Jump to content

Vilka saker är värda att dö för?


Guest Anders Utbult

Recommended Posts

Guest Anders Utbult

"Hur motiverar man att det är värt att dö i ett krig?

Det är det centrala temat i mitt projektarbete, 100 poäng, som jag skriver nu i trean i gymnasiet. Presentationsformen kommer bli en skönlitterär bok som utspelar sig på karelska näset under finska vinterkriget, så jag har studerat mängder historia för att göra den korrekt. Men det psykologiska är svårare.

 

Egentligen finns inget rätt och fel i frågan, men den är onekligen svår för det. Visst, du kan gå runt den och säga "meningen är att fienden ska dö för sitt land, inte du" osv, men det är bara en undanflykt från temat egentligen. För att medverka i krig måste du vara redo att förlora det enda liv du någonsin kommer ha - och hur försvarar man detta?

 

Jag läser motivationspsykologi, om nationalism, manlighetspsykologi osv, och därifrån kan man dra vissa slutsatser, bla Freuds teori om dödsönskan och dylikt, men det jag skulle vilja tillföra historien är resonemang gjorda av utbildade soldater.

 

Ni är Sveriges militära framtid. Om det skulle bli krig imorgon är det ni som sätter ert liv på spel för att skydda landet. Hur resonerar ni? Är det bara en sak om order, eller kan man grunda beslutet i en filosofisk tanke, att dö för något stort eller liknande?

 

Jag skulle vara hemskt tacksam om någon skulle vilja lägga ut sin tanke om saken, och det jag kan erbjuda i gentjänst är min stora tacksamhet och medverkan i en bok.

 

/Anders Utbult, Örebro

 

___________

EDIT: Efter ett mkt bra påpekande ändrade jag rubrik och huvudfråga till en mer passande.

Link to comment
Share on other sites

  • Replies 61
  • Created
  • Last Reply

Då jag tycker att den andra tråden egentligen handlar om kritik av en artikel. Så jag ska försöka ge min syn på saken.

(Jag har faktiskt skrivit det här i flera trådar, varav en ganska nyligen även om det var i ett annat ämne)

 

Jag har absolut noll och ingen lust att dö för Sverige.

För mig representerar uniformen inte på något vis en vilja att ge sitt liv för vare sig ett landområde, en kultur, livsstil eller konstution.

Det här betyder inte att jag på något sätt medvetet kommer svika min stridsparskamrat, min grupp, mina chefer. Jag kommer ge mitt yttersta för att lösa uppgiften som ges och om så krävs ge mitt liv så att mina kamrater kan få leva. Alltså, mitt liv mot deras. Inte mitt liv för svea. Mitt liv istället för någon annans. Och då någon som jag har en relation till.

 

Om jag skulle göra en lista på varför jag engagerar mig i försvaret så skulle min sambo toppa listan.

Skulle kriget komma i morgon och ordern att inställa mig kom på telefon, då skulle jag se till så att hon var säker eller på väg till säkerhet innan jag anmäler mig hos plutonchefen.

Om kriget kommer och nederlag skulle vara synonymt med förtryck, diktatur och allt annat dåligt. Om jag då visste att min död skulle föra oss närmare seger då skulle jag kunna ta det.. Men återigen, jag skulle göra det för människor jag bryr mig om och återigen så toppar tjejen den listan.

 

Jag vill inte dö för ett ting, för en sak, för en tanke. Om jag ska dö så ska det vara antingen för att människor jag älskar ska kunna få fortsätta forma sina egna liv. Eller det ska vara i någon annans ställe...

 

 

var jag otydlig nog nu? :P

Argumentera, fråga och påpeka gärna. Sånt här tänk är en process och jag tror nog att man aldrig riktigt blir klar med den processen.

Link to comment
Share on other sites

Då jag tycker att den andra tråden egentligen handlar om kritik av en artikel. Så jag ska försöka ge min syn på saken.

(Jag har faktiskt skrivit det här i flera trådar, varav en ganska nyligen även om det var i ett annat ämne)

 

Jag har absolut noll och ingen lust att dö för Sverige.

För mig representerar uniformen inte på något vis en vilja att ge sitt liv för vare sig ett landområde, en kultur, livsstil eller konstution.

