Jump to content

Hur bemöter ni okunniga personer?


Recommended Posts

Har på senare tid upptäckt ett konstigt fenomen. Stötte på det senast igår på krogen.

 

En kille kom fram till mig för han visste att jag varit iväg en gång och började prata om att han sökte U.S. Han gjorde lumpen just nu som amfibiesoldat (vilket han poängterade flera gånger) och skulle söka som skyttesoldat i Kosovo. Inget konstigt så långt. Det otäcka kommer när han förklarar att han hellre vill åka till Afghanistan. Killen vill ha mer "action" och vill att det "ska hända lite". Han vill gärna hamna i "hetluften".

 

Visst inte om jag skulle skratta eller gråta när jag hörde det. En 19-årig kille vars största erfarenhet av "krigsituation" är Counter strike säger sig vilja hamna i dessa hemskheter. :lala:

 

Han är inte den enda med liknande åsikter som man träffar på. Det finns många som sett liiite för mycket film i sina dagar.

 

Hur bemöter ni den här kategorin människor?

 

Killen i mitt fall hade uppenbarligen ingen koll på vad det innebär att hamna i de situationer som han ville hamna i. Självklart har jag inte någon egen erfarenhet av det men att dömmma av en del trådar här så är det ingen trevlig upplevelse. Jag sågade ju iaf killens resonemang brutalt i hopp om att han skulle inse vad han egentligen pratade om. Jag kanske lyckades... vem vet.

 

Har ni träffat på någon liknande person under era missioner? Skulle ni vilja ha med en person i er grupp/pluton som helt svävar i det blå? :navy:

Link to comment
Share on other sites

  • BlåGul -1
Har på senare tid upptäckt ett konstigt fenomen. Stötte på det senast igår på krogen.

 

En kille kom fram till mig för han visste att jag varit iväg en gång och började prata om att han sökte U.S. Han gjorde lumpen just nu som amfibiesoldat (vilket han poängterade flera gånger) och skulle söka som skyttesoldat i Kosovo. Inget konstigt så långt. Det otäcka kommer när han förklarar att han hellre vill åka till Afghanistan. Killen vill ha mer "action" och vill att det "ska hända lite". Han vill gärna hamna i "hetluften".

 

Visst inte om jag skulle skratta eller gråta när jag hörde det. En 19-årig kille vars största erfarenhet av "krigsituation" är Counter strike säger sig vilja hamna i dessa hemskheter. :lala:

 

Han är inte den enda med liknande åsikter som man träffar på. Det finns många som sett liiite för mycket film i sina dagar.

 

Hur bemöter ni den här kategorin människor?

 

Killen i mitt fall hade uppenbarligen ingen koll på vad det innebär att hamna i de situationer som han ville hamna i. Självklart har jag inte någon egen erfarenhet av det men att dömmma av en del trådar här så är det ingen trevlig upplevelse. Jag sågade ju iaf killens resonemang brutalt i hopp om att han skulle inse vad han egentligen pratade om. Jag kanske lyckades... vem vet.

 

Har ni träffat på någon liknande person under era missioner? Skulle ni vilja ha med en person i er grupp/pluton som helt svävar i det blå? :navy:

Kanske okunnig, men det betyder ju inte att han har FEL.

Även om risken (eller ur hans synvinkel, möjligheten) att man blir skjuten eller sprängd är större i afghanistan så är förmodligen vardagen inte fullständigt olik varandra. Att man vill har någon form av "action" (vilket jag vill tolka som att han vill ha någonting att göra) i sin tillvaro under ett halvår tycker jag inte är konstigt alls, även om det inte behöver betyda regelrätt strid.

Link to comment
Share on other sites

"Action" ska tolkas som strid,kravaller eller andra macho-saker. Det var ingen tvekan av vad han menade om man säger så... :mellow:

 

Finns många som behöver "springa av sej"... såväl yngre som en del äldre soldater. Får väl hoppas att personen ifråga får "sparka sej trött" utan att det får alltför stora men. Det är en tuff uppgift som chef att hålla sitt folk på gott humör och realistiska till uppgiften. Har varit med om när det spårat ur och motgiftet stavas enbart erfarenhet. Det är en ledarskapsuppgift att förklara och åter förklara uppgiften man står inför, de begränsningar mandatet innebär etc. I slutändan så begriper soldaten detta men om han/hon inte gör det så är personen inte lämplig i US.

