Jump to content

STRID och ETIK


Recommended Posts

Intressant tråd...

 

Kastar in mina fem öre i debatten: Det har väl i ett antal undersökningar påpekats att just bristen på "hjältens mottagande" försvårat för just Vietnamveteraner. Sedan har väl ett antal undersökningar i sin tur påpekat att bristen på tillförlitlig data från första och andra världskriget gjort att man inte kan jämföra de två generationerna av hemvändande soldater på ett tillförlitligt sätt.

 

Vad gäller svårigheter att bearbeta känslor och tankar om sådant man man varit med om under t.ex. en mission, tror jag har mycket att göra med att det inte finns många att prata med. Ord blir torftiga och låter löjliga i ens egna öron när man berättar för någon som "inte var där". Finns hundratals inlägg på forumet om hur man svarar på frågan "hur var det" när man kommer hem från mission. Det går helt enkelt inte att förklara. Man är i en miljö som folk hemma har extremt lite referenspunkter till, och man är i den miljön 24 timmar om dygnet i +6 månader. När sedan något händer, stort eller smått, kan man egentligen inte alls förväntas reagera som man hade gjort hemma. Kommer man sedan hem och försöker applicera sitt "civila jag" på samma situation, kommer tankarna troligtvis att fastna i vinkelvolten ganska snabbt.

 

Att man då har kamrater att samtala med och som är i samma sits ser jag som A och O. Jag kan dra ett exempel, vi hade i min grupp en situation som hade kunnat utvecklas bra mycket otrevligare än den faktiskt gjorde. I korthet hade det med lite mindre marginaler slutat med att jag skjutit ihjäl en människa, att resten av gruppen öppnat eld efter att jag gjort det förutsätter jag. Hursomhaver, efter att vi återvänt till campen kände jag i egenskap av gruppchef att situationen behövdes gå igenom. Ingenting hände som föranlett inkoppling av pastor eller motsvarande. Diskussionen gick dock trögt ända tills jag kastade in "- Vad hade hänt om".

 

Det jag önskat i det läget är att jag som gruppchef hade fått mer utbildning i att hålla i avlastningssamtal, nu gick det bra iallafall, men att haft någon mer grund att stå på annat än sunt förnuft hade känts bra. Detta oavsett om jag läst mig till kunskaper i bok, eller fått dem från någon som i sin tur läst in dem från en bok. (detta var en passning till min vapenbroder born)

 

Slutligen - Det är chefens ansvar att tillse att ens soldaters mentala status är så bra som den kan vara. Samtal fungerar bäst i berörd grupp, på plats i missionsområde eller motsvarande.

 

-Edit: Passning til Born, och borttag av känsliga uppgifter

Edited by canis
Link to comment
Share on other sites

  • Replies 139
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Läste för inte så länge sen en artikel om att antalet självmord hos falklands veteranerna (både argentinare och britter) nu närmade sig antalet stupade i själva kriget. Lite intressant eftersom britterna ialla fall fick en hjältes motagande. Naturligtvis kommer jag inte ihåg var jag läste det så ni får väl ta källan för vad det är :)

Link to comment
Share on other sites

Läste för inte så länge sen en artikel om att antalet självmord hos falklands veteranerna (både argentinare och britter) nu närmade sig antalet stupade i själva kriget. Lite intressant eftersom britterna ialla fall fick en hjältes motagande. Naturligtvis kommer jag inte ihåg var jag läste det så ni får väl ta källan för vad det är :)

 

Råkade hitta några artiklar just om det.

 

http://news.bbc.co.uk/1/hi/uk/1758301.stm

http://www.cmaj.ca/cgi/content/full/166/11/1453-a

om brittiska veteraner

http://www.mercopress.com/Detalle.asp?NUM=7395

om argentinska veteraner från Falklandskriget, läser man artikeln vill man bara gå och gömma sig.

Jag sökte på google.se under ”falklands+suicide”, det finns mer.

 

Förresten har Hugh McManners bok Falklands Commando kommit ut i nyupplaga 2002. I ett nytt förord nämner han, att han aldrig hade tillåtits publicera den boken idag med tanke på det förändrade säkerhetsläget. Den boken kan bara rekommenderas och lika så Mcmanners ”Scars of War”. ”Scars of War” är en helt enorm bok, men svår att få tag på. Den finns inte i något svensk bibliotek, är slut på förlaget men ibland kan man hitta ett begagnad ex på www.amazon.co.uk och om man har tur levererar försäljaren till utlandet. Man kan även hitta den i USA, men till fantasipriser. Den kanske har blivit ett samlarobjekt där...

 

Det är väl en utmaning att åka t.ex. på mission? Och sedan blir det kanske nästa utmaning att ta hand om sig själv, behålla sin mentala hälsa och inte behöva få dåliga relationer till sina kära eller till och med behöva skiljas från dom. Kanske gäller det mest att bli medveten om riskerna och kunna ställa krav på hur utbildning och skyddsnät i detalj skall fungera?

