Jump to content

Biverkningar av utlandstjänst ?


Recommended Posts

Håller med Holmis... Min sambo är i Liberia och han har bara varit borta en vecka. Men jag känner mig mycket starkare redan nu. Och så intresserad av militären som jag är nu har jag nog aldrig varit.. :baskerPa:

Jag tror att man förändras väldigt mkt både för de som är där nere och här hemma. Både postivt och negativt.

 

//Linda

Link to comment
Share on other sites

  • Replies 101
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Jag ser ett litet problem och det är att folk på hemmfronten nästan förväntar sig att man är knäpp psykotisk och på snudden alkoholiserad. Det är nästan så att man drar sig för folk kommer med förutfattade meningar. Jaha, varit på Balkan och sett döda, han måste vara knäpp. Nån som känner igen sig?

Link to comment
Share on other sites

Jag ser ett litet problem och det är att folk på hemmfronten nästan förväntar sig att man är knäpp psykotisk och på snudden alkoholiserad. Det är nästan så att man drar sig för folk kommer med förutfattade meningar. Jaha, varit på Balkan och sett döda, han måste vara knäpp. Nån som känner igen sig?

Yepp, speciellt av sk "beteeendevetare" som inte har en aning om vad man var för person innan, jag var minst lika knäpp innan jag var nere som efter. Har nog Tillochmed blivit en lugnare och mer ballanserad människa tack vare mission.

 

Tex, guldexemplet, anställningsinterviu. Sitter någon avdankad psykolog till personalchef och funderar på om man har en massmördare med svåra traumatiska minnen och PTSD i stolen framför sig. Man är ju toktvåa direkt på det jobbet om inte den som interviuar vet vad det handlar om.

Link to comment
Share on other sites

@Born

 

Som tur är så är det några av oss beteendevetare som själva varit ute. På Personalvetarutbildningen i Uppsala är det ganska många med militär bakgrund så kunskapen sprider sig. Har själv anställt folk som varit ute på mission.

 

Det som kan påverka negativt är ju att jag själv vet att "suget" efter fler uppdrag finns ständigt aktuellt. Det bara att förvänta sig att det droppar in tjänstledighetsansökningar när det kommer nya missionsområden.

 

Lite skadade är vi ju :)

Link to comment
Share on other sites

@IB2.

Menade självutnämnda "beteendevetare" inte de som har både utbildning och erfarenhet. Du vet sånna som läst en bok om hur man blir efter traumatiska upplevelser och inte har en aning om vad de igentligen läser. :)

 

Finns tyvärr för många sådana på personalchefsplatser. Och detdär med att lämna in tjänstledighetsansökninar, inte så populärt, och än värre är att försöka förklara för chefen vad det innebär att vara med i en beredskapsstyrka typ IA mm.

 

När vi ändå är inne på ämnet. Värnpliktiga får idag en sorts betyg/personlighetsbeskrivning som är civilt meriterande och det jobbas hårt på att det ska bli ännu mer meriterande i arbetslivet.

Men, hur kan man göra för att utlandstjänsten ska få bättre rykte på arbetsmarknaden? Förslag?

Link to comment
Share on other sites

Jag kan ibland reta mig litet grand på det fenomen Smocken nämner. Det tycks vara en spridd och allmän uppfattning att FN-soldaters psykiska problem beror på att de "sett många döda".

 

Vadå "sett många döda", frågar jag mig då!?

 

Precis som om utlandstjänsten varit någon guidad turistresa med styckmästartema där man har åkt runt som en passiv åskådare och förevisats en mängd stilleben i grotesk-klassen: "Se här på det brända lilla barnet innan vi åker vidare för ett lunchstopp i pittoreska Kiseljak, och smakar deras hemslöjdade plommonbrännvin!".

 

Jag tror de flesta är rätt medvetna om att det finns döda människor i krig, och lik är inga monster. De ser ungefär ut som levande människor - fast ofta lite blodigare och alltid lite dödare. Och de gör ingen illa.

 

Om man tror det mest nervpåfrestande man kan råka ut för i ett krig är att "se döda människor" är man inte riktigt med på kartan. Vilken ambulans- eller brandman som helst får förmodligen se både fler tragedier och lemlästade lik under samma tid - utan att råka ut för PTSD.

 

Det som tär på kraften i ett krig är inget så oskyldigt och enkelt som att man råkat lägga blicken på en otäck köttslamsa som ligger och skräpar. Den som inte förstått detta kommer heller aldrig att förstå en hemvändande FN-soldat som har det jobbigt...