 

Vore intressant att kunna spela upp det samtal ni hade innan han åkte ut när han sedan kommit hem efter avklarad tjänst... Jag vet att några BA-bataljoner gjorde nå´t motsvarande. De fick skriva ner sina tankar och förväntningar före insats och likadant efter insats och sedan efteråt. Man är förändrad efter en sväng i utlandstjänst. Förhoppningsvis till det bättre. ,O

 

Hittade den här tråden med en läsvärd länk: "Where Egeos Dare!", En tankeställare om Utlandsjobb!

Edited by Fanjunkar´n
Link to comment
Share on other sites

det beror nog mest på att han inte inser konsekvensen av såna "häftiga grejjer"

 

när man väl hamnar i den hetluft man söker så är det ofta turen som gör att man själv eller någon kamrat blir sårad eller värre. frågan man kan ställa sig är om det är värt det?

 

sen ska jag inte sticka under stol med att det är kul när det händer saker när det går bra!

 

nu behöver det inte vara direktbeskjutning med strv eller sånt men en mission där det inte varit lite spännande alls benämner jag som en tråkig vända.

 

Tillägg:

jag kan tycka att det är en lika stark varninsklocka när folk åker för att "rädda barnen" eller motsvarande rädda världen från ondska motiv.

risken är riktigt stor att de kommer att bli frustrerade och känna att de inte gör någon nytta alls

Edited by GC1
Link to comment
Share on other sites

Jag måste nog erkänna att jag var så innan jag åkte på BA01.

 

Lite av en kombination av "Fan va häftigt" till "jag måste hjälpa".

 

Väl därnere villa man att det skulle hända saker. Man gick och bara väntade på första gången man råkade ut för en beskjutning. Dagen kom, grk granater regnade ner över en OP plats som skulle etableras, "Tango 2".

 

Coolt tyckte man då ..... med på nyheterna kom man med, ÄNNU coolare. Så kom Vares, massakern i stupni do.

 

Svenskar kidnappade av serbiska extremister, Jag personligen var med en grupp (9 personer) som var stationerade utanför Vares när staden höll på att falla, vi stod i en liten by som jag har glömt namnet på, utanför en skola som under natten hade fyllts med kroatiska flyktingar. Natten gick och flyktingarna med den, istället började byn fyllas med frustrerade kroatiska soldater.

 

Vi var tillslut omringade av ca 150 - 200 kroater som drack hejdlöst avfyrade ett magasin i lyften för att det var kul. Då kan jag säga att den coolhetsfaktor man hade letat efter helt plötsligt inte längre var så viktig. Den var helt bortblåst.

 

Tilläggas kan göras att mitt i allt detta så kom det fram att 7 muslimska kvinnor och en liten pojke befann sig, så nu fick vi ytterligare ett problem att oroa oss för. Vi blev tvungna att försöka smuggla dem över fronten som nu börja forma sig strax utanför byn när de muslimska styrkorna började avancera, till våran camp där vi hade upprättat ett flyktingläger.

 

När vi hade passerat alla checkpoints med flyktingarna gömda inuti vagnarna, redo att skjuta den första kroat som öppnade dörrarna så kan jag säga att efter den dagen letade man inte längre efter action, man hade fått sin dos så det räckte för resten av livet.

 

Jag tror att många har den attityden innan man åker ner, men man förändras där nere om man kommer till ett område där det "händer saker".

 

Jag tror att han inte känner på samma sätt om han råkar ut för en allvarlig incident.

Edited by wmstpau
Link to comment
Share on other sites

Som rekryterande plutonchef så är det ofta lätt att avslöja sådana karaktärer. Speciellt om man tar referenser. Oftast är de som har liknande verklighetsuppfattning ganska unga vilket gör att man oftast kan få tag på GU PC el motsv.

 

Om vederbörande trots detta kallas in så brukar de avslöja sig. Då ger man helt enkelt honom (det är väldigt ofta en han). Betyget IG på utbildningen vilket innebär att han inte får åka på mission.

 

OM KC/PersC/Bataljonchef inte håller med så tar man sitt tjänstemannaansvar och erbjuder högre chef ett val. soldat som PC tycker inte håller måttet el PC. Den ena vakansen är lurigare att fylla på kort varsel.

 

Trots detta har det hänt att fel människor kommer iväg på mission.

 

Det är också svårt att veta hur folk som uppträder "normalt" under utb och rutinen i mission reagerar i en utsatt situation. Ce la vie!

Link to comment
Share on other sites

Detta ar ett intressant amne och jag maste erkanna att jag kanner mig lite traffad faktiskt..

