Jump to content

Hur påverkas/förändras man av FN-tjänst?


SuperTruper

Recommended Posts

Citat från Vinter under tråden "FN-soldater omkomna" under rubriken Krig och Konflikter.

 

...//Om du vill göra US betänk gärna vad det innebär att vara peacekeeper, det är enligt färska psyklogiska undersökningar sämre för psyket än öppet krig. Pga maktlöshet.

Men det innebär även att man måste tänka objektivt hela tiden....//

 

Det där lät VÄLDIGT intressant, precis vad jag själv velat starta en tråd om under "anhörigforum" men klurar på hur jag ska formulera frågan, så jag kan få lite mer input från er med erfarenhet och kunskap om hur det påverkar er att som gör US, (gör, är i, har gjort, ska göra).

 

Det måste vara förbaskat svårt att "hålla igen" och ha impulskontroll i krigssituationer där man är under stress i hotfull miljö, oavsett hur pass drillad man är. Ingen kan gå ur det opåverkad. Och det är ju viktigt OCH intressant som anhörig att få förståelse och kunskap, eller för all del, för oss alla. Såg en annan tråd om, flåt om mitt minne sviker mig, att fredsbaskrarna ville få titeln veteran på de som HAR GJORT US. Just pga det ovanstående? (Får köra EDIT i efterhand om jag mindes fel, rätta mig gärna.)

 

Sen kan jag själv tänka mig att det måste vara frustrerande när det kanske inte är så påtagligt med direkt feed-back på ATT man gjort en insats genom att vara peacekeeper, för det kanske inte ger direkt resultat..

 

Tillägg: För den anspänningen/stresspåslaget i systemet under flera månader - hur fasiken får man ur sig det? Något som ni lär er under utbildningen eller något som ni helt enkelt förväntas fixa som soldat?

 

Vi är flera tjejer som pratat om det här i PM och därför gör jag en tråd nu, där vi jättegärna vill läsa ERA erfarenheter/tankar och känslor. Ni kan ju svara anonymt. Det är oerhört viktigt för anhöriga att få veta, och att det kommer fram - för er och allas skull.

 

Vill också gärna veta vad det finns för stöd som ni VET att FM bidrar med aktivt efteråt?

 

Mvh "en anhörig tjej"

Link to comment
Share on other sites

Ja, man påverkas, den som säger att han/hon inte gör det har antingen inte märkt det själv eller också ljuger personen ifråga :D

 

Som jag skrev precis nyss i en annan tråd. Det är lätt (i regel) att anpassa sig till livet i missionsområdet, man lever ganska enkelt bland folk som har liknande värderingar och som oftast blir vänner för en lång tid framöver. Man får jobba med (oftast) intressanta uppgifter som man aldrig kommer i kontakt med hemma i det civila livet. Enkla problem som man har hemma med räkningar som stiger över inkomsten, mat som ska handlas, bil som ska lagas, jobb som man kanske vantrivs med, privatliv som kanske strular osv osv finns mycket sällan i missionen. Dessutom har man som soldat på fältet en viss känsla av makt (låter skumt och på gränsen till knäppt, men makt är den känslan jag iallafall får av att veta att jag har mandat utbildning och utrustning för att kunna lösa upp den här röran som uppstått) och uppskattning man får ibland, inte ofta, men de få stunder det händer kan man leva länge på.

 

Dock, man (jag iaf) har alltid en känsla av att man aldrig får någon tid för mig själv, man har alltid minst en person inom ett par meters avstånd. Oftast är det inga problem, men i längden kan det vara påfrestande. Dessutom har man alltid en viss press på sig och vet att när som helst kan något fula ur någonstans och man kan plötsligt befinna sig i sitt fordon påväg mot något man inte riktigt vet vad det är utan bara hört att det är förb*nnat bråttom att ta sig dit och hjälpa till med något. Men den känslan är nog samtidigt den man saknar mest när man kommer hem, spänningen och kamratskapen man får av att ha gjort liknande saker ihop.

 

Det som var mest frustrerande för min del var helt klart de långa perioder av ickehändelser under min första resa, jag hade glatt förberett mig på att det skulle hända saker ideligen och man skulle knapt ha tid att skriva hem till damen. Men när verkligheten kom och bankade på så var det MYCKET tid som bara flöt förbi och mycket långa och händelsefattiga dagar. Dock kunde allt ändras från en timma till en annan, och det var det man levde på när man hade som mest långtråkigt ute i något troophouse någonstans.

