Jump to content

Akutsjukvård i fält del 4?


GA KA

Recommended Posts

Jag tänkte att vi skulle fortsätta med chefens behov av sjukvårdsutbildning. Med sjukvårdsutbildning för chefer menar jag inte rent praktiskt som att sätta PVK eller upprätthålla fria luftvägar genom att sätta en nästub ( även om det kanske vore bra med denna utbildning på Grp/Plut Chefer).

 

Det jag är ute efter med tråden är utbildning i hur skadade kan förändra uppdraget och möjligheterna att fullfölja det.

 

Men först lite bakgrundsfakta hur USA kom fram till att de dels behövde ändra sjukvårdsutbildningen dels behövde utbilda cheferna i sjukvård.

 

Efter Gulfkriget började man fundera på om att det var bra att utbilda soldater efter civila riktlinjer (PHTHLS,TNCC och ATLS). Kriget ställde andra krav på sjukvården och då främst inom små enheter som uppträde självständigt långt ifrån egna linjer. 1993 gav Naval Special Warfare Command order om att göra en studie om skillnaden mellan civila och militära behov inom prehospital trauma sjukvård. Studien genomfördes med hjälp av USSOCOM och publicerades 1996.

 

Butler FK, Hagmann J, Butler EG:

Tactical Combat Casualty Care in Special Operations

Military Medicine 1996;161 (supp):1-16

 

Studien slog fast att det finns stora skilnader mellan civila och militära förhållanden och gjorde upp ett förslag på hur man kan utveckla den militära sjukvården. Exempel på saker som kommer ifrån studien är "Care under Fire, Tactical Field Care och Casevac", prioritera C-H före luftvägar samt begränsa parenteral vätsketillförsel.

 

Studien togs emot med blandande känslor, men riktlinjerna infördes i utbildningen.

 

1998 samlade man experter för att disskutera olika tillämpningar utifrån påhittade patientfall, dvs om någon blir skadad under... vad gör du du? Den första workshopen behandlade olika skador som uppkommer under dykning. Den innehåller inte mycket av allmänt intresse så jag avstår ifrån att kommentera den. En betydligt mer intressant Workshop är:

 

Butler FK, Zafren K, eds

Tactical Managment of Wilderness Casualties in Special Operations

Wilderness and Enviromental Medicine, 1998:62-117

Ovanstående artikel går ej att finna i Pubmed

 

I denna workshopen diskuterar man en rad intressanta fall. Allt ifrån skottskador, ormbett, diarre till kylskador. Artiklen borde vara ett måste nu när vårt land har ett allt större internationelt deltagande. I artiklen börjar man komma in på chefens uppgifter när någon blir skadad. Man diskuterar ett GO-NO GO koncept, dvs att innan uppdragets början så bestämmer man hur många man behöver för att fullfölja uppdraget. Vidare pratar man om att det som är bäst för patienten kanske står i direkt mottsats till vad som är bäst för uppdraget.

 

1999 är det dags för nästa Workshop där man diskuterar insatsen i Somalia. Man tar upp fall ifrån 3/10. Artiklen är den som har spridits mest och finns att finna på internet. I artiklen diskuteras mycket nyttigt med ínriktning mott SIB. Även här disskuterar man chefens roll och uppgifter i samband med skadade.

 

Butler FK, Zafren K, eds

Tactical Managment of Urban Warfare Casualties in Special Operations.

Military Medicine 2000;165 (Supp):1-48

 

År 2000 händer det äntligen! Man släpper Tactical Medicine Training for SEAL Mission Commanders. I artiklen som är helt inriktad på att öka chefens förståelse om sjukvård, tar man upp hur man bör utbilda cheferna inom trauma sjukvård. Artiklen innehåller en bakgrund om varför man skall utbilda chefer i sjukvård, Saker att tänka på som chef,olika typfall att diskutera runt, Vad som orsakar dödsfall i krig och Vilka dödsfall man kan förebygga. Artiklen är inte utbildningsprogrammet utan berättar om programmet. Artiklen är dock klart läsvärd och innehåller mycket nyttigt som ger en del tankeställare.

 

Så vad undrar jag med denna tråd?

