Var tredje värnpliktig kränks

[Guest järv]

Däremot så anser jag att det finns situationer då det är ok för soldater att gråta, men de är inte av det slaget att de i nämnvärd utsträckning lär inträffa till vardags under en svensk värnplikt.

Vilka situationer syftar du på?

[roninn]

QUOTE (A2Keltainen)

Däremot så anser jag att det finns situationer då det är ok för soldater att gråta, men de är inte av det slaget att de i nämnvärd utsträckning lär inträffa till vardags under en svensk värnplikt.

 

 

Vilka situationer syftar du på?

 

Om ens grupp varit med om en olycka och någon dött eller blivit skadad anser jag att det är väldigt naturligt att gråta.

 

Om man skadat sig och har ont så är det väl ganska vanligt att man kanske gråter en skvätt.

[A2Keltainen]

Däremot så anser jag att det finns situationer då det är ok för soldater att gråta, men de är inte av det slaget att de i nämnvärd utsträckning lär inträffa till vardags under en svensk värnplikt.

Vilka situationer syftar du på?

Om ens grupp varit med om en olycka och någon dött eller blivit skadad anser jag att det är väldigt naturligt att gråta.

Det är ett bra exempel på de fredstida situationer jag tänkte på, där jag med skada då tänker på en mycket allvarlig skada som exempelvis en förlorad arm. Vi har även de krigstida situationerna, där man exempelvis nyss förlorat tio goda plutonskamrater på grund av en IED.

[Guest järv]

Så på vilket sätt skiljer sig dina åsikter från mina då A2Keltainen.. Det enda verkar vara att du inte vågar stå för dem?

[A2Keltainen]

Så på vilket sätt skiljer sig dina åsikter från mina då A2Keltainen.. Det enda verkar vara att du inte vågar stå för dem?

Jag håller exempelvis inte med dig om följande:

 

Gråt är ett evolutionärt betingat sympatisökande.

 

Jag har själv några gånger gråtit av endorfinfylld glädje efter riktigt hårda träningspass. Har jag sökt sympati i de situationerna? Gör de situationerna mig olämplig som soldat?

[roninn]

Sluta bråka !!!!

 

Annars börjar jag gråta!

[KD803]

Jag anser att man inte ska acceptera soldater som har som vana att börja gråta om de får en utskällning eller liknande,

Gör du skillnad på en nyinryckt soldat och en soldat i slutskedet av sin utbildning?

[A2Keltainen]

Jag anser att man inte ska acceptera soldater som har som vana att börja gråta om de får en utskällning eller liknande,

Gör du skillnad på en nyinryckt soldat och en soldat i slutskedet av sin utbildning?

Ja, men jag skulle ändå bli väldigt skeptiskt inställd till en nyinryckt soldat som börjar gråta om han/hon får en utskällning. Jag förväntar mig inte att nyinryckta soldater ska vara färdigutbildade soldater, men jag förväntar mig däremot att de ska ha något slags grundläggande soldatämneskvalitet vad gäller psykisk stabilitet och uthållighet.

[Guest järv]

Jag har själv några gånger gråtit av endorfinfylld glädje efter riktigt hårda träningspass. Har jag sökt sympati i de situationerna? Gör de situationerna mig olämplig som soldat?

Faktum är att gråt att har den funktionen som jag beskrev. Teori om endorfinfylld glädje känns däremot lite mer tveksam.. Endorfiner gör att det känns väldigt bra när man har tränat m m, men åtminstone jag har aldrig upplevt ett kemiskt framkallat glädjerus på det sätt du beskriver.

Edited February 19, 2005 by järv

[A2Keltainen]

Endorfiner gör att det känns väldigt bra när man har tränat m m, men åtminstone jag har aldrig upplevt ett kemiskt framkallat glädjerus på det sätt du beskriver.

Så synd för dig. Det är väldigt trevligt att vara tokhög på endorfiner.