 

Förövrigt, det här var lite av min erfarenhet, inget som är standard på något sätt. Alla reagerar olika, och man reagerar helt klart olika mellan första och andra gången man är ute. En hel del saker tar jag inte upp då de är mycket personliga och berör bara mig och min närmsta grupp som fick en otrolig sammanhållning och vänskap tack mycket tack vare en mycket speciell händelse som hände mitt i missinen när allt var som tråkigast och hemlängtan var som störst.

 

En annan sak som kan vara lite jobbigt första tiden efter man kommit hem är att ingen lyssnar. Man har miljoner saker att berätta, men efter 4-5 min så ser man att blicken börjar flacka och personen som verkade så intresserad nyss börjar tänka på helt andra grejer och vill prata om något annat.

Edited by Born
Link to comment
Share on other sites

Born - superintressant att läsa!!

För att nysta i en av sakerna du tog upp, just det där när du/man kommer hem igen,

och har tusen saker och detaljer eller tankar att berätta - och blicken börjar flacka..

Är det i allmänhet så?

 

Personligen kan jag säga att jag haft tudelade tankar om FN-killar, rent generellt.

Det ÄR kul med engagerade människor som vill göra en insats och hjälpa..

Men också så har jag tänkt att FN-soldater är andrenalin-junkies. (ska förklara)

 

Just för att jag insett för länge sen att det är få som åkt en gång som INTE vill åka igen.

Givetvis är det lätt att bli lite beroende av äventyr och att få den där adrenalin-kicken.

 

Därför har jag känt att när någon kille börjar snacka om FN-tjänst så drar jag öronen åt mig, även om det handlar om ATT de VARIT med i US förut.. för direkt tänker jag "okej när blir nästa tur då.."

 

Man vill inte vara en "gräsänkling" heter det va.. dvs bli lämnad av en kille som ska vara borta X antal månader.. Men vi talar i förfluten tid nu. Och ibland gör hjärtat något utan att fråga huvudet, så har man fastnat för en kille som ska dra iväg på FN-tjänst så .. ja... :D får man "gilla läget".. om de tankarna skrivs ju i den andra anhörigtråden.

 

Men de flesta av oss är ju inne i vår egen lilla värld och är lite ego av oss. Kan förstå det är skitjobbigt att ens försöka snacka om det när folk börjar titta åt annat håll. Fy vad hemskt. Då känner man sig bara MER ensam när man kommer hem ju.

 

Vet ju själv av värdet att få ventilera upplevelser, känna gemenskap och förståelse.

Borde nästan vara så att man som FN-soldat får med sig nån dvd med film/dokumentär OM utlandstjänst, eller nåt sånt, hem så ni kan VISA lite så andra fattar/greppar lite mer. Förutom era egna foton tex.

 

Endel har ju svårt att visualisera. Andra svårt att förklara..

Kan ju också vara så att man värjer sig, för att det var så jobbigt att vara ifrån sin FN-soldat så när han väl kommit hem vill "man bara gå vidare". Eller känner sig lite utanför när han kanske börjar prata om den världen man själv inte var del av, vad vet jag...?

 

Skönt ärlig beskrivning också det där med att det är bekvämt att slippa svensson-besluten och en vardag fylld med sina trista krav. :)

 

 

Edit - stavfel o tillägg.

Edited by SuperTruper
Link to comment
Share on other sites

För min egen del kan jag hålla med om mycket som Born skriver, har dock endast varit i väg en gång men står i startgroparna för en sväng till. Som sagt mycket av de vardagsproblem ”slipper” man i missionsområdet. Dock uppkommer ju problem som man kan undvika hemma, såsom att man aldrig kan stänga dörren efter sig och få en lugn stund, det är alltid folk omkring en och det kan vara ganska påfrestande efter ett tag. Ett annat problem kan ju vara om man hamnar med personer man inte riktigt kommer överens med. Här hemma kan man ju också drabbas av idiotiska arbetskamrater men de slipper man när man kommer hem efter jobbet. I missionen måste man umgås med samma personer på fritiden också (den fritid man nu har?). Fördelen som också Born skrev är ju att de flesta är lite av ”samma skrot och korn”, som liknande intressen och värderingar.

 

En positiv sak som jag tror att de flesta ”drabbas” av är att man uppskattar saker här hemma mycket mer. Bara en sån vardaglig sak som ligga hemma på soffan och glo på tv, ha badrum m.m. för sig själv kan vara guld värt. Dessvärre går detta över efter ett tag på hemmaplan, och lyx-problemen börjar komma smygande.

 

En sak som jag märkt är ju att när man väl är hemma så är man ju ganska ensam med sina minnen och upplevelser (förutom de man åkte med). Här hemma har ju livet rullat på lite som vanligt och saker har ju hänt här hemma med. Man vill gärna tro att tiden stått still och alla bara har suttit och väntat hemma vid köksbordet på att man ska komma hem.