Att bra ledarskap till exempel är så självklar som Born vill ge sken av i inlägg 77, tror jag inte på.

 

När det gäller ”psykologsnack” , så behöver den attityden förändras, så att soldater blir mera benägna att söka professionellt stöd, när dom behöver det. Jag kan tänka mig att det inte minst gäller befäl. Deras belastning ökar väl, ju bättre dom är på att ta hand om sitt folk när det gäller, eller hur?

 

Om du t.ex. blir skjuten får du i bästa fall hjälp på plats av en kunnig kamrat, men du skulle inte drömma om att inte söka hjälp hos läkare sedan för att operera bort kulan. Ingen skulle heller tillåta sig att ser ner på dig för att du inte vill vara hjälte och leva med en kula i kroppen... Och med mentala skador är det samma sak. En första hjälpen på plats, men om det inte är tillräckligt måste professionell hjälp vara lätt att tillgå. Den som söker hjälpen skall heller inte behöva vara utsatt för tråkiga attityder eller på annat sätt bli ytterligare kränkt. Och har han sedan tur, så finns det specialutbildade psykologer, som har erfarenhet av arbetet som soldat.

 

Jag är alltså religiöst övertygad om, att min far hade fått ett annat liv, att hela familjen hade fått en bättre tillvaro, om min pappa hade haft möjligheten att få professionell hjälp för att bearbeta sina upplevelser. En av mina morbröder hade i bästa fall slupit supa ihjäl sig och den andre hade kanske inte behövd råka ut för den bilolycka, som vi misstänker var ett självmord. Men: alla tre hade strypt den stackarn direkt, som hade insinuerat att herrarna kanske hade ett eller annat problem och föreslagit, att dom borde söka hjälp hos någon idiotisk psykolog med sina teoretiska kunskaper...

:D:)

 

I Tyskland fanns vid den tiden då jag växte upp (60 och 70tal) ingen som helst medvetenhet i samhället kring PTSD. (Ingen som helst medvetenhet om psykisk hälsa eller ohälsa överhuvudtaget, vågar jag påstå, när jag tänker tillbaka på min praktik som vårdbiträde inom psykvården i Syddtyskland 1974!)

Inom Bundeswehr idag verkar attityden har förändrats, se link i inlägg 84. Där utbildas folk idag för att bättre kunna ta hand om psykisk stress. Men bland folk i allmänhet tror jag personligen inte att medvetenheten har ökad. I min stora familj är jag t.ex. ensam om, att definiera mina äldre manliga släktingar som krigsveteraner- och det sedan bara ett år tillbaka. Mina syskon och kusiner har andra, i mitt tycke helt ineffektiva, förklaringsmodeller för familielivet. Det gemensamma är att vi alla behöver förklara ett och annat... Whatever: den medvetenheten som verkar finnas i USA idag, och som man hittar många uttryck för på Internet, tror jag inte finns i Tyskland och om jag förstår McManners böcker rätt, kanske inte i UK heller. Hade situationen mellan Tyskland och UK skilt sig mera åt, hade jag trott på att det måste vara den TYSKA SKULDEN, som styper diskussionen och processen att bli medveten. Nu verkar det inte vara så enkelt.

 

Vågar jag ha en uppfattning om, hur det är här?

Link to comment
Share on other sites

  • 1 month later...

Litet nytt: har varit och hälsat på i Tyskland i ett par veckors tid och blev berörd av två öden.

 

Följande tog jag del av genom tyska ZDF:s* nyheter. Dumt nog har jag inte antecknat datum för inslaget, men jag tror att det var den 11 april:

En Hauptfeldwebel (sergeant?) i reserven, Peter Hämmerle har fått svår PTSD under sitt FN-uppdrag i Afghanistan. Bussen, som han och hans kamrater färdades i, utsattes för ett attentat och sprängdes i luften. Fyra soldater omkom. Hämmerle är idag svårt sjuk, är arbetsoförmögen och går på mediciner.

Eftersom han inte var anställd av Bundeswehr innan han åkte, och inte kunde bli det vid hemkomsten eftersom han var över 40 år gammal och Bundeswehr kör med strikt åldersgräns, så bär han nu inte bara bördan av sin sjukdom utan även en stor ekonomisk förlust pga. sjukskrivningen. Hans fall togs upp i ZDF för att visa på problemen med Bundeswehrs tilltagande orientering mot fredsbevarande uppdrag uti världen.

När riskerna med utlandsuppdragen diskuterades, lär Tysklands föregående försvarsminister Peter Struck ha lovat, att ingen skulle lämnas i sticket. Men tydligen fungerar inte skyddsnätet fullt ut.