 

1. Hur mycket planerar ni kring sjukvård när ni planerar ett uppdrag?

2. Deltar sjukvårdaren i planeringen?

3. Sätter ni upp "GO- NO GO" gränser?

4. Vad planerar ni att göra med skadade under uppdraget?

5. Tar man alltid med skadade eller finns det fall där man kan lämna dem? Under vilka förhållanden kan man tänka sig att lämna skadade.

6. Tar man och riskerar mer förluster för en skadad med tveksam överlevnadschans?

 

Jag vill att ni som svarar gör det med följande: Vilket typ av förband ni utgår i från tex HV, Inf, Jägar osv. Svara med frågans siffra framför samt att jag vill helst att de som svarar har erfarenhet ifrån frågorna eller har något av intresse att tillföra. Ämnet känns lite för allvarligt för "Jag kanske skall göra GU som jägare och jag kan allt inlägg"

 

Casca, utveckla gärna tankarna i "Bår tråden"

 

Tack på förhand och hoppas att tråden utvecklas till något intressant.

Link to comment
Share on other sites

Guest Lord Good

Jag svarar som HV-plutch. Grundförutsättningarna för mina svar är att vi tänker oss en skarp insats av hv-förband i oklart läge i hemorten.

1. Inte mycket. Om det inte är speciella omständigheter så kollar vi bara att vi har en sjvman med utr och bårar och bestämmer en samlingsplats för skadade.

2. Självklart. Deras synpunkter väger alltid tungt.

3. Nej.

4. Att ta hand om skadade har mycket hög prio. Har vi fler skadade än vi klarar av räknar vi med att kunna anlita civil sjv.

5. Min personliga åsikt är att inga ska lämnas kvar någonsin, varken skadade eller döda. Självklart finns det en gräns någonstans men jag anser att vetskapen om att ens kamrater gör allt för en är klart moralhöjande. Som chef måste jag alltid vara föregångsman och själv vara beredd att visa att det inte bara är snack.

6. Vem vill utföra ett farligt uppdrag om man vet att ens kamrater skiter i en om man blir skadad?

 

Matteus 7:12

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, skall ni också göra för dem.

Så sa Jesus på sin tid och de orden håller än.

Dessutom kan det vara svårt att bedöma överlevnadschansen på en skadad för en lekman.

Link to comment
Share on other sites

Några grundfilosofier.

1. Soldaterna ska hem hela

2. Om man får skadade soldater måste de veta att de tas om hand, antingen direkt eller senare.

3. Stupade soldater ska om möjligt tas med direkt eller senare.

 

Om man ser problematiken ur hemvärnsperspektiv så har eller får hemvärnet nära till adekvat sjukvård. Förutom norrlänningarna så har hemvärnet inga ödemarksuppgifter initialt. Man kan säkerligen räkna med sjukkvårstransporter, bår med M-nummer  och goda sjukvårdsresurser. Övningar med en fungerande logistikorganisation runt sjukvården vid ett skyddsobjekt bedrivs relativ frekvent inom förbandet, men kan givetvis förbättras/förfinas.

 

Där finns dock  exempel där man som chef kan ställas inför lite svårare beslut. Beslut som är svåra att föröva men som man bör tänka igenom. Här kommer brainstorm alá Casca.

 

Eskorttjänst

Skyddspersonen är viktigast. Du åker ifrån rek/und styrkan som skriker och blöder efter ett eldöverfall. Kamrater som du känt i kanske 10 år prioriteras bort.

-hur agera

-hur hantera praktiskt,

-förklara och behålla moralen.

Här kan man öva situationer till förbannelse.

 

Ytövervakning

Som sensor befinner du och din ptrl 3 mil från närmaste bebyggelse. Sammanstöt med fienden, 3 skadade.

-skadegömma

-prioriteringar

-allmänna sjukvårdskunskaper hos soldaterna

-Skyl, bår, rutiner, skiss

 

Fria kriget

Samma som ovan fast djävligare

(Fria kriget är 3 veckors förflyttning och 2 minuters strid)

-Våga mindre, verka längre

-Civilbefolkning/samverkan sjv

 

SIB

Instängd/Utbrytning?

Samlingsplats för skadade

Prioritera upp sjukvård

Många udda små och stora skador(Skär, riv, bränn, fragment, andningsorgan, ögon, fall, tryck, skott mm)

 

Att kunna stridsleda verksamhet är den dyrbaraste egenskap en chef förhoppningsvis har. Jag har därför svårt för paragrafhämmade och reglementsfeteschister i allmänhet då dessa ofta faller med stridsplanen.