 

En sak är i alla fall säker, det är inte så dumt med utlandstjänst med tanke på hur många som åker igen och igen och igen…..

Link to comment
Share on other sites

Precis som Blomman skrev. Man tror att livet stått still här hemma och alla har bara väntat på att man ska komma hem och berätta om allt man varit med om. Så är icke fallet :rolleyes:

 

Angående äkta intresse för vad man gjort och varit med om, det är ett givande och tagande, vi som varit borta måste vara bereda att lyssna på vad som hänt här hemma också, även om man själv legat i gropar med kulor vinande över huvudet så måste partnern/vännen här hemma få berätta om sin trevliga shoppingresa till Ullared också. Man blir lätt ointresserad av småsaker första tiden, men man får stålsätta sig och lyssna på vad folket här hemma varit med om, det är ju faktiskt HÄR man har sitt riktiga liv, inte där borta...

 

Kan säga att det skönaste jag gjorde när jag kom hem var när jag satt mig i bilen och bara åkte... Ingen som sa vart jag skulle åka, ingen färdrapportering, inga färdplaner, ingen stridsutrustning i knät, ingen som stressade mig, ingen radio att knappa in kanaldata på, ingen som satt och fyllde på mag i baksätet och ingen som bestämde att man inte fick stanna till på det där mysiga fiket man just såg. DÅ var jag hemma.

Link to comment
Share on other sites

Jag håller fullt med alla andra som har skrivit innan,man ändras efter en utlandsmission....om det har hänt nått eller ej...man längtar tillbaka(Iallafall jag)...sen att man bodde i ett tält och sov i sovsäck....men kommer ihåg första dan man va hemma i lyan igen....man hade allt...toalett...dusch(Som man kunde stå i längre än 2 min)...man kunde gå och köpa mat...man kunde köpa allt möjligt.....då slog det en...fan man är hemma...skitskum känsla.....

Men...det jag hade svårt för va att möta andra...man hade liksom inte landat ännu...man mådde lite kass av alla gröna påsar i magen....lukten och allt annat man hade med hem från öknen..

Även om det inte va kaos och sånt och saker hände hela tiden när jag va iväg så va man iallafall där nere och fick intryck av allt samt anpassade sig mot det man gjorde...jobba 14-16 tim om dygnet 7 dar i veckan...sånt sätter spår hur man än vänder och vrider på det.

 

jag tror att alla har nån typ av syn elelr känsla med sig hem...vad man nu än har gjort eller varit....man saknar polare....saknar miljön...saknar allt....skumt...men sant....

 

Men men....min slutsats är iallafall att man förändras...även om man inte tror det själv...dock finns det ju för det mesta folk att prata med om allt....dock sånna som har vart ute själva....för många som man pratar med hemma har ju inte vart med om det man har vart...dom lyssnar gärna...men vill inte höra....

 

Vi som har vart borta på mission....det är vi som stöttar varandra....vi som förstår varandra....mycket svårt för dom som inte har upplevt samma sak att förstå vad man har upplevt elelr gjort.....

Link to comment
Share on other sites

Faktiskt skönt att läsa er förklaring och berättelse!!

Kan förstå vilken enorm omställning för hela systemet.

Ni har levt i en sluten värld, nästan som att mucka från fängelset ju, sen ska ni återanpassas ;)

fast då frivillig tjänstgöring såklart. men just den där slutenheten, och aldrig ensamhet.

 

men jobba 14-16 tim om dagen, är det så hårt? shit vad jobbigt.

särskilt om det är typ 45 grader varmt.. och skitdåliga förhållanden runtomkring.

ja då gäller det att det är schyssta polare man har där i gänget, för att palla.

 

blir det så att man typ "drar sig undan" från sitt hem hemma.. och grottar in sig lite där nere..?

blir svårt med kommunikation, jobbigt att upprätthålla information, händer mkt varje dag,

bit för bit slutar man berätta allt, tankar, känslor, och är mera avstängd - inne i sin egen värld.

 

och sen ska man plötsligt mötas och få det att fungera.

Ibland måste det vara en enorm känslomässig sorg att säga hejdå till polarna,

även om man har hemlängtan sista tiden. Det måste vara konstigt att sitta i tystanden hemma, nu ska man smälta allt, börjar minnas, reflektera.. och så sitter där kanske ingen, eller så sitter där nån som man inte når fram till - eller om man har tur så är det någon man KAN känna att man KOMMIT HEM till.

