Jump to content

Hur påverkas/förändras man av FN-tjänst?


Recommended Posts

Under Fire:

Jo, det har hänt att någon "ballat" ur och blivit hemskickade.. Vill inte gå närmare på anledningar.

Självklart behöver inte all förändring av ens person vara negativt men det är nog många som haft negativa upplevelser som påverkat dem på något sätt efter att de kommit hem, detta har stötts och blötts i både TV och andra ställen den senaste tiden. Tror också att det är fler som uppfattar det som att nära och kära kan ha svårt att acceptera att man vill åka på mission om och om igen.. Allra helst om det är till områden med lite mer risk. Min fru vill t ex inte att jag skall åka igen till Afghanistan eller något annat land med mer risk (läs Sudan). Vi väntar barn snart så det är inte läge att åka alls på truppmission just nu men som en kompromiss så har vi sökt familjemission.

 

Vad gäller "lättnadens suck" så är det lite självklart ändå om man tänker efter... Klart att de blir lättade om man inte blir antagen till de "farligare" missionerna och stannar hemma i "säkerhet" där de kan ta hand om en... :camo:

Att man klarat sig i tidigare missioner och att Sverige har en väldigt bra statistik vad gäller antalet skadade i förhållande till antalet människor som varit ute betyder inte att man är garanterad att klara sig oskadd.. Var glad över att de bryr sig!

 

Min åsikt i en ask..

GMY

//

T

*Det svåra löser vi på ett kick, det omöjliga tar liiite längre tid*

EDIT: Stavar illa.. :D

Edited by tsomitore
Link to post
Share on other sites

Intressant det här med folk som frågar "har du dödat någon?" eller "hur många har du dödat?"...

 

Det händer väl nästan aldrig att folk frågar hur många man har räddat?

 

 

 

För övrigt måste jag säga att jag är glad över att jag hittade den här tråden. Det berör allt det som folk här har skrivit. Jag tror att det är nyttigt även för de som snart ska rycka in på allvar för första gången...

 

 

 

SuperTruper, Ann-Dominique och minjaninja:

Det var ett tag sedan era käraste var iväg på mission, om jag har förstått rätt? Hur är det i dagens läge? Finns det fortfarande kvar vissa spår eller har det mer eller mindre glömts bort?

Link to post
Share on other sites

Var ett tag sedan jag tittade till denna tråden nu, bara att instämma i att detta är en intressant tråd!

 

Bra tråd.

 

Jag har ingen egen erfarenhet av US, har dock sökt nu.

 

Det torde vara självklart att man förändras. Det gör man ju över tiden vad man än gör, var man än befinner sig.

Men frågan jag undrar över; HUR förändras man? Självklart olika för olika personer, olika missioner mm.

 

Men behöver det vara negativt?

Förmodar att många av er är/var unga killar/tjejer då ni var/är ute. Man kanske är mer "ändrinsbar" då?

 

Jag har varit iväg på 3 missioner och är idag 25. I det långa loppet för mig har det varit på gott och ont, övervägande gott dock! De första veckorna efter min första mission kunde jag vara otroligt rastlös, men det går ju över, dock växte jag väl upp en hel del eftersom jag var väldigt ung på min första mission. Det man normalt sett ska göra i lumpen hände på balkan för min del.

 

Något som hänt mig som både kan vara bra/dåligt är att jag fastnat, inte så att jag tappat bort mina vänner och sådär, men det civila livet ar ändå naggat i kanten. Har beslutat att mitt nuvarande äventyr ska vara det sista innan jag fått ordning på en ordentlig utbildning osv. Förutom 1,5 års civilt arbete + 1 år på att plugga upp mina betyg har jag inte jobbat något (vid sidan om US) sedan muck för drygt 6 år sedan...

 

Är det någon som känner att han/hon ångrat att han/hon åkte pga resan och de upplevelse ni hade? Är det vanligt att folk ballar ur och blir hemskickade? (Det behöver ju inte beror på otrevliga uppleverser)

 

Inte ångrat någon av mina missioner, kanske skulle haft mer tid imellan dem snarare, stressade väl på lite för mycket kanske, borde inte haft så brottåm med mina små äventyr. Känner inte att jag ballat ur på något sätt, snarare tvärt om.

Gallringsprocessen före missionerna är förvånansvärt bra enligt min mening, naturligtvis slinker det igenom någon som kanske inte passar för tjänsten/uppgiften men enligt min mening och vad jag varit med om så har det löst på bästa sätt med omförflyttning eller avsked.

 

En annan fråga som jag upplevt själv är när jag försöker berätta att jag har sökt och vill iväg:

 

Mina närmaste vet och tror sig förstå. Men jag var på en klassträff 1-9an (har knappt träffat någon av dem på 20år!)

Trevande släppte jag frågan om vad de (killar) skulle tycka om jag kommer iväg.

 

De trodde jag var galen. Inte en chans. Det gick inte att prata vidare om det, så jag lät det vara.

 

Har ni upplevt att det är svårt för era nära å kära att förstå er önskan om att komma iväg?