Det här betyder inte att jag på något sätt medvetet kommer svika min stridsparskamrat, min grupp, mina chefer. Jag kommer ge mitt yttersta för att lösa uppgiften som ges och om så krävs ge mitt liv så att mina kamrater kan få leva. Alltså, mitt liv mot deras. Inte mitt liv för svea. Mitt liv istället för någon annans. Och då någon som jag har en relation till.

 

Om jag skulle göra en lista på varför jag engagerar mig i försvaret så skulle min sambo toppa listan.

Skulle kriget komma i morgon och ordern att inställa mig kom på telefon, då skulle jag se till så att hon var säker eller på väg till säkerhet innan jag anmäler mig hos plutonchefen.

Om kriget kommer och nederlag skulle vara synonymt med förtryck, diktatur och allt annat dåligt. Om jag då visste att min död skulle föra oss närmare seger då skulle jag kunna ta det.. Men återigen, jag skulle göra det för människor jag bryr mig om och återigen så toppar tjejen den listan.

 

Jag vill inte dö för ett ting, för en sak, för en tanke. Om jag ska dö så ska det vara antingen för att människor jag älskar ska kunna få fortsätta forma sina egna liv. Eller det ska vara i någon annans ställe...

 

 

var jag otydlig nog nu? :P

Argumentera, fråga och påpeka gärna. Sånt här tänk är en process och jag tror nog att man aldrig riktigt blir klar med den processen.

 

Tja du verkar vara en ung individ som inte vet vad en ockupation gör med ett land.

 

Ta och försök prata med balter eller ngn som har ursprung i det numera befriade centraleuropa

så kan det tala om för dig vad en ockupation gör med ett land.

 

Det handlar syende om att man vill att ens framtida barn får den bästa möjligheten

att få forma sitt liv i frihet. Försök tänka framåt lite. Du och din sambo kanske kommer få barn.

 

Du tycks tro att det bara handlar om främmande soldater som håller ett land ett tag. Tyvärr

är det inte så. En långvarig ockupation medför miljöförstörelse, att landets resurser plundras,

att folk utnyttjas, avrättas eller det värsta av allt. Flera generationer av människor hjärntvättas med syfte att kuva befolkningen så att ockupations makten även i det långa loppet kan ta över landet.

 

Delar av ursprungsbefolkningen kan tvångförflyttas för att bereda plats för härskarfolket.

 

Well ni lär er ingen historia i skolan. Tänk hur blev ursprungsbefolkningen behandlade av en främmande ockupationsmakt? Indianer, Arboginer, Samer, Nepaliter

 

Hur blev folk behandlade av Nazister och eller kommunister

under andra värlsdkriget eller kalla kriget.

 

Nu skall jag dra extremexempel *****

Vill du att dina barn skall behöva leva sitt liv i ett koncentarionsläger för att ockupationsmakten

tycker att blåa ögon är fel eller ngn annan ursäkt. Tycker du det kul att dina eventuella barn

skall behöva donera organ till överklassen för att den framtida ockupationsmaktena anser att NI

är av en lägre ras och eller kast? Tycker du det är kul att dina barn skall behöva göra en 3 årig pennalismvärnplikt där de blir skändade, våldtagna, mördade eller kanske leds av ett totalt inkompetent befäl som medför att deras liv offras i onödan i en konflikt som inte berör Sverige?

 

Tycker du det är kul att gå till ett slavjobb där du bara få fickpengar och alla dina resurser

går till härskarfolket? Tycker du det kul att dina barn aldrig kommer ha en ekonomisk framtid

eller aldrig chans till högre utbildning för tyvärr var du soldat i FD Sverige eller ni har fel hårfärg.

 

Så jag hoppas du fått lite mer skäl att offra dit liv för att vårt land i en framtida konflikt skall

ha högre chans till fortsatt frihet.

 

För övrigt anser jag att Sverige skolväsende inte gör skäl för mina skattepengar.

Link to comment
Share on other sites

"Vad krävs för och hur motiverar man att det är värt att dö för sitt land?"

/Anders Utbult, Örebro

har du försökt med Ben Shalit och Dave Grossman?

bra böcker för ämnet.

 

@dxl men är inte att vara beredd att dö för din sambo elelr kamrater en tanke eller ett ideal? det hela beror på hur man formulerar det. sedan kan jag hålla med om att idén om att dö för någon värdelös träskmark inte lockar alls.