[Guest järv]

Har aldrig upplevt det som ett rus.. Antar att du är allvarlig.

[Malm]

Jag hoppas innerligen att man åter igen en dag kan skälla ut värnpliktiga tills dem gråter...

 

Det känns som ett förtydligande från min sida behövs göras.

 

När jag skrev detta så var det med en gnutta ironi. Jag påstår absolut inte att en människa är svag för att han gråter. Jag har själv sett duktiga soldater bryta ihop av anledningar som jag kanske inte själv hade gråtit för men alla har vi olika behov.

 

Sen är jag benägen till att hålla med Järv i mycket av det han säger. Många värnpliktiga (enligt min ringa erfarenhet) är lite (försökte hitta ett bättre ord, men) mesiga. De har aldrig behövt ta i tidigare. Då är det svårt att helt plötsligt behöva göra detta.

 

Enligt pliktverket blir de mösntrande allt svagare och svagare. Där är nog alldeles för många mammor och pappor som tar för väl hand om sina söner och döttrar.

 

MVH Malmgren

[A2Keltainen]

Har aldrig upplevt det som ett rus.. Antar att du är allvarlig.

Ja, jag är allvarlig. Det är VÄLDIGT trevligt.

[Anders]

@ järv: Hur mycket känslor får en god soldat visa?

 

Får han (jag väljer att inte vara könsneutral då du inte anser att kvinnor kan vara goda soldater) skratta? Le? Sucka?

 

Du förespråkar någon slags emotionellt avtrubbad varelse, gör du inte?

 

Hur vet DU att soldaten som gråter under GU inte är den bästa när det väl blir skarpt? Är den platsen reserverad för dig och dina macho-bröder?

 

 

@ Jakt the snake:

 

Håller med dig till fullo. Officerarna spelar med de kort Pliktverket delar ut, sen får man försöka bygga en så bra hand som möjligt. Kass i Juni kan vara Godkänd i April.

[Mattias]

Jag förstår inte själva kopplingen gråt=svag. Alla har vi väl olika sätt att ventilera våra känslor på och vad säger att det ena är sämre än det andra och nödvändigtvis skulle göra oss till sämre soldater?

 

Om en person går ut och sätter sig på en stubbe och svär högt för sig själv eller en person går in på luckan och sparkar på skåpet eller en som bara sväljer och lägger locket på (hur länge kan någon göra det?) eller om någon går in på muggen och gråter en skvätt.

 

Vad är egentligen skillnaden mellan dessa personer vad gör personen som gråter till en sämre soldat än den som sitter och svär på stubben eller han som bara sväljer hårt? HUR man ventilerar sina känslor eller uppbygda aggresioner borde väl vara ovidkommande, huvudsaken är att man fortfarande kan fungera som människa och/eller soldat och det tror jag inte har att göra med hur man hanterar sina känslor.

[A2Keltainen]

Mattias, som jag ser det, så är det en fråga om självkontroll och mental stabilitet. En god soldat har i mina ögon god självkontroll och mental stabilitet. Om en soldat inte klarar av att ta emot en utskällning utan att bryta ihop, vilket jag ser att brista i gråt i den situationen är, så ställer jag mig frågande till hur den soldaten klarar de betydligt jävligare situationer som en skarp stridssituation innebär. Tänk dig själv att du får välja vem av följande två soldater du ska bredvid dig i skyttelinjen i krig:

 

Soldat A: Gråter och går helt sönder vid minsta motgång i fredstid.

 

Soldat B: Biter ihop och kämpar vidare vid alla motgångar i fredstid.

 

Vem skulle du välja? Jag skulle åtminstone vara benägen att tro att soldat B har bättre förutsättningar att klara den skarpa striden än vad soldat A har. Jag skulle därför välja att ha med mig soldat B.