Link to comment
Share on other sites

Den här tråden ska vara både för positiva och negativa erfarenheter så då kan jag bjuda alla EOD utbildade på ett intervju tips. Fungerar bäst då mottagaren är en man.

 

Frågan om man är skicklig och noggrann kommer för eller senare i en intervju. Jag brukar då påpeka att jag tagit rätt på en stor mängd minor, granater och andra farliga explosiva prylar och att jag både är vid liv och att jag har samtliga fingrar kvar. Eftersom de flesta män har någon form av militärt intresse får man då tillfälle att spä på med alla andra bra erfarenheter man fått genom sin UT tjänst utan att komma utanför ämnet.

 

Nu är inte alla EOD utbildade, men det borde fungera för en skyttesoldat att vid frågan om man är bra på att ta folk svara att man trots stor press aldrig skjutit någon. ”Detta menat som ett skämtsamt exempel då alla verkar inte förstå ironi eller sarkasm”.

 

De flesta har fått med sig bra erfarenheter hem som de kanske inte omedelbart tänker på, vi kommer alla hem med en livserfarenhet som antagligen inte går att få hemma och det finns säker fler bra exempel.

Edited by Sundman_MA03_BA02_KS01
Link to comment
Share on other sites

Galen innan missionerna, galen efter missionerna... Varför skulle man annars vilja åka iväg till farliga platser i världen? Själv hyllar jag min egen galenskap!

 

:=o

 

En sak är säker:

 

Tar man sig ett dopp i "yellow river" så kan man räkna med Negativa Bieffekter av utlandstjänst !

 

8-/

Link to comment
Share on other sites

kimster: haha okej, det var inte så farliga vanor, hade ju kunna vara värre  :baskerPa:

 

Hur är det med er som varit med om lite traumatiska upplevelser ?

 

/Player

Det beror ju på. Vad som en upplever som en traumatisk händelse kan ju av någon annan upplevas helt annorlunda. Jag tror ens bakgrund hemifrån har stor roll. Har du t.ex arbetat som väktare dyl. har du kanske redan varit med om våldsamheter.

Jag tycker inte att jag varit med om något direkt traumatisk, mina missioner var lugna tillställningar och jag lider inte på något sätt av dem -med undantag för min bilkörning som om möjligt blivit ännu mer lagvidrig. Däremot så kan jag uppleva att andra (vanliga civila) ibland tar för givet att man skulle vara ett psyk-fall när de får höra att man varit iväg. Okunskapen ute i landet är rätt omfattande och alla drar alla missioner över en kam. Att jämföra någon av de första Bosnien-missionerna med en glidarmacka som Makedonien är ju inte rättvis mot någon..

Link to comment
Share on other sites

Vad som en upplever som en traumatisk händelse kan ju av någon annan upplevas helt annorlunda.

En liten sak jag lärt mig från mina studier inom området krigs-, strids- och katastrofpsykologi: När man tittar på vilken risk en situation medför för följande psykiska besvär (av främst PTSD-karaktär), så är det inte situationens objektiva traumatiska värde som är relevant, utan istället hur personen som är i situationen ser subjektivt på situationen i allmänhet, och sina resurser och möjligheter att hantera situationen (på ett bra sätt) i synnerhet. Samma situation kan alltså ge upphov till väldigt olika psykiska följder hos olika individer, beroende på hur de själva ser på situationen när de befinner sig i den.

Link to comment
Share on other sites

Jag har gjort en mission ganska nyligen, och en innan det. Min fråga till er är, det sug som jag känner i missionstarmen eller Fntarmen eller vad ni vill kalla den . blir man aldrig nöjd? Känner man aldrig att nu har jag gjort mitt? Kommer det alltid finnas i bakhuvudet? Kanske lite luddiga frågor, men det borde väl räknas som en biverkning??? Av den lättare varianten?

 

 

En som ännu inte känner att tarmen fått sitt.

Link to comment
Share on other sites

Jag har gjort en mission ganska nyligen, och en innan det. Min fråga till er är, det sug som jag känner i missionstarmen eller Fntarmen eller vad ni vill kalla den . blir man aldrig nöjd? Känner man aldrig att nu har jag gjort mitt?  Kommer det alltid finnas i bakhuvudet? Kanske lite luddiga frågor, men det borde väl räknas som en biverkning??? Av den lättare varianten?

 

 

En som ännu inte känner att tarmen fått sitt.

Jag brukar dela in de som åker på utlandstjänst i tre grupper.