 

@TForce dxl har sina skäl, precis som alla andra har sina. var inte arg på honom, rikta frustrationen

(use the force) [finns möjlighet till lite star wars smileys?] mot de som inte är beredda att försvara någon alls undantaget sig själv

 

själv kan jag säga att innan jag ryckte in så ville jag göra lumpen för att panga etc etc. sedan berättade min stf kompanichef att 96% av nyblivna mödrar stödde väpnat försvar. det ger pangandet en hel annan moralisk dimension även om jag fortfarande tycker det är kul att kriga med grabbarna. vill nyblivna mödrar ha försvar så ställer jag upp på det, speciellt som jag i dagens läge har flera bekanta och kollegor som är småbarnsmödrar. jag jobbar i vården så vi diskuterar inte försvarsmakten.

sedan kan jag säga att jag inte vill se en ockupation av en demokrati, det kan inte sluta bra.

 

men även idén om att inte svika kamraterna, sina soldater eller sina chefer spelar in precis som ens uppfostran. mina föräldrar drog runt mig och mina syskon till Verdun, normandies stränder etc och det spelar roll så klart. inte samma roll för alla eftersom min syster är radikalpacifist och jag och mina bröder är stridisar som lever för HV.

 

de flesta har nog flera skäl till varför de ställer upp. det är ingen lättmotiverad fråga

Link to comment
Share on other sites

Den andra tråden bör läsas i sin helhet därför att den handlar om mer än bara en viss artikel samt att artikeln faktiskt är tätt knuten till det du frågan.

 

Som redan har påpekats: en invasion av ett land är så gott som aldrig smärtfri... det kommer att utövas stora grymheter.

 

Vill jag dö? Nej... men jag vill än mindre att min fru, mina barn, min familj och mina vänner skall utsättas för dessa grymheter. Då tänker jag ställa mig ivägen.

 

För övrigt ber jag att få påminna om ett berömt citat som sägs komma ifrån General George S. Patton:

 

Now I want you to remember that no bastard ever won a war by dying for his country. He won it by making the other poor dumb bastard die for his country.

 

/J

Link to comment
Share on other sites

För min del handlar det inte om jag är beredd. Utan en medvetenhet att hamnar jag i den situationen så kanske jag kommer att dö, och det är jag medveten om och redo inför.

Är Sverige den anfallande staten, då överlever jag hellre än dör oavsett utgången av kriget. Är däremot Sverige försvararen av min egen ideologi skulle jag kämpa in i det sista för att garantera seger. Skulle Sverige bli kommunistiskt, utveckla kärnvapen och hota norge och sen blir invaderat av nato skulle jag desertera det första jag gör :P

Skulle däremot kina invadera för att upprätta ett enda stort nordiskt arbetsläger skulle det innebära att jag kämpar tills kriget är vunnet eller jag dör.

Min egen motivation är de samma som DXLs, för min sambos och min familjs skull, för att de som kommer efter mig ska få chansen att leva ett liv i frihet. Och för att motverka en fiende som är ondskefull i mina ögon.

Link to comment
Share on other sites

Nu begränsar du ämnet till just en nation, men egentligen handlar det inte om länder utan om gemenskaper och individens ev. självpåtagna roll inom dess gemenskap/gemenskaper. Den kultur/det samhälle du växer upp i, oavsett vilken, påverkar ditt beslut i denna fråga.

På det här planet inbillar jag mig att skillnaden mellan gris-olle och s k självmordsbombare är väldigt liten då båda offrar jaget till (bedömd)förmån för gruppen/idealet, sen finns det oceaner av skillnader...

 

I förlängningen är det dock av egenintresse(familjen och dess fortlevnad) jag skulle dö i ett långtidsperspektiv, i korttidsperspektivet mina soldatbröder/systrar. Oavsett hur man kommit fram till sin slutsats, förutsatt att man tänkt tanken, är detta beslut en fråga om integritet och vem man är/tror sig vara som individ/jag.

Om man nu får förmånen? att bestämma sin död själv i en stridssituation, så krävs det nog att vad jag än ämnar hitta på är bedömt avgörande för striden/mina kamraters liv samt att det inte finns ett annat sätt där överlevnad är möjlig.

 

Dags för en ur det s k täcka könet att ta skägget(bildl.) ur brevlådan och skriva lite?