 

Min mor är naturligvis orolig, som mödrar är, men hon har inte sagt varken ja eller nej. Mina bröder tycker det är ok, men de har ju inget intresse av tjänsten och vet egentligen lika lite om det som jag själv.

 

Naturligtvis är de där hemma oroliga, naturligtvis ännu mer när något har hänt. Familjen har alltid stått bakom mig när jag har viljat åka, i början var det mycket mer frågor vad det skulle innebära och vilka uppgifter man skulle ha. Inga lätta frågor när man själv inte riktigt vet. Numera är det nästan en suck och lite känslan "inte nu igen" (oftast på ett skämtsamt sätt)... Vänerna... ja de tycker väl som jag att det är dags att bli hemma och stadga upp saker och ting, har världens bästa vänner som alltid funnits till för mig när jag har kommit hem.

 

En liten rolig sak hände mig för några veckor sedan... spelar innebandy varje fredag och i och med de kör reklamen för utlandstjänst just nu dök frågan upp... "har du varit på det där stället hon den blonda är...?" vad jag vet är den filmen inspelad i sydafrika och där har jag inte varit. Kontenta: Folk vill nog i allmänhet veta, men kunskapen är för liten för att veta vad för frågor de egentligen vill ställa, det kanske också gör att folk svarar kort: det var/är okej...

 

Den tjänst jag sökt är av lite annan karaktär. Man har tex 2års kontrakt. Inte alltid i utlandet dock.

 

Önskar dig många lycka till!!

Link to post
Share on other sites
  • 1 month later...
Intressant det här med folk som frågar "har du dödat någon?" eller "hur många har du dödat?"...

 

Det händer väl nästan aldrig att folk frågar hur många man har räddat?

 

 

 

För övrigt måste jag säga att jag är glad över att jag hittade den här tråden. Det berör allt det som folk här har skrivit. Jag tror att det är nyttigt även för de som snart ska rycka in på allvar för första gången...

 

 

 

SuperTruper, Ann-Dominique och minjaninja:

Det var ett tag sedan era käraste var iväg på mission, om jag har förstått rätt? Hur är det i dagens läge? Finns det fortfarande kvar vissa spår eller har det mer eller mindre glömts bort?

Ann-Dominique och minjaninjas pojkvänner är på samma mission som min.. De kommer hem först i mars och det har varit lugnt så jag har inte varit orolig. men man vet ju som sagt inte riktigt vad som komma skall.. Jag har redan nu fått ställa mig in på att min sambo kommer att åka på fler missioner. Det ger ju tydligen blodad tand. Jag är väl inte överlycklig men jag kan inte hindra honom och skulle aldrig göra det heller. Jag tror att det snarare stjälper än hjälper..

Link to post
Share on other sites

Calle_P: Precis som JOsefine säger så är min kille fortfarande i Kosovo. Han var nere på KS09 och efter den missionen hade han blivit lite förändrad. Han hade blivit mer stressad och skulle vara så effektiv hela tiden, vilket kunde bli ganska påfrestande. Dock vet jag inte om det var missionen som gjorde detta, han gick igenom en personlig tragedi i början på missionen och detta kan ju ha bidragit starkt till hur han var när han kom hem igen.

 

Vi har pratat en del om hur det kommer bli när han är hemma igen och vi är båda medvetna om att det kommer ta ett tag för honom att ställa om sig och "förstå" att han är hemma igen. Att han inte kan ge mig order osv;) (Han gjorde omedvetet det när han kom hem sist)

 

Det har varit ganska lugnt den här omgången och jag har inte varit så orolig (peppa ta i trä) Nu är det tal om att det kan bli lite oroligheter men ingen idé att oroa sig två gånger, innan och under tiden.

 

Han är ju alltid sugen på att åka ner igen men han är 28 nu och har kommit in på universitetet till hösten så nu börjar nog en annan period i hans liv, sen kommer han väl att börja söka igen men om han vill det så fine.

 

Det har varit väldigt intressant när han var iväg denna gången. Så många olika känslor som jag har haft visste jag knappt att jag hade:) En annan sak är ganska intressant. Från att ha varit orolig och passivt tänkt att tänk om nåt händer osv så har jag gått till att själv försöka ta aktion. svårt att förklara men att istället för att oroa mig så vill jag kunna hjälpa till när nåt händer. det lilla jag har kunnat göra är att gå med i lottorna och avancera där men det är alltid nåt. Det påverkar ju inte läget i Kosovo dock... ;)

Link to post
Share on other sites
En intressant artikel:

Borås Tidning om utlandstjänst

 

Håller med dig, bra funnet. Hoppas att något liknande kan söka sig till fler medier så att frågan uppmärksammas än mer. Allmänheten borde bli mer varse om vad vi yxor går igenom, framförallt de som råkar illa ut, skyddsnätet borde bli mkt STÖRRE.

Link to post
Share on other sites
  • 1 year later...