 

1. Den som åker på en mission och tycker: Kul men nu har jag gjort mitt.

 

2. Den som säger: Nä, fy fan. Aldrig mer.

 

3. Den som vid hemkomst till Swedint frågar: när går nästa rotation.

 

Välj själv vilken grupp du tillhör, jag tillhör grupp 3 :D

 

The Swede :worthy:

Link to comment
Share on other sites

Jag har gjort en mission ganska nyligen, och en innan det. Min fråga till er är, det sug som jag känner i missionstarmen eller Fntarmen eller vad ni vill kalla den . blir man aldrig nöjd? Känner man aldrig att nu har jag gjort mitt?  Kommer det alltid finnas i bakhuvudet? Kanske lite luddiga frågor, men det borde väl räknas som en biverkning??? Av den lättare varianten?

 

 

En som ännu inte känner att tarmen fått sitt.

Jag brukar dela in de som åker på utlandstjänst i tre grupper.

 

1. Den som åker på en mission och tycker: Kul men nu har jag gjort mitt.

 

2. Den som säger: Nä, fy fan. Aldrig mer.

 

3. Den som vid hemkomst till Swedint frågar: när går nästa rotation.

 

Välj själv vilken grupp du tillhör, jag tillhör grupp 3 :D

 

The Swede :worthy:

Tillhör nog mer den kategorin som säger:

 

Aldrig mer (Balkan) och som sen ca sex månader senare har skickat in en ny ansökan...

Link to comment
Share on other sites

 

The Swede :winner:

Tillhör nog mer den kategorin som säger:

 

Aldrig mer (Balkan) och som sen ca sex månader senare har skickat in en ny ansökan...

Ja den här kategorin passar nog in rätt bra på mig om man lägger in år istället för månader. Har man varit iväg och gillat det man gjort försvinner suget aldrig... Så visst kan det väl klassificeras som en typ av skada.

 

:worthy::banana

Link to comment
Share on other sites

Jag får väl också klassa mig som skadad eftersom jag ju bara kan hålla med många andra här på forumet.

Hade man en bra mission när man var ute och gillade det, så finns nog alltid suget kvar efter ytterligare en. Och speciellt då det börjar pratas om nya missioner!

Link to comment
Share on other sites

Jag känner många med sviter efter tjänstgöring utomlands. De har tjänstgjort i Bosnien, Kongo, Gaza och Cypern. Det rör sig om allt från att inte vilja sitta med ryggen utåt till allvarliga symptom som krävt experthjälp.

 

Jag hade bara mindre symptom som redan beskrivits av andra; ovilja att gå utanför asfalterat område, otålighet mot "hink och spade"-problem och viss ljudkänslighet men det värsta var att inte längre känna grupptillhörigheten och inte vara del av en organisation där alla drog mot samma mål och där målet var gott och till många lidandes godo. Mina skavanker (som en gammal Gaza-yxa kallade det) har klingat av ordentligt dock kan jag bli lätt nedstämd av vissa filmer och annat som får mig att minnas. Men det blir mindre och mindre uttalat.

 

Den värsta åkomman jag har och som jag vet att mina kompisar lider av är vad jag brukar kalla "åksjukan", viljan att åka ut igen även om jag vet att missionsområdet suger och mandatet är kasst och allt är fel. Jag tror att den sitter i för alltid. En gång yxa - alltid yxa. :)

 

Krook

Link to comment
Share on other sites

  • 1 month later...
Den värsta åkomman jag har och som jag vet att mina kompisar lider av är vad jag brukar kalla "åksjukan", viljan att åka ut igen även om jag vet att missionsområdet suger och mandatet är kasst och allt är fel. Jag tror att den sitter i för alltid. En gång yxa - alltid yxa.

 

 

Precis så är det. Fast för egen del hoppas jag på att slippa åka till Kosovo igen (två missioner där), utan letar med ljus och lykta efter ett nytt ställe att åka till. Ångrar som f-n att jag inte sökte till Liberia. Men förhoppningsvis dör jag inte imorgon, utan får chansen att åka på en :tveka: -mission istället (även om det inte blir imorgon).

 

:o YxBobo

Link to comment
Share on other sites

Jag brukar dela in de som åker på utlandstjänst i tre grupper.

 

1. Den som åker på en mission och tycker: Kul men nu har jag gjort mitt.

 

2. Den som säger: Nä, fy fan. Aldrig mer.

 

3. Den som vid hemkomst till Swedint frågar: när går nästa rotation.

 

Välj själv vilken grupp du tillhör, jag tillhör grupp 3 :D

 

The Swede :baskerFN:

var kan jag katalogiseras då?