 

Kan mer och mer förstå ju mer ni beskriver, om den där längtan/suget ut igen..

Få leva det speciella livet..

 

Har ju varit så ego och totalt uppslukad av min känsla, min värld här, och hur JAG har det.

Försöker vara ett stöd, stark och peppa, skriva gulliga saker, vara en krydda i vardagen.

Men ibland brister ju gensvaret pga att telefonen är onåbar på X antal dagar,

just då kanske man har en svacka själv och stort behov av att få ventilera själv.

Att då lösa en fnurra på varsin plats på olika delar av jorden genom en telefon..

det kan räcka, men bör kanske bli mer än bara sporadiskt, om det ska funka..

 

Långa perioder av att man lever totalt utan del i varandras värld blir svårt att överbrygga,

och känna gemenskap när man möts igen. Bättre att försöka underhålla och bygga upp längtan..

 

Jag har läst på fredsbaskrarnas sida om PTS eller PTSD. Post Traumatiskt Syndrome.

Jag har själv erfarenhet av det, och läst om de som kommit hem efter FN-uppdrag som tagit livet av sig.

Kroppen och psyket bryter ihop totalt efter det man fått tvingats beskåda, kanske maktlös.. eller att man själv varit utsatt för livshotande situationer, olyckor etc. Och det sätter såklart stora spår. ALLA krig och konfliktsituationer leder till en kris. Frågan är bara HUR djupt och hur länge efteråt.

 

Att anpassa sig till en livshotande situation gör man på automatik, kroppen reagerar nästan av sig själv genom överlevnadsinstinkt, och framförallt ert kunnande och era övningar, kommandon och order. Just då har man inte så mkt val.. Där får man AGERA. Men efteråt är det dags att släppa upp paus-knappen som hjärnan tryckte in, för att kunna funka i ögonblicket, inte reflektera - agera. Sedan blir det dags att göra tvärtom - reflektera. Men effekterna i kroppen av den starka pressen och stressen påverkar ju fysiskt. Och man vill ju helst undvika att tänka på det som är jobbigt.

 

Någon som har erfarenhet av det jag beskriver?

Hur hanterar man det?

Eller om ni vet nån annan som ni kan relatera till?

 

Berättar hur jag gjort för att leva vidare efter sitautioner då jag kämpat för mitt liv, för att överleva i trauma. Och vilka saker jag lärt mig på resan.. hur man fortsätter leva efter en sån genomgripande förändring i ens liv, då plötsligt inget är som förut.

 

EDIT - den som är nyfiken på min berättelse får kika in på min profil för att se länk lite senare.

Måste rodda lite först på sajten jag har..

Den här tråden handlar inte om MIG utan om er FN-soldaters erfarenhet av Utlandstjänst. :)

 

Det är jätteintressant att få läsa era svar!

Har ni nåt länktips så tar jag tacksamt emot det, skriv gärna det här så fler anhöriga får läsa!

 

mvh

Edited by SuperTruper
Link to comment
Share on other sites

Toppen! Tack!!

Edit - snubblade på den HÄR också: http://forum.soldf.com/index.php?showtopic=5506'

 

tillägg: För er "veteraner", både vad gäller US samt erfarenhet från det här eminenta forumet,

är det här kanske inget nytt, men för mig och andra som är berörda för första gången

är det viktigt att få tillgång till det här, vill tacka ALLA som skrivit och delar med sig!!

 

Och jag är berörd av det jag läser... samt förstår mkt mkt mer nu.

Jättebra att kamratstöd finns. Undrar, finns det något stöd på plats?

Eller får ni helt enkelt stötta varandra?

 

Intressant också med den reflektionen att man måste må tillräckligt bra för att få stöd,

för just de som kanske behöver det som mest, som stänger in sig, blir tysta - de hörs ju inte.

Som med allt annat i samhället, de som inte gör sin röst hörd blir sällan uppmärksammade.

Så är det ju i alla skikt i samhället, därför vi anhöriga eller de runtomkring måste checka läget.

Fråga, ringa och höra hur nån mår. Jättebra att det här forumet finns, så ni får gemenskapen HÄR.

Edited by SuperTruper
Link to comment
Share on other sites

Du e grym, jag är blond.. har mest snubblat runt ärligt talat.

Läser så jag glömt allt annat, det här är sååå intressant.

Som en helt ny värld för mig som jag jättegärna vill ta del av.

Ska definitivt läsa under den länken också..

Såg nåt om en tråd som blivit vald till bäst år 2003?