[Mattias]

Mattias, som jag ser det, så är det en fråga om självkontroll och mental stabilitet. En god soldat har i mina ögon god självkontroll och mental stabilitet. Om en soldat inte klarar av att ta emot en utskällning utan att bryta ihop, vilket jag ser att brista i gråt i den situationen är, så ställer jag mig frågande till hur den soldaten klarar de betydligt jävligare situationer som en skarp stridssituation innebär. Tänk dig själv att du får välja vem av följande två soldater du ska bredvid dig i skyttelinjen i krig:

 

Soldat A: Gråter och går helt sönder vid minsta motgång i fredstid.

 

Soldat B: Biter ihop och kämpar vidare vid alla motgångar i fredstid.

 

Vem skulle du välja? Jag skulle åtminstone vara benägen att tro att soldat B har bättre förutsättningar att klara den skarpa striden än vad soldat A har. Jag skulle därför välja att ha med mig soldat B.

Okej, jag anser dock inte att man helt måste bryta ihop bara för att man använder gråt som en ventilator. Man kan väl likaväl bara komma åt den känslan som kan uppstå när man gråter en skvätt; det kan vara ganska förlösande.

 

Är det alltså värre att gråta över en utskällning än att svära högt alt. börja slå/sparka på saker. Allt detta kan ju vara uttryck för samma känslor. Och just egenskapen att bara ta emot och svälja tror jag inte på vare sig det gäller fred, strid militärt eller civilt.

 

Vad skulle hindra soldat B från att bita ihop och kämpa vidare och sedan för att lätta på det underbyggda trycket gråta en skvätt i enskildhet efter tjänstens slut? Blir han då automatiskt en dålig soldat i strid för det?

 

Alltså att gråta för att ventilera underliggande stress/press behöver inte vara lika med att totalt bryta ihop i fosterställning med hysterisk gråt och mental blockad som följd.

[A2Keltainen]

Okej, jag anser dock inte att man helt måste bryta ihop bara för att man använder gråt som en ventilator. Man kan väl likaväl bara komma åt den känslan som kan uppstå när man gråter en skvätt; det kan vara ganska förlösande.

Jag ser en skillnad mellan att "bryta ihop" och "bryta ihop helt". Jag anser att om en soldat börjar gråta inför ett befäl när han/hon får en utskällning av nämnda befäl, så är det ett tecken på att soldaten faktiskt brutit ihop psykiskt på något sätt. En soldat bör i min mening kunna ta kritik och hålla masken när det är läge för det.

 

Är det alltså värre att gråta över en utskällning än att svära högt alt. börja slå/sparka på saker. Allt detta kan ju vara uttryck för samma känslor.

 

Jag skulle ha seriösa betänkligheter kring en värnpliktig som börjar svära högt och/eller slå/sparka på saker inför ögonen på ett befäl när han får en utskällning av nämnda befäl.

 

Och just egenskapen att bara ta emot och svälja tror jag inte på vare sig det gäller fred, strid militärt eller civilt.

 

I mina ögon är det ibland faktiskt bara att ta emot skiten i handen, bita ihop och kämpa vidare.

 

Vad skulle hindra soldat B från att bita ihop och kämpa vidare och sedan för att lätta på det underbyggda trycket gråta en skvätt i enskildhet efter tjänstens slut? Blir han då automatiskt en dålig soldat i strid för det?

 

Nej, det blir han inte i mina ögon. I mina ögon är det en väsentlig skillnad på om:

 

1. Soldaten i stridens hetta håller huvudet kallt, biter ihop och kämpar vidare, för att efter striden är över gråta en skvätt.

 

2. Soldaten i stridens hetta bryter ihop, börjar gråta och slutar fungera på ett funktionellt sätt.

 

Jag anser dessutom att det är en stor skillnad mellan att gråta när man får en utskällning av ett befäl och att gråta efter en strid, när kanske flera av ens kamrater är allvarligt sårade eller döda. Att börja gråta inför ett befäl som ett resultat av en utskällning i fredstid är inte funktionellt beteende i mina ögon.