Som jag tolkade informationen i inslaget verkar det vara så att Bundeswehr tar in folk - reservister som har skadats på mission - för att dom sedan skall vara trygga, även ekonomiskt(!) man får bara inte vara över 40, om man tar skada på ett uppdrag...

Tyvärr kan jag inte bekräfta att jag har fattat helt rätt och än så länge har jag inte fått mera kött på benen genom att läsa mig till det eller få tag i någon som vet. Och jag har dessvärre inte heller hittat någon tråd på nätet om nyhetsinslaget. Kanske är det någon av er som verkligen vet?

*ZDF= motsvarighet till TV2 i Sverige.

 

 

Det andra ödet fick jag ta del av på ålderdomshemmet i Tyskland där min mamma bor idag.

En av hennes grannar, en kvinna som lider av Alzheimers sjukdom, hade brutit lårbenshalsen. Hon hade legat länge på sjukhus och sedan återvänt till sitt boende på hemmet helt övermannad av dels fysiska smärtor men också av minnen som hon inte längre kan sortera pga. av sin demenssjukdom. Under smärtor och skrik berättar hon brottstycken av ett sexuellt övergrepp hon var utsatt för i krigets slutskede. De fysiska plågorna och de hemska minnena är den värld hon lever i nu. Ansvarigt yrkesfolk och anhöriga ser bara på med en helt annan attityd till lidande, än vad jag har blivit van vid här i Sverige.

I alla fall vet jag med mig från tiden, då jag hade en födkrok som vårdbiträde just på en demensavdelning på ett judiskt äldreboende i Göteborg, att människor där, som har genomlevt koncentrationslägren och som kanske delvis till följd av posttraumatiskt stressyndrom har blivit dementa, får mycket bättre hjälp. Ingen där behöver sitta dagen i ända i sin rullstol och skrika av fysisk och psykisk smärta, när det i dagsläge faktiskt finns mediciner, som ger lindring för både kropp och själ, utan att ytterligare störa personligheten.

Jag blev så tagen av vad jag hörde och såg, att jag bestämde mig för att skriva en artikel om min kära gamla arbetsplats under aspekten demensvård och PTSD här hemma i Sverige. Det kräver litet research och på vägen har jag hittat en frågespalt där psykiatrikern och professor Hans Ågren svarar på läkarkollegors frågor om PTSD och demenssjukdomar. (Skrolla ner dokumentet till litet nedanför mitten!) Det är insiktsfrämjande läsning för både krigaren och jungfrun, så var så god:

http://www.lakarforum.se/psykiatri/index.asp?g=5&r=37

Link to comment
Share on other sites

@Canis min gamle vän.

 

Ursäkta dröjesmålet, hade missat passningen, såg bollen ligga dammig och undanskymd under sängen när jag städade nyss.

 

Jo, att utbilda Gruppchef i avlastningssamtal borde vara ett stående inslag i missionsutbildningen. Och att då gärna ta in gammelrävar som kan ha varit i samma situationer som man kan tänkas hamna i som utbildare/kloka män vore det bästa.

Det jag vänder mig mot är när det kommer in en helt främmande människa som levt sitt liv i böcker och förväntas leda ett hemkomstsamtal med en sammansvetsad grupp som kanske haft det lite kämpigt. Ge då som sagt hellre en bättre utbildning till Gruppchef (eller plut-medic liknande). Den viktiga debriefingen kommer ju som sagt direkt efter en händelse och inte efter ett par månader, och då helst i lite avslappnad miljö med någon/några man kan lita på osv osv.

 

I ett senare skede där kamratstöd inte hjälper kan man plocka in de tunga bokvändarna och deras kunskaper dock.

 

Grüss Gut

Link to comment
Share on other sites

  • 7 months later...

När jag var "hemma" i Tyskland för någon vecka sedan, diskuterades mycket omkring den tyska styrkans uppgifter i Afghanistan. Från brittiskt och amerikanskt håll förväntade man sig ett mera aktivt stöd i striderna i södra Afghanistan. DER SPIEGEL publicerades härom veckan med titelbild och tema: Die Deutschen müssen das Töten lernen, alltså "tyskarna måste lära sig att döda". Den tyska regeringen gick förresten inte kraven till mötes.

I samband med andra Natoländers krav och förväntningar på Tyskland och i kölvattnet efter "dödsskalleincidenten" diskuteras alltså Bundeswehrs uppgifter överallt just nu, och även risken att få PTSD är ett hett ämne. Så jag hade hoppats att hitta dagsfärska tyska trådar på nätet. Det har jag inte lyckats med, men ett par artiklar på engelska i nätupplagan av DER SPIEGEL:

 

http://www.spiegel.de/international/spiege...,421425,00.html

 

http://www.spiegel.de/international/spiege...21425-2,00.html

 

:(

Link to comment
Share on other sites

Just med svenska soldater i utlandstjänst vet jag ( personlig erfarenhet ) att det blir ett stort problem med debrifing,

EX*

du har en grp som har stött och nött i hopp i 6 månader och sen hemma i sverige så blir det samtal, grp medlemmarna tänker ( sublimt ) eller rakt ut -vem är han, hur fan tror han att han ska förstå vad JAG har varit med om...