 

efter första (BA05)sa jag "aldrig mer!"

sen gick det ett år och det var ju kul o göra mission igen (BA10)

sen sa jag "aldrig mer bosnien"

sen gick det ett och ett halvt år och så var det dags igen (KS01)

sen sa jag aldrig mera balkan

ett och år senare åker IA01 till kosovo.............

 

 

jag är nog en vanligt förekommande yxa som egentligen inte är riktigt klar med det här ännu.......

Link to comment
Share on other sites

@GC1:

Jag får inte ihop det där med "Ba05 och ett år senare Ba10"? Jag gjorde Ba04 och för mej blev ett år senare (ungefär) Ba07... Nu är jag inte precis Einsteins lillebror när det gäller matte så du får gärna hjälpa mej :D

 

//HC1

ett yxår :baskerFN:

Link to comment
Share on other sites

Någon som känner till någon som blivit så psykiskt skadad vid hemkomst att det resulterat i extrem våldsamhet tex?

En "bekant" va nere i bosnien någon gång under -90 talet. Mins inte vilken mission. Kände inte honom innan han va nere, men har mycket svårt att tro att han lyckades komma in i det skick han är i nu.

På fyllan blir han helt sjuk. Ska spöa allt och alla och kan sitta och säga saker som "fy fan, nu skulle jag vilja ta en magnum och blåsa skallen av nån äcklig lite sva*tskalle unge". Syns på ögonen att han är i någon slags "psykos". Sen är det väl ofta mer än alkohol också. Har träffat nån lite flyktigt som kännt honom tidgare och dom har inte uppfattat honom på det sättet innan. Att han slåss mycket och är bråkig har väl alltid varit, men just biten att slå folk utan anledning tills dom svimmar eller säga såna saker va det väl ingen som kännde till innan missionen.

 

Nån som känner till något liknande?

Link to comment
Share on other sites

Någon som känner till någon som blivit så psykiskt skadad vid hemkomst att det resulterat i extrem våldsamhet tex?

En "bekant" va nere i bosnien någon gång under -90 talet. Mins inte vilken mission. Kände inte honom innan han va nere, men har mycket svårt att tro att han lyckades komma in i det skick han är i nu.

På fyllan blir han helt sjuk. Ska spöa allt och alla och kan sitta och säga saker som "fy fan, nu skulle jag vilja ta en magnum och blåsa skallen av nån äcklig lite sva*tskalle unge". Syns på ögonen att han är i någon slags "psykos". Sen är det väl ofta mer än alkohol också. Har träffat nån lite flyktigt som kännt honom tidgare och dom har inte uppfattat honom på det sättet innan. Att han slåss mycket och är bråkig har väl alltid varit, men just biten att slå folk utan anledning tills dom svimmar eller säga såna saker va det väl ingen som kännde till innan missionen.

 

Nån som känner till något liknande?

det där låter mer som om fel kille råkade komma med på en mission än att han blev sån där....

Link to comment
Share on other sites

Någon som känner till någon som blivit så psykiskt skadad vid hemkomst att det resulterat i extrem våldsamhet tex?

En "bekant" va nere i bosnien någon gång under -90 talet. Mins inte vilken mission. Kände inte honom innan han va nere, men har mycket svårt att tro att han lyckades komma in i det skick han är i nu.

På fyllan blir han helt sjuk. Ska spöa allt och alla och kan sitta och säga saker som "fy fan, nu skulle jag vilja ta en magnum och blåsa skallen av nån äcklig lite sva*tskalle unge". Syns på ögonen att han är i någon slags "psykos". Sen är det väl ofta mer än alkohol också. Har träffat nån lite flyktigt som kännt honom tidgare och dom har inte uppfattat honom på det sättet innan. Att han slåss mycket och är bråkig har väl alltid varit, men just biten att slå folk utan anledning tills dom svimmar eller säga såna saker va det väl ingen som kännde till innan missionen.

 

Nån som känner till något liknande?

det där låter mer som om fel kille råkade komma med på en mission än att han blev sån där....

Jo, visst är det så. En skam för uniformen. Har han ju alltid varit, men om man säger så här då;

En sån sak drabbar i regel inte normala killar/tjejer som åker på en påfrestande mission? Utan man kan tolka det som att det isåfall sker med såna som redan innan har vissa problem eller så?

Link to comment
Share on other sites

Hela ämnet är komplext -störning eller inte.

Jag tror att alla vi som varit ute kan vara överens om att man förändras som person under en mission, sedan är det nog upp till omgivningen att bedöma om det är till det bättre eller sämre...

 

I egen sak kan jag säga att fördelarna väger över. Man fick testa sina färdigheter från lumpen lite "skarpt".