 

ojdå trodde du läst "livet i utlandtjänsttrådarna" den är bra den du hittade, har du även läst denna http://forum.soldf.com/index.php?showtopic=7853

- annars är den ett måste om man nu ska läsa nån tråd i soldtint så är det dom 2.

Tillägg: Gillade beskrivningen "familjeinsats", men i den danska tidningen (som jag hittade länk till under en av trådarna http://politiken.dk/VisArtikel.iasp?PageID=347161) beskriver de att man bör göra en insats för familjen efter att en "yxa" som ni kallar det, kommit hem..

 

Medan jag initialt tolkade det som att det faktiskt inte enbart är just den som reser iväg till UT (utlandstjänst?) US (utlandsstyrkan?) som gör en insats.. utan det gör ju också de anhöriga.. som flera av er skrivit under trådarna. :rockon:

Edited by SuperTruper
Link to comment
Share on other sites

Kul att det var många som ville berätta om sina upplevelser vid hemkomst. Jag anade att det var en stor konrast men ville veta mer om exakt vad det är som känns annorlunda. Jag fick en del bra svar i era inlägg.

 

Min kille är nu nere för andra gången och innan han åkte varnade han mig för att det nog kommer bli en del tjafs mellan oss när han är hemma igen, just för att man har levt så olika under en lång tid. Han kommer bla. bli galen om jag inte håller tider exakt.

 

Efter att han kom hem från förra missionen har han blivit så irriterande effektiv, effektiv på ett negativt sätt. Skall vi tex tömma en full bil på väskor skall allt med på en gång! det gör inget om man lider eller får ont i ryggen, man slipper ju gå två ggr anser han, medan jag ofta säger slappna av, och tänker att det var skönt att röra på sig och få lite gratis motion när man måste gå två gånger. Ett typiskt vardagsgnäll som grundar sig på olika tänk.

 

En anledning till att han inte vill ta upp ämnet att han varit iväg för nytt folk är att han nästan alltid direkt får frågan: "har du dödat nån?"

Det måste vara otroligt frustrerande för er som varit iväg att ni måste förklara så mycket för folk som inte varit iväg, isället för att bara droppa en mening om detta.

 

Som flickvän är jag jättenervös för att han skall hålla för mycket inom sig, jag vet inte om han pratar tillräckligt med kompisarna han var iväg med om hur det var och så. När han kom hem sist sa han ingenting om hur han mådde. Det är lugnt sa han bara.

Vad jag vill ha sagt är att det är så gott att få höra erfarenheter vid hemkomsten ifrån andra som varit iväg, då det ibland kan vara svårt att riktigt få ur killen det jag vill veta.

 

Kram på er alla!

Link to comment
Share on other sites

det är lättare att vara iväg än att komma hem

 

Ojdå, låter ju sådär.. :baskerKav:

Fast jag fattar ju vad du MENAR..

Det är ju bara att åka hem till min storesyrra, "hem".. och se hur "lätt" det är.

Enklare är ju då att glida med polarna so to speak.

OCKSÅ enklare att bara glida undan dom där jobbiga frågorna.

 

Men hur F-N kan man fråga "har du dödat nån.." vad plumpt!

Som om det vore en bedrift.. det svåra är ju att INTE skada andra i en konflikt.

"Skitenkelt" att skjuta nån i huvudet när de säger nåt man inte diggar.

Slipper man gå in i argumentation eller ge med sig. DET är styrka. Inte att vara martyr,

men att hantera provokation utan att motagera aggressivt och döda allt motstånd.

 

Det är ju just det som också bygger upp en spänning, att ständigt parera slag.

Att INTE reagera som Michael Douglas i "Falling down."

 

Men att reagera gör man ju. Explodera, implodera eller fly. Försvar har vi alla.

Svälja går till viss del, sen måste det bearbetas i nån form..

 

Minjanija - ja visst är det bra med svaren, och intressant att läsa under trådarna här.

Skrattade när jag läste om det där med negativt effektiv, och att du måste hålla tider etc.

Men man skrattar knappast när man står där och mäter krafter i de små vardags-krigen.

Fast ibland är det störtskönt att bara garva åt hur man beter sig, bara den andra hakar på,

annars framstår man som en dryg jäkel som inte tar det den andra känner på allvar.

 

Men att bli sams har sina fördelar ;) ,O

 

Tillägg: KRAMPÅDIGME!!

Edited by SuperTruper
Link to comment
Share on other sites

-Klipp-

 

Som flickvän är jag jättenervös för att han skall hålla för mycket inom sig, jag vet inte om han pratar tillräckligt med kompisarna han var iväg med om hur det var och så. När han kom hem sist sa han ingenting om hur han mådde. Det är lugnt sa han bara.