Vänd då på kakan och börja med samtalen i missionsområdet, EX*Gammelyxan/Plutonchef motsv tar upp disskutionen vid tillfälle ex efter en jobbig erfarenhet ( någon i Grp blev singel utan att önska det, någon gick bort, eller vad som helst ) har du en Gruppchef som är mottaglig emot känslor så kommer Grp ( med hjälp ) att lösa det själv.

 

Pappa som fick 15 minuter!!! debrifing med Grp efter KS 02....

Link to comment
Share on other sites

Det är skillnad på Defusing, Debriefing och Hemkomstsamtal, glöm inte det. Och dissa inte en av dessa åtgärder helt och hållet bara för att det genomförts felaktigt någon gång.

 

Defusing genomförs med gruppen i snar anslutning till pressad situation och syftar mycket till att räta ut frågetecken så att grubbleri och funderingar inte ska uppstå i onödan utan att alla vet vad som egentligen hände. Man kör igenom alla lite lätt och kollar så att det är OK.

 

Debriefing är ett djupare avlastningssamtal och följer ofta en defusing (om man redan där konstaterat ett behov). Där är det individens känslor och tankar som är det viktigaste. Debriefing görs när viss distans till händelsen har nåtts.

 

Hemkomstsamtal är en avstämning och avslutning på missionen och ska inte misstas för något av det ovanstående. Där kan dock behov av stöd uppdagas och Prehab får då uppgiften.

 

Mina erfarenheter ger till hands att om man genomför bra defusing så blir behovet av de andra åtgärderna mindre.

 

/K

Link to comment
Share on other sites

Allt låter så hanterbart när Krook benar ut begreppen.

 

Men det där med tillit och förtroende verkar inte vara helt självklart?

Kan det vara ett problem att folk förblir tysta för att dom skäms när dom verkligen behöver stöd?

Och när och var kommer kamratstödet in?

 

PS. Kan följande hända här?

 

http://www.spiegel.de/international/spiege...21425-2,00.html

 

Obs: samma länk som i min ruta närmast ovan.

Link to comment
Share on other sites

När bataljonen har kommit hem, utvärderingar är gjorda och rapporter skrivna i termer om att bataljonen har löst sina uppgifter på ett föredömligt sätt, vem vill då ta upp det som finns under ytan i det "organisatoriska isberget"?

 

Som framgår av de studier som gjorts vid de internationella insatserna så har bataljonerna löst sina uppgifter på ett bra sätt samtidigt som det går att konstatera att anmärkningsvärt många chefer har haft svårigheter med ledarskapet. Ovan ytan finns den officiella bilden av hur bataljonen skött sig, dvs hur den löst uppgiften. Under vattenytan finns den stora volymen med alla problem och konflikter som man ofta inte tog itu med.

 

Grupptänkande – t ex att man undviker att redovisa olika fenomen som ev. kan uppfattas som negativa.

Kulturkrockar – t ex mellan olika förbandskulturer både på det nationella och internationella planet samt krockar mellan militära och humanitära enheter liksom kulturkrockar mellan staben och linjen.

Policybrott – t ex med olika typer av alkoholrelaterade överträdelser.

Maktkamper – t ex mellan olika grupper och grupperingar.

Förtroendekriser – har t ex uppstått när chefer inte motsvarat förväntningarna.

Moraliska dilemman – berör t ex förhållningssätt till och syn på kvinnor i och utanför förbandet.

Stressreaktioner – avser olika typer av stress, såsom akut och kumulativ stress, bland annat PTSD.

 

Israelerna har haft mycket goda erfarenheter av att genomföra just avlastningssamtal/defusing och debriefing i egna gruppen/plutonen i närheten av plutonens verksamhetsområde eller på kompaniets förbandsplats. detta har gjort att den/de drabbade har "tillfrisknat" fort och kunnat återgå till sina enheter efter ibland bara några timmar.

detta kräver dock utbildning av främst chefer för att kunna genomföras och ge resultat.

Link to comment
Share on other sites

Och som tillägg på Heiho:s fina inlägg så vill jag påpeka att även Norge är långt framme när det gäller dylika saker.

Jag har haft förmånen (?) att delta i defusing i norsk regi. Funkis, säger jag.

 

Allt låter så hanterbart när Krook benar ut begreppen.

 

Men det där med tillit och förtroende verkar inte vara helt självklart?