Börjar osa testosteron här...

 

 

Tillägg: Tänkvärt i sammanhanget är att självbevarelsedriften är stark, även självmördare tenderar att misslyckas oftare än lyckas.

 

@J-star Heiho Håll er till ämnet, vad ni och alla andra vill är ovidkommande om vi inte lägger till dödslängtan som motivation.

Link to comment
Share on other sites

Visst, du kan gå runt den och säga "meningen är att fienden ska dö för sitt land, inte du" osv, men det är bara en undanflykt från temat egentligen.

 

 

För övrigt ber jag att få påminna om ett berömt citat som sägs komma ifrån General George S. Patton:

 

Now I want you to remember that no bastard ever won a war by dying for his country. He won it by making the other poor dumb bastard die for his country.

 

/J

 

 

Som J-star skriver.

"Jag tänker inte dö för mitt land - däremot tänker jag låta motståndaren dö för det"

Link to comment
Share on other sites

Guest Anders Utbult
har du försökt med Ben Shalit och Dave Grossman?

bra böcker för ämnet.

 

Perfekt. Jag tar gärna emot mer rekommendationer av litteratur.

 

---

 

Jag kommer ge mitt yttersta för att lösa uppgiften som ges och om så krävs ge mitt liv så att mina kamrater kan få leva. Alltså, mitt liv mot deras. Inte mitt liv för svea. Mitt liv istället för någon annans. Och då någon som jag har en relation till.

 

Vackert formulerat, detta är en populär tanke som kommer vara med i diskussionen.

 

---

 

Det verkar som om de flesta motiverar att tanken att möta döden är acceptabel för att försvara sina närmsta älskade.

Har ni då grovt funderat över att det liv ni nu lever är det enda ni någonsin kommer leva?

Tror ni på tanken att man kan leva genom sina barn, att ens eget liv fortsätter genom dom?

Eller finns det en religös aspekt, som på något sätt kan underlätta det hela?

 

Tanken om sin egen död kan sägas vara den absolut svåraste filosofiska frågan. Det är inget fenomen som går att iakta, och går emot allt vi egentligen känner. Vi kan inte föreställa oss att inte vara med. På något sätt ska vi ha ett medvetande om hur våra barn och älskade lever vidare, men det enda vi egentligen kan möta är ju slutet.

 

Det känns rätt och romantiskt att kunna säga att "jag är hellre död i frihet, än lever i förtryck", men är inte det på ett sätt att förakta livets helg?

Älskar du inte hellre än kvinna under slavlön med ockupationstrupper patrullerande under huset?

 

Jag är glatt överraskad över antalet svar jag fått på så kort tid, och även kvalitén på de flesta. Det här är verkligen till hjälp. Frågorna ovan är till för att utveckla era resonemang - fortsätt att tänka!

Link to comment
Share on other sites

Och om vi blir ockuperade så är jag övertygad om att jag gör mer nytta som levande än död.

 

Tforce: Jag har ingen personlig erfarenhet utav ockupation, men jag har flertalet vänner som har erfarenhet utav både det ena och det andra. Var försiktig (särskillt du) med att dömma folk innan du har alla fakta. (tänk på hur du skriver helt enkelt)

 

 

 

Det känns rätt och romantiskt att kunna säga att "jag är hellre död i frihet, än lever i förtryck", men är inte det på ett sätt att förakta livets helg?

Älskar du inte hellre än kvinna under slavlön med ockupationstrupper patrullerande under huset?

Om vi blir totalt överkörda och främmande makt styr oss:

Hellre än att ha dött för ingenting så är jag:

Den som skolkar från jobbet för att göra det jobbigare för ockupanterna.

Den som punkterar däcken på militärpolisens bilar.

Den som gömmer killen som måste gömma sig för sina åsikter.

Den som är en bitch mot ockupanterna.

 

Ett exempel som jag hört från Danmark under ockupationen är det om när judarna var tvugna att bära stjärnor på kläderna, då började alla Danskarna i staden bära stjärnor. När judarna skulle deporteras då hävdades det bestämt att "han kan ju inte vara jude det vet ju jag" osv

 

Civilt motstånd och civilkurage helt enkelt.

 

Vem i helvete ska bygga upp landet när allt är över om alla ligger och ruttnar på slagfältet?