 

Det man kan öva är typövningar, rutiner för sjukvårdsspecialisterna. Att få in ett ryggmärgsbeteende för varje typsituation är fullständigt omöjligt inom den reguljära Svenska armén.

 

Casca

Link to comment
Share on other sites

Lord Good skrev: 5. Min personliga åsikt är att inga ska lämnas kvar någonsin, varken skadade eller döda. Självklart finns det en gräns någonstans men jag anser att vetskapen om att ens kamrater gör allt för en är klart moralhöjande. Som chef måste jag alltid vara föregångsman och själv vara beredd att visa att det inte bara är snack.

 

Det finns tillfällen då det är bättre för den skadade att bli "överlämnad" i fiendens händer. Är man långt från ordentlig sjukvård och personen i fråga är döende och fi med sjukvårdsresurser finns i närheten så är det bättre att lämna honom på en plats där man e säker på att han hittas plus att gruppen kan förflytta sig snabbare efteråt vilket motverkar risken för fler skadade. Vet att det hände att brittiska/amerikanska besättningar på bombflyg dumpade skadade med fallskärm över tyskland för att personen i fråga aldrig skulle klara sig hem.

Link to comment
Share on other sites

Bad Karma: Som läget är nu verkar det som egna förluster är troligast vid utlandstjänstgöring. Menar du på allvar att du skulle lämna dina kamrater till tex somalisk milis? Motståndsrörelser i tredje världen har ibland bättre sjukvårdsresurser än länderna de kämpar mot. Angola var tex ett bra exempel på det. Unita hade klart bättre sjukvård en regeringssidan. Om det inte är så ge gärna exempel på ett land där du hade överlämnat dina kamrater till.

Link to comment
Share on other sites

Jag svarar som SSK-plutch (Min plutons uppgift kan delvis liknas vid en spaningspluton i uppträdande men med andra stridsuppgifter)Grundförutsättningarna för mina svar är en krigssituation i Malmö eller annan större stad.

 

1. Hur mycket planerar ni kring sjukvård när ni planerar ett uppdrag?

 

Beror på uppgiften. Min plutons uppgift är väldigt självständig och det är därför svårt att nå centrala resurser.

 

Plutonen uppträder i allt från pluton till enskilt stridspar. Ofta är det omöjligt att få reda på om ett stridspar är skadat om de inte själva kan skapa kommunikation.

 

Samtliga i plutonen har därför fått mer sjvutb.

 

Vi har också fördelen av att agera i en miljö där det finns civila som kan hjälpa och civila resurser (inte som ett förband i norrland som kan ha flera tiotalsmil till ett sjukhus).

 

För rena stridsuppg på plutonsnivå har vi alltid en samlingsplats. Samlingsplatsen är egentligen ointressant i bebyggelsen eftersom stridslandskapet förändras under striden och därför har vi en alternativ plan med sk säkra platser. Vi försöker lösa det på gruppnivå om det går och då samla de skadade på säkra platser och lämnas med sjukvårdare tills striden är över. Övriga i gruppen fortsätter.

 

2. Deltar sjukvårdaren i planeringen?

 

Ja, Plutsjvman får bestämma samlingsplats. Han bestämmer förfarandet för skadade (om de ska tillbaka eller samlas på säkra platser i stridsområdet). Instruerar grpsjvmännen. Är mycket beroende på terrängen(eller husen i vårt fall)

 

3. Sätter ni upp "GO- NO GO" gränser?

Ja. När vi når abortnivån(som vi kallade den) så går vi över till till att snabbt evekuera skadade och dra oss ur. Vissa av våra uppgifter saknar dock abortnivå.

 

4. Vad planerar ni att göra med skadade under uppdraget?

 

Se under 1.

 

5. Tar man alltid med skadade eller finns det fall där man kan lämna dem? Under vilka förhållanden kan man tänka sig att lämna skadade.

 

Vid uppdrag som saknar abortnivå eller måste lösas lämnas de skadade kvar. Då finns tyvärr bara en sak som gäller i de fallen och det är att lösa uppgiften. Eventuellt läggs ett första förband av grpsjv eller stridparskamraten.