 

Alltså att gråta för att ventilera underliggande stress/press behöver inte vara lika med att totalt bryta ihop i fosterställning med hysterisk gråt och mental blockad som följd.

 

Jag har inte hävdat motsatsen.

[Mattias]

@ A2K

 

Okej, det verkar som vi har pratat förbi varandra här.

 

Jag kan hålla med om att en person som reagerar exeptionellt (gråt ilska våld) inför befäl/chef/motsv. under tillrättavisning eller dylikt får en sorts sammanbrott som inte är produktivt eller främjande för uppgiftens lösande eller ens eget välbefinnande.

 

Det jag hela tiden har pratat om är en person som kan bita ihop för stunden eller så länge det krävs för att sedan ge utlopp för sina känslor. Det verkar som om vi har samma åsikt. Disskusionen har alltså bara utrönt det.

[A2Keltainen]

Det verkar som om vi har samma åsikt.

Instämmer.

[Guest järv]

@ järv: Hur mycket känslor får en god soldat visa?

 

Får han (jag väljer att inte vara könsneutral då du inte anser att kvinnor kan vara goda soldater) skratta? Le? Sucka?

 

Du förespråkar någon slags emotionellt avtrubbad varelse, gör du inte?

 

Hur vet DU att soldaten som gråter under GU inte är den bästa när det väl blir skarpt? Är den platsen reserverad för dig och dina macho-bröder?

Du försöker göra diskussionen till nåt den inte är. Det handlar om att rekrytera människor som är normala och stabila.

 

Jag förstår inte själva kopplingen gråt=svag.

Du förstår inte kopplingen mellan en ständigt gråtande soldat och en nervös och instabil soldat?

 

Okej, jag anser dock inte att man helt måste bryta ihop bara för att man använder gråt som en ventilator. Man kan väl likaväl bara komma åt den känslan som kan uppstå när man gråter en skvätt; det kan vara ganska förlösande.

Brukar du och dina kompisar sitta tillsammans och gråta en skvätt.. Jag menar, bara så det känns lite bättre och sådär..?

 

Är det alltså värre att gråta över en utskällning än att svära högt alt. börja slå/sparka på saker. Allt detta kan ju vara uttryck för samma känslor.

Du för ett väldigt feminint resonemang. Det handlar om stabila människor överhuvudtaget..

 

Och just egenskapen att bara ta emot och svälja tror jag inte på vare sig det gäller fred, strid militärt eller civilt.

Freudian slip?

Edited February 20, 2005 by järv

[Status quo]

Jag tror personligen att det är bättre om man sätter upp psykisk/känslomässig press på en skala, och sedan drar gränsen för gråt någonstans vid allvarlig fysisk skada / förlust av anhörig, egendom eller annan viktig del av sin tillvaro.

För mig själv går gränsen för gråt när någon i min närhet mår mycket dåligt, alt när jag själv utsätts för extrem smärta eller psykisk misshandel.

I mitt anseende måste man kunna ta kritik för de misstag man gjort när omständigheterna som föreligger är så pass att man kan anses vara skyldig till misslyckandet. Man har dock både sitt eget misslyckande samt befälets eller kamraters skäll att stå ut med. Olika människor klarar olika mycket. Och beroende på misslyckandets grad så anser jag att man bör klara av att ta skäll för misslyckande med utförande av uppsatta mål alternativt misslyckande med att följa instruktioner utan att börja gråta.

Om man inte kan klara psykisk stress så långt ner på skalan så kommer man troligtvis inte att klara den högre graden av stress. Och då är det svårt att hålla huvudet kallt när fara för eget och andras liv föreligger tex i en stridssituation.

 

självklart skall man inte skälla ut och förnedra en människa till den grad att den bryter ihop och börjar gråta. Men en allvarlig tillsägelse måste man klara av för att fungera i övriga livet också.

[Kryte]

Super OT!

 

@järv

 

Efter att ha gått igenom dina 800+ inlägg här på soldf så ber jag att få gratulera!