 

 

sedan så tror jag att krig eller inte krig, finns det ett helvete så är det här och nu och inte när man dött. så finns det ett liv efter detta så kan det omöjligt bli sämre.

Link to comment
Share on other sites

Gällande dö för sitt land !

 

Troligtvis mer motiverat om något hotar sina nära /kära på hemma plan !

men

Jag skulle bra gärna vilja veta vad man tänkte under D-Dagen.

Inte fan hade jag lämnat landstigningsbåten om jag var amerikanare.

Kanske man är ett jävla ego, men jag hade inte vågat lämna båten

 

Så lycka till ni från amfibiestyrkan när ni springer mot eventuella kulsprutsvärn i framtiden !

 

/ Oka

Link to comment
Share on other sites

Det verkar som om de flesta motiverar att tanken att möta döden är acceptabel för att försvara sina närmsta älskade.

Har ni då grovt funderat över att det liv ni nu lever är det enda ni någonsin kommer leva?

Tror ni på tanken att man kan leva genom sina barn, att ens eget liv fortsätter genom dom?

Eller finns det en religös aspekt, som på något sätt kan underlätta det hela?

 

Tanken om sin egen död kan sägas vara den absolut svåraste filosofiska frågan. Det är inget fenomen som går att iakta, och går emot allt vi egentligen känner. Vi kan inte föreställa oss att inte vara med. På något sätt ska vi ha ett medvetande om hur våra barn och älskade lever vidare, men det enda vi egentligen kan möta är ju slutet.

jag tror att många vägrar tänka på sin dödlighet och försvarsmakten är ju inte intresserad av att få soldaterna att fundera över det heller. det finns inga ateister i skyttevärnet sägs det.

 

från sjukvården kan jag säga, döden är inte alltid det värsta

Link to comment
Share on other sites

Du har just stället en mycket vid och väldigt komplex fråga och kommer med största sannolihet få helt olika svar beroende på vem du frågar.

 

Det är för mig omöjligt att svara på frågan så som den är ställd och jag tror även att många andra här kan ha svårt att svara på den av samma skäl. Det enklaste vara om du preciserade tesen och definierade vad du menar när du säger land då ordet är väldigt mångtydigt.

 

För mig så betyder ordet land inte så mycket marken, vattnet och luften utan snarare är ett uttryck som jag använder för att sammla ihop mina känslor kring kultur, historia och monarkin. I det här fallet skulle jag nog även inkludera nära och kära.

 

Alltså, med den definitionen av land så skulle jag säga att ja, under vissa omständigheter så skulle jag vara villig att sätta mitt liv på spel.

 

Att säga att man är beredd att dö för något eller inte handlar inte så mycket om egoism, dumdristighet, mod eller feghet som många tror. Det hela grundar sig i att man har en tro på att något är större än en själv, denna tro har vi i stort lämnat bakom oss i Sverige. Sverige är idag ett väldigt sekulärt samhälle, detta gör att tron om ett liv efter döden i stortsätt inte finns, vi hyllar livet och anser att detta är det heligaste som finns. I andra läner så kan det vara självklart att man är beredd at dö för sin gud.

Väldigt få svenskar skulle nog anse att något så abstrakt som ett land är värt att dö för även bland de som svarar ja på din ursprungliga fråga. Om du fördjupar frågeställningen så skulle det nog komma fram att de igentligen är beredda att dö för sin make/maka eller sina barn, kanske till och med övriga familjen och vänner.

Vad vill jag så säga med allt detta? Jo, precisera din frågeställning genom att definiera hur du använder ordet "land" i just denna uppsatts.

Link to comment
Share on other sites

Jag skulle bra gärna vilja veta vad man tänkte under D-Dagen.

Inte fan hade jag lämnat landstigningsbåten om jag var amerikanare.

Det som motiverar dig att gå ut i kriget är inte nödvändigtvis detsamma som får dig att inte svika dina vapenbröder.

 

Om du inte hade lämnat landstigningsbåten vid Omaha Beach hade du riskerat att bli skjuten. Om inte av dina kompisar eller dina befäl så efter krigsrätt.

Link to comment
Share on other sites

jag kan tänka mig att många skulle ha svårt att dö för NATIONEN Sverige.

Men att dö för sina nära och kära, där tror jag helt andra saker gäller för en.