Det har vart kul att läsa alla inlägg, för jag känner igen mig i flera av dem (";)

 

Den mission jag var på upplevde jag som väldigt lugn, samt att vi (läs: min pluton) hade en period utan jobb, vilket för mig ledde till nån sorts undersysselsättnings-stress. Samtidigt kändes det frustrerande att inte ha så mycket att göra som jag hade förväntat mig innan jag åkte ner. I likhet med var nån annan redan skrivit längtade jag till missionsområdet under leaverna och längtade till Sverige när jag var nere.

 

Det tog ungefär 1 år att liksom bli helt civil igen. Kände mig rastlös och kunde ibland känna frustration/isolering över att de som jag berättade om utlandstjänst för (som inte vart på nån själv) inte riktigt förstod vad jag pratade om. Kunde också bli irriterad på folk som antingen klagade eller ville berätta nåt, för deras historier var ju inte viktiga när det fanns människor i ett krigsdrabbat land som inte hade hälften av vad vi har här i Sverige. Under missionen var jag med om en bilolycka och en situation där jag höll på att klyva en skarp handgranat med en spade, vilket tog sin tid både under och efter missionen att komma över. Så första tiden vart jag nog tillbakadragen och upptagen med grubblerier kring detta.

 

Så här efter missionen tycker jag att det finns inte så mycket att oroa sig för i livet, ta saker som de kommer istället för att oroa dig. Det har också varit en erfarenhet som har gjort att jag mognat mycket.

Link to post
Share on other sites
  • 8 months later...
Guest Durinar

Är nu ett antal år sedan jag kom hem ifrån en relativt lugn men inte incident fri mission.

 

Har haft svårt med plötsliga smällar ända sedan hemkomsten men trodde att detta problem skulle gå över med tiden.

Det har det tyvär inte gjort vilket har lätt till att jag har väldigt svårt med Fyrverkeri högtider som Nyår och sista april

samt en del incidenter av att "söka skydd", "knulla marken" mm som inte är så skojiga, minst av allt när det händer

i andra människors närhet :(

 

Anledningen till att jag skriver detta nu är att jag just skrämt upp ett helt knatte innebandy lag med en "knulla marken" incident

till följd av att en bil misstände ett par gånger. Vet inte om det var smällarna eller min reaktion som skrämde upp dom mest :(

 

Sitter nu här och försöker få ner pulsen under 200 igen och undrar om någon har ett tipps hur jag kan bli av med detta penibla problem...

Link to post
Share on other sites
Är nu ett antal år sedan jag kom hem ifrån en relativt lugn men inte incident fri mission.

 

Har haft svårt med plötsliga smällar ända sedan hemkomsten men trodde att detta problem skulle gå över med tiden.

Det har det tyvär inte gjort vilket har lätt till att jag har väldigt svårt med Fyrverkeri högtider som Nyår och sista april

samt en del incidenter av att "söka skydd", "knulla marken" mm som inte är så skojiga, minst av allt när det händer

i andra människors närhet :(

 

Anledningen till att jag skriver detta nu är att jag just skrämt upp ett helt knatte innebandy lag med en "knulla marken" incident

till följd av att en bil misstände ett par gånger. Vet inte om det var smällarna eller min reaktion som skrämde upp dom mest :(

 

Sitter nu här och försöker få ner pulsen under 200 igen och undrar om någon har ett tipps hur jag kan bli av med detta penibla problem...

Sök up en välutbildad terapeut och berätta om dina reaktioner. Går det så långt som till tvångshandlingar så är det något som med all säkerhet går att arbeta bort.

Link to post
Share on other sites

Det går nog inte över, men går att lära sig leva med. Men är det som för de flesta av oss andra gamla vrak är det förhoppningsvis bara den första, oväntade smällen. Och jag tror faktiskt du kan arbeta bort de "låga ställningarna"...

 

Själv har jag aldrig kastat mig ner (jo faktiskt i ett bussäte under en resa i Sydafrika nu under hösten, vilket visade sig vara positivt), men hoppar till rätt rejält, "ställer om" till "agera-läge" och får oftast dämpa en impuls att höja eller dra ett obefintligt vapen vid plötsliga oväntade smällar (Jag skulle nästan kunna dra snabbare än Lucky Luke vid dessa tillfällen, känns det som;-)).

 

Min sambo tycker jag är lite pinsam ibland när jag hoppar till, och min bäste vän mobbar mig fortfarande för att jag varje gång blev skotträdd vid första smällen t o m i dataspelet "Ghost Recon", när jag prövade hans kids sådana för något år sedan.

 

Trots ovanstående upplever jag inte denna defekt som ett problem, utan som en ganska nyttig egenskap. Man vaknar till, orienterar sig och blir beredd att agera på ett sätt som egentligen är ganska praktiskt och kanske alla borde göra.

 

Jag har lärt mig acceptera det hela som en del av mig själv och den jag är, rycka på axlarna och t o m skratta lite åt egenheten. Jag har dock aldrig upplevt det hela som mer än lätt pinsamt i vissa tillfällen och rentav som en tillgång vid andra. Men vi är alla olika. Om du upplever det hela som ett allvarligt problem och mår dåligt av det råder jag att söka professionellt stöd.

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.



×
×
  • Create New...