Vad jag vill ha sagt är att det är så gott att få höra erfarenheter vid hemkomsten ifrån andra som varit iväg, då det ibland kan vara svårt att riktigt få ur killen det jag vill veta.

 

Kram på er alla!

 

Första gången jag var ute tyckte jag som många skrivit att man ville berätta men ingen var intresserad. "Hur många har du skjutit" frågade en del, jag tolkade det som skämt men å andra sidan de har ju ingen aning om vad som händer på en mission. Börjar man berätta är de någon helt annanstans efter 10 sekunder.

 

Vill jag prata har jag mina missionspolare jag ringer, det blir lättast så men vill DU veta så ställ frågorna DU vill ha svar på, visa att du är intresserad, det är mycket enklare att prata med någon som verkligen är intresserad. Vill han inte prata just då får man respektera det, kanske han vill någon annan gång och då vet han att du lyssnar.

 

Angående det här med att förändras. Jag märkte inget av det själv, jag trodde att jag var samma kille när jag kom hem som när jag åkte... kanske lite fjunigare i ansiktet. Polarna däremot tyckte att jag hade förändrats mycket, inget kasta mig på golvet när det small (var inte med om några större grejor heller) utan mer mogen, hade de första veckorna väldigt dåligt tålamod, det skulle hela tiden hända något och gäran fort. Hände flera gånger att de sa till mig att andas :baskerKav:

 

2:a och 3:e gången var de vana så det var bara att kliva in i gänget igen...

Edited by alfie
Link to comment
Share on other sites

ser att många har skrivit här, sj har man inte haft tid på länge :( har haft fullt upp tiden har bara runnit förbi, jag som trodde att dagarna skulle gå sååå sakta men dem går faktiskt ganska snabbt. men sammtidigt för sakta när man längtar efter någon, nu är det bra en vecka kvar tills min älskling kommer hem. jag längtar ihjäl mig av lycka.jag har aldrig längtat eller varit sååååå glad i hela mitt liv som jag är nu. den enda nackdelen är att när han kommer hem känns det som att han ska förbli hemma men så är det inte. men av andra sidan så är det positiva att det är 2 månader mindre som han ska vara borta. jag kan knappt vänta vill bara hålla honom i mina armar o se honom djupt in i hans ögon det var så länge sen. jag är så kär! :uuh:

Edited by Ann-Dominique
Link to comment
Share on other sites

egentligen så är det inte bara utlandstjänsten som är del i hur man förändras, nån som åker till england eller frankrike för att plugga ett år eller två är också "förändrade" när de kommer hem.

 

att man kan ha oturen att hamna i riktigt obehagliga situtioner i ett missionsområde tror jag inte är det viktigaste, tänk er själva en 19åring i paris som inte har det skyddsnät som en skyttegrupp innebär både fysiskt och psykiskt.

om grgskytten blir hotad så har han en backup och en grupp att bearbeta det hela med, studenten som blir hotad kanske är helt ensam.

Link to comment
Share on other sites

Jätte intressant att höra era tankar!!!

Har en vän som är nere nu och varit iväg några gånger innan. Min upplevelse av honom är att han inte vill snacka och att han oftast svara "det är bra/ok" på frågan hur han mår eller hur han har det. Lite frustrerande ibland eftersom jag gärna vill förstå honom...

 

Tror det är otroligt viktigt att få prata av sig och inte bara försöka fixa det själv genom att tex lägga det på hyllan så att säga.

Vad uppskattar ni som är iväg att vi här hemma gör?? Ska man va lite layback och vänta tills ni kommer hem igen eller ska man försöka hålla kontakten och fråga även när man inte får den responsen som man trott?? Man tänker ju själv att om man skulle varit iväg skulle man uppskattat folk som visade att de brydde sig... Förstår dock genom bla era inlägg att det är lite av en annan värld/en bubbla där nere och livet här hemma ter sig väldigt långt bort.

 

Ni gör i alla fall verkligen ett toppen jobb alla ni som är och har varit iväg, hoppas ni vet det!!

 

Kram C

Link to comment
Share on other sites

Jätte intressant att höra era tankar!!!

Har en vän som är nere nu och varit iväg några gånger innan. Min upplevelse av honom är att han inte vill snacka och att han oftast svara "det är bra/ok" på frågan hur han mår eller hur han har det. Lite frustrerande ibland eftersom jag gärna vill förstå honom...

 

Tror det är otroligt viktigt att få prata av sig och inte bara försöka fixa det själv genom att tex lägga det på hyllan så att säga.