 

Jag har tjanstgjort som skyttesoldat under tva missioner, KS06 och LA02, bada valdigt "lugna" misisoner enligt mig. Dock var jag med om "spannande" incidenter pa bada missionerna som for mig ar bland de basta missionsminnen jag har.

 

Tex :

 

- Mord i centrala Gracanica nar var pluton var QRF, blev uppkallade och utsanda for att uppratta Checkpoints for att forsoka hindra mordaren att smita ( sjalvklart var han langt borta redan ).

Vid detta tillfalle forsvann all "rutin/tristess" som man kant manga ganger tidigare under missionen, helt plotsligt var alla knivskarpa, koncentrerade och gjorde exakt vad de skulle.. Det var en enorm tillfredstallelse att kanna att man var i en duktig grupp med en skarp uppgift som vi loste pa ett bra satt.. kommer fortfarande ihag utryckningen, nar jag star upp i 180an som kor med hogsta mojliga fart genom ett svart Laplje Selo for att komma in Bakvagen till Gracca. Jag tittade bak mot min gruppchef och nar vara ogon mottes ssa log vi bada upp till oronen..

 

- En annan operation i Kosovo var ett gripande som UNMIK Team 6 gjorde utanfor vart AOR dar var pluton var Cordon. Vi fick forvarning sent pa kvallen att vi skulle vara beredda att utga under natten, seeent pa natten, tror det var rutn 02 var vi uppstallda och fick order av Stf Kompanichef, Bataljonchef samt personal fran en utlandsk enhet. Allt var valdigt hysch-hysch, och aterigen, alla var skarpta o gjorde allt ratt.

 

Nar vi kom fram till garden vi skulle sparra av och vi forberedde avsittning hade jag aterigen denna tillfredstallande kanslan av att gora nagot "verkligt", det vi var tranade for...

Under operationen skedde ingen incident som vi var tvungen att ingripa i, men det var en mycket intressant och spannande operation.

 

- I Liberia fick vi under fordonspatrull i mitten av landet information av en timmerbilschauffor att han blivit stoppad i en by nagra kilometer bort dar man vid en checkpoint stulit brador fran honom som en form av "beskattning".

Vi anropade Kompaniledningen och fick order om att bryta checkpointen.

Vi framryckte med var 90-pluton till nagra hundra meter innan byn. Osakra pa vad vi skulle mota forberedde vi oss for "worst case scenario", vi skulle ga in i Kil-formation med vagnarna och om vi inte blev beskjutna gora avsittning och omringa mannen i checkpointen.

Nar ordern kom och vi klargjorde vara vapen och tryckte oss mot dorrarna forberedda for avsittning sa kom aterigen denna kansla av valbefinnande, skarpa och adrenalin.

Ordern om avsittning kom och alla gjorde vad de skulle.. Checkpointen blev "forstord" och ansvariga personer fotograferade och "intervjuade"

 

- Under en annan operation, pa vag for att undersoka Liberias storsta nationalpark sa fick vi information om att det var kravaller inne i Liberia och att vi skulle hamtas av helikoptrar.

Sa all utrustning lastades ur vara BV309 och bars upp till ett stort falt dar Ukrainska MI-8 plockade upp oss. Redan da kande man att det var "allvar", man sag det pa befalens miner och med den hastighet allting skedde.. For att inte tala om att bli hamtade med Hkp mitt ute i djungeln, lamnandes trossen bakom att ta hand om vara fordon..

Sen nar vi borjade komma in over Mmonrovia och vi sag alla rokpelare som steg upp fran staden forstod man VERKLIGEN att det var allvar..

Under ordergivning och "kittande" av vagnarna infann sig ater denna kansla/upplevelse: alla ar skarpta, gor vad de maste och i magen kanner man att "nu javlar e det allvar" - pa ett bra satt..

Under sjalva kravallerna hade vi en del "incidenter", men ingen svensk soldat var tvungen att oppna eld..

 

Vart vill jag nu komma med detta babblande?

Jag vill forsoka fa folk som inte varit i dessa situationer att forsta att detta ar nagot man knappt kan uppleva i det civila, det ar nagot som iaf for mig far mig att ma forbannat bra, att man antligen gor ngt viktigt, ngt "verkligt"

 

Sa om ni hor ngn saga att de vill ha mer "action" sa behover det inte betyda att de vill ut och doda manniskor men att man helt enkelt har en tillfredstallelse av att jobba i situationer som ar valdigt "annorlunda" .. kalla det aventyrslystnad, adrenalinberoende, dumhet, whatever..

men jag koper INTE resonemanget att det skulle vara ngt daligt, speciellt inte i US..