 

Vid andra uppgifter vårdas den enskilde i den mån det går enligt ovan i 1. Casca påpekade att vi har annorlunda skador  "Många udda små och stora skador(Skär, riv, bränn, fragment, andningsorgan, ögon, fall, tryck, skott mm)" vilket gör att vårdbehovet kraftigt varierar.

 

 

6. Tar man och riskerar mer förluster för en skadad med tveksam överlevnadschans?

 

Nej, vi beslutade gemensamt inom plutonen att insatsen att rädda en får aldrig kosta fler liv än nödvändigt.

 

Under vår utbildning fick vi nöjet :( att se en del riktiga skador.

 

Bla skottskadades en soldat i benet under en stridsövning(andra skador var brännskador, splitter från hgr, backblås från grg och pskott). Han träffades i benet av en 7.62a. I krig med de resurser som finns att tillgå för oss så skulle han med 99% sannolikhet ha avlidit. Nu fanns stora sjvresurser på plats i form av läkare (ett batsjukhus övade inte långt ifrån) och snabb transport till sjukhuset (var där på mindre än 20 minuter - kanske den snabbaste transporten från mästocka-striby till lasarettet i Halmstad i världshistorien)

 

Det var efter det vi gemensamt diskuterade vad vi ska och kan göra i en stridssituation med en skadad.

 

Det är svårt att svara generellt på dina frågor men efter denna händelsen och de andra så blev väl insikten bättre generellt att vikten av att tänka igenom sjv redan vid planerandetn av uppgiften.

Link to comment
Share on other sites

Guest Lord Good

Bad Karma, sant att det finns situationer som är svåra att bedömma-, men jag vidhåller att huvudregeln ska vara alla med. Om situationen så kräver och alla är överens kan man självklart agera på annat sätt.

Link to comment
Share on other sites

Guest Lt. payne

Jag svarar som Hvplutch.

 

1:vi tar med släpbårarna,kollar att alla har dubbla första  

förband.

 

2: min förra stf jobbar som ambulanssjukvårdare,han avdelade

utrustning och mtrl till plutonen.Han övade oss alltid på bakomstationer.jag kände att vi hade med hans kunskap bra koll på läget.

 

3:Vi satte en tredjedelsförlust av personal som gräns.

  därefter ansåg vi att inititativ förmågan var borta.

 

4:stridspars-kamraten löser första  bedömningen av den skadade.han stannar eller följer med anfallet beroende på skadan art.

 

5:om angriper låter vi skadade ligga kvar.

  om vi blir angripna SKA de med tillbaka!

  Endast vid fullkomlig panik i leden lämnar man nån.

 

6:svår fråga,finns mycket känslor i en sån situation som lätt  kan ta över.

   Som chef skulle jag göra allt för den personen,dels för att

få mina gubbar att känna samhörighet och dels för att stärka

banden i plutonen.

 

Men som sagt tidigare oavsett händelseutveckling så  anser jag att grundregeln är:ALLA SKA MED HEM.

om de är i livet eller inte så är det ändå viktigt för anhöriga och kamrater att kunna ge en värdig begravning.

 

Mycket känslor i detta ämne,hoppas det hålls på en lämplig nivå.

Link to comment
Share on other sites

Jag tycker att tråden har utvecklats i rätt väg. Tack alla som har deltagit. Jag saknar dock åsikter ifrån Unicorn, 9x19, Bamse, EO4 med mera.

 

Jag skulle gärna höra någon nymuckad ifrån K4 framföra sina åsikter. Som jag förstår har de kommit en bit på vägen att göra alla delaktiga i planeringen.

 

Sist lägger jag ut några andra frågor:

 

Har hjärt och lung räddning någon plats i det militära?

Nu menar jag inte i fredstid utan i strid. Vid alla skadade utan puls? Vid drunkningstillbud? Under eldgivning?

 

Jag har svårt att se något berättingande att lära ut det för användning i krig. Åsikter?

Link to comment
Share on other sites

Har hjärt och lung räddning någon plats i det militära?

Nu menar jag inte i fredstid utan i strid.