 

Jag ber att få gratulera dig att du inte har blivit utsparkad än..

 

Det är nästan så att jag blir lite imponerad. Blir imponerad av att du hämningslöst ger dig in i alla dessa ämnen som du uppenbarligen inte har en aning om.

 

Men! jag förstår inte riktigt vad du gör här på soldf..? Efter som du uppenbarligen inte har några akademinska kunskaper i de ämnen som du väljer att kommentera så kan jag inte annat än tro att du bara är ute efter att provocera!

 

För din egen skull tycker jag att du i fortsättnigen tänker efter innan du skriver..

 

Och i ett ämne som den här tråden borde du tycka till lite mer extra..

 

/Kryte

[JTS]

Ja, du har just räknat upp tillfällen som mer eller mindre faller under extrema livssituationer.

 

Jaha, så att gråta är OK ibland, men inte OK i andra lägen? Kunde du inte sagt det från början?

 

 

om vi tittar på den senare delen och jämför med upprinnelsen till den här diskussionen, så går det inte ihop. Kränkningar är något allvarligt men du verkar ta ganska lätt på vad som egentligen är kränkningar.

 

Vad går inte ihop? Tar jag lätt på vad som är kränkningar? Hur då?

 

 

 

En svag och nervöst lagd person är inget för försvarsmakten, som ju är en elitistisk organisation som testar, väljer och utesluter. Uppgiften är att rekrytera stabila, lämpliga och duktiga personer. Uppgiften är inte att rekrytera olämpliga personer för att stärka deras självkänsla.

 

Detta har du missförstått helt.

Det är inte FM som testar, väljer och utesluter. Det är pliktverket. FM utbildar de personer som väljs ut av pliktverket. Om soldaterna visar sig olämpliga under utbildningen så kan man välja att ge dom en annan tjänst eller på inrådan av psykolog eller läkare avskilja dom. Det är inte helt lätt att göra det, och det händer inte ofta. Jag vet inte vad du har för erfarenhet av att utbilda soldater, men jag har utbildat ett par stycken vid det här laget. Och jag ser inget som helst anledning till att soldater som har gråtit ibland skulle bli dåliga eller olämpliga soldater. Soldaterna skall inte vara maskiner, de ska vara tänkande människor. Sådana har känslor.

Jag har aldrig varit med om extremfallen som du vill peka på, med soldater som bryter ihop vid minsta lilla utskällning, däremot många soldater som exempelvis har brutit mot säkerhetsbestämmelserna, fått en utskällning, insett vad deras misstag hade kunnat leda till och sen blivit så omskakade av det att dom börjat gråta. Det är inget konstigt med det. Det är en naturlig reaktion. Det tyder inte på svaghet.

 

 

jag anser inte att nervlöst lagda personer i försvarsmakten är något att eftersträva.

 

en person som får ett nervöst sammanbrott vid minsta lilla påfrestning har väl ganska tydligt visat på instabilitet och en allmänt nervös läggning.

 

Jag lovar dig att 100% av alla nyinryckta soldater är extremt nervösa under sin första vecka i utbildningen. Ska vi avskilja dom? Eller acceptera att dom ÄR nervösa och anpassa oss efter det? Utbilda dom? Konstatera att efter en månad är dom som nya människor?

Som sagt, jag vet inte vad du har för erfarenhet av att utbilda soldater.

 

 

 

Om du vill syssla med ideell verksamhet och rädda förtappade själar så kan du ju göra det på fritiden.

 

Vad menar du med detta? Rädda förtappade själar? Ideell verksamhet?

[JTS]

Att börja gråta inför ett befäl som ett resultat av en utskällning i fredstid är inte funktionellt beteende i mina ögon.

Under den första tiden är det helt normalt.

[A2Keltainen]

Att börja gråta inför ett befäl som ett resultat av en utskällning i fredstid är inte funktionellt beteende i mina ögon.

Under den första tiden är det helt normalt.