 

 

 

Har på senare tid upptäckt ett konstigt fenomen. Stötte på det senast igår på krogen.

 

En kille kom fram till mig för han visste att jag varit iväg en gång och började prata om att han sökte U.S. Han gjorde lumpen just nu som amfibiesoldat (vilket han poängterade flera gånger) och skulle söka som skyttesoldat i Kosovo. Inget konstigt så långt. Det otäcka kommer när han förklarar att han hellre vill åka till Afghanistan. Killen vill ha mer "action" och vill att det "ska hända lite". Han vill gärna hamna i "hetluften".

 

Visst inte om jag skulle skratta eller gråta när jag hörde det. En 19-årig kille vars största erfarenhet av "krigsituation" är Counter strike säger sig vilja hamna i dessa hemskheter. :D

 

Han är inte den enda med liknande åsikter som man träffar på. Det finns många som sett liiite för mycket film i sina dagar.

 

Hur bemöter ni den här kategorin människor?

 

Killen i mitt fall hade uppenbarligen ingen koll på vad det innebär att hamna i de situationer som han ville hamna i. Självklart har jag inte någon egen erfarenhet av det men att dömmma av en del trådar här så är det ingen trevlig upplevelse. Jag sågade ju iaf killens resonemang brutalt i hopp om att han skulle inse vad han egentligen pratade om. Jag kanske lyckades... vem vet.

 

Har ni träffat på någon liknande person under era missioner? Skulle ni vilja ha med en person i er grupp/pluton som helt svävar i det blå? :mellow:

 

Nui kan ju jag inte uttala mig om varfor denna kille sa det han sa, men jag skulle kunna uttrycka mig nagot liknande...

 

Jag aker hellre pa mission till Afghanistan an Kosovo, och jag tror den stora majoriteten Yxor haller med mig.. varfor? For att det ar mer spannande, du ar i en mission dar du forhoppningsvis slipper lite av den tristess som annars verkar pragla de flesta "sena/lugna" missioner..

 

Jag kanner ocksa att jag kan gora storre nytta i ett missionsomrade som ar "farligt/hett" an ett lugnt omrade.. Aven om trupp i bada behovs och ar mycket viktigt!

 

 

Jag måste nog erkänna att jag var så innan jag åkte på BA01.

 

Lite av en kombination av "Fan va häftigt" till "jag måste hjälpa".

 

Väl därnere villa man att det skulle hända saker. Man gick och bara väntade på första gången man råkade ut för en beskjutning. Dagen kom, grk granater regnade ner över en OP plats som skulle etableras, "Tango 2".

 

Coolt tyckte man då ..... med på nyheterna kom man med, ÄNNU coolare. Så kom Vares, massakern i stupni do.

 

Svenskar kidnappade av serbiska extremister, Jag personligen var med en grupp (9 personer) som var stationerade utanför Vares när staden höll på att falla, vi stod i en liten by som jag har glömt namnet på, utanför en skola som under natten hade fyllts med kroatiska flyktingar. Natten gick och flyktingarna med den, istället började byn fyllas med frustrerade kroatiska soldater.

 

Vi var tillslut omringade av ca 150 - 200 kroater som drack hejdlöst avfyrade ett magasin i lyften för att det var kul. Då kan jag säga att den coolhetsfaktor man hade letat efter helt plötsligt inte längre var så viktig. Den var helt bortblåst.

 

Tilläggas kan göras att mitt i allt detta så kom det fram att 7 muslimska kvinnor och en liten pojke befann sig, så nu fick vi ytterligare ett problem att oroa oss för. Vi blev tvungna att försöka smuggla dem över fronten som nu börja forma sig strax utanför byn när de muslimska styrkorna började avancera, till våran camp där vi hade upprättat ett flyktingläger.

 

När vi hade passerat alla checkpoints med flyktingarna gömda inuti vagnarna, redo att skjuta den första kroat som öppnade dörrarna så kan jag säga att efter den dagen letade man inte längre efter action, man hade fått sin dos så det räckte för resten av livet.

 

Jag tror att många har den attityden innan man åker ner, men man förändras där nere om man kommer till ett område där det "händer saker".

 

Jag tror att han inte känner på samma sätt om han råkar ut för en allvarlig incident.