Kan det vara ett problem att folk förblir tysta för att dom skäms när dom verkligen behöver stöd?

Och när och var kommer kamratstödet in?

Hanterbart ja, lätt nej.

I och för sig kan det vara enkelt, så länge tillit, förståelse och utbildad personal finns. Alltså att den egna personalen är utbildad i ämnet.

 

Kamratstödet kommer in direkt och upphör väl egentligen aldrig utan bör finnas där över tiden.

 

Angående artikeln i Der Spiegel så inte bara kan sånt hända utan det har hänt och kommer säkert hända igen, även i Sverige.

 

/K

Link to comment
Share on other sites

  • 1 month later...

OBS! Följande är mina privata funderingar kring en film:

 

Igår gick den amerikanska dokumentären 51Bichstreet vid tretiden i tvåan.

Den visade en sons resa förbi den egna föreställningen om uppväxtfamiljen och in mot sina föräldrars sanningar .

När jag sökte på nätet, så stod där:

51 BIRCHSTREET: A a family interrogation that transforms into something like a Wide Sargasso Sea of Jewish-American suburbia. ...

 

Så vad har det med PTSD att göra?

 

Ingenting, om man förväntar sig att se en sömnlös krigsveteran.

Och allting, när det gäller att följa hur svårt en far och en son har, för att komma varandra nära.

Och mycket, när det gäller det mållösa främlingskap, som rådde mellan hustru och make, födda på 20-talet.

Ett främlingsskap som stod sig i decennier trots att hustrun uttryckte sig genom att skriva dagbok i över 30 år,

och trots att maken gick i mansgrupp. (Just det: mansgrupp!)

 

Sonen håller i kameran och vi får följa Mina, som mamman heter, via dagböckerna in i den understimulerade

hemmafruns värld, där hon klättrar på väggarna, men också är ute i svängen och förälskar sig i sin terapeut.

Hon har just tappat intresset för sin man precis när denne, hennes tystlåne Mike, har bestämt sig för

att verkligen ta itu med det äktenskap som skulle vara i över 50 år...

 

Mina tar genom sin verbala närvaro och sina dagböcker påtagligt plats i filmen och kommer mer till sin

rätt än Mike, vars tystlåtenhet och oförmåga att kommunicera hela familjen älskar att vittna om...

Bara Mikes nya kvinna, en gammal självklar vän från förr, som fadern gift sig med kort efter

mammans frånfälle, har en helt annan syn.

Hon har alltid uppfattat Mike som en mycket god lyssnare...

 

Så tar sig då sonen för att komma just pappan bättre inpå livet:

foton, där Mike är ung o bär uniform, skymtar förbi, men av hur Andra Världskrigets

upplevelser berörs, minns jag en enda mening.

 

Ungefär: dessa killar (alltså inte: MIN PAPPA) har sett fruktansvärda saker. Punkt.

Ingen följdfråga som: Pappa, hur gick det för dig i Europa under kriget?

Vilket vapenslag, vilken enhet tillhörde du? Vad har du varit med om, orkar du berätta?

Den frågan var för svår att ställa, den gör sig inte ens påmind antydningsvis, när sonen frågar fadern

vad dom snackade om i mansgruppen... Pappan svarar att han fick hjälp med att hantera sin vrede.

Litet kort, med attityden: hit men inte längre.

Och så uteblir följdfrågorna av typ: varför var du så arg.

Eller: vad var det där egentligen för karlar du träffade?

Sedan frågar Mike sin son: är du lycklig?

Svaret, litet dröjande men dock: ja.

Mike: ”Då var det värt allting.”

Utan ett spår av självömkan.

Mike följer sin nya kvinna till Florida, filmen är slut och jag grubblar än.

 

Jag uppfattade Mike som väldigt tydlig i att vilja behålla erfarenheter för sig själv.

Varken mansgruppen eller vreden fördjupade han sig i, när sonen försökte fråga.

Och sonen respekterade, som den goda son han är, sin fars attityd och aldrig möttes de två.

 

Är det krigarens sätt, krigarens lott att behöva förbli så ensam inför det och inför de ”normala”?

För mig handlar filmen om ett äktenskap, om hur barn finner sig tillrätta med sina föräldrar, men den handlar också

om krigarens utanförskap och "själens obotliga ensamhet".

Denne Mike kanske inte behöver kämpa med mardrömmar och daglig ångest efter sina krigsupplevelser.

Men ett långt familjeliv utan närhet till barnen eller kvinnan- det är tungt.

 

Sedan undrar jag över det sättet på vilket filmen undviker att knyta an till historien.

Det måste ha tagits ett medvetet beslut där, eller?

Personligen kan jag inte begripa hur någon någonsin kan tro, att han/hon får veta något om någon

född på 20-talet i Europa eller USA och samtidigt sätta parentes omkring Andra Världskriget och Förintelsen?