 

Jag tror ochså att du lyckats pricka in en av de mer komplicerade frågeställningaran man kan komma på till ett projektarbete.

Link to comment
Share on other sites

Guest Anders Utbult
Vad vill jag så säga med allt detta? Jo, precisera din frågeställning genom att definiera hur du använder ordet "land" i just denna uppsatts.

 

Ja nu när jag ser på det så måste jag erkänna att jag felformulerade mig. I min projektplan har jag skrivit:

 

"Syftet med detta arbete är därför att analysera vad som gör en människa redo att medvetet riskera att bli av med sin egen existens."

 

Jag tror jag kanske freudianskt tog med ordet "land" för att det är det som är den typiska tanken i militärsammanhang. Jag ber om ursäkt.

 

Ska se om det går att ändra i startinlägget för att underlätta vidare diskussion.

 

Men frågan till er som säger att ni kan dö för era nära och kära, kan ni utveckla er? Det kanske verkar vara en enkel tanke, men hur ser ni då på att dom växer upp utan er? Tror ni ärligt att ni kan vara såpass alteristiska att ni sätter en annans liv före ert, om det inte är i direkt skydd (och då anspelar på djuriska instinkter). Kan man ha den insikten att till exempel medverka i en våghalsig attack mot ett kulpsrutenäste indirekt skyddar ens dotter?

Link to comment
Share on other sites

Jag kan inte tänka mig att dö för mina nära och kära inte heller för mitt land.

Det fyller inget syfte, det är till och med, anser jag, fel att bara tänka sig som död när striden är slut.

JAG kommer att gå in i striden i förvissning om att jag lämnar densamma som segrare, så gör jag på jobbet och i livet. Det kan hända att jag dör men "shit happends".

Sedan jag började intressera mig för krigskonsten vid unga år har jag, framför allt de senaste 20 åren, funderat på detta med döden och vad som gör att man inte dör utan vinner. En bok i ämnet "att vinna" som är mycket bra skrevs av Miamoto Musashi 1643, läs den. Den heter Fem ringars bok och ni hittar den i översättning och med kommentarer av Stefan Stenudd på http://www.arriba.se/budo/

 

" Redan i sin allra första samman­drabbning, när han var blott 13 år, visade Musashi denna sturskhet och likgiltighet för etiketten. Det lär ha gått till så att hans far, själv en vid tiden aktad krigare, tog sin brådmogna son till en svärdsmästare, för att gossen av denne skulle lära sig såväl seder som svärdskonst. Men pojken granskade den ålderstigne mästaren, och tvivlade på att denne skulle kunna lära honom något av värde. När så mästaren yttrade några tillrättavisande ord om att spolingar borde känna sin plats och visa de äldre och kunnigare respekt, gjorde Musashi ett plötsligt utfall och drämde svärdsmästaren i huvudet med sin bokken, övningssvärdet av trä, innan någon hann ens lyfta på ögonbrynen. Det stod klart att Musashi inte gick att kuva under de gamla sederna".

 

 

 

Vad vill jag så säga med allt detta? Jo, precisera din frågeställning genom att definiera hur du Kan man ha den insikten att till exempel medverka i en våghalsig attack mot ett kulpsrutenäste indirekt skyddar ens dotter?

Menar du våghalsig i betydelsen dumdristig eller med rätt odds?

Link to comment
Share on other sites

Guest Anders Utbult

Att säga "jag kommer inte dö" är visserligen en lösning på problemet, men ur filosofisk/skönlitterär synpunkt så är det inte så mycket mer jag kan göra med den tanken. Jag har låtit en av rollfigurerna argumentera för den, och hur viktig den är för att vara "en god soldat", men jag kan inte låta boken sluta vid det - och sen bara skildra diverse stridsscener och lite tal om patriotism, det är redan gjort.

 

I mitt exempel, och med ordet "våghalsig" menar jag ett krigstekniskt drag som kanske förbättrar den kollektiva situationen för en grupp soldater, men lägger en överhängande risk på att din enda tid som människa på jorden tar slut för alltid.

 

Skulle detta kunna gå att genomföra utan tvång? Kan man ta in begreppen "heder" och "ära" här? Med frågan "Vad kan man dö för?" kommer förstås följdfrågan "Finns det något som är större än livet?".