 

Hur kanner du infor det du upplevde, ar det nagot "viktigt" i ditt liv som du kan tanka tillbaka pa och iaf vara stolt over att ni raddade de dar manniskorna.. aven om det var manga ni inte kunde radda? Ar det upplevelser du hellre hade varit utan?

 

I mina ogon har ni killar varit med om nagot som ar obetalbart, ni har sett en stor handelse i historien med era egna ogon.. Tycker du inte att det ar nagot valdigt speciellt/vardefullt anda?

Link to comment
Share on other sites

Nui kan ju jag inte uttala mig om varfor denna kille sa det han sa, men jag skulle kunna uttrycka mig nagot liknande...

 

Jag aker hellre pa mission till Afghanistan an Kosovo, och jag tror den stora majoriteten Yxor haller med mig.. varfor? For att det ar mer spannande, du ar i en mission dar du forhoppningsvis slipper lite av den tristess som annars verkar pragla de flesta "sena/lugna" missioner..

 

Jag kanner ocksa att jag kan gora storre nytta i ett missionsomrade som ar "farligt/hett" an ett lugnt omrade.. Aven om trupp i bada behovs och ar mycket viktigt!

 

Jag förstår precis vad du menar.

 

Säg att du och jag hade träffats på krogen. Vi hade börjat prata om US och du hade berättat om att du varit i Kosovo och Liberia. Hade du då sagt att du vill åka till Afghanistan nästa gång så hade jag inte hängt upp mig på det. Istället hade jag pushat dig med hur intressant det skulle bli för dig m.m. Anledningen är att du vet vad du pratar om. Du vet hur det är att vara hemifrån i ett halvår, se människor som har det svårt, minfält, sönderskjutna hus osv. Vill du åka till Afghanistan så har du ungefärlig koll på hur det kommer vara och är beredd på konsekvenserna.

 

Killen jag träffade hade ingen erfarenhet alls. Därför tyckte jag det var väl magstarkt när han vill ha "action" (strid,kravaller m.m.). Han vet inte vad han pratar om och borde knipa igen med sådana åsikter. Tänker även på er alla som varit med om tråkigheter och mått dåligt av dem. Jag vet inte i detalj hur ni upplevt det men när en snorunge pratar om att han vill till dessa situationer (ni upplevt) så blir jag bara förbannad.

Edited by Hercule
Link to comment
Share on other sites

Min personliga åsikt är att folk som ska åka skall göra det för att de vill göra nytta och då menar jag inte nått som att "rädda ett land" utan att tex se till att folk i den här byn har rent vatten och bidra till en uppbyggnad av infrastruktur och säkerhet.

 

Man skall väl skicka folk dit de behövs mest? Man ska väl söka dit man behövs mest?

 

 

Men fortfarande, rätt person på rätt plats

 

// Vinceres

Link to comment
Share on other sites

  • BlåGul -1
Min personliga åsikt är att folk som ska åka skall göra det för att de vill göra nytta och då menar jag inte nått som att "rädda ett land" utan att tex se till att folk i den här byn har rent vatten
Intressant! Vad bygger du det på? Personliga erfarenheter?

Självklart så kan det vara en drivkraft för att åka men man är ute på hal is om man endast accepterar de som tror att de "kan göra någon nytta" för gemene man. Det är av stor vikt att man även tar med de som varit med förr alt. de som ändå har en rätt så nyanserad bild av vad en fredssoldat faktiskt kan åstadkomma. Det är en och annan som åkt iväg, fulla med driv att "förbättra livet för locals" i X-stad i Y-land. Många av dessa har fått uppleva frustration eftersom deras ambitioner inte gått att omsätta pga. en eller annan anledning.

 

Och hur göra med dem som kommenderas iväg, officerare tex? Om inte de brinner för att fixa vatten åt den där byn, ska de då stanna hemma?

 

/K

Link to comment
Share on other sites

Är väl ingen som fyller i den första ansökan för att man brinner för att skaffa vatten motsv för lokalbefolkningen, det tror jag inte på. I alla fall inte jag!!

 

Att yngre personer sedan beter sig som yngre personer ser jag bara fullt naturligt. De lever ju i en mindre värld o ser saker på ett annat sätt då de inte har koll på alla saker omkring en. Precis som man själv var för en 10 - 15 år sedan.

 

:/

Link to comment
Share on other sites

Krook: naturligtvis krävs erfarenhet , det gäller det ju det mesta här i livet

 

Vattnet var bara ett exempel varför tex folk kanske åker ner.