 

Ja, jag har svårt att se att det inte skulle ha det. Det är ju inte någon tung kunskap att bära på och sänker ju inte stridsvärdet. Därför finns det inte någon anledning till att det inte skulle ha en plats. För SSK förband finns ju ofta skador av typen fall, tryck där patienten förlorar andningen. (Vet inte men en ambulanssjv sa till mig att det är bättre (oftast) att göra nåt än absolut ingenting oavsett skada... (jag hoppas du förstår vad jag menar, lite oklart)

 

Ser ett värde också i att lära någon att kolla puls, lägga patenten i rätt läge och kolla andning. Det kan spara värdefull tid för plutsjv eller annan om denna får info (puls, ytandning och skottskada vänster ben med tryckförband).

 

Vid alla skadade utan puls? Vid drunkningstillbud? Under eldgivning?

 

Jag tycker inte man kan svara så generellt även om jag vet att det är det du vill vi ska försöka göra.

 

Visst, man kan göra hlr under strid men jag tror inte att det är nåt man skulle tänka i en stridssituation. Snarare efter...

 

Vid ett drunkningstillbud är ju förutsättningarna annorlunda, kulorna viner inte över huvudet och man kan arbeta med återupplivningen. Där har Hlr definitivt sin plats enligt en landkrabba.

 

Det är väl lämpligt att göra ett försök om patienten saknar puls. Det är ju inte direkt som att situationen kan bli mycket sämre för vederbörande.

 

Jag har svårt att se något berättigande att lära ut det för

användning i krig. Åsikter?

 

Jag vet inte om det är därför det lärs ut egentligen. Vi fick det som en del i ett större paket. Kan ha ett värde i det civila också. Men i vissa situationer i krig har det nog sin plats. Men det värde det har är ju att soldaten kanske känner att han kan göra något litet iaf. bättre än att inte kunna göra någonting alls.

Link to comment
Share on other sites

Tyvärr måste jag säga att min erfarenhet av att planera med hänsyn tagen till Sjv är begränsad. Upplever att det sker sällan och jag var kanske inte speciellt duktig själv under GU.

 

I min plut just nu har vi inte haft några diskutioner kring detta (tyvärr). Tror att det kan undvika mycket huvudbry när saker väl händer.

 

Angående "GO, No Go" har jag aldrig varit med om att dessa satts upp men känner att det kan vara svårt att som Lt Payne sa ha en viss gräns jämt. Denna måste vara mycket flexibel och uppdragsanpassad. Svårt, Mycket svårt att sätta och följa dessa riktlinjer.

 

Håller med om att principen "Alla Hem" är en bra sak att sträva efter men det blir nog svårt i stridsituationer. När ska du dra gränsen för att det blir för farligt att hämta tillbaka skadad eller död? Dock är ju detta den målsättning man ska ha.

 

Angående grundfrågan om hurvida chefer ska ha en vidare sjv-utb, så tycker jag att det borde vara en strålande ide!

En anpassad sjvutb för dessa, alltså inte som kanske en plutsjv lära sig att lägga förband och sådant utan lite mer teoretiska grunder för att underlätta t ex gällande ovan frågeställningar också för att skapa en mer gemensam grund att stå på när man diskuterar med ansvarig sjv.

 

 

 

HLR i krigstid har mycket begränsad användningsområde.

Kan tänka mig t ex vid drunkningstillbud motsv men annars så NEJ! Absolut inte under eldgivning!

 

Min tanke bakom detta är att tyvärr så är det bara på BayWatch och motsv som folk blir återupplivade av B-HLR.

I en krigsituation så tror jag mig att ev hjärtstopp skulle mycket bero på andra saker än vad som uppträder i det civila livet. I fred är det ju främst hjärtsjukdomar medan i krig är ju det mer troligt en chockutveckling som ger pulslöshet eller kanske skalltrauma. Då måste ju dessa åtgärdas ........  För mycket tid, för mycket insatser, för liten chans att överleva.

 

I fråga om drunkning och t ex vid C-medel insatser har HLR dock en plats anser jag. Givetvis i mån av personal och tid.

Oftast är det där det spricker! HLR binder ju upp en person minst till den skadade som kanske skulle gjort mer nytta någon annans stans.

 

Att det ska läras ut är ju dock en självklarhet!!

Link to comment
Share on other sites

Archived

This topic is now archived and is closed to further replies.



×
×
  • Create New...