I filmen blev kriget avhandlat i en tänkvärd mening och Förintelsen nämndes inte med ett enda ord,

fast det gäller en judisk familj... Båda föräldrarna måste ha haft funderingar kring

den och kanske även burit på saknad efter eller frågor kring mördade

familjemedlemmar bosatta i Europa...

Och även om dom inte själva hade det, levde dom tydligen i en judisk gemenskap,

där andra inom bekantskapskretsen säkert har råkat illa ut.

Det måste ju ha färgat attityderna och livskänslan på något sätt?

 

Kankse är 51 Bichstreet ett konstverk om det som kan

och det som inte kan sägas inom en familjs fyra väggar...

Krig gör sig dåligt i soffan.

 

Se filmen när den visas igen!

Hur som helst: den berör! :D

Link to comment
Share on other sites

Är det krigarens sätt, krigarens lott att behöva förbli så ensam inför det och inför de ”normala”?
Ja, det är det. Till del i alla fall.

Att kasta sig ut på pisten och riskera det yttersta innebär en enkel biljett ut från det normala, om vi ska hårddra det hela. Om du har "mött elefanten" (eng Seen the elephant) så kommer du aldrig vara "som de andra" igen.

 

Du behöver kanske inte vara helt ensam om du har kollegor som du kan prata med men att prata med någon som inte har samma preferenser som du är tämligen lönlöst.

Det är som att förklara "grön" för en blind eller Beethovens 9:a för en döv.

 

/K

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...
Hanterbart ja, lätt nej.

Hm.

Det lär vi få uppleva.

Här kan man läsa Hampus Ekströms debattartikel: Svenska soldater: Informera om riskerna, skippa krigsromantiken

-angående rekryteringen till Nordic Battle Group:

http://www.europaportalen.se/index.php?new...=501&more=1

Link to comment
Share on other sites

Hamnade i en intressant diskussion med en kamrat här om dagen. Vi diskuterade huruvida personer som begått krigsförbrytelser (dömda eller ej) genom historien har haft "lättare" för att drabbas av posttraumatisk stress på grund av detta.

 

Argumentet FÖR skulle kunna vara att när kriget är över och man återkommer till en civil verklighet så skulle man börja reflektera över vad man faktiskt gjort.

 

Argumentet EMOT skulle kunna vara att man har blivit så avtrubbad att man inte anser sig gjort något fel och därmed inte skulle få några moralisk-etiska bekymmer på grund av sina handlingar.

 

Någon psykologikunnig här inne som kan bringa ljus och klarhet? Finns det överhuvudtaget någon forskning på detta område?

 

Flyttade inlägget hit till denna tråd och stängde den nystartade. V.v. fortsätt här

/Krook

BlåGul

Link to comment
Share on other sites

Argumentet EMOT skulle kunna vara att man har blivit så avtrubbad att man inte anser sig gjort något fel och därmed inte skulle få några moralisk-etiska bekymmer på grund av sina handlingar.

 

Nä, inte är jag psykolog. Men jag föreställer mig att det skulle kunna vara så här:

Inte ens den störste o starkaste krigaren, eller den mest förhärdade krigsförbrytaren är något annat än en människa av kvinna född. Han/hon har en mamma, kanske en syster, en pappa, kanske bröder. Han/hon kanske redan har egen familj, ett par söta ungar, säger vi.

Om han/hon inte var någon ensam psykopat (vilket människor är- påstår jag helt enkelt!) när han/hon drog ut i kriget, kommer han/hon att minnas, hur det var att t. ex. sparka boll med ungarna en ljuvlig sommarkväll, eller att ta en simtur tillsammans med den man älskar.

Han kommer att ha minnen av det goda i livet. Och hur mycket propaganda han än har varit utsatt för som har "hjälpt" honom att gå över gränserna, så bär han någonstans med sig en grundläggande vetskap om rätt och fel. (Att vi alla har den vetskapen, det har jag hört en psykolog säga! ;-) )

En gång har han/hon fungerat som människa i en familj, med vänner, i ett yrkesliv.

Och när slakten är slut, så möter han/hon familjen igen. Barnen vill ha tillbaka sin goa förälder, en äkta hälft sin älskvärda partner. Dom åtminstone har förväntningar på att livet skall bli helt igen: Stora undrande strålande blickar, den man älskar skall vara godast, starkast o bäst. Så mycket kärlek och plötsligen KÄNNER "monstret" sig obekväm med sig själv och vill vara som vem som helst igen, helt oberoende av, hur huvudet rättfärdigar vad han/hon har gjort.