Jag fick en annan syn på vad som är viktigt i vardagen, jag fick förståelse för vad många av de asylsökande som kommer till vårt land egentligen flyr ifrån (tv ger inte krig en riktig bild). Ja, listan kan göras lång på allt det positiva som utlandstjänstgöring medför.

 

För egen del var "skadorna" försumbara. Öl drack jag innan och har fortsatt med det även efter mission.

 

Lite överlevnadsreaktioner som att kasta sig i skydd och inte gå på gräs som hängde i ett tag - men jag ser det som något naturligt. När kunskapen/reaktionen inte behövs längre så gör sig hjärnan av med beteendet efter ett tag. (amatörpsykolog :) )

 

Nu sticker jag ut hakan för en käftmacka:

 

Jag tror, och nu är det en helt egen åsikt, utan något faktiskt belägg, att ett flertal av de som anser sig "lida" av sviterna av en utlandstjänst faktiskt brer på lite extra för att bli lite intressantare. Läs: INTE ALLA, men många.

Jag menar, hur många av utlandssvenskarna jag talar om, har upplevt saker av digniteten Stupni Do eller dyl som i mina ögon kan ge dessa men.

 

År och frid :D

Link to comment
Share on other sites

Nu sticker jag ut hakan för en käftmacka:

 

Jag tror, och nu är det en helt egen åsikt, utan något faktiskt belägg, att ett flertal av de som anser sig "lida" av sviterna av en utlandstjänst faktiskt brer på lite extra för att bli lite intressantare. Läs: INTE ALLA, men många.

Jag menar, hur många av utlandssvenskarna jag talar om, har upplevt saker av digniteten Stupni Do eller dyl som i mina ögon kan ge dessa men.

 

År och frid :wub:

du får ingen fullsmäll men en liten.

 

psykiska reaktioner behöver inte bero på akuta stressreaktioner utan är även väldigt vanligt vid kumulativ stress. att det inte händer ett piss på 6 månader men att man dagligen får skit från de lokala förmågorna kombinerat med en jobbig chef och dåligt med återhämtning kan göra vem som helst vansinning men sådana saker yttrar sig normalt inte i att man har som normalförfarande att alltid göra mos av någon i kassakön på ica.

 

däremot så är det nog tyvär så att många av de som har problem när de kommer hem förmodligen hade det även då de åkte ner.

och vad som än sägs om att man ska upp på hästen om man trillat av så tror jag inte det gäller missioner eller överhuvudtaget miljöer som är så vitt skilda från vardagen. jag tror att FM ger en och annan björntjänst då de låter folk åka på hur många missioner som helst på kort tid.

 

jag kan ibland uppleva att jag med 4 missioner mellan 95 - 01 har missat en del hemma jämfört med kamrater som varit hemma hela tiden, självklart har jag lärt mig en massa och förmodligen utvecklats på ett bra sätt, men man skall nog passa sig för att göra det till sin grej att göra missioner för rätt vad det är så kommer den sista........

Link to comment
Share on other sites

Jag har stött på ett antal FN yxor som jag brukar kalla för "missförstådda Vietnam veteraner" Helt enkelt sådana som VILL vara "skadade" av sina utlandsmissioner. Detta för att verkar mer "intressanta" eller "spännande" eller något lika tramsigt. Dom sitter och pratar om "att dom inte vill prata om det" och "man glömmer aldrig alla döda barn" och liknande. Till 99% är det bara skitsnack. Det känns lite patetiskt när någon som gjort BA10 ( inget ont om BA 10 i allmänhet) sitter och gafflar om skottlossningar och nära-döden-upplevelser och alla döda och allt svårt de sett...

 

För de flesta innebär en utlandstjänst 6 månader av ganska trist rutinverksamhet utan några alltför stora spänningsmoment. För några kan det vara svårt att acceptera, de vill ju skjuta och komma hem som krigshjältar. Sättet att råda bot på diskrepansen mellan verklighet och det man "vill" uppleva är då att spela skadad av sin utlandsjänst.

 

Sen finns det dom som kör det stuket uppsåtligen för att få sätta på brudar, vädjar helt enkelt till tjejernas modersinstinkter och vips så ligger dom där och pumpar bruden, all heder till dom killarna :angry:

 

Minns själv en kille från en av mina missioner som fick åka hem och hur han där snackade om hur sjuk han var och att han hade PTSD efter allt han "upplevt". Tyvärr körde han så hårt på sitt koncept att han till slut fick PTSD av upplevelser han aldrig upplevt men TRODDE sig ha upplevt. Det blev psykvård för honoom, det var dock några år sedan. Jag hoppas han mår bättre nu.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.




×
×
  • Create New...