Menar du att det är vanligt att svenska värnpliktiga gråter i tjänsten i allmänhet, och inför befäl i synnerhet?

[JTS]

Du för ett väldigt feminint resonemang. Det handlar om stabila människor överhuvudtaget..

Vad menar du med det här? Feminint resonemang? MÅSTE du vara otrevlig?

[JTS]

Att börja gråta inför ett befäl som ett resultat av en utskällning i fredstid är inte funktionellt beteende i mina ögon.

Under den första tiden är det helt normalt.

Menar du att det är vanligt att svenska värnpliktiga gråter i tjänsten i allmänhet, och inför befäl i synnerhet?

Jag menar att det under de första veckorna är helt normalt att ett par soldater börjar gråta i tjänsten, även framför officerare. Det händer inte ofta, kanske en eller två soldater per kompani, men det är inte något som är oväntat. Det är en stor omställning för många. För många är det deras livs största. Det i kombination med en extrem stressnivå gör att det ibland blir så.

De soldaterna behöver inte alls vara dom som lyckas sämst med utbildningen, det är heller inte så att dom brukar fortsätta med beteendet. Det handlar bara om att dom hanterar stressen på det viset.

[A2Keltainen]

Jag menar att det under de första veckorna är helt normalt att ett par soldater börjar gråta i tjänsten, även framför officerare. Det händer inte ofta, kanske en eller två soldater per kompani, men det är inte något som är oväntat.

Det kanske inte är oväntat för dig, men det var definitivt oväntat för mig att det är så vanligt i svenska försvaret att man ser det som en normal företeelse. Jag tror att jag hade blivit väldigt förvånad om jag sett någon gråta under min beväringstjänst. Stress var inte något som vi direkt hade brist på, men jag såg ändå aldrig någon gråta eller hörde talas om att någon hade gråtit. Jag hävdar absolut inte att vi var "hårdare" än svenska värnpliktiga, men jag misstänker att det kan finnas kulturella skillnader som gör värnpliktiga i vissa kulturer mer benägna att gråta än värnpliktiga i andra kulturer. Eller med andra ord; i vissa kulturer kanske det exempelvis är mer ok för soldater att gråta.

 

Det är en stor omställning för många. För många är det deras livs största. Det i kombination med en extrem stressnivå gör att det ibland blir så.

 

Min erfarenhet av finska värnpliktiga vid Nylands brigad är att extrem stress utåt sett vanligtvis hanterades genom att "suga upp det" och hålla min, eller möjligtvis genom att muttra fram lite svordomar, men det senare dock aldrig framför befäl. En del valde även vägen med civiltjänst, då de insåg att det militära livet inte var något för dem. Jag vill minnas att det var ungefär tre stycken på mitt kompani som under rekryttiden avbröt sin militära tjänstgöring och istället påbörjade civiltjänst. Sedan så är det genom åren även en och annan beväring på Nylands brigad som valt att ta livet av sig.

 

De soldaterna behöver inte alls vara dom som lyckas sämst med utbildningen

 

Om omställningen från civilt liv till värnplikt tog så hårt på dem att de började gråta, hur skulle då en omställning från civilt liv till krig ta på dem? Bara för att de klarar utbildningen, så betyder det inte att de klarar krigets krav.

[KD803]

Om omställningen från civilt liv till värnplikt tog så hårt på dem att de började gråta, hur skulle då en omställning från civilt liv till krig ta på dem? Bara för att de klarar utbildningen, så betyder det inte att de klarar krigets krav.

Kanske det är så att utbildningen är till för att förbereda dem på krigets krav så att de klarar av dessa?

 

Om de värnpliktiga ryckte in som duktiga soldater som redan då klarar av allting, varför överhuvudtaget kalla in dem till utbildning?

 

Jag är benägen att hålla med JTS i den här frågan. Hur många av de som tog livet av sig på Nylands brigad hade inte gjort det om det hade varit accepterat att gråta?