 

Så tänker jag åtminstone, när jag försöker förstå familjernas liv i min tyska klan efter kriget. Och då hade ändå ingen av mina morbröder eller någon från min fars familj haft att göra med SS, eller ens varit övertygade nazister (men 3 av 8 var med i partiet). Men jag vet om en väninna, vars pappa rekryterades som 17-åring (?) till SS och lär har varit med om att begå massaker. Han kunde inte leva med sig själv, gjorde upprepade självmordsförsök och dog så till slut. Det är snart 40 år sedan men hans liv förblir ett enda onämnbart mörker för familjen. Så mycket lidande en enda ung och omdömeslös människas väg över jorden kom att betyda, inte bara för dom civila som han dödade och folk i deras närhet, utan även för hans eget familjesammanhang. När det gäller SS, så är det inte populärt att skylla på lydnad. Men hur mycket hade en 17-åring väl att komma med i kritiskt eget tänkande. Tala om ett missbrukat liv.

 

Och så när det gäller den där avtrubbningen, så tror jag att också den avtrubbas med tiden. Lika mycket som man behöver äta och sova behöver man älska o skratta... Om man inte är en psykopat, tror jag.

 

En som jag tror vet, hur det förhåller sig med PTSD :rolleyes: är nog psykiatrikern Jonathan Shay. Det står mycket i hans bok Achilles in Vietnam, om man orkar med engelskan. Han jobbar med krigsveteraner för United States Department of Veterans Affairs i Boston.

Edited by Jentl
Link to comment
Share on other sites

Att en människa som utfört krigsförbrytelser ska kunna untveckla PTSS ligger nog mycket i hur situationen upplevdes för brottslingen.

Blev han/hon tvingad att utföra brottet, eller gjorde han/hon det med egen vilja.

 

Om personen utförde gärningen av egen vilja tror jag personen har en mindre risk att drabbas av PTSS.

Eftersom personen då på något sätt "legitimerade" sitt handlande för sig själv när han/hon utförde brottet.

Och kan kanske därför inte se felet i sitt handlande.

 

Men en person som blivit tvingad, ex under hot om eget liv. Tror jag har större chans att drabbas.

Eftersom den drabbade hade en klar uppfattning om att vad han/hon gjorde var fel.

Offret utvecklar då även en skuldkänsla om sin del i brottet, och känner sig totalt maktlös.

 

Och just maktaspekten är det centrala. För makt=kontroll, över sig själv och andra.

En person som känner att kontrollen över sig själv har försvunnit drabbas ofta av rädsla och ångest.

medan personen som känner att han/hon har makt är mer säker.

 

Detta är några av kriterierna för diagnosen PTSS.

Personen har varit utsatt för en traumatisk händelse där följande ingått i bilden:

 

Personen upplevde, bevittnade eller konfronterades med en händelse eller en serie händelser som innebar död, allvarlig skada(eller hot om detta) eller hot mot egen eller andras fysiska integritet.

 

Personen reagerade med intensiv rädsla, hjälplöshet eller skräck.

 

Källa:American psychiatric association

Link to comment
Share on other sites

  • 1 month later...

När jag för några dagar sedan var hemma i Tyskland besökte jag det tämligen nybyggda Kunstmuseum Stuttgart.

Där kan man se målaren Otto Dix' expressionistiska bilder. Dix levde mellan 1891 och 1969.

När jag var tonåring i början på sjuttiotalet, så var jag helt fascinerad av Dix groteska framställningar.

 

Dix målade första världskrigets veteraner med träben, som hundarna kissar på. Minst sagt obehagligt framställda kvinnogestalter, som passerar män i djupt elände utan en blick: inte ens horor bryr sig...

Ett självporträt av Dix som rädd ung soldat med rakat huvud. (Han liknade min farfar.)

På många bilder ett benrangel med lie, på andra apokalyptiska framställningar av första världskrigets slagfält.

http://www.tendreams.org/dix.htm

(Krigsbilder längst ner på hemsidan.)

 

Jag var 15 år, när jag såg bilderna för första gången och jag lät mig inspireras. Papper och penna dög inte.

Väggarna i mitt rum var lagom stora ytor, som jag dekorerade med krigets fasor. Taket förblev vitt.

Mina föräldrar beskådade verket under tystnad.

Själv klarade jag inte att bo i rummet någon längre tid innan jag målade om...

 

Någon författare - jag kommer inte ihåg vem, lär ha uttalat att: konst är svaret på en fråga som ännu inte har ställts.

Inte för att jag ser mina dåtida väggmålningar som konst precis, men det tog mig 25, kanske 30 år att formulera min undran

om krigen och min familj i ord.

Någon gång hörde jag någon yttra: one of these fucked-up Germans... Det gällde inte alls mig. Men det fick mig att grubbla.

 

Jag kan tänka tillbaka på den unga kvinna, som jag en gång har varit. Söt, blond och arg på allt o alla.