Link to comment
Share on other sites

Vad vill jag så säga med allt detta? Jo, precisera din frågeställning genom att definiera hur du använder ordet "land" i just denna uppsatts.

 

Men frågan till er som säger att ni kan dö för era nära och kära, kan ni utveckla er? Det kanske verkar vara en enkel tanke, men hur ser ni då på att dom växer upp utan er? Tror ni ärligt att ni kan vara såpass alteristiska att ni sätter en annans liv före ert, om det inte är i direkt skydd (och då anspelar på djuriska instinkter). Kan man ha den insikten att till exempel medverka i en våghalsig attack mot ett kulpsrutenäste indirekt skyddar ens dotter?

 

Med ditt exempel som ledning:

Omtanke om de nära gör att jag drar på uniformen, att på ett eller annat sätt storma kspnäste handlar som jag ser det mer om situationsanpassning, disciplin och gruppinteraktion. Det ena är orsaken och det andra är en konsekvens av mitt beslut, om du så vill.

Kan inte tänka mig att något annat än observation, inövat beteende, reflexer och överlevnadsinstinkt får rum i huvudet i en så extrem situation. Rent personligen så existerar inte de nära i tankarna under strid eller stridsliknande former för mig, näst intill allt ovidkommande rensas då bort (Att veta att en närastående far illa, kan dock mala i bakhuvudet). Att ta en kula för kamraten i det läget handlar troligen mer om reflexiva handlingar än tankeverksamhet, men omtanken om de nära förde mig dit.

 

Om du däremot eskorterar en person spelar tankar in på ett annat sätt, kanske inte i nuet, men i förhandsläget. Skillnaden är att ingen skapar på förhand mer eller mindre betingade reflexer genom övning, för att skydda någon annan i ditt stormningsexempel.

 

Har du tid att fundera över varför, så har du tid att komma ihåg varför, som jag ser det.

Hur en person reagerar i varje given situation vet ingen på förhand.

 

Ang. uppväxt utan förälder/-ar, så ligger det närmast att tänka sig att man genom sitt offer skapat en bra grund/miljö för uppväxten, troligen inte lika bra som innan, men bättre än alternativet.

 

2 ören till..

Link to comment
Share on other sites

Om det blir strid och man nu blir inkallad så går jag ut i strid utan att tveka. Känner så många som jag är villig att kämpa för.

 

Klart man har ägnat många tankar åt "Vad är döden? Vad sker efter?" Ja, man blir skrämd när man inser att det förmodligen är för evigt. Man känner sig liten, svag och obetydlig. Men när man tänker på vad som kan ske om man flyr och inte gör sin plikt så blir iaf JAG mer rädd. Jag tänker då att de jag älskar och bryr mig om torteras, mördas våldtas ja ni förstår. Då tvekar jag inte att stå ut med tanken att dö, bara om de får det säkert.

 

Dö för ett land eller ett ideal har jag svårt att tänka mig att göra. Inte heller för politik eller pengar. Endast i försvarskrig kan jag tänka mig dö för ngn eller ngt.

 

Just nu så kan jag säga att jag är berädd att dö för min familj, mina vänner och en mkt speciell flicka.

Link to comment
Share on other sites

Men frågan till er som säger att ni kan dö för era nära och kära, kan ni utveckla er? Det kanske verkar vara en enkel tanke, men hur ser ni då på att dom växer upp utan er? Tror ni ärligt att ni kan vara såpass alteristiska att ni sätter en annans liv före ert, om det inte är i direkt skydd (och då anspelar på djuriska instinkter). Kan man ha den insikten att till exempel medverka i en våghalsig attack mot ett kulpsrutenäste indirekt skyddar ens dotter?

om du söker på yahoo eller google på medal of honor eller victoria cross (storbrittanien, canada, australien och NZ) så hittar du motiveringar som beskriver vad vissa är beredda att göra.

 

ang familjens reaktion så beror väl den delvis på vad de tycker om att du är soldat. om du är uppfostrad till att chefen jämt skall hälsa följ mig så kan ju inte dina föräldrar vara förvånade om du gör så och stryker med på kuppen. visst, sorgen över att ett barn har dött men samtidigt, de borde tänkt på följderna av uppfostran.