Vad uppskattar ni som är iväg att vi här hemma gör?? Ska man va lite layback och vänta tills ni kommer hem igen eller ska man försöka hålla kontakten och fråga även när man inte får den responsen som man trott?? Man tänker ju själv att om man skulle varit iväg skulle man uppskattat folk som visade att de brydde sig... Förstår dock genom bla era inlägg att det är lite av en annan värld/en bubbla där nere och livet här hemma ter sig väldigt långt bort.

 

Ni gör i alla fall verkligen ett toppen jobb alla ni som är och har varit iväg, hoppas ni vet det!!

 

Kram C

om allt är ok så är det ju ganska lugnt......

 

det viktigaste är att visa att man bryr sig över tiden, och att ta sig tid att prata ut ordentligt om det skulle behövas.

 

det är viktigt att hålla kontakten för att kunna ha ett naturligt sätt att prata om allt möjligt, har man nästan ingen kontakt alls så börjar man ju inte berätta att man känner sig låg de få gånger man hörs av.

Link to comment
Share on other sites

Det är väldigt intressant att läsa alla era svar. Eftersom min kille är iväg för första gången så vet ju varken jag eller han hur mycket han kommer förändras av det här. Så det känns som att genom att läsa era svar kanske jag kan hjälpa honom mer när han kommer hem just genom att lyssna som många av er skriver att ni kanske egentligen vill att andra ska göra. Hoppas fler skriver av sina erfarenheter vill verkligen veta mer jag också.

 

Kram

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...
Men hur F-N kan man fråga "har du dödat nån.." vad plumpt!

Som om det vore en bedrift..

 

Ja det kan då knappast vara roligt att få sådana frågor när man kommer hem. Och naturligtvis är det ingen bedrift att döda någon, att inte göra det är nog allt svårare.

Jag hoppas innerligt att man alla alltid "lyckas" med det sistnämda, men jag måste tyvärr fråga (på det här forumet finns det många som vet mycket) hur ofta är det att någon i utlandsatyrkan tvingas använda sitt vapen? Hur ofta händer det att personal i utlandsatyrkan blir beskjuten?

 

Observera att jag menar "i allmänhet" och inte på något sätt personligt gentlemot någon.

 

Jag har nämligen mina funderingar på att sticka på utlandsmission efter att jag har gjort lumpen

 

 

Ha en bra sommar!!

Edited by sportdykare
Link to comment
Share on other sites

...hur ofta är det att någon i utlandsatyrkan tvingas använda sitt vapen?
Det har varierat kraftigt mellan olika missionsområden och mellan perioder i missionsområdet. Det finns statistik från de första fyra bataljonerna i Bosnien som visar statistiskt hur ofta vapen avfyrades. Jag kommer inte ihåg exakt nu men jag vet att jag reagerade på hur ofta det hade hänt. Sedan ska man inte glömma de gånger det räckt med att mantla eller sikta på någon för att uppnå effekt.

 

I Kosovo däremot så har inte vapnen avfyrats mycket även om det har skett.

 

Hur ofta händer det att personal i utlandsatyrkan blir beskjuten?

Återigen så varierar det kraftigt mellan insatserna.

Tidigt Bosnien- Ofta till dagligen

Sent Kosovo - Sällan

Afghanistan - Sällan till ofta (enligt uppgift)

 

Det går helt enkelt inte att dra ett snitt då variationerna är så stora att ett statistiskt värde skulle vara adekvat.

 

/K

Link to comment
Share on other sites

egentligen så är det inte bara utlandstjänsten som är del i hur man förändras, nån som åker till england eller frankrike för att plugga ett år eller två är också "förändrade" när de kommer hem.

(---)

Jag håller med. När det gäller förhållanden som knakar vid hemkomst kanske man inte ska stirra sig blind på utlandstjänsten i sig. De flesta som åker iväg på mission är unga och befinner sig fortfarande i en omtumlande fas av livet där mycket händer med den egna personligheten. Att man glidit ifrån varandra efter sex månader på varsitt håll verkar alltså inte så otroligt. Sen kvittar det om man har varit på patrull i Liberia, surfat i Sydney eller varit au-pair i Florida.

Link to comment
Share on other sites

Tänk att jag missat detta forum helt och hållet tidigare.. måste minnas och överlämna adressen till min blivande fru i fall att jag åker iväg igen

 

Många har skrivit otroligt bra saker om hur det känns och vad de upplevt under sina missioner. En sak som jag själv tänkte på efter min första resa var att det inte spelade så stor roll om pendeln eller tunnebanan var 5 minuter försenad, det är ju så litet i jämförelse med vad många av oss sett och upplevt.