Officer skall givetvis med, har aldrig sagt att de ska stanna hemma heller?

 

men låt mig ställa en motfråga

 

Ska man åka för att :

Hjälpa andra människor?

 

Att säkra fred?

 

Att tjäna Sveriges syften?

 

Att tjäna FN?

 

Berätta då varför åker man? för att förnya sig själv ?

Link to comment
Share on other sites

  • BlåGul -1
Ska man åka för att :

Hjälpa andra människor?

 

Att säkra fred?

 

Att tjäna Sveriges syften?

 

Att tjäna FN?

 

Berätta då varför åker man? för att förnya sig själv ?

Man ska åka för att man känner för det man ska göra, oavsett vilket av de ovanstående. Det viktigaste är att man tror på det man gör och att man har nyanserade förväntningar på både vad man kan uträtta och hur mycket "action" man kommer att vara med om.

 

Oftast tenderar drivkraften att åka förändras med hur många missioner man gör.

Första gången så är det ofta äventyret, i kombination med "att göra nytta".

Andra gången: äventyret och pengarna.

Tredje gången: pengarna och kompisarna.

Fjärde gången: för att jag inte har något liv här hemma.

 

Detta varierar givetvis mellan individer och hur länge de är hemma mellan svängarna men lite sanning finns det i det.

 

/K

Link to comment
Share on other sites

Ska man åka för att :

Hjälpa andra människor?

 

Att säkra fred?

 

Att tjäna Sveriges syften?

 

Att tjäna FN?

 

Berätta då varför åker man? för att förnya sig själv ?

 

Det ar val upp till var och en varfor man aker.

Vissa aker av "humanitara" skal, hjalpa manniskor osv, men jag skulle tro de ar i STOR minoritet.

 

Sen finns det de som aker som ett sted i karriaren, kanske for att de tycker det kan vara en bra erfarenhet i en karriar som polis, officer eller liknande..

 

Den stora majoriteten dock tror jag aker pga en kombination av 1: Aventyrslystnad/Nyfiekenget 2: Pengarna 3: For att man trivdes i/saknar det militara livet.

 

 

Man ska åka för att man känner för det man ska göra, oavsett vilket av de ovanstående. Det viktigaste är att man tror på det man gör och att man har nyanserade förväntningar på både vad man kan uträtta och hur mycket "action" man kommer att vara med om.

 

Oftast tenderar drivkraften att åka förändras med hur många missioner man gör.

Första gången så är det ofta äventyret, i kombination med "att göra nytta".

Andra gången: äventyret och pengarna.

Tredje gången: pengarna och kompisarna.

Fjärde gången: för att jag inte har något liv här hemma.

 

Detta varierar givetvis mellan individer och hur länge de är hemma mellan svängarna men lite sanning finns det i det.

 

/K

 

LOL Krook, du har sa ratt sa ratt :surprise:

Link to comment
Share on other sites

Om jag skulle stöta på en sådan person som Hercule nu har mött så skulle mitt råd till honom vara att vänta några år och skaffa sig lite livserfarenhet först, men jag kan förstå hans inställning till det hela om det är så att han kanske har blivit matat av alla dessa "fräcka" missionsfilmer och annat som nu finns lättilgängligt.

 

Sedan kanske det är mycket snack i lumpen om att man ska göra utlandstjänst, och om jag själv drar mig till minnes lumpentiden så var det ju mest kul med strid så det kanske inte är så konstigt att han nu har den inställningen.

Link to comment
Share on other sites

Har inte unga män i alla tider resonerat på det här sättet? Ju osäkrare/farligare, desto större utmaning och "ballhetsfaktor".

 

Jag tror inte att det med ord går att få en person med den inställningen att välja ett annat missionsområde motsvarande. I bland är det nog tyvärr så att den egna upplevelsen är det enda som kan få en att ändra uppfattning.

 

Lite som att försöka tala om för en fjortis att det inte är nyttigt att röka - "Vaddå? Lungcancer drabbar väl inte mig? Jag är ju ung ju?!"

 

Jag sökte utlandstjänst när jag var yngre, men kom aldrig iväg. Nu, när jag vid 35 sitter med fru och barn är jag lika glad för det. Hade jag kommit med till Bosnien 93-94 vette fasen hur jag hade mått idag.

Link to comment
Share on other sites

  • 3 weeks later...

