osv.. dvs ett sorts äventyr, men om du ska ut i krig är de annorlunda, då borde de vara dumt att förneka/ ignorera tanken att behöva döda en annan människa.

 

Hur skoj en värnplikt osv kan vara kan ju inte det gå före att ha en fredlig värld, detta roliga borde gå att kompensera med andra sorters utmaningar.

 

 

 

 

ingen som tycker annorlunda? :(

[svalan]

En hel del kloka saker som skrivits i tråden. En del mindre kloka saker också.

 

Som jag känner det är de moraliska frågorna enormt viktiga för att förstå sin uppgift - och därför kunna lösa sin uppgift på bästa sätt. Jag har en lite annan syn på detta med militärtjänst eftersom jag mentalt har gått över från tankarna att försvara landet mot angrepp till att göra utlandstjänst.

Det tror jag påverkar mitt tankesätt en hel del.

 

Det siros skriver är ganksa spot on för många personer jag har stött på inom fm.

Påstår nämligen att en hög med anställda (och vpl) tror att fm är till för dom och deras vilja att leka krigare. Det ger utrymme för deras vilda fantasier och vad de själva tycker är roligt.

 

Jag tror att detta är ett fenomen som har odlats fram genom år av fred och år av välstånd. Det svenska folket är nog ganska inskränkta och oerfarna av att tänkta runt våld som verktyg. De som inte har sett mer än Sverige och vissa charterorter kan inte förstå att våld på vissa platser av världen är ett dagligt faktum och kanske något som inte kan förhindras.

 

Att världen ska leva i fred och utan våldsverkan tror jag är en utopi. Förhandla och medla ska alltid vara det viktigaste verktyget i konflikter, det råder det ingen tvekan om, men det finns rörelser och människor som inte förhandlar.

Det är detta som så få personer kan acceptera misstänker jag.

 

 

För att återgå till kärnämnet så instämmer jag i mycket av det Krook skriver och väldigt lite av det Pal skriver. Tvärt om tycker jag att det är de som inte ställer sig dessa frågor som är olämpliga för yrket.

[Dobberman]

Varför inte?

 

 

Förbannat bra resonemang, då är vi alla fall två om det.

[Guest Guest_Johan_*]

Tack för alla svar.

[Guest J-Star]

Det jag funderar över är bland annat hur nu motiverar er till att varje morgonen gå upp för att utbildas för att med vapen i hand försvara Sverige för att i händelse av krig döda människor. Ni har min fulla respekt men jag undrar hur ni reflekterar över faktan att ni utbildas och lär ut hur man mest effektivt skadar/dödar en annan människa. I händelse av krig så är ju troligen inte fienden i mängden direkt ansvarig för kriget och skulle säkert mycket hellre vara hemma hos sin fru och barn men väl i strid så är det kanske honom ni kommer att skjuta, trots att han egentligen minst av alls vill vara i krig mot er.

 

Jag tycker absolut att Sverige skall försvaras och att Sverige skall hjälpa till i omvärlden. Jag hoppas att jag inte missförstås eller kliver på några tår med mina funderingar. Jag känner att jag har lite svårt att formulera mina tankar så om något är oklart så förklarar jag gärna.

 

Tack på förhand.

Jag är inte officer... men kan ändå svara på frågan: Varför skulle jag ta vapen i hand och vara beredd att döda en annan människa i krig?

 

Svaret är: därför att jag skulle vara beredd att göra samma sak i fred om situationen krävde det. Det kallas "självförsvar". Visst... fienden i mängden är inte ansvarig för kriget... men det är ändock han som är det direkta hotet mot mig och de mina. Så länge det är han som trycker av i riktning mot mig är det honom jag skall försvara mig mot. Det är beklagligt... en tragedi av största mått. Men när väl situationen uppstår, då är det för sent att drömma om hur det borde ha varit istället.

 

Ingen i de stridande leden vill gå ut i krig... men när väl de styrande har bestämt att så skall det vara känner de flesta att det är bäst att envar ser till att lösa uppgiften på bästa sätt och därigenom ta sitt personliga ansvar i att konflikten löses på minst dåliga sätt.

 

/J