 

Att "folk" i allmänhet lyssnar i ca 5 minuter efter att man börjat berätta om sin mission, efter att de frågat förstås, verkar de flesta av oss upplevt men jag har varit med om motsatsen. En god vän sen mellanstadiet arbetar som lärare på högstadiet och han har alltid tyckt att det varit strongt av dem som kan att åka på missioner. Ungefär ett år efter att jag kommit hem från Afghanistan så ringde han och frågade om jag inte kunde hålla ett föredrag om min tid i AFG och kanske lite om mina tidigare turer. Funderade ett ta och bestämde mig sen för att det inte skulle bli så svårt.. Dagen närmade sig och han ringde och frågade några dagar innan "Kan du inte ha på dig ngn uniform också" Hmm, det kändes kanske inte så värst bra från början men tänkte att fältdräkt kunde kanske vara ngt.. Men han vill helst att man skulle se ut som de brukar göra i amerikanska filmer med släpbanden synliga och allt det där. Gick till slut med på det och det kändes lite märkligt att gå in på en högstadieskola med "finuniformen" på sig.

 

Han hade sagt till mig att det skulle vara hans klass på ca 35 elever med i rummet, de läste just nu om AFG och därav besöket. När jag skulle börja så öppnades dörren och in gled de ca 30 elever till... 5 minuter senare en klass till och sen en klass till.. Föredraget blev bra med inslag om var och hur FM arbetar i världen och därefter en reseskildring från AFG.

 

Jag hade tänkt mig att föredraget skulle ta ca 40 minuter så att det blev 10 minuter extra för lite fler frågor efteråt. 2,5 timmar senare var jag därifrån..

 

 

 

Nu en helt annan sak: När jag var ute så uppskattade jag att få läsa i mina mail om hur kompisarnas/flickvännens vardag hemma var. Det händer ju en hel del hemma trots allt och det är otroligt tråkigt att få till svar "här är det som vanligt" när man frågar.. något som också var helt oslagbart, trots alla tekniska finesser som finns idag.. Att få vanligt brev!! Det är så speciellt att få post, att hitta ett brev på kudden eller få det till sitt kontor. Sen så kunde man hålla lite på det för att läsa i lugn och ro när man var själv.. oslagbart

 

Skrivit nog nu..

 

Ha en fin

Link to comment
Share on other sites

  • 3 months later...

Bra tråd.

 

Jag har ingen egen erfarenhet av US, har dock sökt nu.

 

Det torde vara självklart att man förändras. Det gör man ju över tiden vad man än gör, var man än befinner sig.

Men frågan jag undrar över; HUR förändras man? Självklart olika för olika personer, olika missioner mm.

 

Men behöver det vara negativt?

Förmodar att många av er är/var unga killar/tjejer då ni var/är ute. Man kanske är mer "ändrinsbar" då?

 

Är det någon som känner att han/hon ångrat att han/hon åkte pga resan och de upplevelse ni hade? Är det vanligt att folk ballar ur och blir hemskickade? (Det behöver ju inte beror på otrevliga uppleverser)

 

En annan fråga som jag upplevt själv är när jag försöker berätta att jag har sökt och vill iväg:

 

Mina närmaste vet och tror sig förstå. Men jag var på en klassträff 1-9an (har knappt träffat någon av dem på 20år!)

Trevande släppte jag frågan om vad de (killar) skulle tycka om jag kommer iväg.

 

De trodde jag var galen. Inte en chans. Det gick inte att prata vidare om det, så jag lät det vara.

 

Har ni upplevt att det är svårt för era nära å kära att förstå er önskan om att komma iväg?

 

Min mor är naturligvis orolig, som mödrar är, men hon har inte sagt varken ja eller nej. Mina bröder tycker det är ok, men de har ju inget intresse av tjänsten och vet egentligen lika lite om det som jag själv.

 

Den tjänst jag sökt är av lite annan karaktär. Man har tex 2års kontrakt. Inte alltid i utlandet dock.

Link to comment
Share on other sites

  • 3 weeks later...

Min familj tycker inte om att jag söker till Afghanistan och liknande , ofta med motiveringar i stil med "kan du inte söka till lite mindre farliga områden?". Detta trots att vi har erfarenhet från flera rundor på balkan och en i afrika i släkten..

 

De säger inte rakt ut "åk inte" för de vet att detta är vad jag vill syssla med. :camo: Men det känns tråkigt att familjen drar en lättnadens suck och säger nåt i stil med att "ja men det var kanske lika bra" när jag inte kommer med.. :rolleyes:

Edited by Psk-jevel
Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.



×
×
  • Create New...