Nej.. Har sett spelfilmer om den konflikten. Och hur de som var iväg mådde när de kom hem. Totalt psykiskt instabila. Lite "Gulf krigs syndrom" över det hela.

Söker jag UT så söker jag inte för att jag vill vara med i ett krig. Hellre fredsbevarande. Men får nog se saker man helst skulle slippa ändå kan jag tro. Men det är väll en lockelse för somliga?

Link to comment
Share on other sites

Nej.. Har sett spelfilmer om den konflikten. Och hur de som var iväg mådde när de kom hem. Totalt psykiskt instabila. Lite "Gulf krigs syndrom" över det hela.

Söker jag UT så söker jag inte för att jag vill vara med i ett krig. Hellre fredsbevarande. Men får nog se saker man helst skulle slippa ändå kan jag tro. Men det är väll en lockelse för somliga?

 

Det där var väl lite att ta i? Visst har en del fått rätt svåra PTSD men långt ifrån alla.

Link to comment
Share on other sites

Nej.. Har sett spelfilmer om den konflikten. Och hur de som var iväg mådde när de kom hem. Totalt psykiskt instabila. Lite "Gulf krigs syndrom" över det hela.

Söker jag UT så söker jag inte för att jag vill vara med i ett krig. Hellre fredsbevarande. Men får nog se saker man helst skulle slippa ändå kan jag tro. Men det är väll en lockelse för somliga?

Något man skall vara försiktig med innan man bestämmer sig för att söka/åka är att lägga begränsningar i vad man INTE vill delta i.

Du vill inte delta i ett krig men åker gärna på en fredsbevarande mission. Det kan lokalt sluta med att du hamnar i strid fullt ut med en eller båda av parterna ändå, och då är det försent att göra det ställningstagandet.

 

Innan man åker så bör man ha gjort klart för sig att det kan gå hur åt helvete som helst och att man, även om man inte gillar det, accepterar att man själv kan skadas svårt.

Link to comment
Share on other sites

Jag har egentligen inget i denna diskution att göra (borde hänga i anhörigforumet) men lockades att göra ett inlägg i denna debatt.

 

Motivet för att åka på mission behöver inte bara drivas av altriustiska skäl, dvs "förbättra världen" eller "göra en god gärning". Det är helt ok att ha andra skäl bakom eller varför man gör något (dvs att man tycker det är cool och häftigt, pengar, karriärambitioner), det viktigaste är att själva handlingen är god. Man kan mycket väl drivas av egoistiska och själviska skäl men man måste inte i och med det utföra en handling så att den inte är snäll eller god. Jag har varit på flera föreläsningar med Stefan Einhorn (www.stefaneinhorn.se) samt samtalat med honom om medicinsk etik om just att var snäll eller god (snäll är ett så dåligt ord, signalerar oftast en person som är vek och mesig) och där för han fram denna generella missuppfattningen att det ena direkt utesluter den andra.

 

Sedan kan man givetvis argumentera, och det instämmer jag helt och fullt med, att en mission i ett område där risken för incidenter/"mer action" kräver en högre grad av mognad hos en person. Både för att kunna göra ett bra arbeta när man väl är där mitt i alltihopa men också för att bearbeta det man möjligen upplevt sedan när man kommer hem.

Som utomstående (=icke militär bakgrund) kan jag ibland tycka att det känns svårt att tänka sig hur en relativt oerfaren och ung person från ett skyddat samhälle ska kunna hantera de man upplever under en "mission med mycket action". Men samtidigt är det också en vanlig generalisering att mognad kommer med ökande ålder, även om det oftast är ganska sant.

Och i detta fall så känns det som att den personer Hercule talar om mer trodde att åka på mission var som ett dataspel och att man laddar om tio nya liv när man behöver...

Link to comment
Share on other sites

Jag har egentligen inget i denna diskution att göra (borde hänga i anhörigforumet) men lockades att göra ett inlägg i denna debatt.

 

Sedan kan man givetvis argumentera, och det instämmer jag helt och fullt med, att en mission i ett område där risken för incidenter/"mer action" kräver en högre grad av mognad hos en person. Både för att kunna göra ett bra arbeta när man väl är där mitt i alltihopa men också för att bearbeta det man möjligen upplevt sedan när man kommer hem.

Du kan mycket väl tillföra en del i liknande trådar, även om det handlar om rent militära upgifter så är reaktioner hos dem som drabbas väldigt lika de som kommer av civila trauma.