Min värld var under ytan så präglad av krig och våld, att lättsamhet var något absolut exotiskt.

Jag visste: en människa, som njuter av livets goda ÄR en förrädare...

 

Och vad har nu detta med PTSD att skaffa?

:baskerKav: Trauma drabbar också familjen.

Edited by Jentl
Link to comment
Share on other sites

  • 1 month later...

I USA försöker människor att hantera kriget i Irak.

THE LAST LETTER är en stark film. Den sändes i USA för två och ett halvt år sedan.

Jag vet inte om den har gått i svensk tv. Kunde inte hitta något om den på första försöket, lägger därför några länkar

 

Läs om filmen här:

http://www.hbo.com/docs/programs/lastlette...crew/index.html

 

Se den i frimärksförmat:

http://www.informationclearinghouse.info/article13609.htm

 

Lyssna på en intervju med Bill Couturié, som gjorde filmen:

http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=4165188

Link to comment
Share on other sites

MER:

USA: National public Radio's med tema Veterans Day. Där finns överhuvudtaget spännande material från flera år, som man både kan läsa och lyssna på.

http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=5007232

 

Där finns att lyssna på bl.a.: How War Changes the Warrior

http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=4165254

 

Ursäkta att jag inte strukturerat upp det här ordentligt: men letade egentligen efter annat... och har så litet litet tid.

Link to comment
Share on other sites

Min föredetta sambo har tre söner. Den äldste och den yngste lever i Israel.

Den äldste, Noam, var med och städade upp efter ett självmordsattentat.

Det utlöste en psykos.

Jag fick veta det igår.

Sorg gör ont.

 

JAG AVSKYR VÅLD!

Link to comment
Share on other sites

  • 4 weeks later...

Det finns något som en tysk motsvarighet till Forum på Internet.

http://www.sondereinheiten.de

 

Där dryftar folk från olika tyska specialenheter liknande frågor som vi här på Forum på liknande sätt.

Jag sökte under "PTSD" och fick bland annat upp följande svar:

http://www.sondereinheiten.de/forum/viewto...;highlight=ptsd

en diskussionstråd som liknar den här.

 

En tråd om amerikanska Irak-veteraner:

http://www.sondereinheiten.de/forum/viewto...;highlight=ptsd

 

Och hur tänker militärer i Tyskland om risker i samband med mission i Afghanistan?

Eller om missioner överhuvudtaget och varför man inte tycks ha problem

med PTSD- skador i den franska armén...

http://www.sondereinheiten.de/forum/viewto...;highlight=ptsd

 

Någon tapper krigare skall väl finnas här, som vågar kämpa med tyska språket? :)

Eller franska för den delen. Det skulle vara intressant att få veta, varför man bland

Frankrikes militärer inte verkar ha problem med PTSD i samma utsträckning som i GB eller USA.

Det måste ju vara något speciellt med hur man organiserar eller förbereder eller väljer folk?

Eller hur man lyckas tiga om problemen?

Link to comment
Share on other sites

Det skulle vara intressant att få veta, varför man bland

Frankrikes militärer inte verkar ha problem med PTSD i samma utsträckning som i GB eller USA.[/b]

Det måste ju vara något speciellt med hur man organiserar eller förbereder eller väljer folk?

Eller hur man lyckas tiga om problemen?

Sverige hade inte heller problem med PTSD innan 1994 så det är inte helt konstigt om det inte har kommit till Frankrike än.

 

Klart att vi hade problemet redan innan men det diagnostiserades inte och fenomenet mörkades. Förmodligen sker samma sak i Frankrike.

 

/K

Link to comment
Share on other sites

Klart att vi hade problemet redan innan men det diagnostiserades inte och fenomenet mörkades. Förmodligen sker samma sak i Frankrike.

 

/K

 

Så måste det ju vara. Ändå har Frankrike deltagit aktivt i en del olika krig sedan 1945,

senast till Elfenbenskusten, om jag inte har fel. Det är ändå konstigt att det är så tyst om just PTSD.

På specialenheternas forum i Tyskland undrade man, om det berodde på att

franska soldater hade skadats i Gulfkriget och på Balkan av radioaktiv ammunition

(På tyska: Uranmunition. Jag vet inte, vad det heter på korrekt svenska...)

och att det dominerar den franska debatten.

 

Läs franska den som kan! http://www.avigolfe.com/

:Malaj:

 

Hittade litet till: Den tyska killen från sondereinheiten.de, som har lagt ut länken närmast ovan

kommenterade innehållet: Alla franska veteranföreningarna lär få sina pengar från Paris.

Från franska regeringen alltså, och den har förbjudit veteranerna att yttra sig

(offentligt?) om Gulfkrigssyndromet eller Balkansyndromet.

Gör man det, riskerar man att inte längre få vara med...

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.




×
×
  • Create New...