 

man kan för argumentationens skull vända på frågan; hur upplever de anhöriga att soldaten svek?

den dagen kriget kommer får vi kanske svar

Link to comment
Share on other sites

Guest Anders Utbult

Många bra argument! Det verkar redan som ni skapar mer djup i resonemangen.

 

För övrigt angående purple heart-historierna så har jag läst en del, och fick till och med en tår i ögat när jag läste vissa. De är ofta tecken på enorm personlig uppoffring, så det kan ha bidragit till att jag nu letar efter drivkrafter som leder fram till detta.

 

Följdfråga till de som endast kan tänka sig att dö för sina närmsta älskade: Vad är det som säger att detta är självklart? Skulle ni vilja att dom dog för er? Finns det något annat som skapar denna känsla förutom kärlek?

Link to comment
Share on other sites

I mitt exempel, och med ordet "våghalsig" menar jag ett krigstekniskt drag som kanske förbättrar den kollektiva situationen för en grupp soldater, men lägger en överhängande risk på att din enda tid som människa på jorden tar slut för alltid.

 

Skulle detta kunna gå att genomföra utan tvång? Kan man ta in begreppen "heder" och "ära" här? Med frågan "Vad kan man dö för?" kommer förstås följdfrågan "Finns det något som är större än livet?".

Begreppen heder och ära är döda på slagfältet sedan åtminstone förra århundradet (dog i flandern?), däremot kommer kraven om att vara en förebild, värderingar och bedömningar av situationen in i bilden.

 

Som förälder är svaret på följdfrågan: -Ja, barnen är fortsättningen på det jordeliv jag känner, vad som händer sedan får jag ta den dagen situationen uppstår.

 

Minnet av din levnad må dö inom någon generation, men så länge ätten lever vandrar du vidare.

Samma person ser heller aldrig två gryningar, då personen utvecklas dem emellan.

Link to comment
Share on other sites

Nej jag skulle inte vilja att ngn dog för mig. Jag har växt upp med detta livet. Jag har tänkt över riskerna som finns sedan jag var sådär tio år. Låter kanske lite extremt men så är det. Jag hoppas jag lyckats skapa mig en hyffsad bild av vad dte är jag ger mig in på.

 

Krig är inget vackert. Det är inte en plats där skönhet skapas. Folk dör och lider i krig. Jag är beredd att dö och lida för de jag älskar. Men då kommer vi till din nästa fråga: Om det finns ngn mer/annan känsla som skapar dessa känslor än kärlek.

 

Nej. Nej det tror jag inte. Kärleken finns i många former och är olika stark. Men lika mkt som man behöver kärlek för att försvara de man älskar, så tror jag att man måste känna hat eller ilska mot de som anfaller ens land. De vill ju skada dig och de dina. Förstöra era liv och era ideal.

 

Kärlek och hat, dte är vad som driver krig och världen framåt.

Link to comment
Share on other sites

Kärlek i en eller annan form samt ev. blodsband.

 

Mardrömmen för alla föräldrar är att överleva sina barn, så nej, aldrig om jag fick bestämma.

Vilket inte innebär avsaknad av en viss stolthet och respekt om de väljer likaledes i vuxen ålder.

Link to comment
Share on other sites

Utbult' date='Oct 18 2006, 21:33 ' post='502718']

Följdfråga till de som endast kan tänka sig att dö för sina närmsta älskade: Vad är det som säger att detta är självklart? Skulle ni vilja att dom dog för er? Finns det något annat som skapar denna känsla förutom kärlek?

nära och kära delas upp i tregrupper: de som också är i strid, de jag inte vill se i strid för att det inte är ett ställe för en rakt igenom rar människa, och övriga där ålder, pacifister etc ryms.

 

jag kan säga att jag vet inte om jag skulle ställa upp på att lära vissa av mina mkt snälla kollegor att skjuta på ett rent militärt sett med avsikt att nedkämpa. ett av skälen till att jag uppskattar dem är att de inte har en rödpunkt eller hårkors fladdrande framför ögonen. detta trots att jag gillar att lära soldater skjuta. en irrationell tanke som jag inte blir av med. därmed inte sagt att jag är emot kvinnor i stridande befattning, kvalar de in så varsågod. vad drev henne? om ni klickar vidare kommer ni fram till den här dikten

Link to comment
Share on other sites

Archived

This topic is now archived and is closed to further replies.




×
×
  • Create New...