 

Vad gäller mognad så tror jag att vi kan få problem i framtiden då vi kan bli tvungna att rekrytera nästan enbart nymuckade vpl till US.

När man går från att ha bott hemma, och den tyngsta motgången i livet var när man körde ett viktigt prov i matte, till att möta det kaos och lidande som ofta följer i spåret av strider kan vara väl tufft.

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...

Istället för att basha personen så är det väl bättre att upplysa personen?

 

Jag håller med om att man inte vill ha folk som "Jag kan inte vänta till vi blir beskjutna!!" etc. De är farliga. Men man vill väl heller inte ha det motsatta, folk som gör UT och går runt och hoppas på att inget händer hela tiden. Man vill ha folk som är normala. Folk som fungerar som en soldat ska fungera. Gör man UT så får man vara beredd på att hamna i hetluften. Men det är inget man bör eftersträva. Det är då det blir farligt.

 

Detta är bara min pre-lumpen åsikt. Be kind..

Link to comment
Share on other sites

Jag "ska" åka på min första mission nu med KS15. Har sökt förut, bland annat direkt efter muck men inte antagits. Detta inser jag nu i efterhand varit lysande. Risken är myckets tor att man sprungit runt med tuggummi i munnen och skjutit från höften så fort första läge givits då. *Smärre överdrift såklart*

 

Fyllt 23 nu under sommaren, pluggat ett par åt, rest lite och jobbat på olika platser med människor olika som natt och dag.

Även om jag inte känner mig varken gammal eller ung så känns det här som ett naturligt steg i min utveckling och fortsatta mognad.

Men jag ser det också som ganska praktiskt. Ett utmärkt tillfälle att ta ett studieupphåll, tänka på annat och tjäna ihop pengar så att jag slipper leva med CSN flåsandes i nacken hela livet.

 

Saknar även den gemenskap som jag tror bara går att få i militära sammanhang.

 

Mao, tror inte jag ensam om att se det som en skön grej sak samtidigt som en utmaning och ett utmärkt sätt att utvecklas. Många faktorer som spelar in och tillsammans tror jag att de kommer göra att jag klarar av att göra ett bra jobb där nere och fortfarande ha kvar en verklighetsuppfattning även om det smäller, som kanske fjuniga nymuckade skulle ha svårt för...

 

Oklart vad syftet med inlägget är egentligen, känns som om jag berättat min livshistoria bara. Kändes dock på något sätt relevant med tanke på att jag nog ses som ung och är förstagångare... :baskerFN:

Link to comment
Share on other sites

Jag "ska" åka på min första mission nu med KS15. Har sökt förut, bland annat direkt efter muck men inte antagits. Detta inser jag nu i efterhand varit lysande. Risken är myckets tor att man sprungit runt med tuggummi i munnen och skjutit från höften så fort första läge givits då. *Smärre överdrift såklart*

 

Fyllt 23 nu under sommaren, pluggat ett par åt, rest lite och jobbat på olika platser med människor olika som natt och dag.

Även om jag inte känner mig varken gammal eller ung så känns det här som ett naturligt steg i min utveckling och fortsatta mognad.

Men jag ser det också som ganska praktiskt. Ett utmärkt tillfälle att ta ett studieupphåll, tänka på annat och tjäna ihop pengar så att jag slipper leva med CSN flåsandes i nacken hela livet.

 

Saknar även den gemenskap som jag tror bara går att få i militära sammanhang.

 

Mao, tror inte jag ensam om att se det som en skön grej sak samtidigt som en utmaning och ett utmärkt sätt att utvecklas. Många faktorer som spelar in och tillsammans tror jag att de kommer göra att jag klarar av att göra ett bra jobb där nere och fortfarande ha kvar en verklighetsuppfattning även om det smäller, som kanske fjuniga nymuckade skulle ha svårt för...

 

Oklart vad syftet med inlägget är egentligen, känns som om jag berättat min livshistoria bara. Kändes dock på något sätt relevant med tanke på att jag nog ses som ung och är förstagångare... ,O

 

Skriv en uppsats, Lindgren! :/

 

Nerå, håller med dig i dina resonemang.

Link to comment
Share on other sites

Enligt vad jag har hört från yxor så har man det lättare om man åker för pengarnas skull istället för "att göra en insats". Då slipper man bli frustrerad och beviken över att inte kunna göra den insats man hade velat göra.

 

Kan omöjligt se mig själv som "frustrerad och besviken" för den saken skull? Rätt säker faktiskt.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.



×
×
  • Create New...